Månadsarkiv: januari 2019

Jag är redo. Är du?

Publicerad den av
1

Det ligger där, mer eller mindre konstant. Som ett hummande i bakgrunden, ett vibrato, ganska högintensivt, men inte obehagligt. Inte som en mygga som tagit sig in i sovrummet när jag precis släckt lampan och försöker somna. Mer som en katt, som fått syn på något i det höga gräset, ett prasslande som kan innebära att det gömmer sig en mus eller sork där. Hur katten liksom kurar ihop sig, hur musklerna darrar lätt, redo att aktiveras vid första bästa tillfälle.

Så känns det.
Så känner jag mig.
Som att jag är redo, äntligen, att göra, att vara, att ta handling.
Kliva fram.
Som jag är.

Men.
Vad betyder det då?

Ja.
Vad betyder det?

Jo. Jag var på en intervju hos socialtjänsten för att bedömas som lämplig eller olämplig att bli särskilt förordnad vårdnadshavare för mitt Gode Barn, istället för hens Gode Man. Jag fick besvara ett antal frågor, om familjeförhållande och arbete, ekonomi och hälsa, varför jag valt att bli God Man med mera. Slutligen kom frågan om jag hann med något mer än att jobba?

Så jag började rabbla vad jag gör när jag inte arbetar. Efter att jag hållit på en stund (läser, bloggar, promenerar och kallbadar, har bok- och poddklubb, dansar lindy hop, trädgårdsarbetar osv osv osv) så tittade socialtanten på mig, log, och sa nått i stil med Du verkar ha enormt mycket energi? Så jag log tillbaka och sa, med eftertryck, att jag älskar verkligen att leva livet!

Att förmedla den känslan, det är del av att kliva fram som jag är. Och det jag verkligen vill göra under 2019 är att bistå andra i att göra detsamma, att nå punkten där det inte går att hålla tillbaka längre, där livsglädjen och livslusten bubblar över! 

Jag är redo. Är du?

Vad blir möjligt då?

Publicerad den av
1

När jag utsätter mig för annat än det vanliga – vad blir möjligt då?

När jag öppnar upp, om så bara en liten glipa i pansarskalet, och låter ljus flöda in såväl som ut – vad blir möjligt då?

När jag ger mig själv tankespjärn, inte bara intellektuellt, inte bara emotionellt, utan också fysiskt – vad blir möjligt då?

Självkännedom handlar det om, som jag ser det. Hur, var, på vilket sätt får du ökad självkännedom? Och vill du få ökad självkännedom? Eller är du där jag var, där jag inte strävade efter ökad självkännedom, för att jag dömde mig själv så hårt att jag inte kunde annat än vara rädd för att lära känna mig själv bättre. (När jag skriver det där så fascineras jag. Förundras. Kanske också – jo, faktiskt – förfäras. Tänk att tro så lite om sig själv att man inte vill lära känna sig själv bättre…)

Självkännedom.

Publicerad den av
4

– Självkännedom, sa hen, lite tyst, när vi körde en avslutande runda laget runt efter en halvdags workshop med fördjupning i ledarskap.

– Jag har ställts inför frågor som jag aldrig tidigare har funderat på, fortsatte hen, och jag rös. Av stundens allvar och av insikten som på ett stillsamt sätt yppats och därefter långsamt klingade ut i rummet.

Alla satt tysta en stund och begrundade det sagda, inte minst personen som yppat det. Småningom gick ordet vidare till näste hen på tur, och det fortsatte, med fina, djupa, betydelsefulla insikter. Men ingen berörde mig som denna.

Självkännedom, som enligt Wikipedia handlar om egenskapen hos människor att ha kunskap om sina egna mentala tillstånd, som trosföreställningar och viljeattityder är något jag själv vunnit mer och mer insikt i. Först när jag vågade möta mig själv började min självkännedom öka. Innan dess räddes jag mig själv, eller snarast, mitt egna dömande. Jag var hård mot mig själv, förbannat hård, och vågade därför inte glutta på locket till självkännedom, för tänk om det jag skulle lära känna om mig själv var något hemskt, något skamligt, något värt all världens (och min egen) förakt?

Kanske var det därför det kändes så stort, att få ta del av denna avslutande reflektion?

 

Förmåga till lärande och reflektion

Publicerad den av
8

Jag ser ännu en röd tråd: lärande. I olika former och färger. Och förändring som gagnar förutsätter förmåga till lärande och reflektion. Som du är mästare i. ❤️

Sara Modig, min själssöstra, skrev kommentaren på mitt inlägg Bästa föreläsaren!

Min röda tråd är förändring, det är vad jag sett. Men Sara har rätt, lärandet är på sätt och vis grundförutsättning för förändringen, precis som hon skriver. Jag vet hur skicklig hon är på det hon gör, där utforskande är grundbulten som löper som hennes röda tråd, med resiliens och hållbarhet i fokus. Saras spegling är därför värdefull för mig, inte minst eftersom hon följt mig nära i sex års tid.

Så. Jag testar. Leker med orden Sara gav mig. Smakar på dem, utforskar dem, känner efter vad som händer i mig när jag skriver och uttalar dem:
Förändring som gagnar förutsätter förmåga till lärande och reflektion. 

Jag vågade inte möta människor förut. Vändningen kom först när jag började beträda vägen jag gett namnet varsam samvaro med mig själv. Då kunde jag möta människor, på riktigt, släppa in och bli insläppt, glipan i pansarskalet växte och successivt började jag lära mig. Verkligen lära mig.

Innan dess så kunde jag lära mig på ytan. Men inte ta till mig. Inte ändra på mig, inte använda kunskaperna jag stötte på, helt enkelt för att jag inte vågade erkänna att jag inte redan ”var perfekt”. Med min hårda inre dialog var jag fast i en form av självskadebeteende som inte syntes utåt, men som gjorde mig illa inåt. Och självfallet påverkade det också alla nära och kära.

När jag släppte på förlåten och tog myrsteg på myrsteg mot en mer varsam samvaro med mig själv började jag också utveckla min förmåga till lärande och reflektion. Och därmed ökade min kompetens, som människa, som Helena. Och då fanns helt plötsligt grundförutsättningarna på plats för förändring, för reell utvecklig, för expansion som människa, ett utforskande genom upplevelser, samtal och varsam självsamvaro.

Så ja. Sara. Du sätter verkligen hammaren på spiken, det är förmågan till lärande och reflektion som möjliggör förändring som gagnar. Tack för den gåvan!

 

Bästa föreläsaren!

Publicerad den av
10

Bästa föreläsaren!

Sa de, ett par av eleverna när de kom fram för att säga hej då, efter nio dagar tillsammans utspritt över de senaste tre veckorna. Kartläggning och dokumentation av processer heter kursen, som jag hållit för andra gången på Newton Yrkeshögskola i Malmö. Jag gav dem en high-five och tackade så mycket för återkopplingen, som verkligen värmer. En annan elev hängde lite med huvudet när jag svarade nekande på frågan om de kommer ha mig i fler kurser. Det värmer det med.

Jag är lyckligt lottad som älskar det jag gör och den variation mitt yrkesliv bjuder på.
Fast egentligen är det inte tur det handlar om. För jag har medvetet skapat mitt yrkesliv: startat eget, fransat ut i kanten, gått från långa heltidsuppdrag som projektledare/valideringsingenjör och dylikt, till att göra väldigt mycket olika saker i kortare sprinter och/eller utspritt i både tid och omfattning: Att hålla GMP-utbildning, skräddarsydd för företagets specifika behov. Skapa en helt ny kvalitetsmanual för en verksamhet. Coacha individer, allt från enstaka tillfällen till klienten jag har som går en CoachWalk med mig ungefär en gång i kvartalet och har så gjort i fem-sex år. Att vara lärare på yrkeshögskolor, nu i Kartläggning och dokumentation av processer, tidigare har jag kört Grundläggande introduktion till kvalitets- och miljöledningssystem. Att köra Ringar på vattnet, namnet på den personliga grupputvecklingsprocess jag håller tillsammans med Pernilla Tillander, min kollega som jag lär mig oerhört mycket av. Nulägesanalyser och andra former av genomlysningar av verksamheter. Bloggar och vloggar.

Det där, och mycket mer, utgör min arbetsvardag. Och jag älskar det! Älskar att få arbeta med så många olika saker, så många olika människor, tvingas använda så stora delar av min repertoar, att utmana mig själv, att expandera genom att medvetet utsätta mig själv för nya saker.

Saknar du den röda tråden?
Jag ser den. Jag lever den.
För mig är den tydlig. Förändring.
Det är den gemensamma nämnaren i allt jag gör. Önskan att bidra till förändring som gagnar – individ såväl som organisation.

Hen, detta fantastiska ord!

Publicerad den av
5

Jag har vant mig.
Han. Hon. Hen.

I olika situationer är dessa tre pronomen guld värda. Hon, när det handlar om en hon och könet är av relevant. Han i samma situation. Och hen när könet inte är relevant i situationen eller när det rör en icke-binär person.

Men på engelska… jag saknar motsvarigheten till hen.

Så jag googlar, vad annat?

Tyda.se ger mig ordet hir som engelsk motsvarighet.
Aldrig hört.
Googlar vidare för att höra hur det uttalas och lär mig något nytt. Inte minst skillnaden mellan hen och hir. Hur svenskan – och svenskar – tagit till sig detta nya pronomen och inkorporerat det i dagligt språkbruk, medan jag, som både läser, lyssnar och tittar på mycket på engelska, inte hört den engelska motsvarigheten tidigare. Varför det?

 

Skrivretreat nästa?!

Publicerad den av
12

Har inte kommit igång med mina Morning Pages ännu.
Attans.
Sitter här och har stillestånd i skallen.
Finns en massa jag skulle kunna blogga om, men det kittlar inte.

Så jag plockar fram Morning Pages från tidigare år och skummar text på text om separation, skilsmässa, uppbrott, känslor. Blandad kompott, visst på svenska, annat på engelska.

Tanken att göra något av de där texterna, något ”riktigt”, väcks igen.
En bok? En ebok? En pod?

Vågar jag? Är det för nära? För utlämnande?
Kan de såra, riva upp läkta sår, göra illa?
Påverkas andra än jag? Även om det är min upplevelse jag skriver om så är jag inte ensam rollinnehavare.

Fast… jag vill inte låta mig hindras av funderingar, för önskan, drivkraften, finns där. Bättre skapa, och se vad och hur jag tar ett eventuellt nästa steg. Inte förutsätta problem som kanske eller kanske inte dyker upp – utan ta ett steg i taget och låta det som vill ske ske.

Skrivretreat nästa?!

En öppning till djupare samtal

Publicerad den av
5

Ytliga samtal.
Snack om väder och vind. Om senaste filmen, boken, låten.
Småsnack om bilen och cykeln och träningen och jobbet.

Jamen, så där som det kan bli.

Djupare samtal.
Om sånt som betyder något, som känns viktigt, påverkar mig. Stunder av att öppna på förlåten, släppa in människor… eller kanske snarast släppa ut mig själv? Ur skal, ur roll, ur sån-där-som-man-väl-ska-vara.

Så där som det också kan bli.
Kräver lite mer. Ger också lite mer.
Emellanåt kanske inte vad man är ute efter. Eller så kanske man tappat bort nyfikenheten på sina medmänniskor för stunden, och inte orkar lämna ytan.

Som ett sätt att säkra en öppning till djupare samtal, kan man göra som Inga-Lill: öppnande frågor, omsorgsfullt nedpräntade, placerade vid var och ens glas vid det vackert dukade bordet. Om önskan om djupare samtal finns, så är detta ett sätt att locka fram dem, om så behövs. Och även om samtalsdjupet redan är tillräckligt djupt, så kan oväntade öppnande frågor som dessa trigga både det ena som det andra. En riktigt god idé!

Flyg, min älskade unge, flyg!

Publicerad den av
6

Innerliga kramar, både från mig, pappa och lillebror, när det var dags att säga på återseende till 19-åringen som i detta nu sitter på ett flygplan med destination Doha, vilket är mellanlandningen innan nästa del-resa som slutar i Sydney, Australien.

10-12 månaders så kallad working holiday är planen, och jag, som förälder, känner mig både pirrigt nyfiken som lite vemodig och ledsen. Därav en hård hård kram, följd av en till och sen ytterligare en, innan jag slutligen lät hen ta de sista stegen till säkerhetskontrollen på Kastrup. Sen försvann hen så sakteliga in i flödet av medresenärer på väg till alla möjliga hörn av världen.

Har jag gjort nock? Har jag bistått mitt barn med att få en hyfsat klok samling verktyg med på livet, nur när det är dags att testa de egna vingarna, på riktigt, för första gången?

Klart att jag funderar över det där.
Klart jag kan känna mig både stolt – ja, jag har gjort ett gott jobb – som lite ångestfylld – jag hade nog kunnat göra ännu lite mer.

Fast. Det som har varit har varit. Det som är, det är.
Jag kan inte göra något ogjort, det enda jag kan göra är att stötta och finnas här för mitt barn, om och när det behövs lite mamma-input i en eller annan form.

För hela poängen med föräldraskap – givet grundförutsättningarna som kan variera från barn till barn – är ju att göra dem redo att kasta sig ur boet och få luft under vingarna. Mitt syfte som förälder är att göra mina ungar flygfärdiga.

 

Så flyg, min älskade unge, flyg!
❤

Träning i det vardagliga

Publicerad den av
4

Emellanåt undrar jag. Lika mycket för egen del, som å andras vägnar. Hur vi tänker, eller snarast hur jag tänker, när jag inte nyttjar det som är gratis och tillgängligt så fort jag är i farten.

Trappor.
Tänker på trappor.

Hemma är det självklart att jag knatar i dem, upp och ned. Parhus i två plan plus källare därtill. Fast det känns knappt. Men när jag däremot cyklar till stan för att ta mig upp till Newton yrkeshögskola, som ligger på… typ tredje eller fjärde våningen, där känns det desto mer. Och jo, jag väljer så gott som alltid trapporna, såväl upp som ned. Hissen ratar jag, och det gladeligen.

Fast finns det en rulltrappa – och gärna en tung ryggsäck eller liten rullväska på det – så är jag alltför snabb på att rata trappor till förmån för rulltrappan. Ibland finns det ju inte ens trappor att tillgå – som på Malmö C när man ska ner till perrong 3-4 eller 1-2. Hiss eller rulltrappa. Triangeln är likadan, fast där har så andra sidan rulltrapporna stått stilla i månader har jag förstått. Kanske gjort gott för det fysiska välbefinnandet hos de dagliga pendlarna?

Och det är ju inte bara trapporna som finns där, som gratis träning i det vardagliga. Det är även löjligt korta bilresorna (som jag tack gode gud inte lockas att göra helt enkelt för att jag inte längre har bil), som så enkelt ersätts av antingen en promenad eller cykeltur. Är lyckligt lottad som bor och arbetar mestadels i Malmö Stad, som är alldeles ypperlig att cykla kors och tvärs genom. Utöver transporter finns det gratis träning att tillgå på så många vis – klippa gräset med handjagare, häcken med manuell häcksax, kånka på tunga matkassar från butik hem och sen ett sista ryck upp på diskbänken innan kassarna vittjas och innehållet förpassas in i skafferi och kyl/frys.

Mmm.
Nog finns det väldigt mycket lättillgänglig och gratis träning i det vardagliga, alltid.
Gäller kanske bara att bli medveten om det?