”Dramats uppgift är att förse publiken med det känslomässiga innehållet.”
Tänk så trist livet skulle vara utan det, utan känslorna, som sköljer över oss i vågor.
Risken, för mig åtminstone, är att jag emellanåt när jag fastnar i dramat och inte förmår ta mig ur det, inte förmår ge mig själv en överblick, över helheten, utan fastnar i dramaträsket. Ibland – ärligt talat, ganska ofta nuförtiden! – så lyckas jag. Men ibland inte. Och det slår mig att nu och då gör omgivningen sitt bästa för att vi ska stanna just där, i dramaträsket, fastna i det känslomässiga innehållet, fastna i rädslan, behovet, driften.
Ta Stockholmsattacken. Det fascinerar mig hur media (TV, radio, tidningar) mjölkar händelsen på vartenda uns; kastar sina nät allt längre ut från något som ens är tillnärmelsevis av intresse eller relevans… allt för att hålla dramat levande. Eller är jag ojuste? Dömer jag gammelmedia för något de är oskyldiga till? Görs det verkligen ”i allmänhetens intresse”?
Men nä. Jag upplever inte det. Jag ser mer av egenintresse i att fortsätta hålla spinn på det som hänt, det folk upplevt, det vi vet, det vi inte vet, vad det skulle kunna vara, kopplingar till tidigare dåd, likheter och olikheter, spekulationer om vad/när/hur/varför in absurdum…
Fast samtidigt så påverkas jag relativt lite, helt enkelt för att jag stängt av många av dessa kanaler. Vill inte, orkar inte, se/höra/läsa om eländet om och om igen. Och detta är något jag gör förjämnan, inte bara vid extraordinära händelser, utan till dagligdags i mitt eget liv. Dramats uppgift är att förse publiken med det känslomässiga innehållet, ja, och utan det vore livet måhända grymt trist. Men det är inget som stipulerar hur länge jag ska sitta i publiken, eller hur? Inget eller ingen mer än mig själv, vill säga. För däri finns min valmöjlighet. Jag väljer om jag ska vara publik (eller deltagare för den delen) eller ej. Hur länge. När. Varför. Vägledning till vilket val jag ska fatta hittar jag i frågor som: Vad mår jag bra av? Vad gagnar mig just nu?
Jag har insett genom åren att dramaträsket väldigt sällan (nånsin?) gagnar mig.
#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 49 av 100.
Boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.
HERO - the coach 
Pingback: Dramat drar | HERO – the coach
Jag håller helt med dig, tycker media fastnar i dramat, nästan gottar sig i det! Då blir det lätt som du skriver att man stänger av, man orkar inte ta in all världens elände!
Tydligen är det väl ändå vad folk vill läsa om eftersom det skrivs o säljs! Fram med mer positiva nyheter 😊
Ja du, dramaträsket. Brit Stakstons artikel från häromdagen om vad gammelmedia nu borde syssla med än vad de kanske gör är mycket intressant. Och hänger ihop med dramaträsket då det är tack vare det som terrorister lyckas så bra med att sätta skräck i oss (som mänsklighet). Och Brit menar att deras (medias) uppdrag nu torde vara:
”Så stjäl nu inte värdefull tid genom att låta debatten handla om ett krig mellan medieslag. Kriget medier måste föra är inte mot människors medievanor – det är mot terroristers vilja att orsaka kaos och använda sig av mediers förstärkande roll i sin vilja att förändra världen. Det är en utmaning som ligger uteslutande i traditionella mediers knä och som mediekonsumenter borde kunna lita på att ni tänker ta ansvar för. På samma sätt som många tog för givet att medier den 7 april skulle ge den bästa överblicken och förklaringarna av vad som hänt.”
Läs hela här: http://stakston.se/digitalisering-2/obegripligt-sjalvhavdelsebehov-av-traditionella-medier-efter-terrorattentatet/
Och jag är som dig – väljer när och i vilket träsk jag vill vara. Lite som Shrek och Fiona kanske 😉 ?