Månadsarkiv: maj 2019

Varför nånsin välja nått annat än…?

Publicerad den av
8

Hemkommen efter en Party-a-long-kväll på Biograf Spegeln. Dirty Dancing. Fullsatt salong, 5-6 män tillstädes, resten av publiken bestod av kvinnor i alla åldrar.Precis som då jag gått på Sing-a-longs, lämnar jag Spegeln upprymd och fylld av glädje! Livet bubblar i mig, ostoppbart, flädar över. Kramar min väninna adjö, låser upp cykeln, sätter lurarna i öronen och cyklar hem, snabbare än vinden, högljutt sjungande med till Galen. Påminns än en gång, över att jag allt oftare släpper på förlåten och ger livsuttrycket som vill komma ur mig få göra det, fullkomligt otvunget fläker jag ut mig i hela min existens. Betraktar världen som min lekplats, njuter för fulla muggar och eftersom vi får mer av det vi fokuserar på, varför skulle jag någonsin välja att gå på någon annan form av bio än -a-long-bio?

Städat må du tro!

Publicerad den av
1

När det ena leder til det andra som i sin tur föranleder det tredje… händelsekedjor som sätts igång och ett tu tre har hela dagen gått!

Vill lägga ut hus (och katt – får man det ens?) på AirBnB.
Behöver bilder. Representativa och samtidigt fina, så klart.
Därför vill jag städa och röja.

Det här har jag tänkt på ett tag. Men så, ett tu tre, hörde jag mig nyligen lova, att jag innan veckan är till ända ska ha lagt upp huset på AirBnB. Och då var det liksom inte mycket att be för…

Så jag har dammat. Skurat toa, badrum, tvättstuga, kök. Passade på att lägga ut lite prylar som ska väck på Shpock och FB. Fortsatte med dammsugning, tre våningar, med start uppifrån. Och när jag så var klar i källaren… tittade jag bakom badkaret. Attans… det där är husets främsta sorgebarn, som i princip aldrig städas… men nu så. Det var liksom lika bra att fortsätta på inslagen väg. Så jag drog ut badkaret, beväpnade mig med skurhink, -borste och -trasa och skred till verket.

Nu känner jag mig slut. Och nöjd.
Hoppas bara på lite solsken så jag kan få lite glada solbelysta bilder imorgon!

Och ärligt talat, jag roade mig under städningen med att i huvudet författa texten till min hus-listning. Blir bra ska ni se, och blir definitivt ”på mitt vis” snarast än ”så där som alla skriver”. Lite roligt ska jag väl få ha när jag slitit så dant?

Guds olydiga revben, en föreställning

Publicerad den av
4

Just hemkommen från vad som lätt kvalar in på min top-fem-bästa-scenföreställningar-jag-någonsin-sett. Guds olydiga revben, baserad på boken av Gunilla Thorgren, en bok jag först hörde talas om i avsnittet Den kvinnliga hemligheten i podserien Myter & Mysterier.

Nu har jag sett föreställningen. Köpt boken dessutom (såldes på HIPP). Ska läsa den. Och sen återkommer jag med mer samlade tankar, men spontant, just nu, känner jag mig alldeles uppfylld av urkraft. Kvinnlig urkraft!

Mäktig föreställning. Kraftfullt. Skrämmande. Oerhört estetiskt tilltalande, vackert, suggestivt, perfekt blandning av ljud/tystnad, av ljus/mörker, av rörelse/stillhet, av akrobatik/skådespeleri. Fantastisk föreställning helt enkelt. Har du möjlighet, köp biljett och gå och se den (vilket kan bli svårt… Sista föreställningen i Malmö den 29 maj 2019, och den är utsåld. Hoppas föreställningen kommer gå på fler ställen!)!

Tankeverksamhet tar tid

Publicerad den av
4

Skriver en rutin. Eller… flera?! Möjligen fyra. Kanske sex. Inte fler. Kanske färre.
Baseras på en handfull existerande rutiner. Indirekt påverkad av eller påverkande ytterligare två handfull andra rutiner.

Läser.
Klipper och klistrar.
Lägger kommentarer och gulmarkerar, funderar och kliar mig i huvudet.

Hur ska jag få ihop det? Så flödet blir tydligt? Så handhavandet följer en logisk och korrekt bana? Så var och en som berörs vet var de hittar vad, och inte själva står där och kliar sig i huvudet när de ställs inför dessa totalrenoverade rutiner…

Läser lite till.
Klipper och klistrar en omgång till.
Tar bort en kommentar och skriver dit tre nya.
Ändrar en formulering här, markerar ännu en sak gul där. Skriver, skriver om, raderar. Byter ut ett begrepp mot ett annat. Ångrar mig. Fast låter det nya stå kvar, gulmarkerat, för säkerhets skull, så jag kommer ihåg det, och inte blir hemmablind.

Läser igenom mitt långa extremt grova utkast, skriver ner alla delrubriker på ett papper, och börjar se… Flödet. Tydligheten. Uppdelningen som följer logiskt givet vad som ska göras, av vem, när och hur. Sakteliga känner jag att jag – kanske kanske – börjar få fatt i ett yttre ramverk som skulle kunna funka…

Och hela tiden fajtas jag med effektivitetsmonstret inombords. Den där rösten som säger: Du måste vara effektiv, Helena. Kom igen, skriv, skriv, skriv, vad är det som tar sån tid, varför skriver du inte bara klart rutinen/erna? Kom igen, du slösar tid, du är inte effektiv, du är inte produktiv, kom igen, kom igen, kom igen! Basta – bli klar med utkast åtminstone, pronto pronto!

Och samtidigt vet jag att det inte funkar så.
Vissa saker måste få lov att ta tid. Och det här är en av de sakerna.

Vis av erfarenhet från projektet för ett par år sedan då jag skulle skapa en helt ny kvalitetsmanual baserad på en vildvuxen skara rutiner, instruktioner och blanketter. Även där var det en kringelikrokig process för att nå i mål. Och i mål kom jag. Och manualen blev strukturerad, logisk, förståelig och förenklad, inte minst! Det tog sin tid dock. Inte gick det snabbt inte. Och det var kanske inte så mycket den faktiska läs- och skrivtiden som egentligen gjorde att det tog tid, utan snarast det faktum att materialet behövde landa i mig. Landa, smältas, brytas ned i beståndsdelar och sakta sakta, som vore jag puppan som höll utrymmet där larven i säkerhet kunde genomgå sin transformation (transmutation!) till fjäril innan den slutligen var redo att ta sig ur puppans begränsande väggar.

Tankeverksamhet som denna måste få lov att ta tid. För det tar tid.
Åtminstone om jag strävar efter att göra ett bra jobb, och inte enkom ett snabbt dito.

Kan alla människor förändras?

Publicerad den av
7

Kan alla människor förändras?
Ja. Så klart de KAN! Människan är i ständig förändring, oavsett om vi är medvetna om det eller ej. Men huruvida alla är VILLIGA att förändras, medvetet, det är en helt annan fråga.

Det finns många talesätt som jag kopplar till det här med förändring, som jag reagerar på. Ett lyder Med ålder kommer visdom. Nej. Inte automatiskt. Ålder KAN leda till visdom, och för de flesta både hoppas och tror jag att det gör det, men för alla? Nej. Ålder leder i n t e per automatik till visdom.

Ett annat talesätt säger att Vi lär av våra misstag. Nej. Inte automatiskt. Ett misstag KAN göra att vi lär oss, och för de flesta hoppas och tror jag att det gör det, men för alla individer, vid varje misstag de gör? Nej. Så funkar det inte. Och jag är är den första att räcka upp handen här, för har jag gjort samma misstag fler än en gång? Jajamensan!

Förändring kräver en insats. Det blir inte bara (bortsett från den än så länge oundvikbara åldrandeprocessen). Och även om jag rationellt sett vet att alla människor inte kommer att välja förändring, så väjer jag inte från min medvetet naiva syn att tro gott om alla, även om deras förändringsbenägenhet och -vilja. Fast jag vet att sannolikheten för att det blir så är extremt låg.

Själv är jag väldigt glad i förändring, annars skulle jag inte älska att ge och få #tankespjärn på det vis jag gör. Jag vill gärna att det ska hända saker, vill utvecklas och expandera som person. På alla plan. Men jag har inte alltid varit sådan, långt från. Därför är det med stor empati och utifrån personlig erfarenhet som jag ser att det självfallet finns olika skäl – mer eller mindre relevanta – till varför människor medvetet motverkar förändring, men i grunden ligger det mycket (mest? bara?) rädsla bakom det.

Är det så enkelt att det handlar om ovana vid det okända? Känslan av förlorad kontroll? Att våga stå i jag vet inte vad detta kommer leda till utan att vända om, drämma igen dörren till det nya, och springa snabbt som ögat därifrån? Summerar talesättet Jag vet vad jag har, inte vad jag får människans förändrings-o-benägenhet? 

 

Sluta inte tro

Publicerad den av
1

Kom i samtal med Michel Issa via LinkedIn och Instagram, och fick nys på det kombinerade nätverks- och insamlingsevent som de i detta nu håller runt om i Sverige. Bokade en plats och cyklade som ett jehu till Altitude Meetings för att ta del av Sluta inte tro där alla insamlade medel oavkortat går till Michel och Mariellas arbete i Syrien.

Min vana trogen doodlade jag under kvällen, det är för mig ett sätt att komma ihåg det jag hör. Samtidigt som jag doodlar sker det en simultan reflektion; jag skriver inte oreflekterat ned det jag hör. För de som tagit del av Sluta inte tro, eller för Michel och Marissa själva, kanske det går att uppfatta mina små opponeringar i doodlen, men det är irrelevant i det stora hela.

Det jag framför allt tar med mig av igår är följande tre punkter:
* Tänk ett större Vi.
Vilken ljuvlig fras, och som jag förstår det en grundläggande drivkraft för Michel, en fras (och drivkraft) han fått sig till dels av sin bror, som agerar Michels spirituelle guide och förebild.

* Låt dina handlingar visa vem du är.
Eller som Seth Godin uttrycker det, parafraserat, det är inte genom att lyssna till en människas ord du tar reda på hur hen verkligen är, utan genom att titta på hens handlingar. Inte för inte vi har ordspråk som mycket snack och lite verkstad. Och här inspirerar verkligen paret Issa, i både ord och handling! För självfallet är det allra bäst när ord och handling är ett, och vi lever som vi lär.

* Så mycket som är möjligt om vi bara gör! 
Både Mariella och Michels delar av kvällens event pekar på just detta: gör.
Gör! Agera! Ser du något som är galet, spännande, inspirerande, helt åt pipsvängen snett… agera! Ta tag i det, och kriga på, för att använda Michels ord. Samtidigt som Michel var väldigt tydlig med att du självfallet också måste säkra din egen försörjning. Inte minst det uppskattade jag enormt att höra, eftersom det är en twist som emellanåt glöms bort i denna era av inspirationsföreläsare till höger och vänster som uppmuntrar till att följa ditt hjärta och självförverkliga dig. Och det är klart du ska (for the greater good, som det heter!), men glöm inte bort det basala. Pengar till mat, kläder och hyra osv måste finnas på plats först!

 

Här skulle jag kunna stanna länge

Publicerad den av
5

Sommarfest med kören i Simremarken, ett stenkast från havet. Mellan middagen och efterrätten drog halva gänget ner till bryggan rakt nedanför huset. Jag med lånad handduk. Skönt väder efter en höstruskig dag… efterdyningarna av dagens blåst märktes rejält ute på bryggan.

Men vad tusan!
Har jag lånat med en handduk så har jag.
Klart jag ska kallbada!

Nöjd och uppfriskad efter kvällens kallbad!

Så jag börjar strippa, tar mig naken nedför stegen, ner i vattnet. Skönt! Ligger i en 30-40 sekunder, sen kliver jag upp. Mest för att inte mina fina körkollegor som stod och huttrade på bryggan skulle lida alltför länge. Känslan av här skulle jag kunna stanna länge, länge följer mig.Inte bara har jag vant mig vid det kalla badet (eller den kalla duschen), utan jag har kommit att njuta av det. På riktigt. Det ä r skönt, och framför allt, det är något helt annat att plurra i 10-gradigt vatten (det börjar bli väl varmt! Frågan är var gränsen för kallbad går? Vet du?) eller +20-gradigt dito, det går inte att jämföra mer än att du blir blöt.

Nyckel till njutningsfullt kallbad: andningen. Djupandas (gärna en vända Wim Hof-andning före, men framför allt under tiden) och låt dig slappna av. Där finns Zonen, och bäst av allt: den tar inte slut när jag kliver ur vattnet utan stannar kvar i mig en lång stund efteråt.
Ljuvligt!

 

Att ta illa vid sig.

Publicerad den av
4

Jobbade i trädgården tillsammans med D. Drog ogräs ur sorgligt försummade odlingsbäddar, strödde ut blodmjöl, täckte med tidningspapper, vattnade, på med en halv säck kogödsel/bädd, krattade, på med en säck jord/bädd, krattade på nytt ut det jämnt och fint, vattnade lite till och satte sedan ut förkultiverade pumpor och grönkål, allt under ett ständigt böljande samtal om det ena och det tredje.

Ann Heberlein, Publicistklubben, Navid Modiri, #metoo, Gaia, Greta Thunberg och klimatkrisen, medvetenhet, en idé om en podcast, katten Pop och det faktum att jordärtskockor älskar äpplen, så med fördel planterar jag sådana i  bädden som ligger precis vid ena äppelträdet. Högt och lågt, stort som smått.

Men så, ett tu tre sa han något som fick mig att stanna upp:
Du kan inte ge illa vid dig,
du kan bara ta illa vid dig.

Just så är det!
Därmed inte sagt att jag inte kan bete mig som ett svin, för det kan jag så klart. Men det är en annan sak. För oavsett hur jag beter mig, så har du fortfarande valet om du ska ta illa vid dig eller ej. 

Ursäkt eller förklaring?

Publicerad den av
8

Jag är högkänslig och därför kan jag inte gå på nätverksmingel.
Nej. Om du är högkänslig så är det garanterat tuffare för dig att gå på ett nätverksmingel, men det är ingen ursäkt att inte göra det. Finns det en vinst i att mingla, så är din HSP en förklaring till varför det kommer krävas mer av dig, men dölj dig inte bakom beskrivningen.

Min pappa är alkoholist och slog mig som barn. Därför är jag nu alkoholist och slår mina barn.
Nej. Att du haft en tuff barndom som jag inte önskar någon, är inte en ursäkt för att du själv ska behandla dig och dina barn på samma vis som din pappa gjorde. Det är möjligen en förklaring till varför det är tuffare för dig, i avsaknad av en god förebild, men det betyder bara att du kanske behöver anstränga dig extra mycket.

Jag försov mig och därför kom jag för sent till vårt möte.
Jo. Visst. Men det är ändå ingen ursäkt. En förklaring, ja, men inte en ursäkt. Du borde ställt fler klockor, gått i säng i tid, eller vad nu skälet till att du försov dig var.

Eftersom jag är döv kan jag inte komponera musik. Eftersom jag inte kan använda mina armar/händer kan jag inte måla.
Jo. Beethoven kunde, även sedan han blev helt döv. Och Mun- och fotmålarna motsäger definitivt det sistnämnda.

Eftersom jag är så svag i armarna kan jag inte göra pull up’s.
Mmm. Det stämmer. Det kan jag inte. Eftersom jag är svag i armarna, och tung i gumpen… Men det är ingen ursäkt. Det är månne en förklaring, men istället för att vara en ursäkt är det bara ett bevis på min bristande vilja. För det är klart jag kan lära mig att göra pull up’s om jag satte mig för att göra det.

Det är en förklaring till varför det krävs mer. Inte en ursäkt att inte försöka. Sen har vi alla val att göra. Jag behöver inte göra allt som jag skulle kunna göra. Vad jag väljer är mitt beslut. Men när jag använder ursäkten som skäl… det är det jag opponerar mig mot! För det innebär också att jag inte tar mitt ansvar för mitt liv. Skyller på yttre omständigheter, snarast än står för mina egna val och prioriteringar.

Ser du skillnaden?
Mellan att använda en omständighet oaktat om det är ett hinder, en bristande förmåga, en diagnos eller bara en dålig vana, som ursäkt, eller som förklaring? 

Människan är kapabel till mer än hen tror och förstår (framför allt den som är klok nog att be om och ta emot hjälp från sin omgivning. Tillsammans gör vi varandra bra!). Det ser vi bevis på om inte dagligen så åtminstone flera gånger i veckan. Folk som bestiger berg fast de är förlamade, människor som lär sig simma och blir elitidrottare fast de är förlamade och/eller saknar armar och ben, människor som tar sig tillbaka från ruinens brant och skapar rika liv för sig fast de varit både hemlösa, alkoholiserade, arbetslösa… 

Jag ser detta åtminstone. Och jag vet, fast det smärtar att erkänna det, att jag kan åstadkomma ofantligt mycket mer än jag gör, om jag slutar att gömma mig bakom ursäkter. Inte kan väl jag, inte ska väl jag, har inte tid, har inte råd, har inte tillräckligt många vänner, saknar kontakter, vågar inte… ursäkter, ursäkter, ursäkter.

Vem gagnas av ursäkterna och ursäktandet?

Tankar skapar känslor, del två

Publicerad den av
Svara

Tanken skapar känslan. Och känslan agerar barometer.

Det vill säga, tanken kommer först och känslan kommer som ett brev på posten därefter. Fast jag kan inte styra eller bestämma vilken tanke som ska komma. Men, och detta är ett stort men, jag kan välja att föda den eller ej, att ge den energi och fokus eller inte. Genom att göra detta – att gång på gång på gång förhålla mig medvetet till de tankar som kommer, välja vilka jag engagerar mig i eller ej – påverkar jag på sikt mitt tankesätt och därigenom min inställning till livet.

Genom medvetenheten om att tankar skapar känslor, vanan att få syn på mina känslor (för det är de som är den uppenbara signalen, det direkta resultatet av vad jag tänker, för tanken kan vara dold djupt, djupt inom mig), och att i den stunden fråga mig Hur gagnar detta? så kommer jag påverka mitt tankesätt. Min livsinställning, min attityd till livet, till mig själv, till det som händer runt omkring mig, skapas så här. Medvetet eller omedvetet.

Omedvetet blir det när jag tror att mina känslor kommer av omständigheterna runt mig, snarast än mina tankar kring omständigheterna. Då ifrågasätter jag troligen inte heller det jag känner utifrån förståelsen att jag kan välja att engagera mig i en känsla, eller ej. Därmed skapar jag inte heller aktivt min inställning till livet, utan den blir snarast ett direkt resultat av vad jag känner i stunden.

Ta mig till exempel. Jag har i stort gjort slut med känslorna oro och skam, eftersom att jag inte ser att de gagnar mig (eller andra). Betyder det att jag aldrig känner oro eller skam? Nej. Tankar som genererar känslor av oro och skam dyker upp nu och då. Dock är jag extra uppmärksam på dessa känslor eftersom jag har fattat ett övergripande beslut (lagt det i Beslutslådan, som Caspian skulle uttryckt det) att ’dessa känslor inte gagnar mig’. Det gör det enklare för mig att bedöma om de gagnar i stunden eller ej, för trots att jag har fattat ett övergripande beslut, så kan det kanske uppstå en situation där jag faktiskt gagnas av dem. Men oftast är svaret Nej, de gagnar inte.

Så vad gör jag då? Jo, där får jag tack vare acceptans och medvetenhet lättare att låta mig känna det jag känner, utan att vare sig drunkna i känslan, eller hålla mig fast i känslan. Jag ser den, accepterar den, och låter den sedan vara. Föder den inte, fokuserar inte på den, låter den vara eftersom jag vet, verkligen vet, att ingen känsla varar för evigt. Känslor kommer och går, eftersom tankar kommer och går. Låter jag känslan vara ifred, utan att lägga allt mitt krut på den, så kommer den, förr eller senare, att tona ut, och släppa fram en annan känsla som direkt följd av en ny tanke.