En bokblogg? Ja. Och nej.

Onekligen slås jag emellanåt av tanken, när jag scrollar ner i flödet av blogginlägg jag skrivit, att detta allt mer verkar bli en bokblogg. Det vill säga, en blogg där texterna handlar om böcker. Det kommer dock inte att bli en renodlad bokblogg, åtminstone inte som jag ser det nu. Snarast är det väl så att det myckna bokbloggandet helt enkelt är ett direkt resultat av att jag har väldigt mycket fokus på böcker för tillfället.

Förra årets #blogg100 har definitivt bidragit till mitt bok-fokus, då jag varje dag skrev ett inlägg utifrån en reflektion kring något jag läst i en bok. Jag tyckte det var oerhört givande, och när jag nu vänder åter och bläddrar bland de många inläggen (vissa skrevs på engelska och finns därmed på min engelska blogg), så finns det få många inlägg där som jag är oerhört förtjust i.

Goodreads #goodreadsreadingchallenge är ännu en starkt bidragande faktor. Förra årets utmaning om 50 böcker klarade jag med råge, så i år satte jag 100 böcker om utmaning, och än så länge ser det bra ut, med 26 lästa böcker ett drygt kvartal in på året. Känns högst möjligt att nå 100 böcker, och bäst av allt: jag njuter av min läsning!

Och så har jag ju årets bonus-läsutmaning om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, som jag bloggar om på söndagar. Så 52 bokreflektioner blir det ju per automatik, ja, givet att jag fullföljer. Men händer inget oförutsett så gör jag det, jag gläds, njuter och roas enormt av denna typ av utmaningar, och det är så klart därför jag skapat den!

Läsandet, och bokreflektionerna, gjorde ju dessutom att Caspian kontaktade mig med en fråga om jag ville dra igång tjänsten Bokabonnemanget tillsammans med honom. Och det ville jag så klart!

Samtidigt finns det mycket annat jag också reflekterar kring, sådant jag brottas med, ställs inför, funderar över, såväl som allt det där som bara är alldeles underbart, härligt, ljuvligt och magiskt. Allt det där och mycket mer – det är vad jag vill dela med mig av här. Om så bara för glädjen att ha mina funderingar på pränt (ja, digital pränt åtminstone), för det är en sann glädje (för mig) att gå tillbaka och läsa och minnas. Minnas vem jag var, var jag var, vad som fångade mig, berörde mig, smärtade och gladde mig. Om ett år, eller två eller fler, så sitter jag här, och scrollar tillbaka, och trillar kanske över just detta inlägg. Kanske minns jag då att jag febrilt författade inlägget snabbt snabbt i hopp om att få det klart innan vi skulle få gäster till middag? Eller så minns jag det först då jag läser slutklämmen!

Hur läser du?

Frågan ställdes av Caspian, min bokabonnemangs-compadre, på Facebook efter att han berättat om sitt kretslopp bestående av tre distinkta perioder: läsa (och lyssna) – skriva – skapa. Superspännande läsning. Har aldrig analyserat mitt eget liv på det viset. Och tror inte jag har så distinkta perioder som Caspian verkar ha. Jag läser mest hela tiden, lyssnar likaså (poddar, gud vad jag älskar poddar!), bloggar ju mer eller mindre dagligen så där får jag skrivsuget tillgodosett och skapandet… ja, det sker nog också parallellt med det andra.

Hm. Blir närmast lite avundsglad på Caspian som har fått syn på tre så distinkta faser, det vore ju spännande att få testa det. Eller är det bara så att mina faser snurrar så mycket snabbare? Om Caspians varar i dagar/veckor/månader så kanske mina snurrar inom loppet av ett dygn?

Den enda perioden då jag är medveten om att jag verkligen inte alls haft något lässug, var då jag just träffat min (numera ex-)make. Första året vi var tillsammans läste jag inte en endaste bok. Och jag menar verkligen det. D e t var förunderligt må jag säga, och jag vet att jag redan då noterade det som ett grymt avvikande och icke-hellenskt beteende.

Efter ett år av vild (ny)förälskelse trappades mitt läsande upp igen så sakteliga, och de senaste åren har det verkligen kommit igång på riktigt. Islossning på något vis. Blir närmast som ett självspelande piano – ju mer jag läser, desto mer vill jag läsa. Ju fler böcker jag markerar som lästa, desto fler hittar jag som jag sätter epitetet vill-läsa på. (Goodreads.com äger, där har jag äntligen hittat ett riktigt bra sätt att hålla koll på vad jag läst och än viktigare, vad jag vill läsa!)

Hur läser du?

Bokabonnemanget

För ett par veckor sedan fick jag ett mess från Caspian där han presenterade en idé för mig. Hans tanke var att låta personer abonnera på böcker som de kanske inte känner till, men som de förhoppningsvis skulle tycka om. Lite som att ha en kompis som tipsar mig om böcker, och sedan dessutom skickar dem till mig. Jag älskade idén, vi tog ett möte, spånade lite och har sedan dess fiffat och donat. Och nu är det dags, härmed lanserar vi Bokabonnemanget!

Vårt mål är att vi ska vara precis den där kompisen som skickar hem böcker till dig. Du börjar med att bestämma hur många böcker du vill ha per år: 3, 6 eller 12 stycken. Därefter inleder vi lära-känna-varandra-fasen där vi via Messenger kommer att göra vårt bästa för att lära känna dig och din boksmak. Vi köper sedan in böcker till dig, majoriteten begagnade, och skicka dem till dig. Sen är det upp till dig. Förslagsvis kryper du upp i ett skön soffhörn, eller varhelst du helst läser, slår upp första sidan, och försjunker i böckernas förtrollade värld.

Gillar du idén ber vi om glada tillrop, att du gillar FB-sidan, delar den (och/eller hemsidan) vidare, tipsar dina bokslukarvänner och allt annat du kan komma på för att ge oss pepp, stöd och kärlek, och om du vill bli vår första abonnent, så lovar jag att vi kommer göra vårt allra bästa för att luska fram riktigt intresseväckande och inspirerande, spännande och utmanande, avkopplande, lättsamma och djupa böcker som passar just dig!

Sajvva – dröm-värdigt!

Sajvva alltså, vilket ställe. Dagens upplevelse var dröm-värdig, både i bemötande, drinkar som förrätt, huvudrätt… och så desserten. Oh herre gud, desserten! Aldrig ätit godare chokladbaserad efterrätt, verkligen a l d r i g. Och när jag sa det till servitrisen sa hon ”Ska jag fråga om du kan få receptet?”. Då dog jag nästan…. fast trillade av pinn gjorde jag först tre minuter senare då hon kom. Med receptet. Nedskrivet på en liten lapp. Där dog jag lyckodöden! (Eller är det bara jag och Sara som tycker att det faktiskt sticker ut? Brukar restaurangkockar vara så generösa med sina recept?)

Dip n’ flip till förrätt Tropical Taco och Jamaican Jerk Skewers till huvudrätt

Varför Sajvva just ikväll? Jo, jag var bjuden på middag av och med söstra mi, Sara, som är nere på jobb i Skåneland – så vi passade på! Djupa, innerliga, öppna och nyfikna snirkelisnurklar under kvällens samtal (ja, Caspian, klart snirkelisnurklar är ett ord! Det ser du väl?) som löpte över allsköns ämnen, allt mellan Astrologi till Övergångsåldern.

Fylld av tacksamhet över att min och Saras vägar korsades för nästan exakt fem år sedan, i samband med #skolvåren:s födelse på Twitter 2013, fascineras jag över så mycket som hänt sedan dess. För oss båda. Vilken lycka det är att ha så fint stöd som finns där i livets alla upp- och nedgångar!

 

 

Med möjlighetsmanteln på!

Under januari månad har jag hållit kursNewton i Malmö, en skola för yrkeshögskole-, diplom- samt uppdragsutbildningar. Kursen heter Kartläggning och dokumentation av processer och är en tre-veckors-kurs med 45 lärarledda timmar, i en tvåårig utbildning till Kravanalytiker IT.

Om du känner mig, så kanske du tänker: Men, alltså, vaddå kartläggning av processer? Och kravanalytiker IT? Sånt där har hon väl inte sysslat med? Har hon fått spatt Helena, eller?

Och jo. Lite så har det nog varit. Lätt övermodig sa jag ”Ja, det är klart jag kan!” när frågan kom från Newton om jag kunde tänka mig att leda denna kursen. När kontraktet var signerat återstod bara ett läge: Fullt ös medvetslös. Nästan i alla fall. Som jag har slitit! Jag har plöjt kurslitteratur och lusläst det ärvda material jag fått från föregående lärare. Har googlat och antecknat, möblerat och skrivit om och på alla vis försökt att göra materialet till ”mitt”.

Andra veckan i januari drog det så igång och sen följde tre veckor av tisdag-onsdag-torsdag på Newton buffrat av kvälls- och helgarbete hemifrån, för att använda återkoppling från eleverna till att förbättra kommande dags eller veckas material, till att försöka sätta mig in i olika frågeställningar än mer, skapa prov och omprov, och mycket mer.

Igårkväll, när jag äntligen landade i soffan efter sista heldagen på Newton, plockade jag upp Facebook och möttes av vännen Caspians inlägg, med följande inledning:
Hej hopp!
Jag har ett problem. Lyxproblem, men det stör mig fortfarande. Massvis med människor jag träffar tror inte på sin egen förmåga att utföra saker.

Då landade det. Verkligen. För gisses så långt bortom både trygghets- och säkerhetszon jag varit i detta uppdrag. ”Att hålla kurs” är lugnt, det tycker jag om, har gjort flera gånger tidigare och vet att jag är bra på.

Men ämnet… I n t e min hemmaplan, alls! Samtidigt har jag ju accepterat uppdraget, och då sätter jag själv press på mig att leverera det bästa jag förmår, annars vore jag ju en bluff. Så jag har lagt ner enorm tid och kraft på att försöka ta in materialet, för att sen kunna förmedla ut det. En utmaning som heter duga det vill jag lova!

Emellanåt har jag snurrat ihop det, men det enda sättet att komma ur det är att säga Stopp. Nu blev det fel. Jag testar igen, och sen köra på. Stundom har jag lagt mig platt som vid frågan ”Hur brukar man göra…?” där mitt instinktiva svar Jamen det vet ju inte jag. Har inte en susning, ledde fram till ett resonemang om hur jag – och eleverna, som varit väldigt delaktiga och mycket generösa med sina egna erfarenheter och lärdomar – skulle kunna tänka oss att det är.

Överlag har det gått bra, trots att jag varit ute på hal och tunn is under hela kursen. Återkopplingen från eleverna har varit väldigt fin, vilket också känns skönt så klart. Och jag är stolt över dem ska ni veta – den mest fantastiska grupp jag arbetat med i en sådan här ”traditionell kurssituation”! Och det är inte utan att jag redan saknar dem!

Jag är stolt över mig själv också, som under hela kursen verkligen levt med möjlighetsmanteln på. Tillsammans har vi tagit oss genom tre tuffa veckor, som varit enormt lärorika, och jag vet med säkerhet att det här är en upplevelse jag kommer minnas i många år.

Så Caspian, nog fasiken har vi som människor en förmåga att utföra bra mycket mer än vi tror, det kan jag verkligen skriva under på. Med möjlighetsmanteln på är allt möjligt, det gäller bara att ta första steget!