Kategoriarkiv: Skolutveckling

Inkludera och Mötas – slutfört med den äran!

Publicerad den av
7

Igår tog jag del i slutkonferensen för ESF-projektet Inkludera & Mötas i Skurups kommun, som både skapats och projektletts av Annhild Månsson. Slutkonferensens rubrik löd: Vad gör vi bättre nu när vi kan? och programmet för dagen gav både en historik över projektet, summerade dess resultat som gav nytt tankespjärn framöver till alla deltagarna. Inkludera & Mötas har, med en budget på 11 miljoner kronor, haft över 900 unika deltagare som genomgått ca 27 000 kompetensutvecklingstimmar.

Marie Cornmark har varit processledare för min och Pernilla Tillanders projektinsats Ringar på vattnet för förskolorna. Hon tog del i den inledande panelen, och hon personifierade essensen av vårt budskap när hon erkände att det var läskigt att tacka ja till att sitta i panelen inför 500 personer och att hon utmanade sig själv och tackade ja. Vikten av att ”förebilda” har landat så fint i Marie, som kliver fram, testar, lär sig, utvecklas, och, som hon uttryckte på scen: vågar titta på sig själv och ta ansvar för sin egen utveckling.

Doodle över inledande panel och Anna Tebelius Bodin om Hjärnan – vad alla borde veta!

Efter förmiddagsfikan var det dags för Anna Tebelius Bodin att äntra scenen, på temat: Hjärnan, vad alla borde veta! Mycket spännande; insikter såväl som konkreta tips fick jag mig till dels under detta pass – t ex tumregeln att aldrig låta folk sitta ner mer än maximalt 30 minuter (och helst bara hälften av det). När vi ställer oss upp aktiveras hjärnan som förberedelse på att vara i rörelse, när vi sitter ner går den i viloläge. Och vikten av att ge input mitt eget uttryck för att överhuvudtaget ha en chans att minnas några av de 11 miljonerna input min bakre hjärnhalva tar emot, varje sekund! Eget uttryck är precis vad jag gör med mina doodlar.

På förmiddagens valbara pass lyssnade jag till Verenice Bengtsson som talade om Välkommen – är du redo för inkludering? Om drivkrafter och passioner, om relationer och mänskliga rättigheter, och inte minst insikten att mångfald inte är ett mål utan ett medel för att nå andra mål.

Efter en sagolikt god lunch var det dags för eftermiddagens valbara pass: Kunskapsverkstad och framtidsforum med Magnus Eriksson. Givande att i mindre grupper av salig blandning få problematisera, spåna och lyfta erfarenheter och lärdomar både från projektet i sig som för vad som kan vara av intresse framöver.

Doodle över Verenice Bengtsson om inkludering och kunskapsverkstad med Magnus Eriksson.

Därefter återsamlades vi allesammans (över femhundra deltagare!) i stora salen för att under en och en halvtimme få skratta, förvirras och beröras av Sara Lund. Strålande genomfört! Stående ovationer efteråt, högst välförtjänt. (Inte för inte Sara nominerats till Årets Talare av Talarforum 2018!) Börjar jag fråga ”Källa på det?” framöver kan det direkt härledas till dessa 90 minuterna med SaraClaes.

Doodle över Sara Lunds fantastiska avslut på slutkonferensen.

Och sen var det slut efter avtackning av projektteamet som med den äran genomfört en riktigt bra slutkonferens men än viktigare: roddat hela detta projekt av modell större i hamn. Det har varit en ynnest att vara en del i projektet (på många olika vis!) och det är min absoluta förhoppning att lärdomarna från Inkludera & Mötas fortsätter sprida ringar på vattnet under lång tid framöver.

Näringslivspanel, en annan form av seva

Publicerad den av
2

För tredje läsåret i rad deltar jag i näringslivspanelen för UF-företagare på Kunskapsgymnasiet i Malmö, som ett resultat av att jag och Tulio Capriles, lärare i företagsekonomi och entreprenörskap på skolan, träffades i samband med ett seminarium som jag tror MINE anordnade för 3,5 år sedan. 

Vid låsårets första tillfälle (totalt gör vi tre tillfällen) fick jag panelsällskap av Alia Jassim, från Orkla Foods, och Emir Mujezinovic, från Ett hem att trivas i (vi har ytterligare två panelmedlemmar som dock inte kunde närvara), två nya bekantskaper som verkligen väckte mersmak och nyfikenhet!

Överst: Jag, Emir, Alia /Mitten: Ett av de pitchande företagen (Ung Fitness UF), mycket imponerande killar! /Nederst: Jag, Tulio, Emir och Alia

Även detta, att vika ett par timmar tre eftermiddagar under ett läsår, för att lyssna, ge återkoppling, ställa frågor och komma med tips, tankar och idéer, till dessa unga UF-företagare, in alles tio företag, (på Kunskapsgymnasiet kör man UF-företag både i 1:a som i 3:e ring), är något jag gör med glädje – en annan form av seva helt enkelt!

Ser med nyfikenhet fram emot att höra vad UF-företagarna har hittat på till nästa gång vi ses – hur långt de kommit, vilka uppenbara hinder och möjligheter de står inför och hur de tänker jobba vidare till det är dags att avveckla sina företag mot slutet av läsåret.

Barnexperimentet (bok 21 av 26)

Publicerad den av
2

Barnexperimentet: svensk skola i fritt fall, av Per Kornhall. Fritt fall. Ord och inga visor. Publicerad 2013, och troligen införskaffad av mig något år senare, när jag var djupt insyltad i den svenska skoldebatten, i full färd med att köra gerillamarknadsföring i Almedalen för #skolvåren (där Per Kornhall för övrigt var dragplåster på en walk n talk 2014), twittra skola i parti och minut och tillsammans med andra drivna anordna #afk:er runt om i landet.

Ah.
”Den gamla goda tiden!”

Haha – nej. Så tänker jag inte. Det var himla roligt dock. Var sak har sin tid dock. Just då var jag så djupt engagerad att jag inte tog mig tid att läsa boken, men det har jag korrigerat nu. Och den är fortfarande läsvärd.

Kornhall är något av ett mysterium för mig – då han i en och samma stund är både ’traditionell och konservativ’ och samtidigt är väldigt öppen för mycket av de funderingar och förslag som ’traditionalisterna’ i skoldebatten ratar utan att överhuvudtaget ge frågeställningarna en chans. Och det gör boken till ganska spännande läsning, för jag tror ”båda sidor” i debatten (och ja, i skoldebatten kan man verkligen – tyvärr – tala om två sidor) kan hitta passager där de nickar bifall såväl som ilsket virar på huvudet i förnekelse. Och det är lite kul, ärligt talat! Han är något av en gränsgångare, den gode Kornhall.

Som twittrande #skolvårare stötte jag på synpunkten att ”skola är odiskutabelt” vilket chockade mig. Lärande är odiskutabelt, men skola är enkom en av människan skapt form för att normalisera och systematisera lärande. Även Kornhall uttrycker att lärandet är inbyggt i människan: ”Barn kan inte låta bli att lära sig. Det är helt enkelt biologiskt omöjligt för dem och det verkar finnas ett starkt inre belöningssystem som belönar dem när de härmar och lär sig av sin omgivning.” Däremot ställer jag mig tvivlande till följande slutsats: ”[…] det kan också bli så att ett barn lämnat åt sig själv inte kommer vidare, inte upptäcker några nya världar. Så är det redan i förskolan. Lämnade helt åt fri lek ”fastnar” barnen i samma lekar och behöver därför en förskollärares ledning för att stimuleras till nya lekar.”

Verkligen? Tillåt mig att tvivla. Mycket av den passivitet som både förskole- och skolbarn såväl som vuxna fastnar i, tror jag snarast handlar om att vi socialiseras in i att ”någon annan ska bistå oss att hitta vägen fram” oaktat om det handlar om lek, att lära sig skriva och läsa, ta reda på fakta om hur Nobelpriset i litteratur gjort avtryck (om något) i den svenska litteraturen eller luska ut hur man enklast köper bästa biljett till Australien. För mig krockar det sistnämnda med det förstnämnda. Om vi hela tiden får små knuffar i ”önskvärd riktning” redan som små barn, är det väl inte så underligt om människobarnet slutligen lär sig att vänta på knuffen, istället för att engagera sig själv och sin egen fantasi fullt ut?

#skolvåren ställde (den twitterifierade) frågan #VarförSkola, och Per Kornhall summerar anledningen väldigt väl i denna meningen: ”Man måste se på ett system som en helhet och inte addera saker utan att noggrant genomlysa konsekvenserna.” Senare i kapitlet lyfter han fram att ”vi kan nog behöva se över de sedimentära lagren i den svenska skolan”. Onekligen är det så!

I hela boken är just frågan varför skola återkommande, om än inte formulerar exakt så (fast bra nära emellanåt!). I slutet skriver Per Kornhall: ” Just nu är skolan ett lapptäcke av olika förhastade och ideologiska reformer. Vi måste börja ta ett helhetsgrepp och förstå att huvudmannaskap, läroplaner, läromedel, lärarutbildning, lärarlöner, kompetensutveckling med mera hänger ihop i ett enda system som måste byggas från grunden som en helhet utifrån skollagens krav.” Jag håller med, med tillägget att vi behöver titta även bortom skollagen till vilket samhälle i stort vi vill skapa (möjligen att skollagen är korrekt formulerad utifrån det Sverige vi vill till, men jag tar det inte föregivet innan vi har svaret på frågan). Vad ska vi med skolan till, vad är det egentliga syftet? Hur vill vi att Sverige ska vara om 10-50-100 år?

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Godkänt? (bok 10 av 26)

Publicerad den av
7

Godkänt? En reportagebok om den svenska skolan – skriven av Emma Leijnse 2012, då jag också köpte den av henne, efter ett seminarium i Almedalen. Fint signerad är den, och en kan ju tycka att jag, som sedan dess varit synnerligen involverad i svensk skoldebatt skulle ha kastat mig över den… men tyvärr hamnade även denna boken i bokhyllan, oläst, tillsammans med en drös andra böcker som alla förtjänar ett bättre öde.

Så himla bra att jag, i och med årets bokläsningsutmaning, tar itu med 26 svenska och lika många engelska böcker som stått olästa hemma kort eller lång tid. För detta är en bok värd att läsas. Emma är skribent på Sydsvenskan, vilket är ”min” tidning och jag har alltid uppskattat hennes artiklar. Lika välskrivna är hennes böcker (den senaste har jag ju faktiskt läst!), och skolfrågor är för mig väldigt spännande – helt enkelt eftersom de så tydligt (i min hjärna åtminstone) kopplar till samhällsutveckling.

I kapitlet ”Om de kan, så kan jag också” skriver Emma: Det som hände med barnen från Kroksbäck när de kom till Linnéskolan brukar beskrivas av forskarna som kamrateffekter. Kort sagt handlar det om att man är som sina kompisar. Om de inte pluggar, så pluggar du mindre själv. Om dina kamrater gör läxorna och tycker det är viktigt hur det går i skolan, så lägger också du manken till.

I kapitlet ”Från kunskapsförmedlare till diversearbetare” fortsätter Emma på samma tema när hon citerar Jonas Vlachos: ”Lärarna påverkar också varandra på en skola, en del studier visar på att det uppstår kamrateffekter bland lärare.”

Jag läser och tänker två saker:
1) Eh. Ja. Klart det uppstår ”kamrateffekter” även bland lärarna. Talesättet ”Vi blir som vi umgås” gäller liten som stor, ung som gammal. Elev såväl som lärare.
2) Hur kommer det sig att vi svänger oss med talesättet, utan att faktiskt fundera över vad det betyder, och utifrån det, medvetet skapa oss ett umgänge som gör att vi växer som människor? Att lära sig att bli människa, med allt vad det innebär, är något jag skulle önska mig så mycket mer av, både i skola som i yrkesliv, hemma som i olika organisationer, ja, typ överallt. En ständig konversation. För det låter sig inte göras av sig självt. Vi blir till i varandras närvaro, och som Pia Sundhage säger ”Vi gör varandra bra”. Vilket ju är fantastiskt – utom när det är tvärt om. För det finns ju tillfällen och/eller umgängen där vi gör varandra illa.

Påverkansgrupp är ett annat sätt att beskriva ”kamrateffekter” på, och jag har arbetat medvetet på min påverkansgrupp de senaste fem åren eller så. Om det gjort skillnad i mitt liv? Svar ja, oändligt stor skillnad, till det bättre!

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

 

 

Charlie Söderberg, inte visste jag det om dig!

Publicerad den av
6

Lyssnade till Statsminister för en dag, för första gången på länge. Lite sugen på nya röster i öronen kollade jag om det kommit något nytt roligt och överst låg ett avsnitt med Charlie Söderberg. Eftersom jag verkligen tycker om På riktigt med Charlie & Mathias, så klickade jag raskt igång avsnittet, och inte blev jag besviken inte.

För det första har Charlie något av det bästa i ”radioröst” jag hört på länge, hans röst gör sig verkligen bra i mina lurar. Och så tycker jag ju att han verkar vara en klok individ, som lyckas väl med att föra fram sina åsikter och tankar med både humor, tydlighet och visdom. Så ock i detta podavsnitt, som börjar med att Charlie på sätt och vis vänder helt upp och ned på själva konceptet som Statsminister för en dag bygger på.

I takt med att jag lyssnade blev jag gladare och gladare, för inte visste jag att Charlie var en sådan #skolvårare inte! Lyssna från 21:17 och ett par minuter fram när Charlie i princip ställer frågan #VarförSkola som är #skolvåren:s signum:
Skolan – jag tycker vi behöver gå tillbaka till ritbordet och ställa oss frågan vad ska skolan vara till för? För det ser ut för mig som att vi försöker att förändra ett uppdrag som var att skapa lydiga tjänstemän som kan jobba på kontor och fabriker. Sen har vi en helt annan arbetsmarknad idag, vi har helt andra förväntningar och krav idag, men vi har inte gett skolan ett rejält stöd i att, på en högre nivå, prata om vad det ska vara då? Utan vi ställer nya krav på hur de ska göra det, […] men ingen har på allvar vågat säga så här:
Nu tar vi ett djupt andetag här, och så samlar vi kloka människor från alla möjliga håll, och ställer [frågan]: Vad menar vi egentligen med skola? Var vill vi vara i den frågan om 50 år? Vad fyller det för funktion? Varför ska folk gå dit nio år av sitt liv? Vad är det tänkt att det ska ge dem?

Det där var ju precis vad #skolvåren gjorde. Vi samlade en massa kloka människor från alla möjliga håll och ställde just den typen av frågor på våra #afk:er. För egen del så är det ju de där stora penseldragen som var min ingång i #skolvåren, och än en gång gör Charlie mig stolt, när han, i sitt tal till nationen lyfter frågan varför, om och om igen, som en sann #skolvårare: Det börjar med att vi tillsammans ställer oss frågan, vart ska vi någonstans?
Vad är det för samhälle vi vill bygga? Vad är det för värld vi vill vara del av? 

Poängen gick hem

Publicerad den av
6

Blev upplockad på vägen till Ystad, där jag och Gonzalo ”Gonza” Del Rio Saldias skulle hålla vår första förmiddagsworkshop av fyra på temat ”Coacha för aktiva unga” för ungdomshandläggare från Arbetsförmedlingen, samt en handfull folk från skola, kommun och företag, som alla möter de unga som satsningen riktar sig mot, antingen genom att träffa dem på skolor eller ute på praktikplatser på företag. Insatsen är en del av ESF-projektet Inkludera & Mötas som löper i Skurups kommun sedan 2016.

Rummet fylldes så sakteliga och tillslut vände jag mig mot Gonza och sa ”Nu börjar vi”. Fast han var redan i sin karaktär. Vi hade beslutat oss för att inleda med ett rollspel, så jag hälsade alla välkomna, spelandes mig själv, Helena Roth, i rollen av att vilja vara på Arbetsförmedlingen i Ystad denna torsdag-förmiddag för att hålla workshop. Nyfiken på deltagarna, intresserad av att få reda på mer om deras upplevelser, insikter och erfarenheter när det gäller kommunernas ungdomar.

Vände mig sedan till Gonza, som redan innan vi klev in på Arbetsförmedlingen hade iklätt sig en mask, en mask av ointresse, av oengagemang, av letargi. Han stod med armarna i kors, tittade sällan på deltagarna, visade med hela sitt jag, både i kropp och ord, att han verkligen inte ville vara på plats, för det var rollen vi skapat åt honom. Och som han lyckades fylla ut den rollen, till punkt och pricka.

Under de första fem-tio minuterna (vet inte riktigt hur lång tid det gick, men det kändes evighetslångt för mig, närmast plågsamt att vara ”del av ett par” med en parhäst som så tydligt indikerade att han inte ville vara på plats) så gick ordet fram och tillbaka mellan mig och Gonza. Jag engagerad, intresserad, nyfiken. Gonza oengagerad, ointresserad och inte det minsta nyfiken.

När han frågade ”Vad är det ni behöver hjälp med?” trodde jag att vissa deltagare skulle resa sig upp och gå, så oförskämt ställde han frågan. Fast väluppfostrade svenskar gör ju inte så… men det var gott om huvudskakningar, lyfta ögonbryn och himlande ögon, i relation till Gonzas karaktär. Från alla deltagarna. Utom en. När Gonza ställde en fråga till deltagarna, så vände de sig till mig i sina svar. Utom denne ende, som nyfiken, intresserat och engagerat tittade rakt på Gonza, mötte honom med blick, ord och kroppsspråk.

Det var fascinerande att följa spelet, men till slut vände jag mig igen till Gonza och frågade ”Ska vi bryta nu?” varpå Gonza omedelbart slappnade av och kastade rollens mask all världens väg. Helt plötsligt framstod han som den varma och nyfikna själ han är – utan att han ens yppat ett ord.

Vi började om igen, sa ”Hej jag heter Helena” och ”Hej, jag heter Gonzalo” och avslöjade att vi spelat upp ett rollspel för deltagarna varpå de synligt slappnade av, lättade över att inte ha två timmars workshop framför sig med detta förunderliga team av omaka individer.

Poängen vi ville få fram?

Jo. Att jag spelar roll. Det är den jag är, i mötet med en annan människa, som är mitt främsta verktyg. Och bara något så litet som huruvida jag faktiskt är nyfiken på vem du är, kan spela enormt stor roll för hur vårt möte ska bli. Gonza var inte överdriven i sin roll, lika lite som jag var det. Jag var intresserad och engagerade och mycket nyfiken, om än lite smånervös och med en stark drivkraft att försöka kompensera för min avmätte och ointresserade kollega, som inte alls var överdriven i sin roll. Gonza spelade på ganska små nyanser, armarna i kors, lite frånvänd, entonig och lite stolpig röst, lite oförskämt ställda frågor. Det var allt. Och vilken skillnad det gjorde i gensvar från de människor vi var där för att möta.

När vi väl ”börjat om”, så öppnade vi upp för en reflektionsrunda, laget runt. Intressant. Och jodå, poängen gick hem!

Ovanstående text skrev jag den 6 november 2017, men det blev inte av att jag bloggade ut den. Då. Nu har jag och Gonzalo precis hållit den sista av de fyra workshops som ingick i ”Coacha för aktiva unga” och med nyfikenhet och glädje ser jag fram emot återkoppling, för deltagarna kommer dra sitt gemensamma samröre vidare!

Varken mer eller annat än vi kräver av barnen

Publicerad den av
3

Under 2017 har jag och Pernilla Tillander följt Skurups Förskola i insatsen Ringar på vattnet (ESF-projektet Inkludera & Mötas), och ledorden under vårt arbete (öppenhet och att välja/sprida glädje; tydlighet och att ta ansvar; samarbete) kommer från personalen i verksamheten.

Det intressanta med värdeord och värdegrundsarbete är inte vilka ord som väljs ut – utan snarast: hur g ö r man dem? Det vill säga, i detta fallet:
Hur gör man öppenhet?
Hur väljer man och sprider glädje?
Vad innebär det att vara tydlig, och hur förmedlar jag det?
Hur agerar jag på ett sätt så att jag tar mitt fulla ansvar?
Hur samarbetar vi här? Hur gör jag? Bjuder jag in till det; tackar jag ja när jag erbjuds det?

I samband med vårens första session med den pedagogiska ledningsgruppen för Skurups Förskola, bestående av förskolechefer och enhetsutvecklare, sa Rosita Alexandersson, en av förskolecheferna: Vi kräver inte mer eller annat av vår personal än vi kräver av barnen.

Nä. Precis.
För så är det ju, eller borde vara, överallt. För barn gör som vi gör, och inte som vi säger, och därför är det just i vårt agerande som vår värdegrund visar sig. För, allt det där (öppenhet, glädje, tydlighet, ansvarstagande och samarbete, och alla andra fina, vackra, betydelsefulla ord som finns i värdegrunder och visioner runt om i landets alla förskolor) är ju sådant som förskolepersonal i stort arbetar väldigt aktivt med barnen med. Men lika viktigt – viktigare? – är hur de är med sina kollegor, med barnens föräldrar, ja, med alla egentligen?

Jag vill dock inte delegera ut ”förebildandet” till 100% till samhällsinstanser som förskola och skola. Så därför tänker jag plocka hem det till mig själv, som förälder. För samtidigt som jag mer än gärna vill att mina barn omges av fantastiska förebilder, så vill jag också vara en! För även om jag i mitt föräldraskap inte har värdeord uppklistrade på väggarna, så finns de ju där, i det jag säger, det jag gör, i det jag uppmuntrar och sätter fokus på.

Så hur är jag som förälder en god förebild för mina barn? Är jag nyfiken och frågvis? Går jag kurser, läser böcker, samtalar med människor som har andra erfarenheter och bakgrunder? Har jag bestämt mig för vad jag tror och tycker, eller är jag öppen för att ändra åsikt? Har vi ett ömsesidigt samarbete i hemmet, och hur samtalar vi alla kring det som ska bli gjort? Hjälps vi åt?

Ju mer jag tänker efter, desto fler frågeställningar väcks inom mig. Och vill jag agera förebild för mina barn, vilket jag vill, så gäller det ju att även jag lever som jag lär: Jag kräver inte mer eller annat av mig som förälder än jag kräver av barnen. 

Ringar på vattnet – Skurups Förskola

Publicerad den av
12

Under ett knappt år har jag, Helena Roth, tillsammans med Pernilla Tillander, följt personalen på Skurups Förskola inom ramen för det pågående ESF-projektet Inkludera och Mötas som pågår i kommunen sedan 2016. För förskolans personal genomför vi en insats som fått namnet ”Ringar på vattnet – den goda lärmiljön”.

Det är mycket personal i förskolorna i Skurups kommun, så för att kunna genomföra insatsen har vi mött personalen i tre grupper per omgång, och då har det ändå varit rejält stora grupper på mellan 40-70 personer. Det är mycket, i förhållande till den typ av lärandeprocess som jag och Pernilla planerat för, men det har gått förvånansvärt bra. För bra har det gått! Jag upplever en stor skillnad i personalen i stort, och Pernilla förmedlar samma känsla.

Utöver den stora insatsen har förskolechefer och enhetsutvecklare dessutom fått ta del av en fördjupning vi döpt till ”Vi gör bättre när vi kan” som löpt över fyra eftermiddagar under hösten 2017 – tre är genomförda, den fjärde och sista väntar efter vi hållit den sista ”storgrupps-omgången” som stundar den 10 och 13 november. I denna fördjupningsgrupp har insikterna haglat och både jag och Pernilla ser med stolthet och förundran på hur individer ”steppat upp”.

Att som ledare (och det är vi alla, om du tänker efter!) inse, att det främsta verktyg jag har, är mig själv: Jag är en förebild – det är stort. Och en förebild är man inte för att/när man ”aktivt försöker lära ut någonting” utan genom att v a r a det. När en person steppar upp, och bidrar med hela sitt jag, så fördjupas dessutom personens egen förståelse för de olika kommunikativa verktyg som delgetts alla deltagarna under processens gång.

Försöker jag och Pernilla ”lära ut någonting”? Ja, det är ju vad vi blivit anlitade att göra! Paradoxalt nog, så gör vi det bäst genom att vi, i varje stund, lever det vi lär. Dessutom är det, på samma vis som när man knäcker läskoden, så att den som en gång blivit medveten på djupet inte kan gå tillbaka till ”lägre medvetenhet”.

Steppat upp, förresten, så kan man väl inte säga?

Nä, det är inte korrekt svenska, det stämmer. Men det är verkligen det som skett. När en människa börjar se på sig själv som det viktigaste verktyg hen har, ett verktyg som gör all skillnad i världen för hur en arbetsdag förlöper, hur relationer frodas, hur möten blir lyckade eller ej, så är det just det som sker: människan steppar upp och låter världen ta del av hens unika potential till större grad än tidigare.

Och det är stort!

Det är stort att få äran att följa dessa individers utveckling, stort att se vilken skillnad det gör i gruppen, och därmed kunna ana vilken skillnad det gör för Skurups kommuns alla barn och vårdnadshavare. För det är många kommuninvånare som Skurups Förskolas personal möter till vardags, med cirka 850 barn inskrivna i förskola. Lägg därtill i snitt två vuxna per barn och det är flera tusen personer som berörs av en insats som denna.

Projektnamnet Inkludera och Mötas pekar på vad syftet med ESF-projektet är: att få Skurups kommuns, såväl som det privata näringslivets, anställda, att bli bättre på att mötas, att skapa kontakt och närhet, att förmedla en känsla av att vara inkluderad, att vara en viktig del av något större. Det inträffar endast om vi, som individer, steppar upp. Och det sker nu i Skurups Förskola, det vill jag lova!

Ovanstående text skrev jag den 6 november 2017, men det blev inte av att jag bloggade ut den. Då. Ringar på vattnet och Vi gör bättre när vi kan har varit två av de mest minnesvärda delarna av mitt 2017. Så därför skickar jag ut detta i världen nu, inte minst för att mitt och Pernillas samröre med Skurups Kommun fortsätter under 2018, något jag gläds enormt åt: I förskolan har vi en stor-workshop inbokad i september, och med fördjupningsgruppen, som vi döpt till den pedagogiska ledningsgruppen för Skurups Förskola, kör vi på med fyra eftermiddagar tillsammans under våren. Dessutom ska vi göra Ringar på vattnet 2.0 för skolorna i Skurup under vår- och höstterminen, också det inom ramen för Inkludera & Mötas. Det bubblar inombords när jag tänker på det – det ska bli så ofantligt roligt!

Tillstånd smittar.

Publicerad den av
10

Tillstånd smittar. Är ditt värt att smittas av?

I pausen under förmiddagens smakprov på insatsen ”Ringar på vattnet” kom en av deltagarna fram till mig och gav mig det citatet, som hen fått sig till dels vid en föreläsning med någon från Glada Hudiksgymnasiet. Jag skrev raskt upp det på tavlan, för jag tyckte det var så fint, samtidigt som det ger en rejäl dos tankespjärn. Och tankespjärn tycker jag om, som du kanske vet!

Jag och Pernilla Tillander, med stöd i Marie Cornmark, processledare för ESF-projektet Inkludera & Mötas, bjöd in till dagens smakprov, just för att insatsen varit så enormt framgångsrik för förskolans del under 2017. Nu kommer det bli en 2.0 för skolan i Skurups kommun också, och med lite tur så gjorde vi förmiddagens deltagare riktigt hungriga på mer. 🙂

Efter en snabb lunch körde vi därefter igång eftermiddagens arbete som bjöd på ett kärt återseende med Skurups Förskolas pedagogiska ledningsgrupp, bestående av förskolechefer och biträdande dito samt enhetsutvecklare, som vi senast träffade i november 2017. Idag var första tillfället av fyra träffar inbokade under våren, och jag ser redan fram emot nästa runda. Det här är ett gäng människor som jag är enormt stolt över (något de också fick höra under ”laget runt”-avslutningen); som med sin personliga grupputveckling (jo, det är avsiktligt jag skriver så. Individer utvecklas som personer, och i och med det, så kan grupperna de befinner sig i utvecklas också. En grupp kan inte utvecklas om gruppmedlemmarna står stilla själva – det finns det ingen risk för när det gäller Skurups Förskola vill jag med bestämdhet hävda!) sprider ringar på vattnet som kommer många tusentals personer till gagn, såväl arbetskamrater, förskolebarn och -föräldrar, samt familj, släkt och vänner.

Så nog är det förståeligt att jag än en gång landar i soffan med ett stort leende på läpparna, och ett mantra som går på repeat inombords:
Jag har världens bästa jobb – och jag fullkomligt älskar det!

Heldag i Helsingborg

Publicerad den av
4

Idag har jag varit en heldag i Helsingborg tillsammans med Pernilla Tillander, den första för året, men långt från den sista. Kalender än fylld med datum då vi ska ses, antingen i Helsingborg eller i Malmö för att konceptutveckla såväl som bygga välmående tillsammans, likväl som en radda datum då vi ska vara ute hos kund för att genomföra olika insatser. I år stundar bland annat arbete både med förskola som skola i Skurups kommun inom ramen för ESF-projektet Inkludera & Mötas som går in på upploppet nu.

Vi käkade lunch på Vegeriet (oh gisses, vilken smarrig lunch, rekommenderas varmt!) och på sätt och vis så gav mitt Yogi-te oss riktmärket för vad det egentligen är vi gör:
Communicate sacredness, build it, share it and spread it. 

Ett annat sätt är att uttrycka det på är att vi levererar glädje; att vi öppnar för nya perspektiv och därmed insikter; att vi arbetar med personlig grupputveckling; och att vi gör oss allra bäst när utvecklingen sker i process över tid, då det ger oss möjligheten att tillsammans med deltagarna bygga trygga och dynamiska grupper som leder till framgång, något som återkoppling från 2017 års arbete med förskolan ger vid hand.