Springa skrikande nerför gatan?

Kollar på Miss Americana på Netflix. Tack vare mitt förstfödda barn är jag ganska väl insatt i Taylor Swifts liv och leverne, och sa glatt Ja på frågan om jag ville kolla på Swift-dokumentären samma dag den släpptes, dvs idag.

Samtal om världen
När vi kollat klart bytte vi soffan mot köksbordet, Netflix-dokumentär mot kortlek, för ett par vändor 500 under livligt samtal. Om världen. Om hur det ligger till. Om Johan Rockströms Vinter-program 2019 i kontrast mot hans Sommar-program 2015. Om Brexit, Trump, Putin, Scott Morrisson och Kim Jong-Un.

Om att undvika flyg, åka tåg, undvika att shoppa, hålla nere inomhustemperaturen, om att lappa och laga kläder, välja bort bil till förmån för cykel och kollektivtrafik.

Om Nimby-känslan vi båda har, att vi skulle vilja att ”världen inte ska förändras radikalt och ge försämrade förutsättningar för ett gott mänskligt liv på jorden” under tiden det finns ättlingar vid liv som fortfarande minns vem vi är. Känslan av att det nog inte kommer bli så, känslan av att det är nu, typ NU vi måste agera.

Och vilka är vi? Vad kan vi göra? 
Vad kan jag göra? Vad kan min äldsta göra? 

Vad är det som hindrar oss från att köra på Greta-spåret och faktiskt få paniiiiiik? Varför springer vi inte desperata nedför gatorna i grannskapet, skrikandes att det är fara å färde, rädda det som räddas kan, agera?

När livet går sin gilla gång
Vad är det som gör att människan inte agerar förrän det, till synes, kanske tom är för sent? Alma spenderade merparten av 2019 i Australien, ett Australien hon lämnade efter en månad eller två av brändernas värsta framfart. Men nu, när bränderna dragit vidare från det hörn av landet Alma huserade i, så är det business as usual, inte tusan märks det i hur folk lever sina liv att det var nära ögat denna gången. Bränderna är tradition de med, det brinner varje år. Så ”är det bara”. Så när faran är över, går livet sin gilla gång.

Varför gör vi då inget? Vad krävs?
Vad krävs för att jag, för att Alma, för att vi två, faktiskt ska göra förändringar i våra liv så det märks att det är fara å färde? Att vi faktiskt agerar, på de två sätt vi ser vi kan agera:
1) I våra egna liv. Källsortera och släcka lampor i rum man inte befinner sig i, äta ekologiskt och vegetariskt, ersätta daglig dusch med kattatvätt, lappa och laga och inte minst viktigt, säkerställa att vårt sparande (såväl privata investeringar som pensionspengar) görs på hållbara vis… jamen, du vet. Allt det där som syns i hur vi lever våra liv.
2) Genom påverkan på företag och policy-skapare, politiker, på alla nivåer. Att bojkotta företag som inte driver en etisk och hållbar verksamhet, att skriva brev, motioner, gå på kommunfullmäktigemöten och lobba politiskt för att effektuera förändring på policynivå.

Lilla stegets kraft
Jag agerar på ettan. Mycket mycket mer än jag agerar på tvåan. Men inte känns det som att det jag gör är tillräckligt. Alma känner detsamma. Så jag frågade om det var ok om jag bloggade om kvällens samtal. Och nu var det jag som fick ett Ja.

Så nu sitter jag här, i soffan, skriver, lite smått uppgiven men ändå envist hoppfull. Jag vill inte hänfalla till klimatångest och handlingsförlamning. Vill inte. Vägrar. Och jag vet ju att det går att påverka, går att inspirera till förändring, hur kraftfullt det lilla stegets kraft är på lång sikt.

Så jag famnar mig själv, gläds åt att jag kan ha djupa och viktiga samtal med mitt barn, åt att vi båda kan se det vi gör som vi upplever är steg i rätt riktning, att vi inte slås ned i håglöshet och missmod, utan kan peppa varandra än mer att levla både i hur vi lever våra liv, som i hur vi påverkar på ett högre plan.

 

Ännu en natt på händelsehorisonten

Ännu en natt på händelsehorisonten. Släcker lampan senare än vanligt – har släckt långt innan tio i veckorna tre – först efter halv elva. Lusten att läsa ut The Swan Thieves alltför stor, vanan att vakna av mig själv mellan fem och sex ignorerad, de åtta timmarnas sömn jag mår bra på får stå tillbaka. Boken sitter med trumf på hand.

Men… så blir det ännu en natt på händelsehorisonten, en sömnlös natt istället för de sex-sju timmar av sömn som räcker långt.

Dock. Inte en natt av att vända och vrida mig i sängen, fylld av ångest över att ligga vaken. Nej. Jag vilar de nätter jag besöker händelsehorisonten. Vilar och får därmed det jag behöver för att ta mig genom även kommande dag. Idag.

Men besöken på händelsehorisonten betyder något för mig. Eller… jag ger dem betydelse. Jag vet att de är ett tecken. På att nånting är på gång, ett skifte, nått jag behöver observera, varsamt släppa in i mitt liv, eller kanske, som jag tror just nu, något jag behöver sätta stopp för.

Jag jobbar mycket. Kanske inte fler timmar än vanligt, men skillnaden ligger i att jag är ute hos kund en 4-5 dagar per vecka. Mina dagar med bara mig, hemma, i självsamhet faller bort, tiden för mig, tiden med mig, bara mig, krymper och krymper, och jag noterar skillnaden i mig. De nervösa ryckningarna i ögonlock och kind. Håglösheten. Avsaknaden av initiativ. Att jag skjuter saker på framtiden. Att jag inte bloggat på tio dagar. Tar mig inte tiden, har inte orken, pallar inte som mina tonårsbarn och Gode Barn brukar säga.

Men det är mer än så. Jag har inte plats, tar inte plats, ger mig inte utrymme att vara den jag vill vara, att göra det jag vill göra, att blogga, podda, läsa, dansa, att utveckla tankespjärn som koncept, att bara vara…

Om inte jag prioriterar mitt välmående, om inte jag säger Nej i syfte att kunna säga Ja till det som verkligen gagnar mig, vem ska göra det då?

Som det kan bli

Det har varit ett par fascinerande dagar som inleddes i lördags med ännu en fantastisk terapisession med D, den unike D. Hur en terapisession kan vara fantastisk? Tja. Jag har försökt sätta ord på tidigare upplevelser, och bara det faktum att de fortfarande är med mig i hur livet mitt levs, är bevis nog, tänker jag.

Efter sessionen gav jag mig själv lite egentid innan jag tog ett plurr nere på Ribban, och sen löpte helgen på. Vaknade i måndags till insikten att jag glömt att göra min meditativa Wim Hof-djupandning dagen innan. 171 dagars djupandning och 310 dagars meditation på raken blev inte 172 respektive 311 dagar, utan nollställdes. 

Som det kan bli.

Sen gick jag till kören i måndagskväll och insåg att jag helt glömt bort att få ”minst en mil i kroppen”. Och med körövning till åtta, följt av en 40-minuters gitarrlektion (som blev 70 minuter) med start halv nio, så fanns det inte minsta lilla uns av vilja att ge mig den där milen. 90 dagar av ”minst en mil i kroppen” blev inte 91, utan nollställdes.

Som det kan bli.

Väl hemkommen från gitarrlektionen valde jag dessutom att inte blogga, trots att jag med glädje bloggat varje dag sedan förste advent. Gick och la mig istället, och läste bok en stund innan jag släckte sänglampan.

Som det kan bli.

Och vet du?
I det stora hela, så spelar det inte den minsta roll.
Jag mår inte sämre, du påverkas inte alls, och resten av världen löper på precis lika bra oaktat att ett par av mina nummerserier nollställts. Fantastiskt, eller hur?

Jag kan ge mig själv dessa mina dagar-på-raken av det ena och det andra, för att det gagnar mig. Inte för att banka på mig om jag inte genomför vad-det-nu-än.månde-vara en dag eller två. Inte för att fortsätta in absurdum heller, utan bara precis så länge som jag gagnas av vanan/aktiviteten.

På det viset gifter jag mitt görande med mitt varande. Jag gör, det jag vill, sprunget ur hjärta och själ. Jag vill! Jag vill vara en som gör x och y, och ger jag mig själv precis det. Inte ålagt av någon annan, inget av detta jag loggar kommer utifrån. Utan inifrån.

Tror jag. Läser boken Trick Mirror av Jia Tolentino, en bok med undertiteln Reflections on Self-Delusion och inte för inte så funderar jag. Jag t r o r att jag gör, det jag gör, för att det kommer från mitt varande. Från mitt Jag. Men tankespjärn som det Jia ger i boken tas tacksamt emot, och vem vet… kanske blir det flera nollställningar? Kanske jag slutar logga dagar-på-raken? Kanske jag börjar logga än mer? Vem vet vad och hur det kan bli?

Fascinerande dagar var ordet! Som jag älskar denna min förmåga att uppleva saker, att reflektera, att vara. Inte tvinga fram. Utan låta komma, det som komma vill.

Ålevangeliet (bok 1 av 12)

”Som om livet först och främst vore väntan och som om meningen infinner sig i mellanrummen eller i en abstrakt framtid som inte kan påskyndas med något annat än tålmodighet.”

Oh, dessa mellanrum. Som jag älskar dem! Bloggat om dem otaliga gånger. Så när de dyker upp redan fem sidor in i Ålevangeliet av Patrik Svensson så är jag fast. Boken är årets första av de tolv svenska böcker jag valt ut att läsa och blogga om månatligen under 2020. Och vilken fin bok detta är!

”Jag minns inte att vi någonsin pratade om något annat än ålar och hur man bäst fångar dem när vi var nere vid ån. Jag minns egentligen inte att vi pratade överhuvudtaget.
Det kan bero på att vi inte gjorde det. För att vi befann oss på en plats där behovet av att prata var begränsat, en plats vars karaktär tvärtom kom bäst till sin rätt under tystnad. Månskenets speglingar, det väsande gräset, skuggorna från träden, det monotona strömmande ljudet från ån och fladdermössen som svävande asterisker över alltihop. Man var tvungen att ta sig i akt för att göra sig själv till en del av helheten.”

Vackert skriven, vilket språk! Finstämd och faktaspäckad, fantasifull och förunderlig. Tycker väldigt mycket om Ålevangeliet och rekommenderar den varmt.

”Det fördolda i ålen är också det fördolda i människan. Och att ensam söka sin plats i världen, det är väl i slutändan den mest allmänna av alla mänskliga erfarenheter.”

Och här finner jag synkronicitet. Igen.
Det gångna decenniet handlade för mig mycket om det. Att söka min plats i världen. Att finna den jag är. Att skala, lager för lager, av sådant som ålagts mig, av mig, eller omgivning, lager som successivt dolt mer och mer av det ljus som är Jag.

”[…] tiden är ett opålitligt sällskap och oavsett hur långsamt sekunderna går så är livet över på ett ögonblick: man föds och man har sitt ursprung och sitt arv och man gör allt man kan för att frigöra sig från detta förutbestämda, och kanske lyckas man, men snart nog upptäcker man att man måste göra hela resan tillbaka dit där man kom ifrån och om man inte hinner fram blir man aldrig riktigt klar, och där står man i ljuset av den plötsliga insikten och känner det som om man levt hela sitt liv isolerad i en mörk brunn, och inget har man förstått av vem man egentligen är, och plötsligt en dag är det för sent.”

Jag förstår. Mer och mer. Av mig. Av den jag är. Den Jag är. Nu ska jag bara leva det också.
Det decennium vi nyss anträtt kommer därför handla om att leva som mitt Jag. Fullt ut. Att använda mig av hela mitt Jag. Att inte dölja mig, bakom konvention, bakom rädsla, bakom vanor.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Använder hela mitt jag

Stod i lä vid toalettbyggnaden nära nakenbryggan på Ribersborg i Malmö, och klädde av mig för veckans första kallbad. Kom en kvinna förbi, iklädd vintermundering (täckjacka, hängor, vantar och mössa), som ropade:
Har du badat?
Nej, svarade jag, men jag ska.
Är du inte klok? frågade hon då… och vad ska jag egentligen svara? Sa nog , och sen snackade vi en stund, innan jag tog mig ut till bryggan och ned i plurret. Kanske inte är helt klok, trots allt. Eller så är det precis det jag är? Oavsett vilket så ger dessa få minuters kallbad mig känslan av att verkligen leva, en överväldigande känsla av att att använda hela mitt jag kommer över mig och bäst av allt är att den stannar kvar långt efter att jag fått på mig kläderna, cyklat hem, druckit en kopp te och fortsatt min dag.

Jag använder hela mitt jag.

Låg i 3,5 minut. Ca 3-4 grader i vattnet, 5-6 i luften, lite blåsigt.

Reflektion kring mina uppföljningar 2019: Som jag är.

Skrev december månads uppföljning av 2019 års mål, och insåg att jag inte är klar med 2019 års intention. Har en önskan att zooma ut lite grann och reflektera kring vad dessa fokusområden har gett mig och vad, om något, jag kommer ta med mig in i tjugotalet.

2019. Året då jag ska…
* ha kroppens välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • fortsätta göra min dagliga sjua med burpees
  • Headspace:a Meditera dagligen
  • springa minst 75 löprundor –> spring-när-jag-känner-för-det-intention
  • kallbada så ofta jag bara kan – och komplettera dem med att duscha kallt
  • dansa Lindy hop så ofta jag bara kan
  • fortsätta cykla och gå så mycket jag bara kan

⇒ Känns givet att inspiration till 2020 års intention med kroppen i fokus bland annat kommer från detta.

Sjuan har jag gjort 1970 dagar på raken (den 8 januari 2020 när jag skriver detta) och den bara sitter där. Meditera har jag gjort mer eller mindre lika länge som sjuan, om än med enstaka avbrott, men fortsätter med det också. Senaste halvåret har jag till stor del använt Wim Hof-djupandning som meditationsformat, och just djupandning, kallbad och Wim Hof Method kommer jag djupdyka än mer i under 2020. Lindy Hop tänker jag inte heller släppa taget om, D-kursen börjar i slutet av februari och jag längtar till dess. Under 2019 cyklade och gick (och ytterst liten del löpte) jag 455 mil, och årets sista 78 dagar körde jag (minst) ‘en mil om dagen’, en vana som känns bra, utan att för den delen vara ett måste.

* ha mitt mentala och själsliga välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • läsa minst 75 böcker, varav 12 svenska och 12 engelska redan är utvalda. Dessa 12 + 12 ska jag reflektera om på mina bloggar
  • lära mig minst fem stycken låtar utantill (i både text som komp) på gitarr, vilket jag kommer åstadkomma genom att sikta på minst tio minuters gitarrspel varje dag
  • jag ska låta Mark Nepos fantastiska bok The book of Awakening bli min dagliga följeslagare
  • hålla digital 24-timmars sabbat minst två gånger per månad

⇒ Även detta är ju något jag lekt med i flera år och så kommer fortsätta med. Årets Goodreadschallenge har jag satt till 65 böcker, jag kommer ta fram 12 svenska och 12 engelska böcker att läsa och blogga om, jag har definitivt för avsikt att fortsätta plinka på gitarren och ta lektioner och Mark Nepos bok har jag redan börjat läsa om.

Digitala sabbat kommer jag också fortsätta med, men tweakat. Har funderingar kring att avstå sociala media fredag kväll till måndag morgon, utöver att hålla renodlade digitala dygnssabbat varje månad.

* ha mitt skapande i fokus bland annat genom att:

  • boka in minst fyra stycken två-dagars-skrivretreats under året
  • fortsätta med dagliga Facebook Lives så länge det fortsätter locka mig
  • blogga dagligen
  • börja podda
  • släppa (minst) 4 e-böcker under 2019

⇒ Här har det, med handen på hjärtat, gått sådär. Jag har inte haft skapandet (i dessa former) i fokus, om än att jag har bloggat ganska regelbundet och också släppte min pod, vilket jag nog inte hade gjort utan intentionen.

Jag funderar mycket kring mina olika typer av uttryck och det kommer nog ske förändringar där. Blogg. Podd. Hemsida. Instagram. Facebook. LinkedIn. Många olika plattformar finns det, men vilka gagnar mig? Dig? Kommer jag göra förändringar i år? Kanske. Nästa år? Tja. Under decenniet? Ja, det känns givet.

* ha ekonomisk resurshushållning i fokus bland annat genom att:

  • så, så och så lite till; varje vecka medvetet arbeta med mina olika inkomstkällor
  • stämma av mitt uppsatta faktureringsmål varje månad
  • föra kassabok över mina privata intäkter och utlägg

⇒ Är så glad att jag satte detta som en intention för 2019, ett år då jag verkligen behövde fokusera för att få ett grepp om min ekonomi, både i företaget som privat. Har verkligen hjälpts av att föra kassabok och kommer fortsätta med det. Dessutom kommer faktureringsmålen följas upp månatligen även under 2020.

Och så slutligen – på alla plan – experimentera och leka, njuta och  testa, utforska och utmana mig, samtidigt som jag fortsätter vara i varsam samvaro med mig själv

⇒ Ja. Jaaa! Det har jag verkligen, emellanåt på sätt som förbluffar mig. Lite otippat trillar just kallbadandet högt upp på denna listan, det dockar liksom in i allt detta! Kan jag experimentera och leka, njuta och testa, utforska och utmana mig själv än mer, allt under varsam samvaro med mig själv? Ja. Jaaa! Känns som en föresats jag vill gå i graven med, något jag ser som en fin följeslagare genom livet, till den dagen då jag helt enkelt känner mig klar. Om den dagen nu kommer… vem vet. Inte jag. Jag vet att jag inte är där ännu, det är jag hundra på! Så också detta kommer jag bära med mig på olika vis och årets intention med kroppen i fokus funkar finfint som arena att experimentera och leka, njuta och testa, utforska och utmana mig själv än mer med och i, allt under varsam samvaro med mig själv.

Årets första kallbad, i sjön Boren, 1 januari 2020.

Att återuppleva min Kenyaresa

Under hösten har det varit skakigt med bloggandet, men det tog sig sista månaden tack vare mitt snilledrag att skapa en adventskalender med bild och berättelse från Kenyaresan, nio dagar i juni 2019.

Jag har bloggat om kommunikation och möten (lucka nummer 1, 6, 7, 13, 15, 18, 22, 24, 25), träd- jord- och plantagefakta (lucka nummer 8, 9, 10, 12, 19, 20, 23) och om olika insikter som föll på plats under resan eller när jag bloggade för den delen (lucka 2, 3, 4, 5, 11, 14, 16, 17, 21). Och sedan kalendern tog slut så saknar jag den. Saknar att skriva, att bläddra bland bilderna, att reflektera kring upplevelserna på plats.

Som tur är har jag säkert ytterligare hundra fina bilder jag skulle kunna blogga vidare om, så jag funderar på om jag inte ska göra det. Det ger mig mycket att skriva om det, just för det ger mig en chans att återuppleva resan, och jag har också fått god återkoppling från läsare.

Perspektiv berikar, kontraster bjuder in till en känsla av tacksamhet för sådant som jag annars tar för givet, och nya faktakunskaper kan inte skada!

Rensar och röjer, fiffar och donar!

Är det nått i luften, månne, som gör att jag lockas att rensa och röja, fiffa och dona? Rensade ut alla högar kring matsalsbordet, tömde rödvita kistan som blivit ett riktigt gömställe för diverse jobbrelaterat, eftersom gråa kistan med alla hängmappar var alldeles fullproppade med papper… merparten av vilka nu ligger i pappersåtervinningen.

Lite roligt var det att hitta ett papper jag skrivit för en 8-10 år sedan sisådär, med aspirationer för mitt företagande och liv… budskapet: Blir bättre på att slänga sånt du inte behöver!
Så. Kasta gjorde jag hela fredagen. Hej vilt. Riktigt skönt!

Kvällen har jag ägnat åt att förbereda 2020 års BuJo, som var något jag började leka med 2019. Med blandad framgång, så i år har jag bestämt mig för ett annorlunda tillvägagångssätt. Fördelen är att jag tror jag kommer använda och gagnas av min BuJo mer under året, nackdelen att jag gjort det där jag så ofta gör: biter av en alldeles för stor del av kakan, och närmast industrialiserar det hela.Det jag inte gillade med BuJon från 2019 var nämligen att jag aldrig riktigt kom mig för att sätta mig månadsvis och förbereda kommande månads uppslag ”så där som man ska”, och då blev det emellanåt inte riktigt av som avsett… så i år har jag bestämt mig för nått nytt. Har skapat två dubbeluppslag med månaderna för 2020, och utrymme för noteringar kring event/möten, göromål samt firas/äras, och efter det har jag lagt ett uppslag för januari, följt av fyra veckouppslag, följt av februari, och fyra veckouppslag, sen… ja. Du förstår. Därefter tänkte jag köra två dubbeluppslag med månaderna för 2021, och sen har jag gott om utrymme för olika typer av uppföljningar och anteckningar osv.

Nackdelen… att det tagit mig säkert 6 timmar och jag är ännu inte helt klart. Att rita upp 53 veckouppslag tar sin lilla tid, sen ska varje uppslag få sin rätta rubrik (veckonummer följt av veckans datum), dagarna få veckodagsangivelse och datum, och… nu är klockan över tio och jag är inte på långa vägar klar.

Som tur är har jag hela dagen imorgon på mig att leka vidare med min vackert turkosa BuJo, och kommer då också ägna mig åt att smycka den lite grann med mina fina akvarellpennor.

Fördelen… är att jag tror jag kommer använda min BuJo mer i år. Och dessutom inser jag att jag verkligen borde göra det där jag tänkte göra i december men aldrig kom mig för, att rita mina uppslag som jag vill ha dem i Paper på paddan, lägga över i InDesign, och skapa en BuJo som är precis vad jag vill ha, som jag sen kan skicka efter från Blurb eller nått lämpligt tryckeri. Vis av dagens erfarenhet är min drivkraft till att verkligen göra det i god tid innan 2021 står för dörren bra mycket starkare än den var i december när jag började lite halvhjärtat och gav upp ganska snabbt.

12 svenska böcker att läsa under 2020

Tredje året på raken ger jag mig på att välja ut ett givet antal svenska som engelska böcker som fanns i huset vid nyår, att läsa och blogga om under 2020. Utöver denna 12+12-utmaning har jag föresatt mig att läsa (minst) 65 böcker totalt under 2020, och du kan följa min läsresa på min Goodreads-profil.

Likt förra årets utvalda böcker är även årets en salig blandning och jag ser fram emot att göra dess bekantskap! Tre av dem är hyllvärmare (Real love, En kortfattad historik över nästan allting och Upptäckterna som förändrade världen), Ålevangeliet var en julklapp från en av mina bästa uppdragsgivare, Onåd lånade jag av Caspian, Helvetesveckan letade Pernilla fram till mig, och resten har jag själv införskaffat förra eller möjligen förförra året. Både Bornemark- och Thorgren-boken ser jag synnerligen fram emot att läsa, då jag hört så mycket om den första (inte minst från själssöstra Sara) och såg en fantastisk uppsättning på Hipp av den andra.

Har du läst någon av böckerna ovan, och om så, vad tyckte du om den/dem?

Uppföljning december 2019: Som jag är.

Likt förra året har jag för avsikt att stämma av gångna månaden i förhållande till årets intentioner. Det ger mig en månatlig påminnelse av vad jag har för intentioner för året, och ger mig också utrymme för reflektion och eventuell justering.

December. Adventstid, jul, nyår. En månad fylld av allsköns åtaganden, ett jobbuppdrag som drog igång på riktigt samtidigt som annat skulle avrundas och läggas till ro under helgerna.

2019. Året då jag ska…
* ha kroppens välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • fortsätta göra min dagliga sjua med burpees: ✅
  • Headspace:a Meditera dagligen: ✅ 159 dagar med Wim Hof-djupandning.
  • springa minst 75 löprundor –> spring-när-jag-känner-för-det-intention: Inte en endaste gång.
  • kallbada så ofta jag bara kan – och komplettera dem med att duscha kallt: Avslutar året med 8 dagars kallbad på raken, och totalt 13 kallbad (eller kallduscher) i december.
  • dansa Lindy hop så ofta jag bara kan: Inget i december månad, men antaget till D-kursen med start i februari är jag.
  • fortsätta cykla och gå så mycket jag bara kan: promenerat drygt 5,5 och cyklat knappt 40 mil. 77 dagar med ”Minst en mil i kroppen” dessutom!

* ha mitt mentala och själsliga välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • läsa minst 75 böcker, varav 12 svenska och 12 engelska redan är utvalda. Dessa 12 + 12 ska jag reflektera om på mina bloggar: När december stod för dörren hade jag 10 böcker kvar att läsa, vilket ärligt gav mig lite hjärtklappning… men, jag kirrade biffen, bland annat genom att hitta lite klassiker till ljudböcker på Spotify att lyssna till. 76 böcker fick jag till under 2019 års goodreadschallenge. Och dessutom så lyckades jag läsa både min tolfte svenska bok Du sköna nya värld (bok 12 av 12) som mina två kvarvarande engelska: Homo Deus (bok 11 av 12 på engelska) och Cosmos and Psyche: Intimations of a New World View (bok 12 av 12 på engelska).
  • lära mig minst fem stycken låtar utantill (i både text som komp) på gitarr, vilket jag kommer åstadkomma genom att sikta på minst tio minuters gitarrspel varje dag: Spelat en snutt varje dag i december också, och faktiskt i 67 dagar på raken.
  • jag ska låta Mark Nepos fantastiska bok The book of Awakening bli min dagliga följeslagare: Jodå. Boken läst, och fick tom följa med på nyårsfirande i skogarna utanför Motala.
  • hålla digital 24-timmars sabbat minst två gånger per månad: I december blev det två digitala sabbats, den 13-14 samt 24-25.

* ha mitt skapande i fokus bland annat genom att:

  • boka in minst fyra stycken två-dagars-skrivretreats under året: Följande datum gäller: 13-14 september, 28-29 oktober, 11-12 november, 9-10 december. Så sitter jag här i skogarna utanför Motala och skriver kanske inte så mycket mer än de sedvanliga avslutande och uppstartande blogginläggen som jag brukar skriva, men å andra sidan skriver jag dem alltjämt. Och rent själsligt är det definitivt ett retreat som heter duga tack vara mina fina vänner C och D.
  • fortsätta med dagliga Facebook Lives så länge det fortsätter locka mig:
  • blogga dagligen: YES! Misströstade… men kom så på förste advent att jag ville köra adventskalender på engelska bloggen med bilder och berättelser från Kenya, och sen dess har det rullat på så jag bloggade faktiskt just dagligen hela december.
  • börja podda: Rekommenderar dig att kolla in podden Fria Barn, medan du får tya dig till januari för den andra podden jag är med i. Men Doing gentle with an edge får jag återkomma till under 2020 helt enkelt.
  • släppa (minst) 4 e-böcker under 2019: En påbörjad ebok finns nu på datorn min sedan oktobers skrivretreat men mer har inte hänt på den fronten heller.

* ha ekonomisk resurshushållning i fokus bland annat genom att:

  • så, så och så lite till; varje vecka medvetet arbeta med mina olika inkomstkällor: ✅
  • stämma av mitt uppsatta faktureringsmål varje månad: ✅Nådde målet i januari och mars, augusti, oktober, november och december! Whoop!! Nådde inte målet i februari, april, maj, juni, juli eller september.
  • föra kassabok över mina privata intäkter och utlägg: Denna återstår att göra klart för december månad, men det kommer.

Och så slutligen – på alla plan – experimentera och leka, njuta och  testa, utforska och utmana mig, samtidigt som jag fortsätter vara i varsam samvaro med mig själv: En månad med en adventskalender på engelska bloggen som varit oerhört givande för mig, ett sätt att helt enkelt få återuppleva sommarens Kenya-resa. Minstingen överraskade med att bjuda på hemmagjord ravioli till middag en dag, medan den äldste varit en ren fröjd att ha hemma (tänk, en unge som hjälper till hemma helt utan påstötning. Ett bevis på flygfärdighet om jag nånsin sett det!). Vidunderliga naturupplevelser, såväl kallbad som havs- och skogspromenader, Stina Wollter-utställning med Heléne i Borstahusen, och en väldigt fin julledighet. Och så avslutet i skogarna utanför Motala tillsammans med C och D som pricken över i:et. Vilken fin månad!