Is the universe a friendly place?

I follow Marianne Williamson on Facebook, and stumbled upon this today. I immediately emailed the link to myself, to make sure I wouldn’t forget about it:

”I think the most important question facing humanity is, ‘Is the universe a friendly place?’ This is the first and most basic question all people must answer for themselves. “For if we decide that the universe is an unfriendly place, then we will use our technology, our scientific discoveries and our natural resources to achieve safety and power by creating bigger walls to keep out the unfriendliness and bigger weapons to destroy all that which is unfriendly and I believe that we are getting to a place where technology is powerful enough that we may either completely isolate or destroy ourselves as well in this process.

“If we decide that the universe is neither friendly nor unfriendly and that God is essentially ‘playing dice with the universe’, then we are simply victims to the random toss of the dice and our lives have no real purpose or meaning.

“But if we decide that the universe is a friendly place, then we will use our technology, our scientific discoveries and our natural resources to create tools and models for understanding that universe. Because power and safety will come through understanding its workings and its motives.”

”God does not play dice with the universe,” – Albert Einstein

image

I’m not sure I’ve always believed the world a friendly place, but I do now. I do, fully…. and yet, sometimes I stumble. It happens that I forget the sun is always there, behind the clouds, and at times like that, the world can seem like a really cold, hard and unfriendly place. I know when I wake up tomorrow, or the day after, that thought will be gone, and a new one, affirming my belief that it IS a friendly place, will pop up. I also know, if I cling to the thought of the world being an unfriendly place, a new thought will take longer to appear.

And truth be told, it’s easier for me nowadays, knowing it’s all thought, to rest in the feeling of the day, whether or not if it makes me feel high or low. But all the same, I’m only human, and right now I sure long for a new thought to pop into my conciousness, because I really really don’t like to hang out in the cold, hard, unfriendly universe at all, do you?

Beautiful Sweden

In the middle of Sweden, lenght wise, about 40 km north/inland from Sundsvall, that’s where I’ve been these past days, and I have to say, I’ve been in paradise.

20140628-142740-52060746.jpg

20140628-143427-52467016.jpg20140628-143426-52466665.jpg

20140628-143426-52466296.jpg

20140628-143425-52465897.jpg

20140628-143427-52467358.jpg

20140628-144414-53054357.jpg

20140628-144414-53054918.jpg

20140628-144414-53054554.jpg

I live at the very southern most tip of Sweden, in Malmö, and I love the scenery in the south as well. Being such a long country, Sweden have such a wide range of natural environments, and I’ve never before been this far north in the summer time. The sun sets, but barely, and that means that it doesn’t get dark at night, see the top picture, taken around midnight or so. Amazing!

I feel recharged and refreshed, and hereby make a promise to myself to return. And I’d love to bring my family as well, because I want to show my kids more of the beauty of Sweden!

Have you ever been to a place like this, that feels like paradise?

Radioskugga

Inför Almedalen (jag är på plats söndag till lördag med #skolvåren – kolla in alla våra event och ta kontakt om du också finns på ön!), gäller det att ladda batterierna, något jag lärt mig de senaste två åren. Och vilket bättre sätt att göra det än i gott sällskap som garanterar fascinerande samtal, omgiven av vacker natur, och, bäst av allt, under total radioskugga i dagarna två!

Lägg till lite möjlighet till egen reflektion dessutom, kanske bara genom att sitta tysta, tillsammans, eller gå en runda runt stugknuten helt solokvist, eller genom att krypa ner till bryggan en stund.

På väg mot radioskugga

Här är jag på väg, då jag inledde en lång dags färd mot radioskugga. Visst låter det ganska gött?

Tårar och skratt

Jag får en länk till en artikel i GP med en Majorna-lärare som gör succé på YouTube. Sitter på tåget norröver och klickar igång klippet. Tårar ansamlas i ögonvrån, samtidigt som jag skrattar högt av glädje.

Jag menar – fasiken vad skön typ, och vilken härlig avskedshälsning och tillika kärleksförklaring till eleverna!

Inspireras och laddar genast ner appen till fånen/paddan…. vem vet vad det blir av det! Men det vette hundan om jag får till något fullt lika känslosamt som Morgan lyckats med.

Blir du lätt rörd till tårar och/eller skratt?

Why aren’t we awesomer?

Michael Neill participated in TEDxBend and I just got a hold of his talk. I laughed, and figured that I no longer have to ponder what to post today. Here it comes:

As a student on Supercoach Academy 2014 I have the pleasure of spending time with Michael, and I have to say, this is the best investments I’ve ever made! And you know what really rocks my world? That I’m investing in me. That’s a fab feeling (stemming from a thought!), let me tell you!

Have you ever given any thought to thoughts (yours or in general)?

Where do thoughts come from?

Can I control what thoughts I think?
(Spoiler: No you cannot! Thought come, thoughts go, and that’s all there is to that!)

What do they result in?

If thoughts lead to a feeling (Spoiler number two: My feelings comes from thoughts. All of them. All.), do I have to believe in that feeling?

Do I have to act upon it?
(Spoiler number three: No you don’t. And acknowledging that what I feel – which is genuine, the feeling is there – stems from a thought, makes it much easier for me to act, rather than react! Try it out and see for yourself.)

So, why aren’t we awesomer? What’s your take on that question?

Vem håller spegeln?

Mitt inlägg om att provtänka drog igång en lång tråd på Facebook. Vännen Jonny skrev något oerhört klokt, som jag vill dela med er:

20140624-211904-76744255.jpg

Det där satte igång en massa i mig, och jag fylls av tacksamhet för att Jonny delade detta med mig. Skriver det en gång för att verkligen känna på varje ord:

Man kan se sig själv i en spegel och berätta vad man ser. Det är lättare om man själv håller i spegeln. Om en annan håller upp spegeln framför dig blir det svårare. Självreflektion på eget initiativ är inte samma sak som självreflektion på uppmaning.

Har själv upptäckt, inser jag nu, vilken enorm skillnad det är på självreflektion på eget initiativ, eller på någons anmodan. Handlar det måhända om rädsla? Triggas mer rädslor vid en uppmaning till reflektion, än om jag själv håller upp spegeln? Kan det vara så att om jag fattar ett grepp om spegeln själv, så har jag redan kommit en bra bit på vägen, och räds inte mig själv så mycket längre?

Kanske är det meningslöst att hålla upp spegeln framför någon annan i hopp om att de ska reflektera? Om vederbörande inte är intresserad, lär det inte ske, eller hur? Men kanske att jag, genom att ställa en väl vald fråga, eller genom att vara tyst vid rätt tillfälle, kan skapa utrymme för en annan individ att åtminstone ta en snabbtitt i spegeln som jag håller upp, eller räcker fram?

Jag påminns om talesättet, ”Du kan leda en häst till vatten men du kan inte tvinga den att dricka” och tänker att det ligger mycket i det. I mina blogginlägg så avslutar jag ofta med en fråga eller två, och kanske någon uppfattar dem som uppmaningar? Om så är fallet vill jag förtydliga att det inte är min avsikt, inte alls. Oftast är frågorna riktade till mig själv, de ger mig nya saker att fundera kring när jag tittar mig i spegeln. Och kanske att de kan göra att någon annan gör detsamma. Fast det är säkert lika sannolikt att motsatsen sker, och spegeln resolut läggs undan. Vilket är helt ok och fullt förståeligt, eftersom det är ditt liv och din resa, likväl som det är mitt liv och min resa, så vi får alla ta det i den takt vi mäktar med som individer.

Vem håller spegeln?

Let a Thought Flower

I give a lot of thought to thought, and blogging is a part of that. Take this post as an example, where I had the quote below that I wanted to share, but without knowing what setting or context I wanted to present it in.

So what the heck, I’ll just let it rip:

Let a Thought Flower

To let a thought flower or a feeling flower requires attention, not concentration. I mean by the flowering of a thought giving freedom to it to see what happens, what is taking place in your thought, in your feeling.

Anything that flowers must have freedom, must have light; it cannot be restricted. You cannot put any value on it, you cannot say, ”That is right, that is wrong; this should be, and that should not be”, thereby, you limit the flowering of thought. And it can only flower in this awareness.

Therefore, if you go into it very deeply, you will find that this flowering of thought is the ending of thought.

– Krishnamurti, The Book of Life

20140623-230843-83323776.jpg

Are you familiar with the feeling of letting a thought flower?