When they sleep

I read a poem today, by the Norwegian poet Rolf Jacobsen (1907-1994) :

All people are children when they sleep.
there’s no war in them then.
They open their hands and breathe
in that quiet rhythm heaven has given them.
They pucker their lips like small children
and open their hands halfway,
soldiers and statesmen, servants and masters.
The stars stand guard
and a haze veils the sky,
a few hours when no one will do anybody harm.
If only we could speak to one another then
when our hearts are half-open flowers.
Words like golden bees
would drift in.
– God, teach me the language of sleep.

half-open flowers

If only we could speak to each other then, when our hearts are like half-open flowers, what a difference that could make. What would you be saying differently do you think?

Writing induced by flight mode

It’s funny this, how I seem to be at my very peak of writing whenever I am on a plane, with my iPad in flight mode, isn’t it? Or perhaps it isn’t? Very few distractions, plenty of hours to make the most of, and not a whole lot of options as to what to do. I like it a lot though, getting down to it, writing blog post after blog post, that will be published in due time – some might never make it to the public view though! – and just going with the flow, picking up on a thread, and just writing away for a bit, finishing, finding a new thread, and so on. Repeat until breakfast is served…

So I’ve been thinking how I can set it up for me so I actually can get down to this very peaceful and easy-flowing writing without having to hop across an ocean to do it, and one thought that I’ve been having is to go for silent writing retreats by myself, somewhere. Preferably someplace with no or restricted wifi, to make sure I don’t waste my time idly chatting to friends on social media platforms of one sort or the other.

Now, I do write at home though. Otherwise I’d be hard strapped for daily blogging, let me tell you. And once in a while I take full writing days, because the urge to write is so overpowering which makes it a joy to surrender to that feeling! But I’d like to do more of it.

If I get to dream – and I do! -, I’d go to a simple cottage, somewhere out in the country, with beautiful scenery, so I can also take long exploratory walks, and just write. This summer I visited the summer house of the sister of a dear friend – that would be a perfect spot to go. Secluded, amazing surroundings and with a wonderful ambiance to the house. But I’d have to go alone, because I know if I went with my dear friend, we’d be talking talking talking. Then again, that ain’t bad, so I’m gonna dream about going away with her and a few more friends as well, on a talking retreat! And actually, that’s more likely to happen in the near future, because we will make it so.

Silent retreat

So, the question for me is, when will I make my dream of a silent writing retreat happen?

Held in a space of love

Being held in a space of love, that beats most things I’ve experienced. That’s what a great coach (for me) will do. And that’s what I experience at Supercoach Academy as well. space of loveBeing held in a space of love opens up for discovery of things within that I didn’t know were there to find. It opens for grabbing onto a story of mine, shining some light on it, and watching it dissolve into nothingness, because that’s what stories are. They really are nothing, but for the fact that we place meaning onto them. They are a thought, that we believe to be real, and that’s why they seem ream. But they are a thought, and it’s only when I ”have something on that thought” that it seems real to me.

During the last weekend with SCA2014, I was listening to a chat between Michael Neill and George Pransky, when George said something to the effect of:
It’s the meaning you put on ”it”, that is causing your distress.

(”It” being whatever it is you put meaning to, whatever it is you are dicussing, bringing up, getting stuck on.)

I can see this in my life, nowadays. I can see myself when I am in distress, and know where that feeling comes from. It doesn’t mean I don’t experience distress anymore. Not at all! That happens, all the time, because it’s part of the human experience on earth. It happens to us all. Period. But I know where my distress is coming from, and knowing that makes it seem slightly less real for me. It makes me not take that distress as Fact, as something that Must be. It makes me see the distress as a feeling I am experiencing, because I have a thought of some sort. And I feel the feeling. That’s a given. But I no longer believe that feeling to be a Must. It’s not a feeling that is inevitable. It’s not a feeling which is the only true response given the situation. It’s A feeling. Not THE feeling.

And when I am held in a space of love, I can begin to question my beliefs, question the stories I’m telling myself to be real. And that process is a miraculous journey, that free’s me up, expands me, makes it possible to let go of restrictions that don’t serve me (anymore), and mostly, for me, it means my energy is not wasted on conserving the stories of my life. The energy can be used for much greater thing. I don’t have to waste energy trying to maintain a status quo that is a construct of my thinking, instead the energy can be used, in the moment, for whatever want’s to show up, whatever wants to happen.

Have you ever been held in a space of love?

Seven

Trillade över ett tweet för ett tag sedan, någon som twittrade ut att de klarat av dagens sjua. Blev lite nyfiken, kollade in appen som tweetet länkade till och laddade ner den. Bestämde mig för att testa. Appen SEVEN är en motionsapp, eller vad man ska kalla det, som kort går ut på att man hoppar på en utmaning att göra (minst) 7 minuters gymnastiserande per dag under sju månader. Tänkte att det där var något för mig, eftersom jag föll tillbaka i ett icke-rörelsemönster efter Inas WODar.

Sagt och gjort, jag började sprida att jag ville hoppa på utmaningen och att jag gärna ville ha sällskap. Så nu är vi ett gäng som kör Seven, och det verkar som det sprider sig i vänskapskretsen också. Det är gott eftersom vi då blir flera som kan hjälpa varandra med pepp och stöd.

För mig passar detta som hand i handske, för är det något jag undviker så är det att gå på pass på gym. Det händer någon enstaka gång, men rent generellt tycker jag det är trist, blir för inrutat och tar för mycket tid när det väl är dags. Men att istället börja varje dag med ett sju-minuters-pass som ger en snabb genomkörare av kroppen, det är helt rätt för mig. Det finns ett grundprogram i appen som man kan börja med, om man inte vill köpa loss de övriga varianterna som finns. De låses annars upp efter två månaders dagliga sjuor. Jag kan också bygga egna program utav de övningar som ingår i appen, vilket jag tänkte testa vad det lider.

SEVEN

Att jag nu gör en sjua om dagen, vilket ger lite övning för mage, rygg, arm, ben, tillsammans med alla de coachwalks jag går, plus cyklandet, gör att jag känner att jag rör på mig hyfsat bra för tillfället. Och jag märker ju hur mycket bättre min kropp mår av det, så där har jag motivation nog att fortsätta. Plus att jag lovat mig själv och de jag utmanade att köra en sjua om dagen i sju månader. Så nu kan jag ju inte banga. Och för den delen har jag redan kört i över 40 dagar redan, så jag är en bra bit på väg till månad två.

Det jag verkligen önskar göra är att jag bara fortsätter köra när de sju månaderna är slut. Och jag vet att det enda som är i vägen för mig är mig själv, så jag tänkte försöka se till att jag snarast hjälper än stjälper mig att fortsätta köra en sjua om dagen!

Om du skulle sätta samman ett pass bestående av 12 stycken trettio-sekunders-delar, hur skulle det se ut då?

Join me at the rooftop?

A few days ago my friend Wivan posted a link to a song on Facebook, and I started to listen to it, but my connection was shaky and I couldn’t really hear it. But I sensed I’d really like it, so I sent the link to myself.

And today I watched it, started to dance while seated, found more songs by the same band and fell head over heels in love with Postmodern Jukebox. Amazing! Their cover versions are just sensational. 

So far I’ve only heard about five songs, and this one is breathtakingly beautiful:

I had a great day already, but I tell you, this just sent my day spinning into overdrive. I absolutely love living life in the moment, because then I get to feel what I feel in the moment 100%, fully, vibrantly, totally immersed. And right now I’m immersed in some seriously magnificent music! I love life, absolutely love it, and want to shout it from the rooftops. I’m happy, I’m alive, and life IS! Wanna join me at the rooftop?

Jag har behov av något annat

Det kom ett Facebook-meddelande från en vän, som i runda slängar sa att hen har ett behov av annat i sitt FB-flöde än det jag bidrar med, och att hen därför tänkte bryta FB-vänskapen, men att hen tyckte om mig som person och skulle fortsätta följa mig på Twitter.

Jag svarade, ärligt, att jag förstod till fullo, och inte alls tog illa vid mig, vilket hen var lite rädd för, utan snarast att jag verkligen uppskattar hur hen tar ansvar för att skapa det flöde som hen mår bäst av. Så snarast att jag uppskattar hen ännu mer som person för detta!

När jag tänker på mitt agerande, med mitt tredje öga som tittar på mig, lite utifrån, och ser med tacksamhet och stolthet på hur jag hanterade det där. Och det coolaste av allt är att det verkligen var min ärliga känsla i stunden. Inte tillstymelsen till självförebråelse a la
Men Helena, usch vad hemskt, tänk vad korkade saker du måtte publicera i ditt FB-flöde som gör att hen inte vill fortsätta vara vän med dig där.
Nä du Helena, alla selfies och wefies du tar och lägger upp, det borde du kanske sluta med, för tänk om det är det som hen reagerat på, det är nog så att du är alldeles för egotrippad!
För att inte tala om alla blogginlägg från dig själv som du promotar, herregud, vad ska folk tänka om dig egentligen?

Och dylika tankar har jag inte haft sedan dess heller, för den delen. Inte ens nu när jag skriver detta tänker jag så, däremot har jag inte svårt att tänka tillbaka på hur det hade låtit i min skalle för ett par år sen. För då hade det låtit så här – och än värre, jag hade trott på det!

Det är för den sakens skull möjligt att tankarna svävat förbi, men då måtte det gått blixtsnabbt för jag har verkligen inget minne av det. Så oaktat att jag inte kan styra vilka tankar jag tänker, så är det liksom som att min hjärna är mer teflonliknande gentemot en viss typ tankar nuförtiden, medan den tidigare hade värsta kardborrväggen för denna typen av tankar. De fastnade lätt som en plätt och sen lät jag dem bygga bo.

För det är inte MIG detta handlar om. Det handlar om en person, som tänker kring det jag lägger upp på Facebook på ett sätt som inte gagnar hen just nu. Och då är det ju perfekt att hen tar sitt ansvar och agerar på detta.

Jag vet ju många som uppskattar mitt eviga delande på Facebook, så det ligger inte hos mig hur folk uppfattar och tänker kring sina egna flöden på Facebook (eller afk för den delen). Det ligger hos dig. Och jag tar inte ansvar för dig. Jag tar ansvar för mig. Och så länge jag följer min egen inre röst (den som talar med en ängels röst!) så gör jag just det, tar mitt ansvar alltså.

behov

Jag hedrar min vän som både har modet att se till och agera på sina egna behov. Kudos! Rakryggat och öppet, precis som jag gillar det. Har alltid gillat just raka rör, men skillnaden är att jag tidigare hade bankat på mig själv (likt de fiktiva tankarna i kursivt ovan) i en sådan här situation, och det gör jag alltmer sällan.

Hur hade du känt dig i en motsvarande situation, tror du?

If not me, who? If not now, when?

Yesterday my daughter posted a link to the talk Emma Watson did for the UN Headquarters on the launch of the HeForShe-campaign, and wrote a little prompt encouraging her Facebook-friends to watch it, in her very wise ways. Today we watched the clip together and it gladdened me to hear my daughter say ”I’d like to make a contribution to that campaing somehow!” when we’d watched it to the end. Please spend some 14 minutes watching it yourself if you haven’t already:

There is a lot to be said about gender inequalities, but I’ll focus on the same thing that my daughter picked up on in her prompt, namely:

HeForShe

Really good questions those, that I definitely will keep top of mind. But not necessarily questions I need to answer with my intellect, when I ask them silently within. Perhaps they had better just be asked, and reflected upon, letting wisdom shine through and give me the answers.

Imagine the change we all can be in the world, if we ask ourselves this when we hesitate if we really can make a dent in the universe:

If not me, who? If not now, when?