Skrivretreat nästa?!

Har inte kommit igång med mina Morning Pages ännu.
Attans.
Sitter här och har stillestånd i skallen.
Finns en massa jag skulle kunna blogga om, men det kittlar inte.

Så jag plockar fram Morning Pages från tidigare år och skummar text på text om separation, skilsmässa, uppbrott, känslor. Blandad kompott, visst på svenska, annat på engelska.

Tanken att göra något av de där texterna, något ”riktigt”, väcks igen.
En bok? En ebok? En pod?

Vågar jag? Är det för nära? För utlämnande?
Kan de såra, riva upp läkta sår, göra illa?
Påverkas andra än jag? Även om det är min upplevelse jag skriver om så är jag inte ensam rollinnehavare.

Fast… jag vill inte låta mig hindras av funderingar, för önskan, drivkraften, finns där. Bättre skapa, och se vad och hur jag tar ett eventuellt nästa steg. Inte förutsätta problem som kanske eller kanske inte dyker upp – utan ta ett steg i taget och låta det som vill ske ske.

Skrivretreat nästa?!

Det vackra. I allt?

Skrev: Jag ser det vackra. I allt.

Fick en kommentar på inlägget som gör att jag spinner vidare i tanken.
För, det gör jag, ser det vackra i allt, alltså. Och ändå inte.

Jag menar att jag ser vackert, i alla möjliga saker, i sådant jag tidigare inte var observant på, sådant jag tidigare inte uppmärksammade. Betyder det att allt jag ser är vackert? Nej. Jag kan se det fula i saker också, självklart. Men samtidigt… på något vis uppmärksammar jag det vackra mer. Och jag noterar min upplevelse av skönhet. Jag märker att jag hajar till inför någons/någots skönhet.

Kanske är det så enkelt att det jag glömde formulera i inlägget Jag ser det vackra handlar om var jag har mitt fokus? För det vi fokuserar på får vi mer av. En enkel formel, men ack så sann. Det jag lägger värde på, lär sig min hjärna att jag värderar, och min mönstersökande hjärna (för sådana är de, människans hjärnor!) kommer därför att att leta efter mer av samma.

Så när jag säger att jag ser det vackra i allt, så menar jag att jag värderar det vackra (och det är högst subjektivt, det vackra kan vara estetiskt vackert, men det kan likaväl vara något som berör andra sinnen än synen, något som väcker känslor i mig av ett eller annat slag; kan vara något så enkelt som en gest – en blick – mellan två personer på bussen som rörde mig till tårar härförleden) och noterar det.

Där har jag mitt fokus – och tack vare det så är min upplevelse av världen så oerhört mycket… vackrare. Det gör livet härligare att leva idag, än hur jag upplevde det på den tiden var då jag hade annat i (omedvetet) fokus.

Lyssna som en sten

På Supercoach Academy 2014 fick vi, som en av de allra första övningarna, leka med lyssnandets konst. Vi fick i uppgift att dela upp oss två och två. En inledde som lyssnare och efter halva tiden (10 min var tror jag) bytte vi. Berättaren skulle bara berätta (nånting, vad som helst, babbla på bara!) medan lyssnaren hade tre uppdrag att genomföra under total tystnad, och fick hjälp på vägen genom att Michael Neill ringde i en klocka när det var dags att byta uppdrag.

Uppdragen för lyssnaren var följande:

  1. Lyssna bekräftande – nicka, le, uppmuntra, bejaka och bekräfta berättaren på alla sätt och vis utom verbalt.
  2. Lyssna med misstroende – sten på trådvisa på alla sätt och vis för berättaren att du är skeptisk till vad hen berättar, virra på huvudet, rynka på ögonbrynen, ja, gör allt för att indikera att du misstror berättaren.
  3. Lyssna som en sten – var helt neutral. Titta på berättaren, men utöver det, var helt neutral i ansiktsuttryck. Bekräfta inte, misstro inte. Lyssna som en sten skulle lyssna.

När vi allesammans fått öva på att både vara berättare och lyssnare samlades vi åter i stor grupp och delade våra tankar och upplevelser. Det är nu dryga 1,5 år sedan jag deltog i denna övningen men jag minns fortfarande hur det kändes.

Bekräftandet – att lyssna bekräftande är enkelt. Jag (vi?) är så vana vid att vara bekräftande att det gick som på automatik. Känns nästan lite manipulativt, när jag gjorde det så medvetet. Och att bli lyssnad till med en bekräftande lyssnare känns också väldigt normalt, men jag upplevde också att jag tappade fokus på det jag berättade om för jag blev så upptagen med att säkra att lyssnaren fortsätter bekräfta. Ville hålla hen nöjd och bekräftande.

Misstroendet – så svårt. Oerhört svårt, ärligt talat. Jag är ovan vid att med kroppsuttryck vara avvisande, skeptisk, misstroende. Och det var svårt att vidmakthålla inte minst för att berättaren så tydligt landar i något slags förvirring. Uppgiften var ju att bara babbla på, men det är väldigt svårt att göra när någon totalt dissar dig (icke-verbalt). Att vara berättaren var otrevligt, obekvämt, jag började misstro mig själv, svårt att inte bli nedstämd.

Lyssna som en sten – inte så enkelt, till en början. Vanan att bekräfta den jag lyssnar till är så djupt rotad i mig, att jag fick bita mig i läppen ibland för att inte le, nicka, och med ansiktet förmedla bejakande. Men efter en stund vande jag mig och då började jag höra, så mycket mer än innan. När jag kopplade bort mina egna reaktioner (även om de i detta fallet var förbestämda) så fick jag ett mycket större fokus på berättaren, på att verkligen höra det som sades (och det som inte uttalades). Och att bli lyssnad till av en sten var, för mig, väldigt vilsamt. Jag kunde bara berätta rätt upp och ned, utan att uppleva att jag blev dömd eller värderad. Berättelsen kunde stå i fokus.

Lyssna som en stenMärk väl, detta var min upplevelse av denna övningen. Det var flera som tyckte det var oerhört jobbigt att bli lyssnad till som en sten, kanske just för att vi i stort är så inriktade på bekräftelse att avsaknaden av det blir påtaglig och delvis stressande.

Vill du så testar du övningen i en grupp, en klass, på din avdelning. Kan göras med barn likväl som med vuxna. Jag har själv använt mig av övningen sedan jag först fick pröva den, med gott resultat. Det vore intressant att höra om din upplevelse liknar min eller om du upplever något annat. Är du villig att testa?

Vad vet jag?

Tja du, vad vet jag? Det är en fråga som jag svarar helt annorlunda på idag, jämfört med för bara ett par år sedan. Då visste jag massor. Och eftersom jag dessutom kopplade mitt egenvärde till att jag visste och hade rätt, så var jag en riktigt besserwisser.

Idag. Vad vet jag idag?

Jag skulle nog vilja säga att jag fortfarande vet massor. Har byggt på med mer kunskap, mer erfarenhet osv. Men där slutar jämförelsen, i någon mån. (Fast jag kan tänka mig att det fortfarande finns många som ser mig som en besserwisser fortfarande. Å andra sidan så är min upplevelse av min skillnad, just det: min upplevelse. Och den är utgångspunkten för hur jag uppfattar min värld.) För en av de saker jag vet – är jag det finns en massa jag inte vet. Jag vet tex idag att jag definitivt inte Vet och har Rätt, för allt och alla.

Vem vet vad som är rätt?

Jag kan veta vad som är rätt i stunden för mig, eller som jag brukar säga, jag vet när något gagnar mig, och jag vet när det inte gagnar mig. I stunden, vill säga. För det som gagnar mig idag kanske inte gagnar mig imorgon. (Ett exempel: Regnar det idag gagnar det mig verkligen att ikläda mig regnkläder under en promenad, är det strålande sol imorgon gagnar det mig inte att göra detsamma.)

Jag vet också, att mitt egenvärde inte alls är kopplat till att jag Vet och har Rätt. Och det är en befrielse må du tro. Så mycket mindre energi jag lägger idag på att upprätthålla en fasad av att vara allvetande och in-the-know. Energi som definitivt gagnar mig bättre då jag använder den till annat. Att säga ”Jaha, det visste jag inte” istället för att låtsas ha full koll (vilket i sig är en chimär) är faktiskt enormt skönt. Testa, om du inte gjort det förut. Kanske även du ödslar en massa energi på att vidmakthålla en yttre fasad?

Sömnlöshet

Ännu en natt av sömnlöshet. Underligt (?!) hur jag inte längre bekymrar mig när jag ligger i sängen hela natten utan att sova. Tänker, vilar, reflekterar. Njuter av närheten till maken, tystnaden, mörkret. Lyssnar till andetag, och de där ljuden som bara finns just här.

Jag satte TRANSFORMATION som avsikt/intention för 2014, och jag undrar ibland om sömnlösheten har med det att göra, transformation alltså. Fast det behöver jag inte veta, som tur är. Jag bara accepterar sömnlösheten. Den är, av någon anledning. Skulle jag fajtas emot så tror jag att jag varit så ofantligt mycket tröttare nu på morgonkvisten än vad jag faktiskt är, i denna skrivande stund.20140428-081534.jpg

Mitt liv har blivit annorlunda sedan jag slutade fajtas emot – allt möjligt – så vansinnigt mycket. Och med det menar jag inte att jag gett upp och är värsta dörrmattan för allt och alla. Inte alls. Jag är mer och mer idealistiskt naiv och tror allt mer gott om människor, samtidigt som jag själv har stora visioner och vilda drömmar om hur världen – dvs vi, enskilt och tillsammans – kan levla upp och bli mer kärleksfull och bra, för allt och alla.

Nej, det jag menar är att jag inte längre fajtas emot sånt där småttigt, åtminstone inte alls i samma utsträckning som förr. De dagliga irritationsmomenten du vet. Du har säkert några sådana? Det har jag med… dock är de påtagligt färre än någonsin tidigare. Inte för att de försvunnit, utan för att jag inte längre irriterar mig på dem, och därför är känslan i vardagen väldigt annorlunda. Det vill säga, min vardag och min omgivning är i hög utsträckning som den alltid varit, men min upplevelse av den är helt förändrad. Min upplevelse av sömnlösheten är helt klart ett ganska bra bevis på det. För gisses så stressad jag skulle varit för bara ett år eller två sedan av något sådant.

Har du varit med om något liknande?

TEDxAlmedalen – efter

Gisses vilken dag gårdagen bjöd på. Att få delta i TEDxAlmedalen var verkligen en upplevelse utöver det vanliga och vardagliga. Du kan dock ta del av upplevelsen, eftersom evenemanget filmades och det twittrades hej vilt.

20130705-191721.jpg

Hade flera riktigt fantastiska upplevelser även tidigare på dagen. Gemensam faktor: möte!

Almedalen handlar verkligen om det – så ska du hit, se till att du är öppen för alla de möten som uppstår, spontant och planerat!

Vem har du mött idag?