Besjälade!

I förrgår åkte jag till Helsingborg, för att tillsammans med den helt enastående och one-of-a-kind Pernilla Tillander, samskapa ett par timmar inför ett uppdrag vi gärna vill genomföra tillsammans kommande år. För samskapa (mer), leka och skratta tillsammans framöver, det kommer vi göra, det är ett som är säkert!Skrattet

Har inte känt Pernilla så länge, och samtidigt så har vi känt varandra alltid, tror jag. Besläktade, besjälade, bekanta. Så känns det. Visst är det speciellt när man stöter på sådana människor?

Medvetna Val – från offerkofta till möjlighetsmantel

medvetnavalJa, det är titeln på boken jag är medförfattare till. Slutklämmen kom till under en händelserik resa till Linköping (bland annat fick vi åka bärgare), då stora delar av gänget bakom boken sammanstrålade ett par timmar.

Det har varit en fantastiskt utmanande och givande resa och den är långt från slut, bara för att boken nu finns fysiskt. För det gör den – bilden till höger är tagen av tryckeriet – och med lite tur kommer jag faktiskt hålla ett exemplar av boken i min hand redan imorgon. Om du beställer den nu får du den i händerna innan det egentliga utgivningsdatumet den 21 september.

Boken MEDVETNA VAL – från offerkofta till möjlighetsmantel ger, i kapitel efter kapitel, möjlighet till perspektivskiften (och det är, såvitt jag förstår mig själv, det enda som möjliggör varaktig utveckling och expansion) inom ett otal områden.

Stellan Nordahl inleder med att beskriva medvetna val-modellen, och därefter följer ett antal kapitel där Stellan och vi övriga sex medförfattare ger en inblick i hur modellen kan användas inom olika ämnesområden såsom ledarskap, hälsa, verksamhetsutveckling, lärande och livssyn.

Genom att köpa Medvetna val, bidrar du till livsbejakande strategier på barnsjukhusen i Sverige. Vi lämnar 30 kr per bok till Stiftelsen loveisabiblioteket som arbetar med att tillhandahålla livsbejakande litteratur till viktiga vuxna i barnens närhet. Beställer du idag så bjuder vi dessutom på frakten, och om du svarar på lite frågor får du 10% rabatt utöver det. Och förresten, vi blir väldigt glada om du går in och gillar vår Facebook-sida, där du kan följa den fortsatta resan, för som sagt, den har precis bara börjat! Följer du med?

 

Är du lika WEIRD som jag?

Läser ett citat som en vän länkar till på Facebook, och hajar till. Vill läsa mer. Klickar på länken. Väldigt lång artikel, står det, men värt besväret. Så jag sätter mig tillrätta i soffan och börjar läsa.

”…the available “data” that drives it is not, as a matter of fact, the “science of how people learn.” It is the “science of what happens to people in schools.”
This is when it occurred to me: people today do not even know what children are actually like. They only know what children are like in schools.

Det är Carol Black som skriver. Jag läser vidare och fastnar, om och om igen, för olika stycken i texten. Till exempel detta:

”Any wildlife biologist knows that an animal in a zoo will not develop normally if the environment is incompatible with the evolved social needs of its species. But we no longer know this about ourselves. We have radically altered our own evolved species behavior by segregating children artificially in same-age peer groups instead of mixed-age communities, by compelling them to be indoors and sedentary for most of the day, by asking them to learn from text-based artificial materials instead of contextualized real-world activities, by dictating arbitrary timetables for learning rather than following the unfolding of a child’s developmental readiness. Common sense should tell us that all of this will have complex and unpredictable results. In fact, it does. While some children seem able to function in this completely artificial environment, really significant numbers of them cannot.”

Om jag finge börja om som mamma så vette hundan om jag vallat in mina barn i den förväntade fållan som heter obligatorisk skolgång. Men det finge jag inte. Så istället fascineras jag av att läsa och lära mig mer om home schooling och än mer om unschooling. Och tänker samtidigt att jag inte vill förkasta allt som skola (det där som vi alla tänker på när vi tänker skola) är heller. Grå-skala helt enkelt. Det finns garanterat guldkorn att plocka lite varstans, och för mig är en av de viktigaste insikterna att Ett Rätt Sätt helt enkelt inte finns. Det finns många sätt, och vissa är bra för somliga och mindre bra för andra, andra funkar ibland, men inte alltid, osv. Helt enkelt för att lärande inte är en rak uppåtriktad linje:

”…any Maori mother knows that children do not learn in a straight upward line but in a stair-step pattern. They leap forward, then plateau for a while, then leap forward again. Their learning is an underground river, you can’t see it, can’t even feel it at times. Then suddenly they soar. You can’t control it; you can’t take credit for it. It’s theirs. You have to be there, providing warmth and stability, providing tools and resources, answering questions, telling stories, having meaningful adult conversations and doing meaningful adult work in their presence. But when they soar, it’s on their own wings.”

WEIRD då? Jo, det står för Western, Educated, Industrialized, Rich, Democratic societies, något som visat sig vara det minst representativa utsnittet av mänskligheten:

“members of WEIRD societies, including young children, are among the least representative populations one could find for generalizing about humans.”

BoldomaticPost_Experiment-Observe-Listen-CarDet är en lång artikel. Det stämmer. Men verkligen värt besväret. Läs den du med. När jag läser detta så är det så mycket i mig som börjar vibrera och falla på plats, samklang ljuder och ett harmoniskt lugn faller över mig.

Tiderna förändras. Paradigmskiftet är här. Vi är mitt uppe i det. Det är läge att testa, observera, lyssna. I det finns det ett lärande att återupptäcka.

Vad hör du?

Om detta vore din vardag?

Tänk dig att du går till arbetet en måndagsmorgon. Det är en helt vanlig måndag och du är på väg till jobbet. Du har dock inget personalrum direkt, utan får hålla till på en öppen yta och i korridorerna. Du har ett litet skåp där du kan låsa in din laptop, din mobil och annat arbetsmaterial. Du jobbar i totalt fjorton olika projekt samtidigt, med elva olika projektledare. Alla kräver att just deras område ska ha högsta prioritering och någon samordnande chef som kan prioritera mellan dem finns inte, utan det får du göra själv. Dessutom har inte projekten en given lokal att arbeta i utan det kan variera från gång till gång. Du får inte använda mobilen och ibland inte din laptop heller. Dessutom jobbar du bara fyrtio minuter i varje projekt innan du ska ner till ditt skåp igen och hämta nytt arbetsmaterial för nästa projekt.

Så skriver Björn Flintberg i boken Kraschen, och fortsätter:

Såhär ser få arbetsplatser ut, men ganska många skolor fortfarande. Det finns kanske inget viktigare vi kan göra för vårt lands framtid än att se till att ha en bra, modern skola som tar tillvara digitaliseringens möjligheter, behovet av kreativitet och entreprenöriellt tänkande och hjälper unga människor att bygga sin egen drivkraft.

När jag läste det där så hajade jag till. Björn hjälpte mig få precis det perspektivskifte som kan flippa en tanke, och öppna för en helt ny upplevelse med djupare förståelse. Jag älskar den typen av upplevelser. Jag är långt från en adrenalinjunkie, vilket mina vänner säkert kan bekräfta, men jag är definitivt en tankespjärnsjunkie, så tack Björn för tankespjärnet!

Vad väcker Björns text i dig? För du, liksom jag, ett tankespjärn som heter duga? Om detta vore din vardag, hur hade det varit då? Hade du tyckt om det? Utvecklats optimalt? Uppmuntrats att bli och vara ditt bästa jag?

#skolvåren förenar

Att knata runt lite i Visby under Almedalen är ganska roligt, så här fjärde året. Stöter på vänner och bekanta, människor jag  (mestadels) träffar väldigt sällan (typ i Almedalen!), men tycker väldigt mycket om. 


Som Ninni Udén som jag aldrig för träffat i köttet – den där första kramen när man aldrig setts, men ändock är vänner! Den är något speciellt. 

Sen passade jag på att kroka arm med Ninni och Henrik Almén från Fler Unga under #skolvåren och Fler Unga:s gemensamma #walkntalk på temat digitalisering.

Och så trillade skickligaste Åsa Minoz och Sara Modig från ModigMinoz förbi. Jag och Sara kommer förresten bjuda Almedalen på en surprise imorgon efter vår #walkntalk! 

Och Kevin Shakir kom förbi rusandes, men stannade för ett par minuters catch up med mig och Fröken Ann innan han skulle iväg för att prata med Centern för Makthavare:s räkning. 

Stod och väntade på biljett till Miriam Bryant när Sohrab Fadai och vackra Nirvana kom förbi. Sohrab känner jag via Sverige 3.0.

Detta var motprestationen för den där biljetten förresten!

Och Stellan Nordahl som modererar på Innovizion Arena hela veckan (bakom Best Western, på Rigagränd – kolla in om du är intresserad av hållbarhet, miljö, stads- och samhällsutveckling mm) och Erik Einarsson, piratpartisten som är en trogen #skolvårare sedan begynnelsen!
Och sen avslutades kvällen med en impromptu grundkurs i ”Varför sociala media och hur ska man tänka?” på Best Western:s takterrass Utsikten, tillsammans med Innovizion Arena. Mycket engagerad som synes. 

#skolvåren förenar – för jag skulle inte vara här, och skulle inte ha lärt känna alla dessa människor, om det inte vore för #skolvåren. Så är det, och för det är jag evigt tacksam!

Nu. Läggdags.

Imorgon. En ny dag i Almedalen. Då stundar #walkntalk nummer två, på temat hållbarhet. Kom till Fenomenalen kl 10:30 och haka på du med!

Jonglerar tankar och funderingar

Skriver en bok tillsammans med Stellan Nordahl och en drös andra inspirerande och fantastiska människor. Ett väldigt spännande samarbete, som dessutom ger mig en ny skrivupplevelse. Att skriva ett kapitel om Skola och lärande i en bok om Medvetna val är en utmaning. Det innebär lärande, utveckling, tankespjärn och mycket funderingar kring vad jag egentligen vill förmedla, hur jag ska förmedla det, och vad månde hända när vi skrivit klart?

BoldomaticPost_jonglera-med-tankar-och-fundeJust nu har vi fått lite återkoppling från redaktören och jag har just brottats klart med mitt kapitel. Försöker förtydliga den röda tråden, men tror inte jag är riktigt hemma än.

Hoppas på en vända till – eller två – med redaktören som har bra mycket mer erfarenhet än jag har i att få en text att bli tydlig, läsvärd, inspirerande men samtidigt lite utmanande. Alltför tamt vill jag inte att det ska bli, för vad är poängen med det? Inte ska jag (vi?) bara stryka medhårs inte, lite motstånd tycker jag allt att läsaren ska få uppleva. Att inte köpa allt direkt, utan snarast behöva jonglera med tankar och funderingar, innan saker faller på plats, och läsaren därmed kan fatta ett medvetet val i att antingen förkasta eller bejaka det hen möter i texten. Mmm. Det är min önskan. Så vill jag att texten ska upplevas.

Kanske för att det är så jag upplever att det är att skriva texten? Jag jonglerar många tankar och funderingar och just nu undrar jag om de text-stycken jag förkastat gör att texten tar ett kliv upp? Kill your darlings är ju ett beprövat koncept som jag använder lite för sällan, så jag testar och ser, så får redaktören återkomma med mer återkoppling. För det är lite svårt att kill your darlings, det måste jag erkänna. Å andra sidan kan jag använda de borttagna texterna i något annat sammanhang, så jag har ingen känsla av att ha skrivit förgäves. Frågan är om mitt kapitel om Skola och lärande levlade eller ej?

Ansvar

Therese Linnér skrev på Facebook:
”Med risk för att bli helt lynchad så skriver jag nu detta”, och sen följde en text som hon senare publicerade på sin blogg under följande rubrik: Kompetenta barn blir passiva barn

”Den handlar mer om den icke tilltro som visas vad det gäller elevers förmåga att själva ta ansvar utifrån ålder och mognad. Elever som blir passiva och sitter och väntar på att bli serverade, som helst inte ska anstränga sig utan det finns en förhoppning om att problemet kommer lösas genom att någon annan fixar det. Det är en tickande bomb.”

Läs hela hennes inlägg! Nu. Innan du läser vidare. För det som komma skall är min reflektion på hennes tankar:

Det du sätter fingret på är för mig så mycket mer än bara vår syn på barn. Det är vår syn. Tydligen. På allt och alla.

Det gäller elever i skolan. Men även på alltför många arbetsplatser sker samma sak. ”Chefen bestämmer”. Man vågar inte fatta egna beslut för vi har skapat en rädslans ekonomi/styrning som är allenarådande.

Vi behöver, alla och envar, för egen del titta över hur Jag agerar i förhållande till detta. Överallt. På alla plan. Hemma. På jobb. Med släkt och vänner. Är jag en möjliggörare eller begränsare? Tar jag ansvar för någon annan? Ansvar som inte är mitt att ta? Eller tar jag hand om mig genom att ta det ansvar som är mitt att ta, och låter alla andra göra detsamma?

Jag sätter handen på hjärtat och säger…. shit.BoldomaticPost_Ibland-later-jag-inte-andra-t

Jag faller i fällan. Igen och igen.

Både i förhållande till mig själv (när jag vill att någon annan ska ta ansvar som är mitt att ta) och i förhållande till barnen, maken, släkten, arbetskamrater…. skit också. Listan kan göras lång. Jag låter inte andra ta sitt ansvar och ibland vägrar jag att ta mitt.

Men. Jag är medveten om det i hög utsträckning. Och mer och mer medveten blir jag. Den medvetenheten använder jag till att agera på det jag ser. I denna kontext betyder det, för mig, att jag allt oftare  tar mitt ansvar där det är mitt att ta och avstår från att ta det som är någon annans ansvar att ta.

Hur mycket ansvar tar du, som faktiskt inte är ditt att ta?
Och hur mycket ansvar undlåter du att ta ansvar, som faktiskt är ditt att ta?