Märker hur tankarna drar igång, denna eviga karusell, som ger en sjunkande känsla i maggropen, den där olustkänslan som sakta men säkert tar tag i hela min kropp; duns, så är jag nere i källarhålan. Ensam. Oälskad. Bortvald.

Och det enda (!) som skiljer detta tillfälle från stunden tre minuter innan, då jag glad i hågen var i full färd med att laga middag, är en fråga, ett svar, och en miljard tankar.

Frågan skapar inte känslan. Svaret skapar inte heller känslan. Men tankarna gör. Det är tankarna kring svaret som sänker mig. Mina tankar, kring svaret. Inte svaret. Utan den historia jag hittar på om vad svaret kanske eventuellt möjligen skulle kunna tänkas betyda.

Som tur är har jag övat länge på att fånga mig själv när jag börjar spinna iväg i fantasin, på detta sätt som på intet vis gagnar mig (och inte någon annan heller, inte minst personen jag frågade och fick ett svar från). Så ock denna gång. Jag får syn på den sjunkande Helena, och trycker på Paus-knappen. Resonerar med mig själv:

Stopp och belägg. Hörrururu Helena, är fantasin du skapar inom dig verkligen sann? Och hur gagnar detta dig? Du känner att du är på väg neråt, känslan av olust växer och växer och försöker, på alla sätt och vis, få dig att förstå att detta inte är vägen fram. (Snarast vägen ner.) Följer du denna väg, kommer du uppleva mer olust, mer känsla av ensamhet, mer rädsla för att bli och vara bortvald. Och de tankarna ger inte upphov till god känsla inombords. Tvärt om. Ska du verkligen vandra vidare på den inslagna vägen?

Nej.
Det ska jag inte.

Så jag släpper taget.
Undviker att göra en stor sak av det. Ringer ingen. Messar ingen. Undviker att göra ett stort drama av det hela (ni vet: Jag frågade detta, och då sa hen det här, och då tänker jag x, y och z, är det inte hemskt, hur ska det bli, tror ni hen någonsin kommer att vilja vara med mig igen eller är jag bortvald nu, för evigt?).

Sakta men säkert släpper jag taget om fantasin som inte gagnar mig.
Sakta men säkert återgår jag (hela systemet, kropp och knopp) till mitt medfödda välbefinnande, den sköna känslan som jag vet alltid finns där, om jag bara förmår undvika sirenens sång.