Jag tror att det första,
ja det absolut första
är att på nytt lära sig
att se, höra, röra sig, vara.
—
Låt inte världen försvinna bakom klichéer,
se inte världen genom dollartecken,
inte ens genom ideologi, skepticism eller religion,
gå vidare bakom scenens alla draperier,
tvätta era ögon rena i Nuet,
sök den äkta naiviteten,
som renats i resignationens kalla bad,
lyssna till orden och tystnaden,
se hur färgerna och formerna
avslöjar tidens illusioner
och blottar dess verkliga närvaro,
se hur vacker en enkel rörelse kan vara,
känn doften av blåbärsris och pors,
känn marken,
vila tätt mot jorden,
låt stjärnorna vara mått för din inbilskhet,
se din broder och din syster,
öppna i förtroende ditt väsen,
sjunk in i den kravfria tystnaden,
den stora stillheten som helar,
v a r, l e v.
Av Martin Lönnebo, ur boken Det visa hjärtat.
Citerad i Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten”.
Att på nytt lära mig. Att se. Höra. Röra mig. Vara.
Ja.
#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 68 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.
Pingback: Skild. Igen. | HERO – the coach
Många saker sammanfattade på kort sätt. håller med om mycket. Kanske har lite svårt för att resignationen måste vara där, och att den är kall. Tänker också att det är lite ”lätt” att tala om ”verkligheten” som om den vore något annat än det vi hela tiden finns i. Jag vet, jag gör det själv ofta, och lite slentrianmässigt. Jag ser kanske inte motsättningen lika tydligt längre, och tänker att vardagen/livet rymmer både det fantastiska, enkla, och matlagandet. Inte för att Martin skulle påstå något annat, detta är mer min reflektion. Liksom längtan bort, som om saker/tillvaron/livet vore ”bättre” någon annanstans. Vi har ju ändå alltid oss själva med i bagaget. Men, fin text, eftersom den bland annat just sätter igång sådana här reflektioner 🙂
ExAkt! Tänk att ett par ord på en sida kan väcka så mycket!