När jag mår som bäst

Sitter på utbildning. Får i uppgift att gradera mig själv i fyra steg mellan två ord satta i ett motsatsförhållande. En hel radda motsats-ordpar ska jag ta mig igenom, och efter en stund inser jag att jag tappat bort den avgörande ingångsfaktorn: gradera dig i relation till när du mår som bäst.

Och jag ser – plötsligt – min förvirring. Jag vet inte…

Svarar jag som jag svarar, för att jag är van vid att agera på x eller y vis? Handlar det mer om vanan att agera utifrån x eller y än om inre välbefinnande? Och vad innebär egentligen när jag mår som bäst? Hur vet jag det? Hur känns det, när jag är och verkar i världen, utifrån att jag mår som allra bäst? Hur är det att leva mitt liv utifrån den utgångspunkten?

Tung insikt.
Den landar. Den känns.
Den pockar på ett nyfiket utforskande.
Den säger mig att det finns något att upptäcka här, en dörr öppnas att under en period gå genom livet med glasögonen när mår jag som bäst på mig. Och jag är bra på just det. Det är en av mina superkrafter (det hörde jag mig säga under lunchen, tidigare på dagen, till en av mina kursare), att sätta på mig ett par metaforiska glasögon med det jag vill fokusera på. På så vis har jag arbetat med min ilska och aggression, med mina inre diktatorer, med min livsuppgift att göra ett positivt avtryck och mycket annat. Nu, när jag mår som bäst.

Nyfiket, bubbligt och samtidigt väldigt klar över att jag i detta nu startar ett nytt projekt, undersökande, utforskande, upptäckande. Inombords. Spännande!

Silkeslent mot min bara kropp

Cyklar ner till nakenbryggan. Tunga skyar, och regnet lurar i faggorna, släpper en droppe här, en droppe där, men vill inte riktigt äntra scenen. Inte än. Det är jag tacksam för där jag står och långsamt tar av mig plagg efter plagg.

Jacka.
Skor och strumpor.
Byxor.
Tröjorna.
Trosor.

Så står jag där. Naken.
Gräver i jackfickan efter telefonen, vill föreviga det närmast spegelblanka havet, Turning Torso i horisonten, molntäcket som skiktar sig.

Tar med mig telefonen ut på bryggan, ställer mig med ryggen mot utsikten och tar en selfie. Lägger telefonen precis där trappen börjar, och tar mig ner i vattnet.

Ljuvligt.
Alldeles vindstilla.
Klart vatten.
Kallt. Men ändå inte.
Tolv grader.
Simmar ut en bit från trappen, njuter för fulla muggar. Andas lugnt och djupt.

Simmar tillbaka till trappen och ställer mig där, på ett trappsteg så pass djupt att jag, när jag hukar mig en smula, har vatten upp till axlarna.

Räknar. Sakta.
Ett. Två. Tre.

Kommer till hundratio.
Börjar om. (Varför hundratio? Ingen anledning. Det kändes bra.)
Kommer till hundratio igen.
Börjar om en tredje gång men slutar räkna, nånstans halvvägs.

Behöver inte räkna.
Behöver inte distraktionen, som det kan innebära att hålla fokus på siffran.
Njuter. Vattnet är silkeslent mot min bara kropp och jag faller in i ett bara-varande som är vilsamt och underbart.

Drar ett par djupa andetag och bestämmer mig för att gå och hämta mobilen, som ligger ovanför trappen. Försöker öppna kameran, men tummen min är så kall (och blöt) att telefonen inte reagerar. Jag är inte varm nog för att kunna öppna den. Står där en minut eller två och försöker, idogt, tålmodigt, fnittrande, öppna kameran. Tillslut lyckas jag, så jag tar en selfie till, innan jag kliver tillbaka ner i vattnet.

Får trycka flera gånger på knappen för att det ska bli en bild tagen, och för att underlätta sätter jag på ljudet på telefonen för att höra låtsasklicket som indikerar foto taget.

Står kvar.
Ett par minuter till.
Tiden går, utan att det märks.
Jag bara är.

Tittar mig sakta omkring, förundras över naturens skönhet likväl som över skönhetens natur. Omgiven av dem båda bestämmer jag mig för att dela med mig:

 

 

 

En duva med ett budskap

Klev utanför ytterdörren bara för att mötas av en duva som lugnt satt på mitt cykelhandtag, alldeles nedanför yttertrappan. Tog sakta upp min fån, tog ett foto och tänkte Undrar om duvan flyger sin väg om jag kommer närmre?

Så jag gick försiktigt trappsteg för trappsteg ner till marken, tog ett nytt foto, kom än lite närmre, tog ytterligare foto. Pratade vidare med den, samtidigt som jag cirklade runt och tog fler foton. Katten Pop kom också ut, men vare sig duvan eller Pop ägnade den andre ett uns av uppmärksamhet.Till slut var det jag som gick därifrån, eftersom jag hade en tid att passa. Duvans visit stannade kvar i sinnet inte minst eftersom jag aldrig varit med om dess like.

Och nog bär duvan ett budskap till mig alltid, allt enligt Solöga:

Ta hand om ditt hus/ditt hem eller din familj. Min gåva till dig är att skapa dig en trygg omgivning.
Ägna dig åt konkreta saker för att få en fast grund att stå på.

De senaste två månaderna har varit vilda, och så ser det ut också kommande två veckor. För mycket tid hemifrån, för mycket på agendan, för mycket som jag prioriterat över att ta hand om mitt hus, mitt hem och min familj. Så det här är ett budskap som går rakt in och är definitivt något jag tänker agera på.

Ett svagt mjauande…

Kom hem efter en lång dag på #hbgtalks (mycket kul) och därefter lektion 4 av 10 på Lindy Hop-kursen. Nåväl. Katten Pop brukar komma och möta mig när jag kommer hem, men tji fick jag. Fast jag tyckte mig höra ett mycket svagt mjauande nånstans ifrån så lite skum blev jag. La av mig mina väskor och gick på lyssningsjakt, och befarande det värsta (att katten ligger skadad i buskaget på framsidan, överkörd… huvaligen!). Ljudet blev dock starkare när jag närmade mig gatan, så jag tittade upp och där, högst upp i grannarnas hängbjörk (kanske 6-8 meter hög) satt han. Mycket olycklig. När han såg att jag såg honom blev stegrades mjauandet definitivt. Räddningen i sikte!

Knackade på hos grannen som kom ut, tog fram stege till mig och till slut, efter mycket lock och pock lyckades jag få ner kattskrället ur trädet.

Nu är jag inte höjdrädd. Men jag har respekt för både höjd och stegar. Jag vet att det är lätt att ta sig vatten över huvudet och ett tu tre sitta i en farlig situation. Och samtidigt… Vi kan så mycket mer än vi tror. Så gör. Testa. Utmana dig. Kasta hatten. Klättra upp i trädet. 😏

Det kan kännas lite läskigt, skakigt, men med rätt förarbete (stegen placerad stabilt i marken, och stadigt mot en hyfsat grov gren) så går det. Jag tog mig uppför trädet sakta och kontrollerat, väl uppe hade jag fokus på Pop (the issue at hand) och inte på ”allt annat läskigt runtomkring” (som att jag stod på en stege 7 meter upp i luften, tanken på ”vad som skulle kunna hända om jag trillar”, den gnagande känslan av att vilja klara av det så jag inte skulle behöva ringa brandkåren och slösa deras tid på en fjöntig katt i ett träd, osv osv osv) och ett tu tre lyckades jag locka honom till mig så jag kunde få fatt i honom och ta mig nerför stegen igen (ett grabbatag om Pop, andra handen på stegen; gick det lugnt och fint upp gick det än lugnare nedåt vill jag lova).

Vi kan så mycket mer än vi tror, och det även om det känns lite läskigt!

T j u g o

Idag fyller h*n tjugo, min alldeles fantastiska, förundrandsvärda och fascinerande förstfödda. För första gången på tjugo år är h*n inte i närheten, utan hela vägen på andra sidan jorden, i Australien, som aupair, ett jobb h*n gör med den äran. I knappt nio månader har h*n varit där, och oj, som h*n vuxit. Som människa. Vuxit in i sig själv.

Nyttigt. Oerhört utvecklande. Att klara sig själv. Att utmanas, ställas inför ett nytt land, delvis nya spelregler (för alla länder har sina egna små klurigheter), hitta jobb, boende, skaffa vänner… ja. Allt sånt där.

Själv åkte jag till USA som utbytesstudent i tio månader andra året i gymnasiet. Det var också enormt utvecklande, och samtidigt: jag hade en mycket tydligare bild av vad jag stod inför, var mycket mer självklart en del i en familj, i min värdfamilj, och åkte inte iväg som mer-eller-mindre-vuxen, trots allt. Det Dane Alma gör är större, i mina ögon. Och h*n klarar det med bravur.

Toppar, det jajamensan, det har det funnits. Självklart. Att se sin första wallaby i det vilda, det var en höjdpunkt den, för att bara nämna en!Dippar, det har det också funnits. Självklart. Att febrig och hostig åka buss i typ 42 timmar, det var en bra djup dipp den.

Även den tog h*n sig genom, så där som vi gör, människan. Vi dansar genom livet, och likt ett musikstycke växlar det, mellan dur och moll, mellan det tystaste pianissimo, för att med ett kraftfullt crescendo växla till ett fortissimo, ibland i takt, ibland ur takt, med såväl oss själva som vår omvärld.

Det jag ser, så här från andra sidan jordklotet, är en människa som dansar i varsam samvaro med sig själv, i glädje, säkerhet och trygghet med ett självhedrande beteende som grundton. H*n vet att benen bär, oavsett vad det bjuds upp till för dans.

Om mindre än två månader kommer h*n hem igen, och jag ser fram emot att få krama och kramas, att höra h*ns alldeles ljuvligt porlande skratt, sitta vid köksbordet och spela kort, prata och lyssna till mamma-omtyckt musik (som h*n har bättre koll på än vad jag själv har). Men först stundar en dryg månads rundresande i västra/sydvästra Australien. Snart nog, får jag krama om min älskade förstfödda. Men längtar, det gör jag!

(Och sen ska vi inte snacka om det faktum att jag nu har ett barn som inte ens är tonåring längre. Hur i allsindar går sånt till egentligen?)

Gamla klyschor

Gamla klyschor har ofta mycket sanning i sig. Så ock med den gamla dängan Borta bra men hemma bäst. Känner själv så, när jag landar i soffan efter fyra intensiva, fantastiska, förundransfyllda, skrattrika, musikaliskt utmanande dagar i Åre och Östersund tillsammans med övriga damer i Södra Sallerups damkör. Och jag verkar inte ensam om känslan, att det är bäst när jag är hemma, av katten Pops beteende att döma.Han har ingått i AirBnB-gästernas ansvar, jag hyr ju ut både hus och husdjur på en och samma gång vilket är ytterligt smidigt. Nu ligger han bakom mig i soffan, utsträckt på soffryggen, och snarkar högljutt.

Tillfreds. Trött. Tacksam.
Precis som jag.
(Ja, det sista gäller månne enkom mig, men låt gå för denna gången.)

Allt ordnar sig

Allt ordnar sig.

Stod det på stenen utanför det vackra grönknutade vitmålade trähuset i backen bakom Totts hotell i Åre.

Så är det. Allt ordnar sig. På ett eller annat vis.

Helt enkelt för att det som blir blir. Det som är är. Det kan jag inget göra åt – det som är ÄR ju bevisligen. Däremot kan jag, givet att jag tar avstamp i det som är, ta mig vidare, utåt, uppåt, framåt, göra det jag kan för att nästa stund ska bli annorledes. Om det nu är så att det som ÄR inte faller mig på läppen.

Då accepterar jag att det som är ÄR, och samtidigt nyttjar jag min kraft, min vilja, mitt engagemang och min visdom, till att medvetet skapa ett blivande ’är’ som jag, av endera skäl, ser gagnar fler mer.

Om jag däremot fajtas, vägrar acceptera, brottas i mitt inre eller i det yttre, mot det som ÄR… då går min energi åt till att fajtas mot det som är, vilket inte gagnar mig. Då tar jag inget avstamp, tar mig inte vidare, utåt, uppåt, framåt. Dras istället ner. Som i ett träsk. Kvicksand om det vill sig riktigt illa.

Missförstå mig rätt.

Jag är långt ifrån en person som skyr det mörka, det inåtvända, reflektionen och introspektionen. Snarast tvärt om.

Jag säger inte ’Sky mörkret’. Jag säger inte heller ’Var en dörrmatta som accepterar att folk behandlar dig helt gräns- och respektlöst’. Långt ifrån.

Det jag säger är att jag accepterar det som är. Agerar medvetet för att skapa en framtid jag ser gagnar (mig. Dig. Alla. Utifrån vad jag ser och förstå.). Och därmed eldar jag allt mindre för kråkorna; jag använder min egen energi alltmer medvetet. Känner det jag känner när jag känner det. Skrattar när jag skrattar. Gråter när jag gråter. Räds när jag räds. Och (!) fastnar inte. Vare sig i känslor som skickar mig till himmelriket eller helvetet.

De kommer. De går. Känslor är inte bestående. Och jag kan hjälpa dem vara i rörelse, i ett livgivande flöde, genom att leva (medvetet och aktivt) enligt devisen allt ordnar sig.