Vad göra mer än vänta?

Läste Viktor Bankes artikel om att fler självmord är att vänta bland ensamkommande barn, många av dem hazarer från Afghanistan. Igenkänning till 100%. Önskar amnesti. Känns som det enda som kan rädda dessa barn och ungdomar, inklusive de jag kommit nära som hamnat i samma sits. Men hur ska jag våga tro att de som fyllt 18 kommer omfattas?

Att se någon kämpa och slita, för att sen fullkomligt sänkas. Efter ett par veckors fullkomlig hopplöshet, ”komma tillbaka till de levande”, till och med skratta emellanåt… Sitter här med en klump i halsen, vet att oddsen för att beviljas prövningstillstånd hos migrationsöverdomstolen är oerhört dåliga. Kommer sista chansen att överklaga i Sverige att glida oss ur händerna? Om två-tre veckor vet vi, om prövningstillstånd medges eller ej. Om ej – vad väntar då?

Under tiden får andra av dessa goda barn PUT och ingen – ingen! – kan se en tydlig tråd, som gör att man kan säga Har du denna bakgrunden får du stanna, har du istället denna kommer du få avslag, för det finns ingen sådan genomgående tråd. Besluten verkar tas helt slumpmässigt, och det tror jag gör det hela än värre. Ett lotteri, med liv…

Oh, det är så grymt. Styrkan i dessa barn och unga, som lämnat allt som är dem känt, som upplevt våld, hot, smärta. Och sen ändå hamnar i en skolbänk, där de tragglar svenska verb, lär sig uttala kanske, som är så mycket svårare på skånska än på stockholmska, frågar efter hur mjöl stavas… Hur de förmår leva ett ”vanligt liv” fast fortfarande inget i deras bakgrund, i deras berättelse, i deras situation, är vanligt? Fast osäkerheten är total, och när som helst kommer kallelsen som säger att nu är det din tur att spela rysk roulett – asylutredning stundar, där ingen, verkligen ingen, kan vara säker på beslutet, eller ens gissa med någon slags rimlig chans att gissa rätt.

Artikel 14, FARRs tidskrift, #4 2016

Artikel 14, FARRs tidskrift, #4 2016

Vaga och odetaljerade berättelser, lyder omdömet allt för ofta, när det jag ser och hör, är detaljerat så det skär i hjärtat mitt. Jag ryser inombords, av fasa, av förtvivlan. Önskar att ingen ska behöva uppleva sådant som vissa av dessa själar fått utstå, under sina korta liv. Tanken på hur jag, eller än värre, mina barn, skulle kunna hamna i en motsvarande situation, att tvingas fly, fly för våra liv, fly från hopplöshet och ett land utan framtid… och sen hamna i en chimär? Ett land, där trygghet finns, fast du omfattas inte, ett land där framtiden blir påtaglig och upplevd, bara för att sedan ryckas från dig?

#vistårinteut men vi slutar aldrig kämpa.
Men vad göra mer än vänta?

Creating transformative communities worldwide!

Det övergripande temat på årets online-möte, som organiseras av Center for Sustainable Change med Sheela Masand som presentatör och guide. Fem dagar med två sessioner per dag, som alla handlar om det övergripande temat om creating transformative communities worldwide, något som verkligen lockar mig! Jag är en av ”konverserarna” (vi är inte talare i vanlig ordning, utan jag och Brooke kommer ha ett samtal, med Sheela och dig, eftersom du kan delta genom att ställa frågor och/eller ge egen input) på tisdag den 28e februari på den dagens andra session kl 20:00 CET, på ämnet Connecting the spark in educationDet finns många andra spännande ämnen, så passa på att registrera dig (kostnadsfritt) för att lyssna och delta i de sessioner som lockar just dig.speaker-lineup-telesummit-2017Vikten av, och än mer, den påverkan som lokalsamfund har i att skapa varaktig förändring och förbättring, är något jag tycker vi lyfter fram allt för lite. Det finns dock fantastiska exempel, och jag skulle gärna se att vi samtalade mer om dessa, hjälptes åt att sprida ordet, och som ett resultat av det kanske inspirera andra människor att försöka något nytt i sina egna lokalsamfund.

Bright spots. Ljusglimtar, på svenska måhända? Bright spots är vad Dan och Chip Heath (som jag uppskattar dessa två bröder, och om du inte läst någon av deras böcker så rekommenderar jag det verkligen. Börja med Switch: How to change things when change is hard – på svenska heter den Byt spår! Skapa förändring genom att bryta invanda mönster.) kallar det. De små, och på ytan obetydliga sakerna, som kan göra sån enorm skillnad, ibland till och med utgöra skillnaden mellan liv och dör (läs boken, så kommer du läsa om det vietnamesiska exemplet med mödrar som blandade ut riset de gav till sina barn med grönt, till synes obetydliga mängder gröna blad och grönsaker. Det är ljusglimten som fastnade på min hornhinna när jag först läste boken för en 5-6 år sedan. Att dela dessa ljusglimtar som vi vet om, framför allt de som vi varit inblandade i, där vi sett skillnaden själva, är stärkande!

Så gör mig, och många andra runt om i världen, sällskap i samtal om olika aspekter av att skapa förändring över hela jordklotet, från söndag den 26e till torsdag den 2e mars. Du registrerar dig gratis här: http://www.centerforsustainablechange.org/global-telesummit#register

I år lockar det…

blogg100_2017

Bild av Fredrik Wass: FB-gruppen #Blogg100

Fredrik Wass skrev ett inlägg i #blogg100-Facebook-gruppen att han förbereder starten av årets #blogg100, den sjätte i rad. För egen del har jag hängt med, i en eller annan form, sedan andra året #blogg100-utmaningen gick, som följer:

År 1 (2012) – visste jag inte att #blogg100 fanns. Hörde inget, såg inget.
År 2 (2013) – upptäckte jag #blogg100 precis när det drog igång och utmaningen var precis vad jag behövde för att komma igång med skrivandet på riktigt. Bloggade etthundra dagar i rad och fortsatte därefter bara.
År 3 (2014) – hakade jag på mest för skojs skull.
År 4 (2015) – samma sak där.
År 5 (2016) – valde jag att inte hoppa på #blogg100-utmaningen av två skäl. Inledningsvis för att jag ända sedan första gången jag hoppade på faktiskt lyckats bibehålla en nästintill daglig publicering, men även för att jag lanserat min engelskspråkiga blogg och hade fattat ett beslut att blogga på endera av de två varje dag och hur skulle jag då göra, anmäla båda fast inte blogga dagligen på någon av dem? Äsch, det verkade mer krångligt än nått annat. Valde istället att kommentera och peppa andra deltagare.
År 6 (2017) – det vill säga nu. Ska jag? Ska jag inte?

Magkänslan säger att jag ska. Av flera skäl. Dels så har jag faktiskt börjat glida lite på daglig publicering. Jag började nog glida redan någon gång runt halvårsskiftet förra året, tror jag. Och det har hållit i sig. Jag bloggar… och sen gör jag det inte (fast det är sällan långa gap, men ett par dagar kan det gå emellanåt). Visst, har goda skäl, åtminstone emellanåt, men samtidigt så vet jag hur väl det dagliga skrivandet gagnar mig, så det är något jag inte egentligen vill släppa taget om.

Dessutom kommer kanske årets #blogg100 att vara lite annorlunda, med ett övergripande tema som i någon form fångar vikten av det fria ordet:

”Aldrig tidigare har det känts lika viktigt att stå för det fria ordet, att manifestera kraften i den möjlighet vi har att uttrycka oss kring precis vad vi själva vill. Jag skulle därför vilja att årets Blogg100 har ett tema kopplat till de händelser vi sett i vår omvärld den senaste tiden.”

Det jag själv läser in i Fredrik Wass funderingar handlar om att inspirera fler till att bidra till att skapa det som Martin Luther King beskrev som ”a beloved community”.

”Dr. King’s Beloved Community is a global vision, in which all people can share in the wealth of the earth.”

Att inte drömma om ett mer medmänskligt och helhjärtat samhälle, nån gång i framtiden, utan att leva som om det redan vore så. Att på det viset visa på möjligheten, inspirera och peppa andra att göra detsamma. Ni vet, allt det där med ”du får mer av det du fokuserar på så var noga med vad du lägger din energi och kraft”?

Ute på djupt vatten

Barnombudsmannen granskar just nu den allvarliga situationen i Sverige för ensamkommande barn och unga. BO har under lång tid samlat och fått information om självskador, självmordsförsök och fullbordade självmord. 6 februari inkom även en anmälan från rörelsen #vistårinteut om det allvarliga läget för gruppen.

Så inleds det, #vistårinteut:s pressmeddelande angående BOs granskning 170215. och det fortsätter. Paragraf efter paragraf som gör en enda sak: visar hur ovärdigt det är för Sverige att fortsätta på inslagen väg. Omänskligt är vad det är, att behandla människor på det vis som görs.

Det främsta skälet till att den psykiska ohälsan ökar lavinartat hos ensamkommande barn och unga mår är att de system som byggts upp kring ensamkommande barn och unga, den samverkan som skapats, de utredningar som gjorts och det stöd som getts, fullständigt slagits i spillror av denna nya lag och tillämpning av lagen. Det ger ett glapp i hela systemet. För barnen blir konsekvensen kaos, splittring, hopplöshet och ett fullständigt förödande utanförskap. Vi har numera många barn som helt står utanför våra trygghetssystem och som saknar bostad, skolgång och kontakt med trygga vuxna.

Ja. Allt för många barn och ungdomar, och i många fall unga vuxna (många av dem åldersuppskrivna, och när du bedöms vara över 18 år gammal faller stödstrukturerna som käglor…), drabbas av just detta, kaos, splittring, hopplöshet och utanförskap.

Och jag förmår/vill inte ens skriva det jag vet – det är inte min berättelse att förtälja -, det jag personligen upplever just nu, som närstående, för det är nog det ord som bäst beskriver den roll jag har för en av dessa unga, som fallit ned i den mest nattsvarta hopplöshet.

Jag är ute på djupt vatten här. Vet inte vad jag ska göra. Otillräckligheten knackar på, dag efter dag. Famlar runt mig efter stöd och råd, och har, som tur är, vänner som kan ge just det. Jag får stöd, så jag kan stödja. Jag får råd, så jag kan råda. Så funkar det. Ibland faller jag ner i hopplösheten även jag. Som att fajtas mot väderkvarnar. Men jag stannar inte där. Där kan jag inte göra någon nytta, inte ens finnas där förmår jag göra om jag fastnar i det förlorade hoppet. Så jag kravlar mig upp, och kör på, samtidigt som jag känner att det tar. Det tär. Kostar på.#vistårinteutSom tur är finns det ljusglimtar. Om än inte i just detta fallet, så i andra, också mig närstående unga, som det går bra för. Jag gläds, jag insuper lycka, vilja och hårt arbete, en läranderesa som visar en progression på ett halvår som är helt fantastisk. I detta samlar jag kraft. För så här är det: #vistårinteut, men vi slutar aldrig kämpa!

Alla hjärtans dag

Alla hjärtans dag. En dag att ge sin älskade choklad och röda rosor? Eller en dag att med värme kliva ut i världen och möta människor på min väg, med hjärtat öppet och mottagligt? Jag satsar hellre på det sistnämnda. Och försöker möta varje dag så, inte bara denna överkommercialiserade februaridag.

alla hjärtans dagIbland enkelt. Hjärtat svämmar över, det finns värme och omsorg i outsinlig mängd. Med lätthet surfar jag fram på en våg av kärlek, och njuter av upplevelsen. Ibland svårt. När källan till synes sinat (till synes, sa jag!), och jag själv har tappat kontakten med välbefinnandet, med kärleken, med den outsinliga källan av värme och omsorg. Som finns där alltid, likt solen – bakom moln eller på andra sidan jorden emellanåt – men alltid där, om än dold för ögat. När jag går vilse bland rädsla och aggressioner; när känslan av frustration över ett samhälle som byggts på en grund av brist växer sig starkare och starkare. Då surfar jag inte på någon våg av kärlek inte…

Men det varar aldrig så länge. Jag har blivit så skicklig på att få syn på vågkrusningen i ögonvrån, hoppet i mig väcks och ett tu tre, så är den där igen, vågen av kärlek, och jag är fri att hoppa på den och bäras av den, in i en framtid med mer värme, generositet, omsorg, öppenhet, humor och glädje.

Bästa sättet att skapa den framtiden, är att leva som vore världen redan så. Att leva utifrån insikten att det finns oändligt av denna värme, av generositeten och omsorgen, öppenheten, humorn och glädjen. Det är så dessa känslor förmeras, det är så de växer och sprids vidare. Delad glädje är dubbel glädje, säger ordstävet. I sanning gäller det allt. Problemet är att när jag delar rädsla, skapar jag dubbel rädsla. Delar jag kärlek, skapar jag dubbel kärlek. Där har jag ett val. Ibland har jag inte tillräckligt med interna resurser för att vlja kärlek dock. Istället för att banka på mig själv när jag saknar resurser, och inte lyckas välja de känslor jag vill se mer av, så låter jag mig vara, nere, låg, sänkt. För om jag bara i varsam samvaro med mig själv håller ut ett tag, så vänder sinnesstämningen uppåt. Förr eller senare. Och då, då kan jag dela med mig, av överflödet av kärlek och värme.

Alla hjärtans dag – en dag att med värme kliva ut i världen och möta människor på din väg, med hjärtat öppet och mottagligt?

En vecka…

En vecka då jag kanske mer än nånsin hade behövt att sitta ner och bara låta fingrarna löpa över tangentbordet, i syfte att hjälpa mig få syn på det som pågår inombords.

En veckaEn vecka då så mycket hänt, på så många plan, att det finns oändligt med tankar och känslor inombords, som snurrar rundor… i väntan på att få dyka ner i armarna, ut via fingrarna och trilla in på pappret.

En vecka, av tidiga morgnar, långa fullspäckade dagar och kvällar.

En vecka, då jag inte lyckats ge mig själv den tid till reflektion som jag så väl behöver. Den tid, som jag vet gör mig bättre, ger mig respit, får mig att se klarare på det som sker, snarare än fastna i virvelvinden av alla pågående aktiviteter.

Så nu. Äntligen. Första morgonen på länge, som bara är min. Där jag, till slut, utan tidspress, sätter mig, med paddan i knät, och låter fingrarna löpa… utan censur, utan några färdiga idéer för vad som ska sättas på pränt, utan mål. En morgon då jag ger mig själv gåvan av att skriva. Rakt upp och ner. Känslorna trillar ner på pappret, en efter en.

Känslan av otillräcklighet och min förtvivlan över den fullkomligt oundvikliga och totalt onödiga psykiska ohälsa, av total uppgiven hopplöshet, som jag möter hos Gott Barn. Av frustration för ett system som av en slump informerar mig om sådant jag behövt veta, tidigare, innan. Smärtan i att banka huvudet i väggen i försök att ta reda på annat, som jag också behöver veta. Myndigheter som ger olika besked, vilket ökar osäkerheten, tjänstemän som inte kan skicka mig vidare till den som ska veta, för att systemet är så överhopat, bristerna så uppenbara. Otillräckligheten, på individ- likväl som systemnivå.

Hur sjukvården – tyvärr – visar gång på gång, att enda sättet att få den hjälp som behövs, är genom att bråka sig till den, kräva, sätta press, trycka på. Ihärdigt, om och om igen. Vad händer då med den som är svag? Som inte själv förmår? Och som ingen annan har, som kan bistå?

Och samtidigt. En vecka av samtal, av nyfiket lyssnande och tittande, av att sätta ner på pränt svar på frågor jag ställt, observationer och reflektioner, tankar och idéer om sånt som funkar, inte funkar och rent ut av saknas. Viljan till förändring, förbättring, likväl som den livräddas rädsla för detsamma. Att hålla fast vid berättelserna vi skapat oss, fast de inte gör oss något gott (längre… om nånsin?).

Hur människan är en så fascinerande varelse, som i allt, hela tiden, gör det allra bästa hen förmår. Det ger mig, trots allt, hopp. Hopp om människan, om medmänsklighet, om allt fler juveler som framträder i all sin prakt och i sin tur sprider hoppet vidare.

En vecka.
Och oj vilken vecka!
Lärdomen för mig uppenbar: Mina dagliga ritualer – meditationen, sjuan, den gröna smoothien och skrivandet – gör mig gott. De bär (minst) vars en gåva, för både kropp och själ, och ger mig det mellanrum jag behöver, för att kunna möta dagen som mitt bästa jag. Emellanåt kan jag tulla på dem, som den gångna veckan, men inte för länge, och aldrig alla. Hittills har jag aldrig schackrat bort de två första. De finns alltid med mig, varje dag, meditationen och sjuan, och kanske borde skrivandet gör dem sällskap en vecka som denna?

Medveten samhörighet

Om medveten samhörighet skriver Sara klokt, och hedrar mig (och maken) genom att lyfta den väg vi anträtt, tillsammans, som särbo.

Insikten om att livet, samhörigheten, varken måste vara en linjär process, som tar oss rakt från A till Ö, eller se ut ”så som det ska för det är vi vana vid”, utan faktiskt kan få ta olika uttryck, vid olika tidpunkter, för emellan åt krävs något annat än det som varit.

Saras goda.

3470650293_60b27d6539_bNär hjärta och relation brister, är det lätt att börja fundera på vad som kunde gjorts annorlunda. Fast mer relevant att fundera på är snarare vilka lärdomar som kan dras av gjorda erfarenheter inför framtiden.

I mina flöden under de senaste veckorna har tre pusselbitar kring den här frågan dykt upp. Den röda tråden i dem handlar om medveten närvaro, uppskattning och öppen, inlyssnande kommunikation.

Den första pusselbiten kommer från min vän och coach Helenas blogg. Hon och hennes make har efter en tids separation landat i ett måhända ovanligt, men också osedvanligt moget, beslut om hur de vill leva tillsammans, utifrån att de älskar varandra och vill fortsätta som äkta makar. Läs om deras beslut ”att vara särbo, för att vi älskar varandra!

Helena skriver, med ord som berör mig på djupet, om en samhörighet som är starkare nu än under mer konventionella former för livet som partner och gift. Hur denna samhörighet…

Visa originalinlägg 272 fler ord

Tät!

Visste du att var tredje kvinna någon gång i livet drabbas av besvär med ofrivilligt urinläckage vid hosta, hopp och ansträngning?

Ameh, ska hon aldrig sluta lyfta saker som gör sig bäst i det fördolda?
Nej. Tänkte inte det. I takt med att jag vågar lyfta saker, som oftast befinner sig i det fördolda, desto mer lär jag mig. Om mig, om världen. Och nästan varje gång stärks jag i att jag aldrig är ensam med mina funderingar. Eller problem. Eller rädslor.

Människan upplever i mångt och mycket samma saker som sin nästa. Och det är en stor insikt. Den insikten kan ge mig kraft att stå emot min inre tankeläsare som tror sig veta vad andra tycker och tänker. Och den där inre tankeläsaren är allt som oftast den fränaste kritikern jag skulle kunna få, missnöjets och misstrons röst. Ekande högt inom mig, tystar den mig. Av rädsla för att den spå sanningen.

tätMen med tiden har jag lärt mig att den sällan gör det. Spår sanningen alltså. Så jag ignorerar rösten inom mig, som varnar mig för att skriva om inkontinens, och börjar berätta om Tät. Tät är appen som kan hjälpa kvinnor att stärka sin bäckenbottenmuskulatur genom dagliga knipövningar, som den dessutom kan påminna om att göra, och också berättar hur de olika knipen kan användas i vardagen, som ett sätt att förebygga risken att kissa på sig, om så bara när man hostar. För ja. Så löjligt kan det vara. Om jag hostar eller nyser oförhappandes, så är risken stor att det samtidigt kommer lite kiss i trosan. Och det är ganska trist, ärligt talat. Det är det. Och jag är inte ensam. Var tredje kvinna drabbas, skrev jag inledningsvis. Titta dig omkring – du lär känna ganska många kvinnor som lever med detta. Det gör det förunderligt att vi inte pratar (mer) om det. Eller?

Så nu både pratar jag om det och testar Tät. Kniper i olika former, tre gånger dagligen. Kanske du ska börja knipa med mig?

Så förgör du henne.

Tänk.nedhuggna träd
Du kan hugga ner ett träd, och om rotsystemet inte ger upp, så lär det skjuta skott ånyo. Växtligheten har en förmåga att fortsätta växa även under de tuffaste omständigheter. Ger sig inte. Kommer igen, och igen, och igen. Alla som försökt göra sig av med kirskål vet precis vad jag talar om.

Men en människa?
Hugger du ner en människa, oaktat om fysiskt eller mentalt, så förgör du henne. Kan du sätta dig in i en situation, där du hellre skulle ta ditt eget liv, än att åka tillbaka till ett land du flytt? Vad skulle krävas för att du skulle fatta ett sådant beslut?

Desperationen.
Förtvivlan.
Hopplösheten…

Människan kan stå pall mycket, och vissa individer är starkare än andra, absolut… men i den stund det blir för mycket, ja, då är det slut. Då tar det slut. Kommer inte igen, och igen, för vårt rotsystem fungerar inte så, eller hur?

Så förgör vi en människa, effektivt till tusen, genom att beröva henne allt hopp om en framtid, om en morgondag. Sen kan vi sitta där och hänvisa till lagar och regler, skylla på systemet och behovet av andrum, tills vi är blå i ansiktet. Skitsnack är det. Skitsnack, omänskligt sådant.

Så förgör vi henne. Men varför?

Hypokondrikern i mig!

Det finns en situation som ger hypokondrikern i mig fritt spelrum. Nästan fritt i alla fall. Det handlar om maginfluensa. Spysjuka. Vinterkräksjukan. Kärt barn har många namn, och kan ju dessutom röra sig om matförgiftning också. Men oavsett benämning blir min verklighetsuppfattning förvrängd så fort jag kommer i kontakt med det. Nästan i vilken form jag än stöter på det. Om det är någon i min närhet som drabbats, eller i sin tur har någon nära som drabbats, det spelar mindre roll. Så fort jag hör talas om det så slår hypokondrikern till, och jag blir lätt illamående, skeptisk mot mat, rädd för att det ska slå klorna även i mig.

Det paradoxala är att jag inte är så benägen att få vinterkräksjuka – tack gode gud för det. Men oaktat det så känner jag mig ”på väg att bli dålig” när caliciviruset kryper nära.

Det som förändrats de senaste åren är dock att jag numera är medveten om att det till 99,99% är mina tankar som ger mig känslan av illamående, snarast än att jag faktiskt är på väg att insjukna. Det kan ju hända, att jag faktiskt själv blir dålig… men jag kan ärligt talat inte påminna mig när det senast hände. Så det är inte vanligt förekommande, det är ett som är säkert!

Att ha blivit medvetandegjord om tankens kraft, gör att jag också kan använda tankens kraft att resonera med mig själv. Den i mig som känner illamåendet krypa närmre, kan konversera med den som ser att det handlar om en tanke.

Usch, jag vill inte börja spy. Men jag kommer säkert att drabbas. Fasiken också, jag vill inte. Det finns inget jag avskyr så som att vara kräksjuk!

Den där tankegången gagnar mig inte. Det vet jag. Och ser! Och just att jag ser det, gör det enklare för mig att låta det vara. Inte försöka stöta bort tanken/känslan (ty det är ett effektivt sätt att de facto behålla den väldigt nära, väldigt aktiv), och inte heller omhulda den (lika effektivt sätt att hålla den nära och aktiv, genom att föda den med massa bränsle). Bara se. Och låta vara. I sinom tid, givet att jag faktiskt inte blivit smittad på riktigt, så släpper mitt fiktiva illamående och ögonblicket är förbi. Smittan lämnar huset, och ett par dagar senare kan jag konstatera att jag inte blev smittad, denna gången heller. vitpepparkorn*peppar peppar ta i trä* Eller för att avslöja mitt husmorsknep: svälj tio hela vitpepparkorn vid första misstanke av att ha utsatts för smitta, och sedan inmundigas dessa små korn ett par gånger om dagen tills smittan är ur vägen.

Om inget annat så funkar knepet på mig, just för att jag tror att det funkar. Placeboeffekten är inte att leka med – för likväl som jag med tankens kraft kan suggerera mig kräksjuk, kan jag så klart suggerera mig frisk som en nötkärna. Så länge viruset inte satt sina elaka klor i mig så väljer jag den sistnämnda fantasibilden av verkligheten, för den gör mig bäst i stunden. För vad är väl min upplevelse av världen annat än just en fantasibild skapt av mina tankar med efterföljande känslor?!

Nå, har du också en inre hypokondriker och när slår hen till hos dig?