Hej då 2017

Hej då 2017, året då…

  • jag läst, läst och läst lite till. 73 böcker och 22889 sidor enligt GoodReads. Men så korrekturläste jag ytterligare en bok som ännu inte är utgiven, så totalt blir det 74 böcker och 23014 sidor som jag tagit mig genom under 2017. Jag satte min #GoodreadsReadingChallenge för 2017 till 50 böcker, så jag passerade mitt mål med råge.
  • The Gifted Bookclub såg dagens ljus i samband med min födelsedag och under hösten har vi läst två böcker. Vi inleder 2018 med Flow av Mihaly Csikszentmihalyi, följer upp med Foe av J.M. Coetzee och jag ser med spänning fram emot kommande böcker.
  • jag för första gången tekniskt korrekturläst en bok (och vilken bok sen då! Sigrid sover på soffan ska du läsa!).
  • ChattyMeals gjorde sitt inträde i mitt liv, en bekantskap jag definitivt kommer underhålla under 2018.
  • jag förstod min relation till inre och yttre förväntningar, detta begrepp som jag under flera år reflekterat kring, och nu fått än större förståelse kring, såsom varande en Upholder, dvs Löfteshållare.
  • jag sprang mitt första lopp någonsin!
  • jag har testat digital sabbat, vilket gett mersmak, så pass att kommande års intention sprungit ur upplevelsen.
  • min förstfödda fyllde myndig och min sistfödde fyllde tonåring och började högstadiet. Som tiden går!
  • vi för första gången på evigheter inte lämnade landet under sommarsemestern (till barnens stora förtret).
  • vi fyra Rothar avslutar året med att delta i världens största street party, Hogmanay-firandet i Edinburgh.

Och med det önskar jag dig och de dina ett riktigt gott nytt år!

Stabat Mater på Spotify!

Vet du – jag finns på Spotify!

Ja, alltså, du kan inte söka på Helena Roth och hitta det. Men om du däremot söker på Stabat Mater, Jens Eriksson så hamnar du helt rätt, då inspelningen från påskens framförande av Stabat Mater för damkör och stråkar i Husie kyrka med Södra Sallerups kyrkokör, MiMa-kören och Friiskvartetten nu är upplagd på Spotify.

Jag har bloggat om Stabat Mater vid flera tillfällen, bland annat inför och efter vårt uruppförande, och jag erkänner villigt att jag inte tröttnar på det, varken att framföra det eller att lyssna till det. Och nu, när vi finns på Spotify, så betyder ju det att jag kan ”ha oss med i telefonen” varhelst jag går. Innan har jag satt på vårt Stabat Mater på YouTube, men är jag på språng är det mindre smidigt, inte minst för det kräver uppkoppling.

Berättade för käraste kusin M idag om detta, att ”jag” nu finns på Spotify, och hon uppmärksammade mig på hur hela jag glittrar när jag i ord (utan ton) försöker förmedla hur detta verk påverkat och påverkar mig – jag fullkomligt älskar det!

Vi ska sjunga femte satsen på den kommande minnesgudstjänsten i Husie Kyrka, och när vi sjöng igenom satsen på senaste körövningen så bara satt den där. Vi kan nu detta verk så pass väl; det sitter inbäddat i ryggmärgen, inpräntat i mitt hjärta.

Och det är än mer speciellt för mig då Jens skrev stycket åt Södra Sallerups kyrkokör, och även skrev det med oss. Han kom med en bibba uppkopierade noter en av de första körövningarna på vintern 2016, och när vi började ta oss genom takt efter takt så hummade han emellanåt, rynkade pannan, spelade variationer på pianot innan han fattade pennan och plitade ner något i noterna allt medan vi satt där medan han ”bestämde om sig”. Nästa körövning kom han så med en ny bibba uppkopierade uppdaterade noter, och så höll det på ända tills vi fick det faktiskt häftet i vår hand, med alla sju satserna, färdiga.

Och nu. Nu ligger det på Spotify, och jag hoppas innerligt att riktigt många körsångare och kördirigenter får upp ögonen för Jens Stabat Mater så verket sprids för världen (det har redan delvis framförts av en kyrkokör i England, det vet vi!). Önskar så att fler tar chansen att framföra verket, så fler får en chans att lyssna till det!

Utflykt: Salzburg dag fyra

Idag bar det av hemåt, men innan dess hann vi med högmässa i Salzburger Dom, den gigantiska katedralen mitt i gamla Salzburg, med anor sedan 774 efter Kristus. Det är ett tag, onekligen! Maffigt till tusen, samtidigt som jag inte kan undgå att falla lite hårdare för små och intima (och gamla, det är en av de viktigaste komponenterna för mig personligen!) kyrkor, jämfört med kolosser som denna.

Därefter bar det av hemåt, med mellanlandning i Frankfurt, precis som på nervägen. Det har varit en underbar resa – detta gäng är en fröjd att vara på resande fot tillsammans med! – och Österrike/Salzburg ger mersmak, skulle verkligen kunna tänka mig att återkomma till dessa trakter för mer utforskande.

lördag den sjunde oktober 2017 kl 16 i Husie kyrka i Malmö, kommer Södra Sallerups kyrkokör framföra samma höstkonsert som i Salzburg, och jag hoppas att du och många många andra kommer. Vi sjunger bland annat Jens Erikssons Stabat Mater, detta mitt absoluta favoritstycke!

Om du är nyfiken på Stabat Mater finns våra två tidigare omgångar på YouTube, både uruppförandet påsken 2016 och samskapandet med MiMa-kören påsken 2017. Jag lyssnar på dessa spellistor ofta, och njuter för fulla muggar. Kan trots det inte säga vilken av de sju delarna som är min absoluta favorit, då varje stycke har sin charm och alldeles unika särart. I nästan varje stycke finns det någon del som gör mig alldeles hänförd; en fras vi sjunger, den rytmiskt drivande hjärtslagskänslan i arrangemanget, eller – som i ett av styckena – en ensam not som spelas av en av stråkarna i Friiskvartetten – gudabenådat vackert!

Nedan följer del nummer fem, Fac me tecum pie flere:

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, fortsätter jag på temat fastän sommaren är över. För visst kan man göra utflykter året om!

En musikalisk höjdpunkt

Jens lägger upp en länk och tackar för dagens framförande, stolt och glad. Klickar på länken, skruvar upp ljudet en smula, blundar. Lyssnar. Tycker mig kunna ana min egen stämma, sammanvävd med 16 andra kvinnostämmor. Cellon som lägger en rytmisk och vackert vibrerande botten för oss att klättra allt högre från. Violan och violinerna fördjupar klangfärgen. Stråkkvartetten tillsammans med alt- och sopranstämman dyker in och ut ur mitt sinne, jag hör dem porla fram, som bäckens vatten hoppar och far över stock och stenar, över smågrus och ännu inte nedbrutna höstlöv.

Idag. Ett uruppförande av Jens Bragdell Erikssons nyskrivna Stabat Mater.

45 minuter, en av mitt livs musikaliska höjdpunkter.
Jag älskar att sjunga och är ofantligt glad att ha funnit ett sammanhang där jag får göra just det. Men vad jag sjunger påverkar upplevelsen. Självklart. Och Jens har, med denna mässan, lyckats skriva 7 satser som alla, på olika vis, talar rätt till mig, går rakt in i hjärtat. Det är ovanligt. Brukar alltid finnas någon del som inte riktigt matchar de andra i musikalisk kvalitet, eller kanske det bara handlar om att vi inte riktigt möts. Här existerar endast fullkomlig harmoni.


Stabat Mater dolorosa. Den smärtfyllda modern.

Det är så förtvivlat vackert! Sluter ögonen än en gång.
Stråkarna tar sig, not för not, genom musikaliska fraser som redan och för alltid bor i mitt inre, djupt inbäddade i min själ. Drar ett djupt andetag och ryser av välbehag. Andas in och låter tonerna flöda genom mig, ut, erövra varje skrymsle och vrå i Husie Kyrka, en kyrka vars vackra valvbågar och avskalade rättframma akustik lämpar sig så väl för denna mässa.

Texten speglar den smärtfyllda moderns förtvivlan, men Jens Stabat Mater inger mig med hopp, texten till trots. Kanske för att vi sjunger på latin, orden delvis kända av mig, men deras betydelse inte så tydlig för mig. Så jag lyssnar bortom orden, sjunger känslan jag får av att vara del av detta vackra. Hoppfullt.

En musikalisk höjdpunkt.
”Jag ville inte att det skulle ta slut.”
”Detta var det vackraste jag någonsin hört framföras i en kyrka.”

Vilken ynnest. Att få uppleva, ta del av, samskapa något sådant.
En så stark upplevelse för mig att jag innerligen hoppas mången fler får chansen att antingen uppföra och/eller lyssna till Jens Bragdell Erikssons Stabat Mater, ty sången ädla känslor föder som vi så väl behöver!

Var får jag plats?

Åtta till fem. Måndag till fredag. Mer eller mindre. Oftare lite tidigare och ganska mycket senare. Cyklat hemifrån med andan i halsen, tidsoptimist som jag är, runt halv åtta, tjugo i åtta, bara för att sen ha full rulle hela dagarna. Möten. Telefonsamtal. Epost. Handlingsplaner. Ärendehantering och godkännande av dokument, avvikelser och snabba boliner för att komma med kreativa förslag på hur vi ska kunna ta oss framåt, trots hinder och besvärligheter, förseningar och nyupptäckta problem.

Så här har jag levt. I åratal.

Och det gör kanske du med? Eller har gjort?

Under de senaste två-tre åren så har mitt liv så sakteliga förändrats. Jag har inte haft ett långvarigt heltidsuppdrag sen… 2012? Minns inte. Men jag minns desto tydligare anledningen. Medvetet har jag valt bort långvariga heltidsuppdrag, något som är ganska vanligt inom ramen för den typ av konsultande som jag sysslat med. Mindre och mindre av den varan blir det, och även om jag fortfarande har ena foten i branschen jag kommer från, så har jag de senaste åren haft så mycket mer tid till mig.

Den gångna veckan har varit en flashback till mitt tidigare liv.
Ständigt i farten, massa bollar att hålla i luften, delegera, informera, kommunicera. Lirkandet för att få människor att ge lite extra, för att vi ska nå deadline.

Och samtidigt, för mig, det viktiga i att tillföra ett skratt, ett leende, en humoristisk glimt, så vi slappnar av om så bara för ett par sekunder. Hinner andas ut, landa, en kort stund, innan det är dags att rodda nästa röra.

Cyklade hem och insåg – jag är inte skapt för detta längre.

Jag klarar av det. Ja.
Och jag gör ett bra jobb. Absolut.
Jag gör skillnad, min insats skapar en rörelse, möjliggör förflyttning.

Men jag vill inte mer.
Jag får inte plats. Jag hinner inte med mig själv. Jag har vant mig vid ett långsammare tempo, där den inre rytmen agerar metronom, snarast än en extern deadline som kommer närmre och närmre för varje minut.

Och det har inte ens att göra med timmarna, egentligen. För jag har lagt 40-50 timmar i veckan många gånger de senaste åren också…. men på ett sätt som gör att jag får plats. Jag är en del av de timmarna, av det jag fyller dagen med, av det jag gör, för att jag väljer det. Det jag upplevt senaste veckan är som ett utanpåverk istället. Och det känns främmande för mig. Jag fördrar det inte längre. Har vant mig av… eller kanske snarast vant mig till något annat?

Jag är inte längre intresserad av utanpåverket, inte tillnärmelsevis så intresserad som jag är av innandömet. I mig. I dig. blundarDet är där min själ börjar sjunga, det är då mina celler vibrerar harmoniskt i takt, i mönster som jag kan erfara, när jag blundar. Och som jag blundar. Jag fuskar när jag mediterar och sluter ögonen redan innan den kommit igång… Blundar när jag gör min sjua i badrummet. Blundar i duschen, när jag tvålar och shamponerar, sköljer rent, torkar mig torr. Blundar när jag klär på mig. Blundar på körövningen, under uppsjungningen, då vi övar sats efter sats av Stabat Mater. Blundar då jag tar upp katten i famnen, begraver näsan djupt i hans päls. Blundar, och andas in. Djupt. Njuter av hans andning, av doften av katt, av det svaga purrandet.

Blundar.
Ett sätt att svara an på min själs begär efter mer innandöme?
Blundar, som ett sätt att få syn på mig själv, mitt inre?
Blundar.
Skapar ett utrymme för att möta mig, denna vecka fylld av utanpåverk?

Uruppförande: Stabat Mater av Jens Eriksson

Veckan rivstartar, möte på möte, avrapporteringar och nyuppkomna problem att lösa, dokument att färdigställa, tester att utföra…. Allt sker på en och samma gång, och det är lätt hänt att pulsen trummar på lite extra, samtidigt som andningsfrekvensen blir allt snabbare, andas korta och grunda andetag. stabat mater

Då känns det alldeles underbart att avsluta måndagskvällen med en extra lång körövning. Att få andas in. Ut. In. Ut. Ta ton. Som om jag lyfter från vardag, jobb, spinnande hjärna och helhjärtat faller in i musikens värld!

Vi i Södra Sallerups kyrkokör ska, tillsammans med Friiskvartetten, framföra Jens Erikssons (@notfarbrorn som är vår körledare) nyskrivna Stabat Mater på långfredagen, 25 mars, i Husie kyrka kl 15, och vi övar och övar. Visst krävs det ännu lite finslip innan vi sätter hela mässan, men det hinns med, jag lovar. Vi har fått en länk till notlyssning och jag spelar satserna om och om igen. Den är vacker. Det finns partier i några av satserna som jag kan lyssna till hur många gånger som helst, hela min själ vibrerar, flyter bort på vågor av tonernas pärlband. Helt fantastiska fraser.

Jag ser fram emot att få delta i uruppförandet – stå där i kyrkan, låta musiken och sången porla under kyrkvalven…. som jag längtar! Jag hoppas att just du kommer och lyssnar? Det skulle göra mig så glad!

Den femte systern

Den femte systernLäste ut Den femte systern av Mårten Sandén igår på eftermiddagen, efter långfredagens konsert i Husie Kyrka (Stabat Mater av Pergolesi, vackert, men oj vilket lidande!).

Läsvärd bok. Suggestiv och väldigt spännande. En fantasyroman, som räknas som ungdomsbok. Jag plockade den faktiskt från dotterns utrensade saker, eftersom jag lockades av baksidestexten, och med stor behållning läst många ungdomsböcker, framför allt med fantasyinriktning. Så den lockade.

Har haft svårt att släppa boken om kvällarna och och därför tänkte jag förekomma mig själv (andra boken på rad som jag har svårt att släppa, börjar bli sena kvällar ska du veta!), så nu är den slut. (Får välja en tråkigare bok härnäst…)

Fastnade för ett stycke som känns väldigt relevant i dessa dagar av ändlösa diskussioner om tiggeri och EU-migranter. Jag läste dessa rader, och stannade till. Läste om dem igen. Som ett knytnävsslag i magen. Om hemlösa, om levande och döda. Vilken tragik det är att vi inte lyckats skapa en bättre värld. Att det faktiskt finns människor som inte ser någon annan utväg än att ta sig till ett kallt, främmande land, för att sitta i timmar och frysa för en klase bananer och några spänn i en pappmugg. Då har man det inte bra där man kommer från, det är ett som är säkert. Så här löd stycket jag berördes så starkt av:

Spökena i tunnelbanan var alltid flest så här i eftermiddagslugnet, men det var uteliggarna också. Och i början hade hon flera gånger tagit fel på levande och döda. Så småningom hade hon insett att det inte var så stor skillnad. Hemlösa var hemlösa, oavsett vilken värld de var vilse i. – ur Den femte systern av Mårten Sandén

Visst kan vi väl – tillsammans – göra världen till en bättre plats, för alla?