Det här är inte slutet!

Det här är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men det är, kanske, slutet på början” sa Winston Churchill. Just nu är det precis vad jag känner, nyss hemkommen efter fjärde och sista fördjupningsomgången med förskolechefer och enhetsutvecklare (ledningsgruppen!) för Skurups Förskola, tillsammans med Pernilla Tillander med Marie Cornmark som processledare för ESF-projektet Inkludera & Mötas (vilket är ramen inom vilken Ringar på vattnet-insatsen genomförs).

Vilket drömteam – Pernilla Tillander, Helena Roth, Marie Cornmark!

Det är nästan så jag saknar ord för att beskriva känslan – upplevelsen – resan som denna insats givit mig. Känslan inombords är dock riktigt riktigt skön, och det ger mersmak må ni tro. Därav Churchill-citatet – för det här är både alldeles för roligt och för givande för att ta slut nu. Så det gör det inte, har vi bestämt oss för!Så medan jag sitter här i soffan och landar, med gemytligt sprakande brasa i kaminen och den vackra blombuketten från Skurups Förskola i vas på soffbordet, så spinner samtidigt hjärnan på alla möjliga och omöjliga vägar det Tillanders-Rothska samarbetet (med en Cornmark som ess i rockärmen!) kan ta vägen. Är du månne lika nyfiken som jag?

Jag älskar det jag gör!

Har haft en fantastiskt underbart härlig dag, som började med en CoachWalk med den klient som hängt med allra längst på min resa som coach. Att få börja dagen med att gå bredvid en individ som får insikt på insikt är stort.

Sen kom Pernilla Tillander för en snabb lunch innan vi satte oss i bilen på väg till Skurup där vi kör insatsen ”Ringar på vattnet – vi gör bättre när vi kan” för all förskolepersonal i kommunen, inom ramen för ESF-projektet ”Inkludera och mötas”, ett fantastiskt initiativ som Annhild Månsson roddar. Utifrån den insatsen har vi också fått till stånd en fördjupning för förskolechefer och enhetsutvecklare. Under eftermiddagen körde vi den andra av fyra workshops med detta något mindre gäng.

Och oj vad jag älskar, älskar, älskar det jag gör alltså! Att se människor kliva fram, steppa upp, dela med sig, våga blotta sig, ställa den där frågan som skaver, bjuda på sig själva och försöka, försöka igen, brista ut i asgarv åt hur tokigt det kan bli och sen köra tredje gången gillt och bara sätta det klockrent – det är en ynnest, och jag blir rörd till tårar, får gåshud med jämna mellanrum, skrattar så jag får magknip och njuter av att se människor växa.

Som bonus (och detta ”ska man inte egentligen avslöja, men det skiter jag i”) så växer jag själv! Jag får hjälp, insikter, utmanas och bekräftas och lär mig varje gång jag möter (på riktigt: möter!) människor på detta viset. Och så är det så himla roligt att arbeta ihop med Pernilla ska ni veta – detta är ett samarbete som ger mersmak och jag ser med pirr och glädje och stor dos nyfikenhet fram emot vad mer vi kommer hitta på tillsammans.

Att våga göra, med gitarren i knät

För ett år sedan började jag spela gitarr, varannan måndag fyrtio minuter. Så mycket mer blev det inte, trots målbilden att kunna sitta runt en lägereld på stranden och plinkeplonka och sjunga. Det ser så himla härligt ut. Som barn spelade jag piano, men ett är säkert: pianot tar man inte med sig ner till lägerelden på stranden.

I somras bestämde jag mig för att lägga tjugo minuter per dag i sextio dagar på gitarrspelande, och det gav ganska snabbt resultat. Så pass att jag, när jag hörde Mandy Harvey sjunga Try på America’s got talent, googlade upp nötterna online och skrev ut dem. Klurade ut ett enkelt gitarrkomp och började traggla.

I ensamhet – inga problem. Då sjunger och spelar jag av hjärtats fulla lust. Men så fort jag skulle köra mina tjugo dagliga minuter i sällskap (närmsta familjen typ) så kände jag mig antingen extremt självmedveten – så pass att jag liksom bara försökte sjunga och spela, istället för att faktiskt bara spela och sjunga – eller så bangade jag helt enkelt från dagens övning.

Men när vi fick tillfällig vardagsrumsgäst en vecka i väntan på nyckelöverlämning till studentlägenhet så bestämde jag mig för att sluta med det där ”försökandet”. Så jag satte mig resolut med gitarr och nötter och började spela och sjunga. På riktigt. (Och jodå, fick allt ett omdöme i stil med ”Du är ju inte helt oäven på det där, asså!” dessutom.)

Samma vecka hade vi yngsta brorsdottern på besök dessutom, så när de tre ynglingarna var upptagna med att kolla YouTube, spela spel och gosa med katten Pop, så drog jag fram gitarren och körde mina dagliga tjugo. När jag satte undan gitarren igen vände sig brorsdottern till mig och sa ”Oh så mysigt det där var!”, och gav mig lite lägereld-vid-stranden-vibbar för framtiden.

Så i torsdags kom jag på det: Den ultimata utmaningen för mig! Satte larmet med en påminnelse att ta med gitarren på fredagsmorgon. Så när Pernilla Tillander kom körande för att plocka upp mig för dagens två (likadana) workshops i Skurups kommun, för förskolepersonalen, så öppnade jag bakdörren och hivade in gitarren. Pernilla vände sig om och sa ”En gitarr? Spännande!” varpå jag drog min plan:

Vi pratar ju om mod, och att agera förebild, och tom att våga göra fast man inte är fullfjädrat proffs, så jag tänkte att jag ska sjunga och spela låten Try, vad tror du om det? 

Pernilla är ju som Pernilla är, så hon var så klart helt med på noterna!

Så i fredags satt jag båd’ förmiddag och eftermiddag framför dryga fyrtio respektive femtio personer, och sjöng, efter att jag dragit denna berättelsen. Och vet du? Jag dog inte, inte en enda gång. Och inte trillade himlen ner, för den delen. Och inget av det inträffade idag heller, då jag körde en repeat performance inför den sista gruppen – om dryga sjuttio personer!

Om jag både sjöng och spelade fel?
Jajamensan, flera gånger. Det bjuder jag på!
Om det kände mindre och mindre nervöst för varje gång?
Jajamensan, idag var rösten väsentligt mer stadig än i fredags. 
Om jag nu har sjungit och spelat gitarr inför ganska stora grupper?
Jajamensan. Sanslöst!
Om jag kan tänka mig att göra det igen?
Jajamensan!

Korrekturläser bok.

Fått ett nytt uppdrag, att ”tekniskt korrekturläsa” en satt men ännu inte tryckt bok. Det vill säga, en bok som är redo för tryckning, men ska genomgå en sista syning för att försöka hitta, och eliminera, alla dubbla mellanrum, borttappade punkter, dubbelord och allt sånt där som är så retligt att finna efter att boken väl gått i tryck. Får en slant för arbetet jag lägger ned, vilket betyder att detta är första gången jag får betalt för att läsa en bok kan man väl säga. Bara det är ju lite roligt.

Och vilken bok sedan!

Tänker inte avslöja den än, det får komma när den släppts, men oj, så bra skriven. Vilken distinkt tonart (ja. Faktiskt. Språket är mycket speciellt, inte vackert, snarast målande och oerhört rakt-på-igt på ett smocka-i-magen-vis). Och ödet sen. Ja, gisses, min själ, vad människor får stå ut med. Det är inte klokt, vad vi människor kan göra mot andra människor – jag vet att vi är kapabla till det mest vedervärdiga, och likförbannat blir jag chockerad och indignerad varje gång jag ställs inför faktum. Bortsett från de gånger då jag bara blir in-i-hjärteroten-ledsen och börjar gråta.

För ja, det är en självbiografisk bok. Och den griper tag i mig så mycket att jag – efter att ha suttit i fem timmar igår med pennan i högsta hugg och följt ord för ord i texten, så att jag mäktat med att korrekturläsa hela två tredjedelar av den – när jag vaknade och skulle iväg till Skurup för ett helt annat uppdrag tillsammans med Pernilla Tillander, var lockad att ta med utskriften i bilen.

Korrekturläsning pågår.

Det gjorde jag nu då inte. Men när jag väl blivit hemskjutsad av Pernilla efter två intensiva 3,5-timmes-workshops på för- respektive eftermiddag, gått en promenad, fått i mig lite mat, låtit barnen bubbla av sig, sedan drog fram luntan när klockan var åtta så är det inte utan att ni borde förstå att detta är en bok i särklass. Trött som få, men helt enkelt för nyfiken på hur det går – vill veta! – för att låta dagen gå helt utan en djupdykning ned i berättelsen. Efter trekvart har jag korrekturläst totalt fyra femtedelar av boken och kanske kanske jag kan nå i hamn imorgon?

Besjälade!

I förrgår åkte jag till Helsingborg, för att tillsammans med den helt enastående och one-of-a-kind Pernilla Tillander, samskapa ett par timmar inför ett uppdrag vi gärna vill genomföra tillsammans kommande år. För samskapa (mer), leka och skratta tillsammans framöver, det kommer vi göra, det är ett som är säkert!Skrattet

Har inte känt Pernilla så länge, och samtidigt så har vi känt varandra alltid, tror jag. Besläktade, besjälade, bekanta. Så känns det. Visst är det speciellt när man stöter på sådana människor?

Medvetna Val – från offerkofta till möjlighetsmantel

medvetnavalJa, det är titeln på boken jag är medförfattare till. Slutklämmen kom till under en händelserik resa till Linköping (bland annat fick vi åka bärgare), då stora delar av gänget bakom boken sammanstrålade ett par timmar.

Det har varit en fantastiskt utmanande och givande resa och den är långt från slut, bara för att boken nu finns fysiskt. För det gör den – bilden till höger är tagen av tryckeriet – och med lite tur kommer jag faktiskt hålla ett exemplar av boken i min hand redan imorgon. Om du beställer den nu får du den i händerna innan det egentliga utgivningsdatumet den 21 september.

Boken MEDVETNA VAL – från offerkofta till möjlighetsmantel ger, i kapitel efter kapitel, möjlighet till perspektivskiften (och det är, såvitt jag förstår mig själv, det enda som möjliggör varaktig utveckling och expansion) inom ett otal områden.

Stellan Nordahl inleder med att beskriva medvetna val-modellen, och därefter följer ett antal kapitel där Stellan och vi övriga sex medförfattare ger en inblick i hur modellen kan användas inom olika ämnesområden såsom ledarskap, hälsa, verksamhetsutveckling, lärande och livssyn.

Genom att köpa Medvetna val, bidrar du till livsbejakande strategier på barnsjukhusen i Sverige. Vi lämnar 30 kr per bok till Stiftelsen loveisabiblioteket som arbetar med att tillhandahålla livsbejakande litteratur till viktiga vuxna i barnens närhet. Beställer du idag så bjuder vi dessutom på frakten, och om du svarar på lite frågor får du 10% rabatt utöver det. Och förresten, vi blir väldigt glada om du går in och gillar vår Facebook-sida, där du kan följa den fortsatta resan, för som sagt, den har precis bara börjat! Följer du med?

 

Är du lika WEIRD som jag?

Läser ett citat som en vän länkar till på Facebook, och hajar till. Vill läsa mer. Klickar på länken. Väldigt lång artikel, står det, men värt besväret. Så jag sätter mig tillrätta i soffan och börjar läsa.

”…the available “data” that drives it is not, as a matter of fact, the “science of how people learn.” It is the “science of what happens to people in schools.”
This is when it occurred to me: people today do not even know what children are actually like. They only know what children are like in schools.

Det är Carol Black som skriver. Jag läser vidare och fastnar, om och om igen, för olika stycken i texten. Till exempel detta:

”Any wildlife biologist knows that an animal in a zoo will not develop normally if the environment is incompatible with the evolved social needs of its species. But we no longer know this about ourselves. We have radically altered our own evolved species behavior by segregating children artificially in same-age peer groups instead of mixed-age communities, by compelling them to be indoors and sedentary for most of the day, by asking them to learn from text-based artificial materials instead of contextualized real-world activities, by dictating arbitrary timetables for learning rather than following the unfolding of a child’s developmental readiness. Common sense should tell us that all of this will have complex and unpredictable results. In fact, it does. While some children seem able to function in this completely artificial environment, really significant numbers of them cannot.”

Om jag finge börja om som mamma så vette hundan om jag vallat in mina barn i den förväntade fållan som heter obligatorisk skolgång. Men det finge jag inte. Så istället fascineras jag av att läsa och lära mig mer om home schooling och än mer om unschooling. Och tänker samtidigt att jag inte vill förkasta allt som skola (det där som vi alla tänker på när vi tänker skola) är heller. Grå-skala helt enkelt. Det finns garanterat guldkorn att plocka lite varstans, och för mig är en av de viktigaste insikterna att Ett Rätt Sätt helt enkelt inte finns. Det finns många sätt, och vissa är bra för somliga och mindre bra för andra, andra funkar ibland, men inte alltid, osv. Helt enkelt för att lärande inte är en rak uppåtriktad linje:

”…any Maori mother knows that children do not learn in a straight upward line but in a stair-step pattern. They leap forward, then plateau for a while, then leap forward again. Their learning is an underground river, you can’t see it, can’t even feel it at times. Then suddenly they soar. You can’t control it; you can’t take credit for it. It’s theirs. You have to be there, providing warmth and stability, providing tools and resources, answering questions, telling stories, having meaningful adult conversations and doing meaningful adult work in their presence. But when they soar, it’s on their own wings.”

WEIRD då? Jo, det står för Western, Educated, Industrialized, Rich, Democratic societies, något som visat sig vara det minst representativa utsnittet av mänskligheten:

“members of WEIRD societies, including young children, are among the least representative populations one could find for generalizing about humans.”

BoldomaticPost_Experiment-Observe-Listen-CarDet är en lång artikel. Det stämmer. Men verkligen värt besväret. Läs den du med. När jag läser detta så är det så mycket i mig som börjar vibrera och falla på plats, samklang ljuder och ett harmoniskt lugn faller över mig.

Tiderna förändras. Paradigmskiftet är här. Vi är mitt uppe i det. Det är läge att testa, observera, lyssna. I det finns det ett lärande att återupptäcka.

Vad hör du?