Möjligt läsprojekt för 2018?

Än så länge har jag läst 70 böcker i år, 69 som jag angett i Goodreads och en som ännu inte är publicerad som jag hade ynnesten att läsa som utkast. Det är många år sedan jag läste så många böcker, och jag har verkligen njutit av det. Jag älskar att läsa, älskar böcker, älskar att ta del av nya världar och perspektiv som berikar mitt liv på så många sätt.

Inför 2018 så fnular jag lite grann på om jag skulle försöka systematisera mitt läsande lite grann, helt enkelt för att komma igenom böcker jag har hemma som jag vill läsa, men inte riktigt kommer mig för att sätta mig med.

En fundering jag har är om jag skulle välja ut 26 svenska samt 26 engelska böcker ur bokhyllan här hemma – alltså böcker jag har redan – och lägga upp ett veckoschema för att ta mig genom dessa böcker, med föresatsen att blogga varje söndag om veckans bok?  En av mina förhoppningar med detta vore faktiskt också att jag inte köper hem nya böcker förrän jag tagit mig igenom merparten av dessa 52 utvalda böcker.

Blott en liten del av böckerna i mina vill-läsa-högar runt om i huset.

Målet för 2017 års Goodreads reading challenge var 50 böcker vilket jag nått med råge och 2016 var mitt mål att läsa 36 böcker, något jag också uppnådde med 42 stycken lästa böcker. Dessutom så skulle jag vilja utmana mig själv rejält och sätta etthundra böcker som årsmål för 2018, vilket ju skulle innebära att jag utöver de förbestämda 52 böckerna, skulle behöva läsa ungefär ytterligare en bok varje vecka.

Knäppt?
Jo. En smula. Håller med.
Men vad fasiken – varför inte liksom?

Sigrid sover på soffan

”Så hör hon en bil på grusvägen, det knastrar i vägbanan. Bilen saktar in. Hon känner igen ljudet. Det är mammans ljud. Sigrid tycker om mammans ljud. Hon tycker om mamman fast hon är blind. Hon tycker om mamman fast hon är döv. Hon tycker om mamman fast hon är stum.”

Sigrid sover på soffan; Boken jag korrekturläste för ett par veckor sedan, boken som strax släpps, boken jag önskar alla skulle läsa. Boken som drabbade mig; hårt, tungt, starkt.

Det händer inte ofta att en bok sätter sig så djupt i mig, som Sigrid sover på soffan gjorde. Språket är en del i det – inte vackert, inget finlir.

Smocka på smocka levererar boken i magen min, språket är oerhört talande och beskrivande; jag hör lilla Sigrid – sju år gammal – viska mig i örat, lillgammalt beskriver hon sin värld, på ett sätt som inte går att missförstå. Oerhört tydligt, oerhört skarpt. En vass knivsegg, och emellanåt skär jag mig på orden, på meningarna, på detta öde – som inte är påhittat.

Om det vore så väl, att det faktiskt vore påhittat. Men det är inte det. Tyvärr.
Och just det, att detta är en sann berättelse om en liten tös – vars gelikar finns i hundratal om inte tusental, i samhället mitt bland oss, osynliga, osedda, ohörda – som hade förtjänat att synas, att höras, att hjälpas.
Och just det, att detta är en lika sann berättelse om en kvinna – vars gelikar finns i hundratal om inte tusental, i samhället mitt bland oss, osynliga osedda, ohörda – som även hon hade förtjänat att synas, att höras, att stöttas.

Detta är en bok som du ska läsa.
För det var inte bara mamman som var blind, döv och stum – det var en hel värld. Och det är kanske den värsta smockan av dem alla.
Därför är detta en bok som alla ska läsa.
Det skulle jag vilja. Verkligen.
Så snälla – läs Sigrid sover på soffan.

Sen kan du dra vilken slutsats du vill av den, din reaktion kanske blir en helt annan än min:
Hur Sigrid, som liten, såväl som vuxen, drabbar mig hårt och gör att jag till varje pris vill undvika att backa undan från det som är min skyldighet att göra för mina medmänniskor: att se, att höra, att våga stå kvar, att agera. 

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Sigrid sover på soffan” av Sigrid Klang. 

 

Såsom människorna var en

”I ett svindlande ögonblick fick han erfara att allt som levde hade gemensam kärna och visste att den dag han kände sig själv skulle verkligheten uppenbaras. Inte så att inte alla hade olika roller, skilda uppgifter i det stora dramat. Det fanns svärmare, räknare, återhållare och somliga var som fjärilar under solen, njutare som fann lust i varje blomma.
Andra var sörjare som hans mor, åter andra var klippor som inneslöt elden. Som hans far. Många, många var beställare, andra var beställsamma, andra åter undvikare. Somliga hade som barn besökt underjorden och präglats för alltid av minnena från den resan.
Men skillnaderna var bara livets lek vid ytan, dess ständiga försök att pröva nya uttryck, nya former. Verkligheten, som fanns långt under händelserna och spelet, var en och densamma, såsom människorna var en. Därför räckte det med kunskap om en ende, den enda man kunde veta något om med någon säkerhet.”

Vem är jag?
Det är frågan jag hör när jag läser detta.

Vem är jag?
Vågar jag känna mig själv – fullt ut, på djupet, från topp till tå?
Vågar jag se allt jag är, även det jag skäms över att vara, oroas av att vara, förskräcks av att vara?
Vågar jag se allt jag önskar mig vara, allt tycker mig borde vara, allt jag längtar efter att vara, men inte är?

Oh, denna bok, denna älskade bok, så många frågor du ställer till mig, så mycket funderingar du väcker.

Vem är jag?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av sidan 89 ur boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.

Vikten av tystnad

”Jag blir mållös och inser att samtalet inte kan hitta någon väg vidare. Istället tystnad vi, något som väldigt sällan händer i min familj. Vi har glömt hur viktig tystnad kan vara. Andrummet att låta tankarna landa. Vi liksom pratar oss fram till allt. Sedan tänker vi efteråt. Kanske är det därför vi ofta säger saker som vi ångrar.”

Tystnaden, denna gåva, som följt mig hela mitt liv, men i synnerhet blivit en kär och omhuldad vän de senaste åren. Minnen av långa självsamma promenader – längs järnvägsspåren i Limhamn som barn, ända ut till Ingesundsudden som tonåring i Arvika, långa vändor runt Malmös parker med barnvagn på släp, barfotavandring backe upp och backe ned på Bulltofta – där tankar får möjligheten att löpa fritt.

Ju mer bekväm jag blir med tystnaden, i och runt mig, desto lättare är det att låta tystnaden omfamna mig även i sällskap, omfamna ett oss, oavsett dess beståndsdelar. Med vissa är det enklare (Sus och jag uppkrupna i vars ett soffhörn) och med andra upplever jag det svårare… men jag låter den allt oftare göra mig sällskap, tystnaden, även i de stunderna.

Värdet av att inte fylla varje möjlig minut med ord har landat djupt i mig. Jag tystnar allt oftare även i konversationer, just för att ge mig själv (och dig) andrum att låta tanken landa. Ibland kommer helt nya tankar till mig i sådana stunder, möjliggjort av ett öppet sinne, ett sinne som släppt taget, som inte klamrar sig fast vid en specifik tanke eller idé, utan är öppet, nyfiket, på huppegupptäcksfärd.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”En droppe midnatt” av Jason Timbuktu Diakité.

Korrekturläser bok.

Fått ett nytt uppdrag, att ”tekniskt korrekturläsa” en satt men ännu inte tryckt bok. Det vill säga, en bok som är redo för tryckning, men ska genomgå en sista syning för att försöka hitta, och eliminera, alla dubbla mellanrum, borttappade punkter, dubbelord och allt sånt där som är så retligt att finna efter att boken väl gått i tryck. Får en slant för arbetet jag lägger ned, vilket betyder att detta är första gången jag får betalt för att läsa en bok kan man väl säga. Bara det är ju lite roligt.

Och vilken bok sedan!

Tänker inte avslöja den än, det får komma när den släppts, men oj, så bra skriven. Vilken distinkt tonart (ja. Faktiskt. Språket är mycket speciellt, inte vackert, snarast målande och oerhört rakt-på-igt på ett smocka-i-magen-vis). Och ödet sen. Ja, gisses, min själ, vad människor får stå ut med. Det är inte klokt, vad vi människor kan göra mot andra människor – jag vet att vi är kapabla till det mest vedervärdiga, och likförbannat blir jag chockerad och indignerad varje gång jag ställs inför faktum. Bortsett från de gånger då jag bara blir in-i-hjärteroten-ledsen och börjar gråta.

För ja, det är en självbiografisk bok. Och den griper tag i mig så mycket att jag – efter att ha suttit i fem timmar igår med pennan i högsta hugg och följt ord för ord i texten, så att jag mäktat med att korrekturläsa hela två tredjedelar av den – när jag vaknade och skulle iväg till Skurup för ett helt annat uppdrag tillsammans med Pernilla Tillander, var lockad att ta med utskriften i bilen.

Korrekturläsning pågår.

Det gjorde jag nu då inte. Men när jag väl blivit hemskjutsad av Pernilla efter två intensiva 3,5-timmes-workshops på för- respektive eftermiddag, gått en promenad, fått i mig lite mat, låtit barnen bubbla av sig, sedan drog fram luntan när klockan var åtta så är det inte utan att ni borde förstå att detta är en bok i särklass. Trött som få, men helt enkelt för nyfiken på hur det går – vill veta! – för att låta dagen gå helt utan en djupdykning ned i berättelsen. Efter trekvart har jag korrekturläst totalt fyra femtedelar av boken och kanske kanske jag kan nå i hamn imorgon?

Oh nej!

Sitter här i soffan, ganska slut efter en dag i Köpenhamn med vänner, både gamla och nya. Mycket trevligt, och kul, eftersom vi tog oss till Fisketorvet och blev helt förstummade alla tre kring hur mycket Pokémon Go-aktivitet det var där. Framför allt uppe på taket, på parkeringsplatsen. Helt galet att se alla dessa människor som knatade runt – och vi gjorde dem gladeligen sällskap! – och snurrade Poké-stop och kastade bollar. Och så fick jag ju fatt i både Unown och Kangaskhan.

Funderade på att blogga om det, men tänkte Nej, det orkar jag inte riktigt. Och jag bloggade ju om Pokémon Go igår, folk kommer tro jag är helt galen. Så istället började jag bläddra i Evernote på jakt efter blogginspiration. Kom på att jag ju har lite fina stycken från boken Half of a yellow sun kvar att blogga om. Men så slog det mig, att när jag läste ut den häromdagen, sittandes i solen i trädgården, så gjorde jag pyttepyttesmå hundöron (fy skäms, jag vet att det är strängeligen förbjudet) i biblioteksboken eftersom jag varken hade mobilen (för att ta foto direkt) eller penna och papper (för att skriva ner sidorna, för att ta foto lite senare) tillgängliga… och sen cyklade jag till biblioteket och lämnade tillbaka den (ett par dagar försenad dessutom).

Först nu insåg jag, att jag ju glömde att ta foton på de där passagerna i boken – Oh nej! Jag får väl helt enkelt ställa mig i kö till boken igen och hoppas att mina pyttehundöron fortfarande finns kvar, om jag nu råkar få hem samma exemplar från biblioteket så klart. Det är värt ett försök, för jag minns känslan i mig när jag läste, markerade sidorna, tog in det skrivna – vackert, tragiskt, djupt och mänskligt.

Nåväl. Gjort är gjort, och det gagnar mig inte på något vis att banka på mig för att jag glömde bort att ta foton innan jag lämnade tillbaka boken. Så jag släpper det, och bestämmer mig för att ta mig till sängs för att ge mig i kast med en annan bok jag läser just nu, en bok i en helt annan genre: Tankeläsaren, av Kristen Cashore.

Men jag vill samtidigt passa på att rekommendera boken Half of a yellow sun, eller En halv gul sol, som den heter på svenska, av Chimamanda Ngozi Adichie, för den är mycket läsvärd. Inte minst för att den ger mig ett alltför sällsynt perspektiv, inifrån ett av de afrikanska länderna, en hel kontinent som i det närmaste är oerhört frånvarande i den litteratur jag läser. Västerländsk, men även österländsk kultur, tycker jag mig känna ganska väl, i stora drag, för det finns massvis med böcker ur de perspektiven. Men Afrika? Not so much, och det är något jag vill förändra för egen del.

Om du upplever detsamma, så tycker jag du ska plocka upp denna, eller någon annan av Chimamandas böcker; Americanah kan jag till exempel varmt rekommendera!

Erkänn ditt mörka, svarta.

”Samtidigt hörde hon den egna rösten, den röst som hon ibland tröstade andra med, en vuxenröst som resonerade och lugnade. En röst som hon använt för att göra Nirmol till just den storslagna människa han blivit. En mammas viskning. Hon påminde sig själv om ett gammalt djungelknep som hon brukade ge dem som brottades med ohanterlig vrede.

’Skriv två brev till världen. Skriv ett om hur du verkligen känner djupt därinne, skriv om din smärta och ditt hat, din besvikelse och vrede, skriv om de lägsta önskningarna du har. Driv ut det mörka ur dig men visa det inte för någon. Alla känslor får finnas, hut hatiska de än är, men man måste inte agera på dem. Och skriv sedan ett som är ditt högre jag, ett som är just så moget och balanserat som du vet att det måste vara. Först när du erkänt ditt mörka, svarta, kan du göra det som är rätt.’

Jag gör det; skriver av mig, ger mig själv svart på vitt det jag känner. Men samtidigt inte om jag ska ta djungelknepet bokstavligt, eftersom det är sällan jag brottas med ohanterlig vrede.

Tror det var länge sedan jag verkligen var i kontakt med mitt mörka, svarta. Ohanterlig vrede är sällsynt i mitt liv, men alla de andra känslorna som drar åt det dunkla – aggression, ilska, förtvivlan, sorg, förakt – de har jag mer kontakt med, och de kommer ner på papper.

Emellanåt blir sådana texter också publicerade på bloggen, men alltsom oftast inte. Åtminstone inte medan känslan är aktiv i mig. Med distans, kanske; om texten i sig fyller någon slags funktion, om det finns ett värde i att skicka ut den i världen, om det är rätt. Inte annars. Och jag vet att jag inte måste agera på dessa känslor. Men skrivandet i sådana stunder fyller definitivt sin funktion – för det tar mig vid hand och leder mig till mitt högre jag. Publicerar fler av de texterna, men långt ifrån alla. Än. För jag sparar det jag skriver, och vem vet, endera dagen blir det kanske något av det utöver ett dagligt blogginlägg. En bok? Två? Idéerna, utkasten och planerna finns där.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på:
Boken ”Den som går på tigerstigar” av Helena Thorfinn.