Finns det något vackrare?

Jag har fått upp ögonen för det vackra i livet, något som slog mig djupt en strålande höstdag för ett antal år sedan då jag med kameran i högsta hugg förtjusades och förundrades över all skönhet på Bulltofta, som jag aldrig sett förut. Inte sett, så som jag såg det den dagen. Och insikten att det inte var för att det vackra inte alltid funnits, utan att jag inte kunnat se det innan. Sedan dess ser jag det, allt mer, allt oftare. Jag får syn på det vackra, det överdådiga, det rika.

Och så sitter jag och tittar på en live jag gjort… och tycker jag är vacker.
Tankar flyger genom skallen min: Är jag helt knäpp? Eller är det faktiskt underbart?

Känner efter vilken av tankarna som väcker den skönaste av känslor inom mig, och landar i den sistnämnda. Det är underbart. Klart jag är vacker! Och klart jag får lov att både se och stå för det. Att jag älskar, uppskattar och hedrar mig själv, på det vis jag gör, det känns sunt. Bra. Generativt och hållbart.

Från en plats, inombords, där jag älskar mig själv, så gör jag mig själv stor, i det där tillståndet där livsenergi och -glädje finns i överflöd, där inget problem är oövervinneligt (och är det det, så är det inte ett problem utan fakta att ta ställning till!), där jag kan ta vadhelst livet kastar åt mig, där jag lever i ett flow. Och gör jag mig stor, så gör jag dig stor. För nått annat kan jag inte, från den platsen inom mig.

Och det smittar. Precis som alla tillstånd smittar. Poängen är ju att alla tillstånd inte är värda att smitta andra med. När jag gör mig liten (inte ska väl jag/usch nej, jag skulle aldrig…/jag är inte värd ett ruttet lingon!) gör jag dig liten också. Nått annat kan jag inte, från den platsen inom mig.

Men om jag är stor, och du känner dig liten, så är min storhet en invit. En utsträckt hand som gör det enklare för dig att hålla dig själv stor, än det vore om jag vore liten bredvid dig. Så gör vi varandra bra. Genom att hålla oss till vår oändliga potential, hålla oss stora som människor. Finns det något vackrare?

Omge dig med människor som…

Omge dig med människor som inspirerar dig. Som utmanar dig. Älskar dig. Uppskattar dig. Ger dig tankespjärn och kramar – mycket kramar ska det vara! Människor som du kan skratta tillsammans med, och gråta, och leka, och gå på huppegupptäcktsfärd med, ha innerliga djupa samtal, dansa, sjunga och spela, prata poddar och böcker med, skapa nya affärer, lära dig saker, busa och kallbada med, och… ja. Allt det där som gör livet värt att leva.

Och – var en människa som inspirerar! Som utmanar, älskar och uppskattar, ger och tar emot tankespjärn och som kramas så ofta tillfälle ges. Var en som skrattar, och gråter, leker, går på huppegupptäcktsfärd och har innerliga djupa samtal, en som dansar, sjunger och spelar, dryftar poddar och böcker, gör affärer och möjliggör lärande, som busar, kallbadar, och… ja. Allt det där som gör livet värt att leva.

Mitt liv. Och ditt liv. Vi skapar dem, våra liv. Vi skapar dem alldeles själva. (Fast inte ensamma!) Så se till att du gör livet lika rikt och vackert som denna alldeles bedårande sommarbukett som min allra finaste vän A bundit till mig. En bukett med en mångfald av blommor, färger, dofter, former – precis så överdådigt och vackert som livet kan (ska!) vara.

 

 

#TEDxSlottsparken är till ända!

Vilken dag!
#TEDxSlottsparken är nu lagd till handlingarna, jag kan sätta moderator TEDx på CVt och inte minst har jag fyllt på minnesbanken med en händelserik dag som sannerligen kommer hänga med mig för livet.

Med Oksana, Andrea och Pernilla under TEDxSlottsparken.

Vilken glädje att ha en handfull vänner i rummet; vetskapen att ytterligare andra följde med i livestreamen värmde än mer. Att få lov att lyssna till tolv fantastiska talare i elva inspirerande tal, och därtil fyra TED Talks (två hade jag valt – Richard St John och Phil Hansen som jag bloggade om redan 2013 -, två var nya för mig – Carson Bruns och Tomas Chamurro-Premuzic). Att få en möjlighet att reflektera, dela, inspirerar och förtydliga i relation till dagens tema (transformation) såväl som till vad de fantastiska talarna väckte för funderingar hos och i mig.

All värme, kärlek och uppskattning som strömmat min väg inför/under/efter dagens event fyller mig till hjärta och själ, likväl som all värme, kärlek och uppskattning som flödat ur mig till alla som varit del av dagen, talare som volontärer, biblioteksanställda som TEDx-organisatörerna, sponsorer som deltagare också gör det. Dubbeluppfylld, på det allra mest fantastiska av vis! Det här skulle jag inte vilja ha ogjort för allt smör i Småland (blandar jag metaforer nu igen måntro?).

Efter eventet drog jag ner till nakenbryggan för ett dopp – oh ljuva hav! – innan jag cyklade hem, där jag trodde jag skulle kraschlanda i soffan för att vlogga och blogga och sen göra en tidig kväll… gick sådär. Men nu, efter (ännu) en sömnlös natt (tredje på nio nätter) och en låååång dag, ska jag äntligen krypa till sängs.

 

Kapacitet.

Har du tänkt på att vi människor har kapacitet som vida överträffar det vi (åtminstone jag) oftast förmår få ur händerna? Människan är skapt med en förmåga att kraftsamla och verkligen ge järnet när det gäller, och ibland undrar jag om det inte ”gäller lite för sällan”. Det är lätt att gå i ingrodda vanor, slentrianmässigt ombesörja vardagsbestyr med jobb och hus och hem och familj och träning och och och…

Och?

Nån gång ska jag gå Seth Godins altMBA som varar en månad och som alla deltagare gör ”utöver det som de redan gör”. En intensiv månad, absolut, och inget som skulle funka – eller åtminstone inte vara så nyttigt – i längden, men en månad? En månad av att verkligen ta i för kung och fosterland. Det går. Vi kan det. Jag kan det. Så fast jag i dagens coachsamtal med Dave inledde med att besvara hans fråga hur läget är, med att jag är trött (för det är jag. Skulle tippa på att jag senaste veckan sovit ungefär 50% av vad jag borde/brukar/mår bra på av rutiga och randiga skäl. Och utöver det har jag jobbat häcken av mig, på olika plan!), så dröjde det inte länge innan jag var PÅ igen. Ett tu tre antog jag en utmaning från honom och efter vi lagt på la jag en timme på att fiffinura ihop en ny grej jag vill testa.

Fast jag just nu jobbar häcken av mig. Fast jag just nu inte hinner med att läsa så mycket som jag vill. Fast jag inte förmår prioritera att göra sånt jag ”vet jag egentligen vill göra” eftersom mer akuta saker är högre prioriterade av mig. Fast jag definitivt inte ger mig utrymme att bara vara, på det vis som jag vet jag mår så himla bra av.

Och det är ok.
För det går. Jag kan.
Men inte för länge. En månad. Två. Tre till och med. Så länge det emellanåt finns ladda-batterierna-dagar insprängda i att det febrila görandet, så går det, trots att sirenens sång lockar och pockar… Och det går eftersom jag vet att jag har en enorm kapacitet och dessutom inte kommer köra på i detta tempot för evigt. Snart stundar sommarsemester under ett par veckors tid, och innan dess ska jag till Kenya, vilket kommer att vara ett rejält avbräck i allt som är invant och bekant.

Kapacitet, som sagt. Vi har den och då gör vi bäst i att verkligen nyttja den emellanåt!

Hudlös…

Hudlös.
Metaforiskt.
Naken, utan mask, sårbar och samtidigt står allsköns upplevelser tillbuds, just därför.

Det är en risk.
Jag tar en chans (många?).
Tar mig fram till gränsen (!händelsehorisonten!)… och väl där, ett myrsteg bort, öppnar sig möjligheter… Allt jag någonsin vågat drömma och fantisera om.

Kan jag undvika att ta sista myrsteget?
(Nej. Jo. Men vill inte undvika det. Vill! Gör! Nu.)

En högläsningsbok dagen till ära

Befinner mig hos själssöstra mi och står framför hennes bokhylla. Suktar efter att få låta mig uppslukas av än den ena, än den andra boken. Böcker som lockar, som finns på min Goodreads att-läsa-listamin Goodreads att-läsa-lista, och massor av böcker som ännu inte hamnat där men som nu, när ögat faller på dess lockande bokryggar – alla dessa fantastiska titlar! Och författare vars namn väcker igenkänning och nyfikenhet av ett eller annat skäl – borde berika den (som om den behövde berikas mer… Ja! Klart den ska fyllas till brädden!).

Påminns jag plötsligt om dagens utmaning på Instagram, som jag följt alla dagar i juni hittills. Letar fram originalinlägget om #bokpassionen och läser:
6. En högläsningsbok. 

Så ögat glider mer medvetet över bokhyllorna på jakt efter en bok att högläsa. Dras till de böcker jag läst. Och det är många. Själssöstra sa jag av en anledning – och jag menar det! Tummar lätt på Lasse Berg och de två första böckerna om Kalahari, tvekar liten, men så: Ja! Där är den! 

Valet känns sjävklart inte minst denna dag, Sveriges nationaldag:
Vägmärken av Dag Hammarskjöld.

Den skulle jag mer än gärna både läsa högt och få läst högt för mig! Boken som har den så skönaste vackraste av fraser, en fras jag tom bloggat om:

”Var morgon skall vårt väsens skål räckas fram för att mottaga, bära och återskänka. Räckas fram tom –”