Månadsarkiv: oktober 2014

Det Stora i det Lilla

Publicerad den av
7

Läser en status delad på Facebook av Marielle Westlund:

I förra veckan delade vi ut blöjor och välling och hygienartiklar till människor som hamnat mellan myndigheternas ansvarsområden.

En 8-årig flicka; ”Jag behöver verkligen blöjor till mina småsyskon. Och välling. Finns det någon ren napp också? Finns det tvål? Jag vill gärna ha en smörgås om det finns. Med smör. Och ost.”

En lång kö av småbarnsföräldrar fick vänta otåligt. Oroligt. Skulle blöjorna räcka till dem? Vällingen? Både vällingen och blöjorna tog slut före kön. Tårar och frustration: ”Varför kunde ni inte lagt undan några till oss!?”

Några ensamkommande små syriska pojkar utan uppehållstillstånd drar i tröjor i en låda. Blickarna glädjelösa. Gnistan i ögonen som ofta syns hos nioåringar finns inte där, hur mycket jag än söker.

Kläderna: Jackorna: Tvålarna som försvann på mindre än fem minuter. Brödet som aldrig räcker för att mätta alla magar. Cadillacen till treåringen. Käpphästen till femåringen. Trehjulingen till fyraåringen. Barnen som blev utan. ”Nästa vecka. Jag lovar.”

Kvinnorna. ”Sanitary pads please, please. No? Mmmmm, I understand… Can I have baby diapers?”.

”Nästa vecka kommer det mer. Nästa vecka. Jag lovar…”

Och avslutningen: kvinnan med 2.5-åringen som sovit utomhus i fyra nätter. Hon har ingenstans att ta vägen. Inga pengar. Ingen släkt. Inga vänner. Hon saknar språket. Lokalkännedomen. När jag ringer socialjour, kvinnojour, härbärgen och alla säger ”det finns inte plats. Vi kan inte hjälpa.” Tårar av hjälplöshet. Pojken som kryper runt på golvet som vilken obekymrad 2.5-åring som helst. Ovetande om var de ska spendera natten. Som väl är löser vi natten. Och de kommande tio dagarna. Efter några timmars gnisslande och tragglande och envist nötande i telefonluren.

Visst är det svårt. Det är svårt att acceptera att problemen osynliggörs. Men det är lätt att göra skillnad. Det handlade bara om 2.5 timmar under en kväll. För mig. Om du var med skulle vi kunna göra dubbelt så mycket. Om vi var fem eller tio skulle vi lätt fylla kundvagnar med blöjor, välling, tvålar, bindor och hygienartiklar.

Vi kör snart igång ett nytt spår inom Pay it forward i Uddevalla och Göteborg. Detta spår förutsätter kontinuitet. Vi är intresserade av att arbeta med dig som vill bidra med 2-3 timmar en kväll i veckan. Det är liksom förutsättningarna för att det ska fungera. Känner du dig kallad? Maila info@payit4ward.se så träffas vi och pratar vidare.

När jag läser detta påminns jag om det oändligt Stora i det Lilla, som ett paket välling, en utsorterad jacka som ingen ändå använder, ett gosedjur som kan bli en hjärtevän. Jag läser, blir varm i hjärtat, men samtidigt tåras mina ögon, av frustration, förtvivlan och sorg.

Jag tackar Gud för människor som Marielle Westlund och många många andra. Som bidrar. Med det lilla som är så stort så stort för en människa i nöd. Människor som rör hjärtan och möjliggör en trygg plats att sova, ger små barn mat som mättar så kvällen går över till natt utan hunger.

Och så slås jag samtidigt av tanken:
Vad gör jag?
Gör jag tillräckligt?
Kan jag göra mer?

Det givna svaret är: Klart jag kan göra mer.
Hjärtan som mötsHar varma kläder i pannrummet som inte längre används, bestämmer mig här och nu för att i helgen rensa ut allt som kan göra bättre nytta hos någon annan. För varför ska det ligga oanvänt här hemma om det kan värma ett annat hjärta?

Höstlovschillande

Publicerad den av
Svara

Chillar vidare med barnen… efter tre nätter i Stockholm tog vi tåget till Uppsala för två nätter här, innan vi hoppar på Snälltåget söderut igen.

Igårkväll hade vi för avsikt att gå ut och äta middag, men när vi gick förbi en matbutik så kände vi alla tre att lite pasta med ärt- och grönmögelsås lockade mer. Så vi shoppade det som behövdes och tog en tidig kväll hemma istället.

Idag har vi blivit ordentligt uppblötta på Fyrishov, äventyrsbadet i Uppsala, och har ätit en riktigt fräsch och god lunch på Zocalo.

Zocalo

Nu tar vi en liten vilostund i lägenheten (hyrd via AirBnB, smidigt sätt att hitta boende!) innan vi ska ta en liten promenad till domkyrka och slott.

Vi gör inte många knop direkt, och jag har en känsla av att det är precis vad vi alla tre behöver. Slow down to the speed of life, som min coach brukar säga, inspirerad av Richard Carlsons bok med samma namn. Det är vad detta höstlovet mest av allt handlat om – att sakta ner, bara vara, inte hetsigt göra göra göra. Tillsammans. Och enskilt. Under tystnad eller i samspråk. Med en klapp, en puss, en kram, ett leende, en ögonblinkning i samförstånd mellan två själar och en hand som stryker över barnakind.

Slow down to the speed of life

Att sakta ner till livets hastighet.
Vilken gåva. Till mig. Till mina barn. Till världen i stort.

Vad händer i dig när du saktar ner till livets hastighet?

Skolmässandet

Publicerad den av
1

I måndags lyssnade jag till Richard Gerver som talade passionerat och engagerat om vikten av en vision och att våga gå sin egen väg utan att efterapa andra (läs Finland, Singapore osv). Jag taggade mina tweets med #HuddingeVisar, vilket bara är en av en uppsjö olika hashtags som figurerar denna höstlovsvecka. De visar alla på lärande, tankespjärn och möjlighet till utveckling och utväxling inom skolSverige, men jag kunde inte hålla mig från en liten reflektion igår förmiddags:

Nr ett och tvåNr tre och fyraNr fem och sexJag har fått lite svar, funderingar och kommentarer på Twitter, men vore väldigt intresserad av att få ännu lite mer. Kanske någon kommun eller organisation faktiskt gjort en analys av detta?

Och nu när jag läser mitt orerande från igår så tänker jag att den allra viktigaste aspekten kanske är nummer tre – vad kommer du göra annorlunda när du är åter på jobb, som skiljer sig från senast du jobbade? För var hamnar vi om svaret på frågan är ”Inget”?

Vision and the inner voice

Publicerad den av
1

The importance of a vision, closely linked to the soul of the country, or company, is one of the thoughts reverberating in my head after my meeting with Richard Gerver yesterday afternoon, together with Susanne, Ann and Therese from #skolvåren back office. I only missed Ninna, who was with us in spirit, not being able to get away to join us.

Meetup with Gerver

Richard shared the story of his meeting with Eric Schmidt, CEO of Google, who said, the real failures of Google, have come about when they tried to act based on the fear of what someone else is doing – Facebook are launching X, we must have something similar! – rather than go deep within to find what they, Google, want to do, regardless of what others are doing.

And that’s what Richard asks Sweden:
Find your vision, believe in you path ahead, and stick to it. Don’t copy cat Finland (now slipping in the ranks of PISA), to move on to copy cat Singapore (latest fad school system everyone want’s to learn from), to move on to….

Vision

No, stop right then and there. Ask instead:
What do we want?
Where are we?
Where do we want to go?
What are the needs of Swedes and Sweden, for a school system?

Discover our Why, find that vision, and stick to it, Richard passionately asks of the hundred or so of teachers, principals, school developers and #skolvårare, in the audience in Huddinge.

I have more thoughts to sit with, after an hour listening to Richard, but this one is top of mind at the moment. But I’m fairly happy to just sit with it, not really doing much at all to act upon this, at this very moment. I’m on a school break, with my kids, enjoying them and their company immensely.

And you know what, the message Richard wants to get across is extremely relevant here as well. So I’ll do what I can to make sure my children know how to listen to their own voice, to find their passion, rather than believing life is about going after someone elses dreams. Because it’s not. Listen within, and there is a voice somewhere, sometimes whispering, other times shouting loudly.

What might happen in the world, when more of us wake up to that inner voice?

Gåvan och mina läsande barn

Publicerad den av
2

Tåg lockar till läsning, se bara på mina läsande barn:

Läsande dotter

Läsande son

Jag älskar böcker, och deras far likaså, och även i släkten i övrigt finns det bokmalar i parti och minut. När jag reser har jag börjat låna eböcker, just för att slippa släpa på ytterligare vikt, men jag har på sistone insett att jag verkligen älskar den fysiska boken.

Den kittlar, lockar, pockar på att jag ska vända på den för att kolla in baksidestexten, bläddra lite för att se om jag attraheras av typsnitt och layout, färgen på omslaget kan ge mig varm eller kall känsla…. och jag får inte det i alla samma utsträckning när jag ska hitta en ebok på Elib, Scribd osv. Det förtar lite av glädjen på något vis.

Och ja, detsamma gäller när jag t ex handlar böcker via nätet också, det är inte samma sak som att gå in i en bokhandel och bara ta in atmosfären, läsa titlar på bokryggar, se personalens utvalda favoriter, känna in om det är någon eller några böcker som ropar på mig.

Dock är jag kanske alltför restriktiv nuförtiden med inköp, jag lånar faktiskt mest böcker på biblioteket. Men det finns en diger hög med olästa köpta böcker på mitt nattygsbord; det är en balansakt att gå i säng, och plocka den för dagen aktuella boken överst i högen, utan att få hela halvmetern av olästa böcker över mig.

Mmmm. Jag njuter även nu, när jag påminns i tanken om alla timmar jag vandrat runt i bokhandlar och bara varit, det bringar mig stor glädje. Jag antar att jag tillhör ett utdöende släkte som föredrar den fysiska boken… eller rättare sagt, jag inser att boken kommer att fortsätta sin utveckling, eller kanske måhända står den inför en verklig transformation, en resa som ju varit igång i årtusenden redan och självfallet kommer fortgå.

Mina läsande barn, jag gläds åt att se er försvinna in i fantasin, att för en stund uppleva en annan värld, olika människoöden och kulturer. Det är en gåva som givits er till skänks, och jag är tacksam för att ni öppnat famnen för den. Jag hoppas att ni ger den vidare i er tur, till de ni möter på era livs resor.

Och där spann hjärnan iväg, på begreppet gåvor. Det kommer mera! Men du, på tal om gåvor, har du fått en sådan här gåva av någon, så som både jag och mina barn fått och tagit emot läsningen?

Upp till bevis

Publicerad den av
4

Jag har i ett halvårs tid lyssnat om och om igen, på en podcast av Steve Chandler där han pratar om Förväntningar versus Överenskommelser. Första gången jag lyssnade till den, fick jag träningsvärk av all tankespjärn som drogs igång, en riktig genomkörare blev det! Mina tankar har definitivt utvecklats i saken, sedan jag senast bloggade kring ämnet.

Snälltåget

Sitter i skrivande stund på Snälltåget mot Stockholm, tillsammans med mina barn, 10 och 15 år gamla. Det är höstlov och vi ska vara i Stockholm tre nätter och i Uppsala två nätter, för att sen vända åter söderut på fredag. Kan du ana att jag har en hel hoper med förväntningar? Att vi ska vara goa och glada, sugna på äventyr, besök på museum, samarbeta smärtfritt utan tjat och gnäll….. ja, du vet va? Och kanske barnen också har lika många förväntningar, fast kanske helt annorlunda? Typ att vi ska käka snabbmat, gå på bio, mest sitta hemma och surfa, och definitivt inte ens titta åt ett enda museum….

Att faktiskt uttala förväntningarna kan ju vara ett steg på vägen, men kruxet med en förväntan, outtalad eller uttalad, är ju att den som jag förväntar mig något av, inte har skakat tass med mig på att de faktiskt är med på det. Och förväntan är ett noll/minus-spel. För om du lever upp till min förväntan, så blir jag sällan sprudlande lycklig, för jag förväntade mig ju faktiskt det av dig. Lever du däremot inte upp till den så blir jag arg, sur, ledsen, besviken… och du har kanske inte ens en susning om varför jag beter mig som jag gör, dessutom.

Men om vi däremot lyfter upp våra tankar och förväntningar, och enas om en överenskommelse (där alla inblandade parter måste ta ansvar för att verkligen vara ärliga!), så slipper vi förväntansträsket som riskerar att dränera oss på energi.

Så när vi ska duka upp vår medhavda picknick för att äta lunch, ska vi lyfta upp våra respektive förväntningar och se om vi kan skapa ett par överenskommelser av det istället. Jag insåg nämligen när jag och barnen ägnade en studiedag åt att göra Köpenhamn, att jag laddat med massiva förväntningar…. som sköts ned brutalt redan på tåget över bron, då jag glad i hågen rabblade möjliga aktiviteter för dagen och möttes av brölande Näää, Öhhh, Triiiist, Amen, vill inte, Guuud vad jobbigt, och liknande….

Ska bli spännande att se om vi (eller åtminstone jag) kanske får en annorlunda upplevelse denna resan, inte minst för att jag verkligen funderar över vilka förväntningar jag bär på.

Och sen har jag faktiskt gjort ett tillägg till Steve Chandlers tes, jag har lagt till Förhoppningar, som i mitt tycke bär en helt annan energi – bubblande, nyfiken, lite kittlande och outforskad – än Förväntningar.

Hur går dina tankar kring förväntningar?

Au revoir!

Publicerad den av
1

Have two friends, very dear to my heart, that are embarking upon a grand adventure on November 7th. Or rather, about a year ago or so, they actually set the ball rolling, that has led to the point of them selling their house, packing up all their stuff, to head south in not even two weeks time.

Wivan

Last night they had an Au revoir-get together for friends and neighbors at a really cosy restaurant in Malmö, and I went of course. To hug, get a bit teary eyed, hug some more, have dinner, talk to interesting people – old and new acquiantances – and get to say Au revoir to Wivan and Anders.

My life is enriched thanks to their courage to explore space – both inner and outer – and to share their discoveries with me, and us all, for instance through their blog LIVE FULLY TODAY.

Wivan and Anders, know that I love and honor you, and bless the day our paths crossed!

Witnessing the inner and outer journey of these two truly extra ordinary souls, is an inspiration. And it makes me wonder what is possible in my life, that today seems totally impossible. I’m curious to find out! Are you?

Shake it off!

Publicerad den av
3

This one is for my daughter, even though I know she prefers the original version by Taylor Swift. But I love Postmodern Jukebox, so here it is, in a great cover version:

The message she picks up on is the wisdom in actually shaking things off, when they don’t serve us, and just going for it, really, do your thing if it lights you up, regardless of what other people say. I like the sound of that right now.

What do you feel like shaking off at the moment?

Fastnat i trygg omgivning?

Publicerad den av
Svara

Budskap från hönanGick en CoachWalk i veckan, och gjorde reflektionen att det är ganska vanligt att fastna i invanda spår. Inget fel i det, men med jämna mellanrum tror jag det gagnar att få syn på dem, titta på dem, vrida och vända på dem, och säkerställa att dessa spår fortfarande ger ett värde, att det finns en relevant anledning att köra på, fortsätta framåt, i samma spår. För ibland är svaret att det inte är så. Värdet är överspelat, och att fortsätta i samma spår skulle snarast innebära en långsam stagnation, att du begränsar dig och din potential.

Och det är inte så att det alltid kostar en massa (energi, tankemöda, arbete, pengar, vad du än lägger in i en process) att testa något nytt. Så länge du är i rörelse i någon form, så spelar det ingen roll egentligen om du dansar på stället, tar ett babystep fram, ett rejält kliv bakåt eller åt sidan eller om det är ett sjumilakliv framåt som lockar. Rörelsen är poängen. När vi slutar röra oss så stagnerar vi och dör.

Rörelsen är generös till sin natur, den kan ske på så många olika vis, att det finns något för alla i varje given stund. Och du behöver inte ens tro att du kan röra dig, för det räcker med att ha modet att testa. Känns det skrämmande så börja smått. Efterhand så kan det komma en stund som bjuder in till lite mer vidlyftiga rörelser. Det finns inget rätt eller fel, och bara du vet vad som kan ge värde för dig.

Lyssna inåt, och känn efter, kanske finns det en rörelse som pockar på och vill uttryckas i ditt liv?

Fear begets fear

Publicerad den av
Svara

In the movie Bowling for Columbine by Michael Moore there is a short clip on fear, making a very poignant statement on the fact that fear begets fear. See for yourself:

It’s a dreadful story, but really…. what it says is this:

Within the reality of fear, fear is what you will get.

And that might not make a whole lot of sense, but let me try to put it closer to home.

Ever lost your keys? You search and search for them, checking in bags, pockets, the laundry basket, inside cupboards and drawers, in the ceramic bowl where you normally put them…. but to no avail. Gone. Nowhere to be found.

Know the feeling?

And then, all of a sudden…. your friend/spouse/child looks in the ceramic bowl, and says Here they are!

And you are dumbfounded. HOW is it possible? I LOOKED THERE, I promise I did.

Or, second scenario when your friend/spouse/child isn’t around, and you search and search, and finally give up. You go do something else for a while, and then go to pick up another key from the bowl…. and lo and behold, there the lost keys are as well!

And you are dumbfounded. HOW is it possible? I LOOKED THERE, I promise I did.

Ever experienced something similar to this?

This is the thing:
Within the reality of ”my keys are lost”, your keys are lost. Within that reality, you can’t find them. But within the reality of your friend/spouse/child your keys weren’t lost, they were simply not found. And within that reality, the keys are easier (unless you’ve really lost them) to find. And the same goes for the second scenario; when you leave the ”lost keys-reality”, you enter another reality where they can be found.

The same goes with fear. Within the reality of I am so afraid, you will not find comfort, safety and security. You need to shift from that reality to another one, where comfort, safety and security can be had. The good news about that is that just as the keys could be found from another reality, it’s entirely possible for us to switch realities (if you object to reality being used here, call is state of mind, call it my experience of life, call it the human experience), because the reality I experience is created by the feelings coming from the thought in my head.

And the switch only have one thing stopping it from happening, and that is if I cling for dear life to the current one. That very effectively stops a new thought (and hence a possible new reality) from showing up, and then I’m stuck.

So you have a choice: stick to the existing reality of the problem you’re currently facing, or let it go, and have a possibility to find whatever you are looking for?