The Art of Asking eller Hur jag lärde mig släppa oron och be om hjälp (bok 13 av 26)

Med The Art of Asking eller Hur jag lärde mig släppa oron och be om hjälp av Amanda Palmer jag har officiellt nått halvvägs i mitt mål att läsa 26 svenska förbestämda böcker under 2018. Känns riktigt bra, och dessutom med en bok som jag verkligen tyckte om. Lite roligt också att den plockar upp stafettpinnen från förra veckans bok, Daring greatly av Brené Brown, både för att böckerna har ett gemensamt tema, men också för att Brené skriver förordet till Amandas bok. Brené skriver:
”… den här boken handlar inte om att se folk utifrån, på avstånd – från den där lockande platsen där de flesta av oss bok, gömmer oss och dit vi flyr för att hitta det vi tror är vår känslomässiga trygghet. The Art of Askin handlar om att odla vår tillit och komma så nära kärleken, sårbarheten och samhörigheten som det bara går. Obehagligt nära. Farligt nära. Underbart nära. Och vi är helt enkelt tvungna att komma obehagligt nära om vi ska kunna förändra det rådande klimatet med bristande tillit och allmän misstro.”

Amanda ber om hjälp. Det verkar hon ha gjort länge. Hon är bra på det. Men det betyder inte att inte även Amanda gör det enkelt i alla situationer. Oh no, långt ifrån. Även hon kämpar med att våga fråga, kämpar med vad det betyder, eller vad hon inbillar sig att det skulle kunna betyda. men hon gör det ändå. Ber alltså. För hon vet vad förmågan att be om något skapar: ”Att be om något är i sig den viktigaste byggstenen i varje relation. Vi ber ständigt, vanligtvis indirekt, ofta ordlöst, varandra om saker – vi frågar chefer, makar, vänner, anställda – för att bygga upp och bibehålla våra relationer.
Tänker du hjälpa mig?
Kan jag lita på dig?
Kommer du att lura skiter ur mig?
Är det sääääkert att jag kan lita på dig?
Och väldigt ofta stammar de här frågorna i själva verket från vår ursprungliga, mänskliga längtan efter att få veta:
Älskar du mig?

Efter att Amanda Palmer höll sitt TED Talk (som gav upphov till boken), fick hon så mycket återkoppling från vartenda hörn av världen att en sanning blev uppenbar för henne:
”Alla kämpar med att våga fråga.
Efter vad jag förstår är det inte så mycket själva frågandet som skrämmer oss utan det som ligger bakom: rädslan för att visa sig sårbar, rädslan för att bli avvisad, rädslan för att verka klängig eller svag.”

Eller som Cathy Casey säger: Problemet är aldrig problemet. Problemet är alltid dina tankar kring problemet. För så är det med frågandet också. Det är inte själva frågandet som vi räds, utan våra tankar kring det, den där fantasivärlden vi bygger upp om vad den vi frågar ska tänka om oss, eller hur den ska reagera, om vi blir utskrattade, gjorda till åtlöje…

Amanda bygger relationer. Det verkar vara hennes natur. (Eller är det allas vår natur? Egentligen? Fast vissa av oss har lärt oss av med det, av ett eller annat skäl?) Och tack vare att hon ber om hjälp har hon också reflekterat enormt mycket över förmågan att ta emot, vilket i sin tur leder till funderingar kring tillit.

Jag får ofta frågan: Hur kan du lita så mycket på andra?
För att det är det enda sättet som fungerar.
När man tar emot ett erbjudande om hjälp, oavsett om hjälpen ges i form av mat, sovplats, pengar eller kärlek, måste man lita på den. Man kan inte acceptera saker till hälften och gå in genom dörren med garden uppe.
När man öppet och förbehållslöst litar på folk tar de inte bara hand om en, utan de blir också ens bundsförvanter, ens familj.
Ibland visar det sig att vissa inte går att lita på.
Den rätta reaktionen när det händer är inte:
Jävlar! Jag visste väl att jag inte kunde lita på någon!

Den rätta reaktionen är: Vissa människor suger!
Och fortsätta vidare.”

Kanske är du bra på att be om hjälp? Kanske är du riktigt bra på att ta emot hjälp?
Eller så är du, som många – kanske till och med de flesta? – obekväm med att fråga om hjälp, men ger gladeligen om någon frågar dig? Jag fascineras av det. För… om ingen vågar fråga så går jag ju miste om chansen att bistå med det jag kan, när jag kan.
Så, avslutningsvis, ett mantra att praktisera ett tag, om så bara för att se vad som skulle hända:
”Ibland är det din tur att be om hjälp.
Ibland är det din tur att få frågan.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Dramat drar

Tittar jag på besöksstatistiken för bloggen så är trenden tydlig. När jag skriver om separation, skilsmässa, och andra typer av drama av olika slag – ja, raskt går då statistiken upp, och många fler läser mina inlägg, för att någon dag senare återgår till det vanliga besöksantalet igen.

Förståeligt.
Klart det är spännande att läsa vad någon skriver om olika former av vardagsdrama. Men samtidigt. Lite synd. För det finns mycket att hämta i mina mindre drama-fyllda inlägg också. Reflektioner, funderingar, betraktelser, bok– och podtips, och så mycket mer.

engelska bloggen slipper jag lockas av att ”skriva mer drama”, eftersom jag inte har någon bloggstatistik på sidan. Tänkte dra igång Google Analytics, men kom mig aldrig för, och sen valde jag helt enkelt bort det. Så där ”bara skriver jag”. På svenska sidan, som ligger på WordPress egen plattform, finns statistiken direkt tillgänglig i backoffice, och därmed är den svårare att undvika.

Jag vill verkligen inte välja bort inlägg för att jag inte tror de drar, eller kanske snarast, jag vill inte fabulera drama där inget drama finns. För mitt liv består ärligt talat av väldigt lite drama numera. Och det säger jag trots senaste årens stora livsstilsförändring med fullbordad skilsmässa som ju lätt kunde ha varit en mycket mer drama-tung upplevelse än det varit.
Samtidigt behöver jag inte gå så mycket längre än till mig själv, för att hitta samma beteende. Rubriker drar. Ämnen som till ytan åtminstone ”borde” vara känsliga drar. Jag försöker förhålla mig kritisk till min egen lockelse till dramat, inte minst genom att försöka att undvika att dela drama vidare, med mindre än att det är något som jag anser har en djupare betydelse, ett budskap som kan göra skillnad. Helst något som gagnar andra att läsa, ta till sig, engagera sig i.

Jag försöker göra mina egna mer drama-tunga inlägg sådana också – jag skriver sällan bara om dramat och dess svallvågor, utan oftare om dramat i relation till en reflektion, en insikt, ett sätt att möta världen som gagnar mig, och kanske också kan gagna dig, om så bara genom att visa ett annat perspektiv på livet och alla dess kringelikrokar?

Skogens salt (bok 8 av 26)

Skogens salt, en novellsamling av Nguyên Huy Thiêp, som enligt Bokförlaget Tranans författarporträtt i boken, klassas som ”sin generations främste författare, omstridd, tidvis förföljd, men beundrad för sin nyskapande litterära stil och respekterad för sin orädda kompromisslöshet”.

Under läsningen skrev jag upp tre sidangivelser. Sidan 35, 116 och 124. På sidan 35 fångades jag av följande fras:
‘Mitt barn, förstår du då inte att godtrogenheten hjälper oss att leva?’ sade far med en röst som kvävdes av rörelse.”

”Den som har hjärta är naiv
Är det inte naiviteten som ger oss vingar
att flyga med till himlen?”

Jag blir lika förvånad varje gång jag söker på min blogg efter ett inlägg jag bestämt vet mig ha författat, på tema naivitet, eftersom jag aldrig hittar det. Troligen för att jag aldrig skrivit det (kanske det kommer endera dagen). Jag minns så väl den gången jag verkligen landade i en stolthet över min naiva syn på världen, i samband med #skolvåren:s #afkUmeå, där jag deltog i en workshop som Johline höll i, med rubriken:
Dum eller visionär? Naiv nog att våga förändra.

Letade lite i gömmorna och hittade följande foto, som jag lagt upp på Instagram i samband med workshopen. Bildtexten löd: Johline leker med ordet NAIV – hur tänker du kring det ordet?

När jag så satte mig för att skriva detta inlägg, och såg godtrogenhet på första nedslaget och naivitet på andra, så gläds jag. För sedan, slutligen, på sidan 124, kommer följande samtal som knyter ihop säcken:
”- Är ni samlare?
– Nej, jag är poet, svarade den okände och lyfte blicken. Den enda han tycktes se var den unga flickan. Det gjorde modern orolig.
– Så ni skriver dikter? sade den unga flickan beundrande.
Modern lade armarna runt axlarna på sina barn och drog dem till sig, som ville hon skydda dem från fara.
– Med all respekt, sade den gamle trotjänaren blygt, det är allt ett bra farligt yrke det ni utövar.
Den okände log. […]
– Ni borde inte säga så där! sade modern förebrående till den gamle.
– Jag har upplysningen från själve poliskommissarien, frun. Han har förklarat att i händelse av oroligheter är det alltid poeterna som man arresterar först.
Alla satt tysta. […]”

Kanske är det så, att poeterna arresteras först, helt enkelt för att det är de som är naiva nog att våga förändra, eller åtminstone, de som är naiva nog att våga förändring?

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

 

En bokblogg? Ja. Och nej.

Onekligen slås jag emellanåt av tanken, när jag scrollar ner i flödet av blogginlägg jag skrivit, att detta allt mer verkar bli en bokblogg. Det vill säga, en blogg där texterna handlar om böcker. Det kommer dock inte att bli en renodlad bokblogg, åtminstone inte som jag ser det nu. Snarast är det väl så att det myckna bokbloggandet helt enkelt är ett direkt resultat av att jag har väldigt mycket fokus på böcker för tillfället.

Förra årets #blogg100 har definitivt bidragit till mitt bok-fokus, då jag varje dag skrev ett inlägg utifrån en reflektion kring något jag läst i en bok. Jag tyckte det var oerhört givande, och när jag nu vänder åter och bläddrar bland de många inläggen (vissa skrevs på engelska och finns därmed på min engelska blogg), så finns det få många inlägg där som jag är oerhört förtjust i.

Goodreads #goodreadsreadingchallenge är ännu en starkt bidragande faktor. Förra årets utmaning om 50 böcker klarade jag med råge, så i år satte jag 100 böcker om utmaning, och än så länge ser det bra ut, med 26 lästa böcker ett drygt kvartal in på året. Känns högst möjligt att nå 100 böcker, och bäst av allt: jag njuter av min läsning!

Och så har jag ju årets bonus-läsutmaning om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, som jag bloggar om på söndagar. Så 52 bokreflektioner blir det ju per automatik, ja, givet att jag fullföljer. Men händer inget oförutsett så gör jag det, jag gläds, njuter och roas enormt av denna typ av utmaningar, och det är så klart därför jag skapat den!

Läsandet, och bokreflektionerna, gjorde ju dessutom att Caspian kontaktade mig med en fråga om jag ville dra igång tjänsten Bokabonnemanget tillsammans med honom. Och det ville jag så klart!

Samtidigt finns det mycket annat jag också reflekterar kring, sådant jag brottas med, ställs inför, funderar över, såväl som allt det där som bara är alldeles underbart, härligt, ljuvligt och magiskt. Allt det där och mycket mer – det är vad jag vill dela med mig av här. Om så bara för glädjen att ha mina funderingar på pränt (ja, digital pränt åtminstone), för det är en sann glädje (för mig) att gå tillbaka och läsa och minnas. Minnas vem jag var, var jag var, vad som fångade mig, berörde mig, smärtade och gladde mig. Om ett år, eller två eller fler, så sitter jag här, och scrollar tillbaka, och trillar kanske över just detta inlägg. Kanske minns jag då att jag febrilt författade inlägget snabbt snabbt i hopp om att få det klart innan vi skulle få gäster till middag? Eller så minns jag det först då jag läser slutklämmen!

Det längsta kriget

I andra kapitlet (krönikan) i Rebecca Solnits bok Män förklarar saker för mig, går under rubriken Det längsta kriget, går hon ut hårt: Vi har mängder av våldtäkter och våld mot kvinnor i det här landet och på vår jord, men det ses nästan aldrig som en fråga om medborgerliga eller mänskliga rättigheter, eller som en kris, eller ens som ett mönster. Våldet har ingen ras, ingen klass, ingen religion eller nationalitet, men det har faktiskt ett kön.

Och innan du nu sätter kvällsmackan i halsen, så fortsätter hon med att tydligt dementera att det rör som om alla män. För, som hon skriver: även om så gott som alla förövare av sådana brott är män, innebär det inte att alla män är våldsamma. De flesta är det inte. […] Men det vi pratar om här är pandemin av mäns våld mot kvinnor, både partnervåld och våld utfört av främlingar. 

Så #inteallamän-kommentarer undanbedes tacksamt. Det är k l a r t att det inte handlar om alla män! (Och om du tvivlar på att Solnit verkligen tycker det, så skriver hon ett par sidor längre fram följande: Fler och fler män blir goda allierade – och det har alltid funnits några. Godhet och kärleksfullhet har aldrig haft något kön, och det har inte empati heller.)

Den där empatin förresten, kanske inte alls ska stå inom parenteser i denna min andra bokreflektion kring Män förklarar saker för mig. Kanske är det just förmågan (vanan att? viljan till?) empati som skulle kunna vara skillnaden som gör skillnad? Ett sätt att få upp ögonen för hur det är att gå i någon annans skor är att lyssna till vad de har att säga. Solnit fick ett brev som beskrev just en sådan händelse:
I somras skrev en man till mig och beskrev en collegekurs där studenterna blev tillfrågade om vad de gör för att skydda sig från våldtäkt. De unga kvinnorna beskrev alla de invecklade metoder de använde för att vara på sin vakt, hur de begränsade sina liv, vidtog försiktighetsåtgärder och i princip tänkte på våldtäkt hela tiden (medan de unga männen i gruppen, tillade han, gapade av förvåning). Avgrunden mellan deras världar hade plötsligt, för ett litet ögonblick, blivit synlig.

Avslutningsvis vill jag bara fråga om du vet vad den vanligaste dödsorsaken för gravida kvinnor i USA är? Svaret är fullkomligt absurt, horribelt och in-i-helvete-åt-pipsvängen-galet: Äkta makar.

Äkta makar…. Det är så jag vill börja gråta, lägga mig ner och dö och dra något gammalt över mig, i en och samma vända. Men icke sa Nicke. Jag bokreflekterar istället!

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på min andra bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

Män förklarar saker för mig

Män förklarar saker för mig är både titeln på en bok av Rebecca Solnit som jag just läst, som ett inlägg hon inledningsvis lät publicera på TomDispatch.com. Hon avslutar första kapitlet, dvs just den titelbärande krönikan, på följande vis:
De flesta kvinnor utkämpar ett två-frontskrig, ett krig som gäller det föregivna ämnet och ett som helt enkelt gäller rätten att yttra sig, att ha idéer, att vara någon som anses sitta inne med fakta och sanningar, att ha ett värde, att vara en människa. Det har blivit bättre, men det här kriget kommer inte att ta slut under min livstid. Jag utkämpar det fortfarande, naturligtvis för min egen skull, men också för alla de yngre kvinnor som har något att säga, i hopp om att de ska få säga det.

Det är en särdeles läsvärd bok, och jag är glad att jag äntligen läst den (utgiven initialt 2014). Tre saker framträder extra tydligt för mig när jag läser boken:

För det första så lyckas Rebecca förhålla sig till ”inte alla män”-frågan på ett tjusigt sätt. Med den största respekt och värme konstaterar hon att det, så klart, inte handlar om alla män. Samtidigt som hon är tydlig med att det finns något i den våldsbejakande kulturen som stora delar av världen ”bekänner sig till” som verkar drabba (drabba? Är det rätt ord? Kanske. Kanske inte. Men jag använder det i väntan på ett bättre ord…) män i högre utsträckning än kvinnor.

För det andra så är hon en fena på att blanda både fakta och åsikter i sina texter, på ett sätt som gör det väldigt tydligt vad som är vad. Åtminstone för mig, vid första genomläsningen. För jag har redan konstaterat att detta är en bok värd att läsa både två och tre gånger.

För det tredje så älskar jag det faktum att hon lyckas med konststycket att hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt. Hon ser komplexiteten i frågor som kvinnoförtryck och maktmissbruk, och räds inte att problematisera det hela, utan att kategoriskt fördöma vare sig den ena eller andra sidan på kuppen. Mer sånt tack.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en första bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

Inplanerad digital sabbat

I februari månads reflektion över årets intentioner insåg jag att mina digitala sabbatsplaner faller om jag ”tänker att det bara blir av”. Så jag satte mig redan då och knappade in två tillfällen för digital sabbat i kalendern, under mars månad.

Den första infaller idag, så nu ska jag snart släppa taget om skärmar av alla sorter och slag. En långpromenad stundar och därefter ser jag fram emot en eftermiddag då jag ska lappa och laga lite här hemma (tänkte rocka loss med Sugro, en ny bekantskap jag ska testa) och en kväll framför kaminen, med en god bok i knät.

Jag har förresten kommit fram till vad en av de, för mig, bästa sakerna med digital sabbat är, nämligen att jag, när sabbaten är över, tycker det är extra roligt att skriva ett blogginlägg, kolla mail, Facebook, Basecamp, Instagram osv. Absence makes the heart grow fonder och allt det där tror jag inte på till fullo, men just här, just nu, för just mig, så är det verkligen så det funkar.