Det ovissa. Älskat eller avskytt?

Jag har hatat det ovissa, det okända, det där som jag inte riktigt vet vad det är, vad det vill bli, vad som komma skall. Känslan av att veta att något är på gång att förändras, men vad, och till vad, och hur…

Usch vad jag tyckte det var otäckt. Läskigt rent ut sagt.
Tyckte inte om det ovissa. Räddes det okända.
Avsaknaden av kontroll skrämde mig.

Det var innan jag insåg att det där med kontroll är ganska övervärderat.
För att inte tala om feltolkat…

Nu. Nu älskar jag det ovissa, det okända, det där som jag inte riktigt vet vad det är, vad det vill bli, vad som komma skall. Känslan av att veta att något är på gång att förändras, men vad, och till vad, och hur…

Oh, vad jag älskar det. Som ett barn på julafton! Tycker om det ovissa. Gläds åt det okända. Jag vet att något kommer ske, att något kommer skifta.

Kanske mitt skifte från det första till det andra sättet att relatera till det ovissa har att göra med min grundläggande och medvetet naiva syn på livet och universum: att det är gott och att det blir bra. För det är vad jag vet. Att även de mest omstörtande och omvälvande sakerna som inträffat i mitt liv – på sikt åtminstone – har blivit bra.

Nu har jag kanske inte varit med om så mycket omstörtande och omvälvande saker, så att det är därför jag kan säga detta med sådan visshet? Ja. Kanske. Men samtidigt, det jag har varit med om, har för mig varit både omstörtande och omvälvande (gemensamma nämnaren för alla dessa skeden: skilsmässa och/eller flytt). Och jag tycker inte vi ska jämföra smärta och gradera den. Det som gör jätteont i mig gör ju faktiskt jätteont i mig, oavsett om du varit med om nånting långt mer (eller mindre för den delen) traumatiskt som gjorde jätteont i dig.

Min relation till det ovissa har stor inverkan på hur jag möter livet. För livet består till stor del (största delen, kanske?) av ovissheter. Om jag räds dem, är det som om jag räds själva livet. Om jag älskar dem, eller åtminstone är öppet och ärligt nyfiken på dem, så är det ju så jag möter livet i stor utsträckning också. Åtminstone är det min erfarenhet, efter att ha gått från avskyn till nyfikenheten.

Det ovissa.
Älskat eller avskytt?

Skogens salt (bok 8 av 26)

Skogens salt, en novellsamling av Nguyên Huy Thiêp, som enligt Bokförlaget Tranans författarporträtt i boken, klassas som ”sin generations främste författare, omstridd, tidvis förföljd, men beundrad för sin nyskapande litterära stil och respekterad för sin orädda kompromisslöshet”.

Under läsningen skrev jag upp tre sidangivelser. Sidan 35, 116 och 124. På sidan 35 fångades jag av följande fras:
‘Mitt barn, förstår du då inte att godtrogenheten hjälper oss att leva?’ sade far med en röst som kvävdes av rörelse.”

”Den som har hjärta är naiv
Är det inte naiviteten som ger oss vingar
att flyga med till himlen?”

Jag blir lika förvånad varje gång jag söker på min blogg efter ett inlägg jag bestämt vet mig ha författat, på tema naivitet, eftersom jag aldrig hittar det. Troligen för att jag aldrig skrivit det (kanske det kommer endera dagen). Jag minns så väl den gången jag verkligen landade i en stolthet över min naiva syn på världen, i samband med #skolvåren:s #afkUmeå, där jag deltog i en workshop som Johline höll i, med rubriken:
Dum eller visionär? Naiv nog att våga förändra.

Letade lite i gömmorna och hittade följande foto, som jag lagt upp på Instagram i samband med workshopen. Bildtexten löd: Johline leker med ordet NAIV – hur tänker du kring det ordet?

När jag så satte mig för att skriva detta inlägg, och såg godtrogenhet på första nedslaget och naivitet på andra, så gläds jag. För sedan, slutligen, på sidan 124, kommer följande samtal som knyter ihop säcken:
”- Är ni samlare?
– Nej, jag är poet, svarade den okände och lyfte blicken. Den enda han tycktes se var den unga flickan. Det gjorde modern orolig.
– Så ni skriver dikter? sade den unga flickan beundrande.
Modern lade armarna runt axlarna på sina barn och drog dem till sig, som ville hon skydda dem från fara.
– Med all respekt, sade den gamle trotjänaren blygt, det är allt ett bra farligt yrke det ni utövar.
Den okände log. […]
– Ni borde inte säga så där! sade modern förebrående till den gamle.
– Jag har upplysningen från själve poliskommissarien, frun. Han har förklarat att i händelse av oroligheter är det alltid poeterna som man arresterar först.
Alla satt tysta. […]”

Kanske är det så, att poeterna arresteras först, helt enkelt för att det är de som är naiva nog att våga förändra, eller åtminstone, de som är naiva nog att våga förändring?

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

 

Kärlek eller Hat, ett val

Sandra Christiansen skriver och gör slut med Herr Birro i Dalarnas Tidningarhttp://www.dt.se/allmant/dalarna/hej-da-herr-birro-nu-ar-det-slut

[Tillägg: Det är INTE Premiuminnehåll, utan scrolla ner så kommer du till texten!]

Jag läser, känner innerligheten i Sandras önskan och berörs framför allt av detta:
”Det är så lätt att glömma att varje människohand styrs av en vilja, av en person, att det jag gör i livet mot mina medmänniskor, det är sådant jag gör av egen vilja. Jag väljer, oavsett vad jag läser, hör eller tänker, om jag vill göra gott mot andra, eller om jag vill göra dem illa. Det är mitt ansvar.”

För så är det. I varje enskild stund, varje sekund, har jag ett val. Valet att sprida Kärlek eller Hat?

Det är inte ett val jag gör En gång, och sen är det klart. Det finns sådana val också i livet, men detta är inte ett av dem. Detta är ett val jag gör om och om och om igen. I varje interaktion, med mig själv eller med min omgivning, har jag följande ställningstagande att fatta beslut kring: Ska jag välja Kärlek eller ska jag välja Hat?

Just för att detta inte är ett ”once in a lifetime”-val jag gör, utan ett ständigt återkommande dito, så kan jag hela tiden påverka hur fördelningen mellan vald Kärlek/Hat ser ut för mig. Andelen val av Kärlek i förhållande till val av Hat är i ständig förändring.

Att välja KärlekNär jag är låg till sinne, är det för mig enklare att glömma bort att aktivt välja Kärlek. Då kan det lätt bli att jag reagerar och väljer Hat (som ju är ett grymt starkt uttryck, men som jag här menar innefattar allt som inte är kärleksfullt). Och sen kommer jag på mig själv, och vet du: just där och då har jag ett av de allra viktigaste valen! Under merparten av mitt liv valde jag i ett sådant tillfälle att svara mig själv med Hat (”Meh, Helena, hur kan du vara så korkad?”, ”Varför i allsindar skrek du på ungarna när de välte ut hela Lego-samlingen på golvet just när det är dags att dammsuga?” osv. Ja, ni kan säkert förstå och stoppa in er egen form av denna inre dialog som vi alla besitter.) men numera händer det allt mer sällan. Och vilken skillnad det gör i mitt liv. När jag väljer att svara mig själv utifrån Kärlek så växer jag och min förmåga att välja Kärlek allt oftare i alla andra sammanhang också. 

Och vet du? Jag tror *naivt måhända* att vi alla innerst inne eg vill Kärlek. Alltid. Och så vet jag inte om det egentligen är så naivt? Hur tänker du?