Allt går sönder (bok 3 av 26)

”Okonkwos namn var känt i alla nio byarna och vida däromkring. Hans berömmelse vilade på egna bedrifter. Redan som artonåring hade han bragt sin by stor ära genom att kasta Katten Amalinze, den berömde brottaren som i sju år hade ansetts oslagbar av allt folk mellan Umnofia och Mbaino. Katten kallades han för att han aldrig kom ner på rygg. Honom kastade Okonkwo i en sammandrabbning som var så hetsig och vild att de äldste var ense om att ingen hetsigare och vildare hade skådats alltsedan stammens urfader kämpade sju dygn i sträck mot de vilda djurens ande.”

Så börjar den, boken Allt går sönder (originaltitel: Things fall apart) av Chinua Achebe. Chinua Achebe var en nigeriansk poet; Allt går sönder hans första roman, utgiven 1958. Boken låter mig som läsare få en inblick i igbo-folkets seder och bruk, samtidigt som jag får följa hur igbo-samhället faller samman i samband med kolonialisering och kristna missionärers framfart under 1800-talet och hundra år framåt.

Efter att jag läst både Americanah och En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie öppnades mina ögon över min ignorans – hur jag i stort är helt illiterat gällande afrikansk litteratur, med vissa undantag. Tipsades om Things fall apart, och satte upp den på min vill-läsa-lista på Goodreads, samtidigt som jag inte gjorde något aktivt åt det. När så 2018 gjorde sitt intåg och med det, min bokläsarutmaning, så plockade jag fram en massa svenska böcker jag hade hemma. Bland dem fanns denna, i en hög böcker jag lånat av vännen och tillika både bokälskare och bokskapare, fotografen Anders Roos, tillsammans med lite andra spännande böcker från ”udda länder”, alla utgivna av bokförlaget Tranan. Först när jag började läsa Allt går sönder gjorde jag kopplingen: en svensk utgåva av Things fall apart, denna bok som jag från höger och vänster fått mig rekommenderad.

Så vad tycker jag då? Det är en bok som är lätt att läsa, som i mångt ger mig känslan av att sitta och lyssna till en berättelse, snarast än ”att jag läser stor litteratur”. Rytmen, stilen och hur de två berättelserna i boken vävs samman; allt känns ovant, och samtidigt lättillgängligt. Nyfikenhet väcks inom mig, inför denna annorlunda kulturella kontext, samtidigt som frustrationen och ilskan över kolonisatörernas ignoranta och förödande maktfullkomlighet blommar ut inombords.

Tänk, hur skulle världen sett ut om inte…
Dithän (om om inte fanns) går jag inte mer än för att i fantasin bygga nya, annorlunda världar. Och i den aspekten så ger Allt går sönder mig mycket byggstenar att fantisera kring!

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Hur kan vi tillsammans hjälpas åt att skapa något bättre?

Replikens replikJag fick en replik från Jennie Bengtsson, att vi visst kan mötas, och samverka. Men inte över betygen. Och vet du – det håller jag med om. Eftersom betygssättandet är myndighetsutövning ser jag det som självklart att jag som förälder inte ska samverka i själva betygssättningen. Helt enig.

Men jag värjer mig mot att du nu säger ”Jomen visst vill jag samverka!”, när ditt inlägg i all sin tydlighet säger ”Sköt ditt, så sköter jag mitt”. Punkt. Stängd dörr. För all typ av samverkan.

Är det så här du förmedlar till dina elevers föräldrar att du gärna samverkar med dem, så har jag svårt att tro att resultatet blir så himla bra. Då landar vi kanske tillbaka i den frustration som ditt originalinlägg tydligt förmedlar.

För om vi ska samverka, så måste vi också ta kommunikation på allvar. Jag kan kommunicera på en himla massa sätt, men om jag som sändare inte återkopplar utifrån hur och vad mottagaren uppfattar, så kommer jag näppeligen nå dit jag vill med min kommunikation. Och den återkoppling du får tyder på att sändningen inte tas emot så väl.

Och jajamensan, min utgångspunkt är att mina barns lärare, och du, och all annan personal i utbildningssystemet är kompetent att göra sitt jobb och sätta korrekta betyg. Men likväl som det sker misstag av olika skäl inom sjukvård, industri, kriminalvård och alla andra verksamheter där människan har en roll, så kommer det även finnas stunder då det faktiskt är rimligt av en förälder att ifrågasätta en lärares kompetens och förmåga att sätta betyg. Av egen erfarenhet vet jag också, att det i alla branscher finns människor som faktiskt inte är lämpade för sina jobb, och definitivt behöver ifrågasättas.

Och nej, givetvis ska jag som förälder i en sådan situation inte bete mig hursomhelst, inte alls. Och ja, jag tror det kan finnas föräldrar som ifrågasätter orimligt ofta, eller felaktigt, och föräldrar som kommunicerar på ett mindre bra (och säkert ibland riktigt fördjävligt) sätt. Absolut.

Men att möta dem på samma vis, med samma medicin, och även dra alla föräldrar över en och samma kam… jag vet att det är lätt hänt för vi är inte mer än människor. Men jag ser inte att det leder framåt. Snarast tvärt om.

Själv vill jag framåt, jag vill att du och dina elever ska ha det mycket bättre än din beskrivning av er vardag. Jag tror att vi vill detsamma egentligen, nämligen välmående elever som lär sig mesta möjliga, utvecklas så bra de bara kan och i stort ser fram emot varje dag med glädje och hopp. Den bästa framtid (men också nutid!) som de kan få. I det tror, hoppas och vill jag att vi möts!

Och om vi vill mötas kring det, så måste vi också, allesammans, våga släppa begångna oförrätter, se att varje människa gör sitt bästa i varje stund (även när det blir skit) och säga, med sikte framåt:
Hur kan vi tillsammans hjälpas åt att skapa något bättre?