Skrivretreat – älskar det!

På egenskapat skrivretreat, tillsammans med Sara, den goda, njuter jag av orden som trillar från himlen via mina fingrar ut på datorskärmen. Tankar som kommer till mig från universum, krokar fast i en känsla och formuleras i ord.

Vi har skapat en lista med ord att reflektera kring. Jag tittar över den och fångas av något. Börjar skriva. Ibland utan att ens ha fått syn på vad det egentligen var som krokade fast inom mig. Men ett tu tre så har orden bildat meningar, meningarna bildat stycken och vips är ett utkast på plats. 17 utkast

Och så börjar det om. Tittar på listan, fångas av ett nytt ord. Och på den vägen är det. Dagens skörd gav 17 utkast, vilket tillsammans med gårdagens ger vid hand att jag nu har 35 embryon att förfina, utveckla, förkasta eller haussa. Tillsammans med Saras skapelser har vi nu nästan en sjättedel av materialet i rå form. Känns suveränt. Inte minst för att vi har nästan en hel dag imorgon också till förfogande.

Om du sitter i skrivtankar så rekommenderar jag dig verkligen att skapa ditt eget skrivretreat, det har verkligen varit något jag, under det gångna året, haft stor behållning av. Testar du?

 

Orden kommer

När jag väl sätter mig, så kommer de. Orden. Tankarna som snurrar runt, en får fäste, fingrarna börjar löpa över tangentbordet. Och tre timmar senare är 18 utkast till den kommande boken på plats. Sara, den goda, sitter mittemot mig och låter sina fingrar löpa lika snabbt över sitt tangentbord.


Vad det ska bli? En bok. En jag själv skulle vilja ha och använda. Det dröjer lite tills den finns fysisk dock, vi har precis bara börjat skrivprocessen. Mersmak ger det. Så tur att vi ska vara här hela helgen!

Bryter ihop.

Just nu är det lite för mycket, på lite för många plan.

Asylutredning och offerter.

Maskinhaveri och barnakramar.
Gott Barn sover på soffan i väntan på en bättre lösning och återbetalning av en liten summa via swish som gett en medmänniska ett par dagars respit.
PokémonGo-jakt och tunga samtal med mig själv, men även med den som inte längre finns där.
Surdegsbakande och den lilla nervänden i ögonlocket som rycker och drar och påminner mig om att jag tappat bort nått, i allt detta. Tappat bort mig. Hela mitt jag.

just nuBryter ihop. Ger mig själv tio minuter av haveri… sen är det dags samla ihop mig.
Vidare, vidare. Uppdrag att genomföra, möten att vara närvarande i, livet fortgår fast det känns som det är för mycket. För egentligen är det väl bara så att det är livet, alltsammans. Rubb och stubb.

Tårarna trillar och jag vaggas av Lisas vackra ord, tilliten till kärleken pockar på, knackar på mitt hjärta och frågar Minns du mig? Jag finns här, alltid!

#vistårinteut – men vi slutar aldrig kämpa!

Idag har vi sett landsomfattande demonstrationer i Sverige, i syfte att skapa opinion och påverka rådande migrationspolitiska strategi, som gör gällande att Sverige avser skicka tillbaka ensamkommande afghanska ungdomar, som får avslag på sina asylansökningar (hur många fler ”vag berättelse med en osammanhängande och oklar hotbild” orkar vi höra om?), till Afghanistan i så stor omfattning som möjligt.

Åkte till Möllevångstorget, som var startpunkt för Malmö-demontrationen, för att visa mitt stöd. För faktum kvarstår, det är inte säkert i Afghanistan, hur många biståndsmiljoner eller miljarder vi än skickar till landet. En majoritet av de afghanska ensamkommande (oftast av folkgruppen hazara) som kommit hit, har dessutom växt upp som papperslösa i Iran, och har aldrig satt sin fot i Afghanistan, eller var riktigt små barn när de lämnade landet tillsammans med sina flyende föräldrar.
#utvisainteminaelever

Stötte på dessa två kvinnor, när demonstrationståget landat på Gustav Adolfs Torg. Frågade Oh, får jag föreviga er? och möttes av ett Ja, sprid det!, så jag tog fotot som jag sedan slungade ut i sociala media.

När demonstrationen började rundas av så gick jag hemåt, i intensivt och djupt samtal med mitt ena Gode Barn, som har turen att ha fått permanent uppehållstillstånd. Vi samtalade om Afghanistan, om talibaner, om hazara, pashtuner och tadzjiker, om Gandhi och non-violence-rörelsen, om hur det är att vara arton år och ha upplevt saker som ingen människa borde genomlevt, än mindre en tonåring, om att fastna i hat, eller vända det till något konstruktivt, och om det finns hopp om Afghanistan inom ramen för mitt Gode Barns livstid.

Hopp finns alltid landade vi i, och väljer båda, på egna grunder och verkligen totalt skilda livsberättelser, att tro på det goda i människan. Kanske är det därför vi klaffar så bra som God Man – Gott Barn?!

Det goda i människan – det ger mig en bra känsla när jag sitter här och sammanfattar denna dag som gått under parollen #vistårinteut, men vi slutar aldrig kämpa. Låt oss skapa gott och välja livet, kärleken och hoppet!

Gott Barn behöver boende i Malmö!

Tar alla chanser just nu och är desperat. Är som du kanske vet God Man till ensamkommande ungdomar, tre stycken. En av dem bor i Malmö, och har just blivit uppskriven i ålder till arton år samt fått avslag på sin asylansökan, något vi kommer överklaga. Som myndig släpper Socialtjänsten sitt ansvar för mitt Gode Barn, vilket betyder att hen blir utan boende den 24 oktober. Då ska hen ta sitt pick och pack och bege sig till Migrationsverket, som kan bistå med en-två nätter på Jägersbo-boendet, och som därefter kommer placera henom på ett boende nånstans i Sverige. Sannolikt i Skåne, men inte säkert. Och garanterat inte i Malmö, eftersom Migrationsverket nämligen inte har några permanenta boenden i Malmö, till personalens stora förtvivlan.

Det skär i mig att se hens förtvivlan för avslaget, och jag vill göra allt jag kan för att säkra att hen inte utöver den oron också ska behöva lämna Malmö och därmed tappa sin skolgång, som i nuläget är det enda som kommer att kvarstå av den tillvaro hen levt i under det senaste knappa året. Om Migrationsverket kan fixa ett boende i närheten av Malmö finns det en liten chans att kommunerna kan komma överens om att hen får gå kvar i skolan, men ärligt talat vågar jag inte chansa på det. Oddsen talar snarast emot det. Och eftersom överklagansprocessen kan ta allt från några månader till uppemot ett halvår så känns det oerhört viktigt för mitt Gode Barns psykologiska och sociala välbefinnande att hen kan fortsätta gå i skolan under tiden. Det om något vore att ge mitt Gode Barn ett välbehövligt andrum för en kortare period. För är det inte folk som flytt som behöver andrum snarast än vi som befinner oss i vår trygga hemmiljö?andrum

Och ja, jag inser att det inte ligger inom ramen för God Mans uppdrag att säkra boende för mitt Gode Barn i Malmö under dessa omständigheter, men som medmänniska vill jag göra det. Så det är utifrån det jag ställer frågan. Och jag kvarstår dessutom som God Man tills domen vunnit laga kraft eller hens ”ursprungsfödelsedag” infaller, vilket ger mig ett par veckor till.

Så nu frågar jag Dig, om du på något vis kan bistå mig och mitt Gode Barn i att hitta ett boende i Malmö till hen? Finns det? Går det att lösa på något vis? Eller är det min soffa som gäller (vilket av rutiga och randiga skäl inte är en optimal lösning för stunden – men är default just nu!)?

Om vi ordnar boende själv så höjs dagersättningen från 24 kronor om dagen till 61 kronor, vilket ska räcka till allt. Det betyder att det inte är tal om någon regelrätt hyra, men hen kan åtminstone stå för sina egna matkostnader.

Så snälla, hjälp oss! Vad Du än kan göra för att säkra att vi faktiskt hittar en bra lösning för mitt Gode Barn – låt mig veta! Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något. Så kanske har du ett extrarum som står tomt? Eller känner någon som har det? Eller har kontakter på någon organisation som vet hur vi kan hitta en lösning? 

Slut.

Tvättat. Och hängt tvätt. Tre maskiner.

Bakat surdegsbröd – eller åtminstone slitit med degen. Bullar och bröd står på långjäsning i kylen, för att bakas imorgon. Så det återstår att se om surdegskursen med Jan Hedh lärde mig något eller ej.

Plockat rent äppelträdet, tömt skottkärran som var fylld av jord, uppgrävda växter och diverse stenar, experimenterat med löv, jord och Bokashi i hopp om att omvandla en helt vanlig sopsäck till en jordfabrik, gödselvattnat med lakvattnet från Bokashihinkarna, rensat lite ogräs.

Hämtat två stora paket på postutdelningsstället, och passade på att storhandla när jag ändå lånat grannarnas bil. *Tack!*

Flera timmars äppelringstillverkning, i närmast industriell skala. Mr B gjorde mig sällskap som tur är, eftersom han är en ypperlig äppelsvarvare. Stora tvättställningen fylld med äppelringar på tork, resterna blev en smarrig smulpaj och dessutom blev det ännu en laddning osockrat äppelmos till frysen.

Lagat och ätit smarrig middag med mina underbara barn.

Tittat på ett avsnitt av Grantchester tillsammans med sagda Mr B. Och katten Pop. Icke att förglömma. Både gossarna låg så nära inpå att stickningen låg orört i soffan.Slut

Och så var det då bloggandet… som jag bangade igår. Och troligen ytterligare en dag tidigare i veckan, om jag inte missminner mig. Problemet är att jag är helt slut. Finns inget kvar i mig, inga underfundiga betraktelser, inte en endaste fundering eller fråga, inte ett jota.

Jag är.
Helt.
Slut.

#SkaneGlobal

Kastas mellan glädje till förtvivlan och tillbaka igen. Morgonen började med att vi sjöng för familjens nyblivna sjuttonåring. Därefter besök på Migrationsverket tillsammans med ena Gode Barnet, som fick sitt beslut på asylansökan. Avslag. Det känns så tungt, och fullkomligt absurt, att jag inte har ord att beskriva det mer. Än. Det kommer nog.#SkaneGlobalDärefter ägnade jag eftermiddagen åt SkåneGlobal – för ett hållbart näringsliv i södra Sverige – innan jag och minstingen körde en timmes PokémonGo-jakt i stan innan det var dags för födelsedagsmiddag på La Roche.

Dagens breakout-session på konferensen, kring frågan ”Hur tar vi tillvara den kompetens som finns i Sverige genom nyanlända?” var främsta behållningen från #SkaneGlobal, för alla kan verkligen göra nått!

Under den modererade delen av eftermiddagen som föregick breakout-sessionen så saknade jag helhetsbilden dock. Givet befintligt paradigm, så var det nog rimliga exempel och företag som lyftes fram, men är det paradigmet hållbart i sig? Jag tvivlar (eller vet nog…), och tror att vi måste börja ifrågasätta själva grunderna som så mycket av vårt samhälleliga och ekonomiska samspel står på, för att verkligen kunna nå något som rimligtvis kan stå sig som Hållbart, på riktigt. Hur tänker du?

Äppleäventyr!

Idag lånade jag bil och körde till Vejbystrand där mor min bor. Plockat äpplen i parti och minut, sorterat i A (perfekta för vinterförvaring på vinden), B (nästan felfria, mer lämpade till äppelringar än månadslång förvaring dock), och C-kategori (bör ätas upp och/eller användas ganska omgående), och fyllt hela bilen. En kass med päron och en rejäl knippe persilja fick också följa med hem.äppelplockardag

Väl hemkommen fick jag hjälp av Mr B och E att tömma bilen på alla äpplena och dessutom har vi redan fixat vinterförvaringen på vinden till de A-klassade äpplena. Tidigare virade vi in varje äpple i tidningspapper och la dem i lådor på vinden, förra året experimenterade jag med gott resultat med att lägga ut dem en och en på tidningspapper på golvet helt enkelt. Funkade bra.

I år har jag fler äpplen på golvytan än förra året, men fortfarande är mer än halva den tillgängliga ytan tom. Så det lockar lite att ta ännu en äppelplockardag i Vejbystrand någon av de nästkommande helgerna. Får väl se om lockelsen består. Annars kanske jag knackar på hos grannarna som jag vet har gott om äpplen de med?

Fördjupad kärleksrelation

Torkar mina tårar. Sliter av mig offerkoftan och sveper möjlighetsmanteln om mig. Tar chansen att fördjupa min kärleksrelation med mig själv. Vaknar på morgonen i ensam majestät. Slås jag av att jag gör det. Älskar mig. Har en kärleksrelation till mig själv, en relation jag inte värnat så mycket som den förtjänar. Det är nog lätt hänt att den får stå tillbaka – jag är säkert inte ensam om insikten att jag nånstans slutat visa mig själv min kärlek – men nu är det dags.

Står inför ett val. Det som varit är förbi. Att gå tillbaka finns inte.
Jag gläds åt det som varit, och möter nuet, och därmed framtiden, i nyfikenhet.kärleksrelation med migGes möjligheten att välja. Tar den. Väljer Mig.

Tar plats i mitt liv. Med nyfikenhet och värme inleder jag kurtisen, lockar, pockar, smeker varsamt, eggande. Får syn… på Mig. Vad jag vill. Tycker om. Önskar. Bejakar. Tar mig friheter. Flörtar, tittar mig djupt i ögonen och inleder djupa samtal om meningen med livet, om hur jag låter min onlyness (tack Nilofer Merchant för detta vackra ord och Sara för att du pekade mig i dess riktning!) blomma ut i full blom, och vad som faktiskt vill hända nu.

Väljer Mig. Fördjupar högst medvetet min kärleksrelation med Mig, och öppnar därmed för mer kärlek än vad som ryms inom den fysiska gräns min egen kropp utgör. Fördjupar min kärleksrelation till livet, till det som varit, det som är och det som blir. Omfamnar allt, i den varmaste djupaste omfamning jag förmår. Och jag förmår, var så säker!