Perspektiv

Perspektiv.
Nya perspektiv.
Andra perspektiv.

Jag ser världen från ett perspektiv – mitt.
Sen kan jag leka med perspektiven och försöka vrida och vända på vad jag ser. Titta uppifrån. Nerifrån. Från sidan. Vända ut och in på det. Titta på det med kisande ögon. Använda händerna, känna, smaka, lukta.
Jag kan läsa, titta, samtala och lyssna, få bränsle till min fantasi, och därigenom ta till mig andra perspektiv.

Men viktigast av allt är kanske insikten att det finns olika perspektiv. Att jag inte besitter Sanningen, utan bara en av många sanningar, min sanning, inte nödvändigtvis en allomfattande Sanning. Om jag saknar förståelse – eller acceptans? – för detta, kommer jag inte kunna ta till mig andras syn på världen. Tänk så trist livet vore då…

Tankespjärn, mitt hjärtebarn!

Första kontakten
Den tredje februari 2013 stötte jag på ordet tankespjärn för första gången och omgående kände jag på mig att det skulle bli ett favoritord. Mycket riktigt. Så blev det! Jag har pratat, skrivit och levt tankespjärn sedan dess, och mitt liv är bättre som ett direkt resultat av detta.

Fast ärligt talat så har jag levt utifrån dess andemening sedan slutet av augusti 1999, då jag, på grund av omständigheter, tog tillfället i akt att göra två saker. För det första frågade jag mig Tycker du om den du är? För det andra vågade jag svara ärligt. Svaret löd Nej för hundan, jag är så kopiöst trött på mig själv! och på den vägen är det.

Sedan dess har jag utvecklats, expanderat, förändrats (eller kanske snarare blivit mer av den jag faktiskt är, under alla skal som jag själv liksom omgivning gladeligen uppmuntrat mig att dölja mig bakom) och har, som ett direkt resultat av denna upptäcktsfärd gått från att vara den mest negativa person jag någonsin träffat, till att vara en helt annan person. Öppnare, nyfiknare, gladare och defintivt mer energisk och sprudlande.

Vad betyder tankespjärn?
Det är ungefär som att gå till gymmet. Fast det är hjärnan som får ”lyfta tungt” istället för kroppens övriga muskler. Jag menar inte att lösa Sudoku, korsord eller en matte-kluring. Tankespjärn är något som vrider och vänder på världen som jag förstått den. Gör att jag granskar, ifrågasätter, befäster eller omvärderar mina tankar, värderingar och trossatser. Vidgar min förståelse för världen och mig själv, ökar min begreppssfär och gör att jag får syn på sådant som jag ännu inte förstår.

Kort sagt så spränger tankespjärn ramarna för mina inrutade tankebanor. Möjliggör för mig att se, tänka, känna vidare, utanför, bortom de begränsningar jag vallat in min upplevelse av verkligheten med.

Mitt hjärtebarn föds
I ett samtal med min engelsktalande coach Dave, så berättade jag vad tankespjärn är, vad det innebär och har inneburit för mig. Jag sa att om du googlar tankespjärn så dyker jag upp (och en massa goda vänner till mig!). Sen frågade jag vad tankespjärn skulle kunna heta på engelska, bara för att få ett rappt svar tillbaka: Spelar ingen roll, använd tankespjärn!

Och där trillade poletten ner! Klart jag ska använda detta mitt favoritord, oavsett vilket språk jag talar på. Jag menar, inte ens på svenska är tankespjärn ett egentligt ord, utan en ordsammansättning (svenska språkets superkraft!).

Dave spann vidare och sa Men du, du ska ju hålla en tre-dagars tankespjärnsretreat! och på den vägen är det. Datum är satt, hotell bokat, invit formulerad och jag har börjat prata med folk om det. Utmaningen för mig ligger just i det, som du kanske förstått av blogginlägg om hjärtfladder och hjärnspöken, om att ringa och att slå på stora trumman

Så mycket enklare det är att dölja mig bakom en skärm, bakom det skrivna ordet, eller för den delen en Facebook live eller två. Men det är inte där jag vill vara i detta. Jag vill vara i det personliga mötet mellan två (eller tre för den delen) individer. Det är där och så jag väcker intresset för 60 timmars tankespjärn.

Och nu då?
Ja, du… Nu kavlar jag upp ärmarna och går till jobbet! Jag vill dela med mig av vad tankespjärn som livsfilosofi kan åstadkomma: Hur jag som varit en enormt svart/vit person kan lära om och bli en individ som ser nyanserna – och jag lovar, livet är så ofantligt mycket roligare och mer intressant att leva nu, med en härlig mix av jävlaranamma, dådkraft och ödmjukhet. För det är vad tankespjärn inneburit för mig, i stort.

Så jag kommer räcka ut en hand, både här och där. Ringer jag just dig, så vet du vad jag vill prata mer om. Och tycker du att det här låter intressant så tar jag mer än gärna emot en utsträckt hand från dig. Kanske du är intresserad för egen del? Kanske känner du någon du tror kunde vara intresserad, som du vill koppla mig med? All hjälp och allt stöd du kan och vill bidra med tas tacksamt emot!

Läs beskrivningen av 60 timmars tankespjärn och hör av dig (lägg en kommentar, skicka ett mail till helena.roth at respondi.se eller slå mig en signal på 0707660303) så besvarar jag gladeligen allsköns frågor och funderingar detta mitt hjärtebarn kan ha väckt i dig!

Woolfs mörker: att bejaka det oförklarliga

Sitter här och har bloggtorka, när jag kommer att tänka på mitt löfte (till mig själv) att blogga om vart och ett av kapitlen ur Rebecca Solnits bok Män förklarar saker för mig. Plockar fram boken ur högen med lästa böcker på pianot, letar samtidigt fram det senaste blogginlägget (om Gammelmor Spindel), och bläddrar upp till kapitel sex: Woolfs mörker: att bejaka det oförklarliga.

[…] ”planen, ett minne av framtiden, provar verkligheten för att se om den passar.”

Det är ett år sedan jag läste boken, så jag tackar min lyckliga stjärna för min vana att läsa med blyertspenna i hand – med streck, pilar, stjärnor, utropstecken och hjärtan markerar jag meningar, stycken, passager som väcker något inom mig, vad det än månde vara.

”Vi vet mindre när vi felaktigt tror att vi vet än när vi medger att vi inte gör det. Ibland tror jag att sådana anspråk på vederhäftigt vetande är språkliga tillkortakommanden, det djärva påståendets språk är enklare och mindre ansträngande än nyansernas, tvetydigheternas och gissningarnas språk.”

Så jag läser de markerade passagerna och blir genast överlycklig. Oh, vilken skatt! Solnit är en författare vars språk jag tycker om, men än viktigare är att hon ofta lyckas sätta ord på saker jag kanske, möjligen, eventuellt har anat i perifierin av min förståelse av världen… och så står det plötsligt där, i ord, i text, som känns så självklar. Och så öppnas tidigare okända delar av världen för mig, som bjuds jag in till en helt ny och tidigare outforskad kontinent. Som en upptäcksforskare!

”Jag hörde en gång talas om en botaniker på Hawaii som hade en talang för att hitta nya arter genom att gå vilse i djungeln, genom att bege sig bortom sitt vetande och sitt sätt att tillägna sig det, genom att låta erfarenheten växa sig större än hans kunskaper, genom att välja verkligheten istället för planen.” 

Ställde en gång en fråga på Facebook och frågade vad människor tänkte på när de tänkte på mig. En FB-bekant skrev ”vilse” och skickade sedan ett meddelande och förklarade sitt tänk. Jag tackade, innerligt och helhjärtat, för det kändes som en komplimang, just av de skäl som Solnit lyfter fram ovan. Genom att gå vilse finner jag så mycket mer, än när jag vet var – och vad – jag är.


Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

#blogg100 – Självklart! Eller?

”Men det är väl självklart”, säger jag.
”Javisst är det självklart”, säger du.
Så går vi åt var sitt håll i övertygelse om att vi är överens om något vi har helt olika uppfattningar om.

Språket, välsignelse och förbannelse i ett och samma svep. För visst händer det; jag upplever att jag är solklar, och du upplever att du är precis lika solklar, fast egentligen är vi dunkla till tusen och fastnar i vår egen självklarhet, istället för att faktiskt kliva ur oss själva och in i den andre, för att se om det verkligen är så självklart som det tycks.

Sällan är det det.

Det undermedvetna som läser tankar i den andre… tror vi! När det egentligen är våra egna tankar vi läser, mina egna tankar som jag projicerar på dig, och så blir jag så glatt överraskad över att vi är till fullo överens. Fast vi (kanske, oftast) inte är det. Alls.

Ibland har jag inte en aning om att vi inte är på samma plan. Jag tror, du tror, vi tror, att vi verkligen är överens. Att vi enats om något, om det Självklara. Totalt ovetandes om att vi aldrig möttes, på riktigt.

Ibland vet jag. Kanske har jag ställt frågan tre-fyra gånger, bett dig förklara, förtydliga, beskriva, så jag ska förstå hur det ser ut, i ditt inre. Om jag fortfarande inte förstår, så händer det att jag ger upp, men inte vill erkänna det, för dig (och för mig?), utan säger Aha, och låtsas som om polletten trillat ner…. fast den fortfarande snurrar runt där inne, långt från att ha hamnat i myntöppningen, där möjlig jackpot väntar. Fullt medveten (eller inte?) om att vi aldrig möttes, på riktigt, men oförmögen (vågar inte? Rädd att erkänna mitt oförstånd? Känslan av nederlag, att vi är så långt från varandra?) att låta ljuset skina på avståndet oss emellan, vara sårbar och ta ännu ett steg för att nå dig, nå förståelse.

Sällan är det kanske självklart, trots allt?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 44 av 100.
Boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

#blogg100 – När förståelsen förändrar oss.

”Hur vet vi att vi verkligen förstår något? Det är när förståelsen förändrar oss.”

Tänk på den där meningen. Verkligen gå på djupet. Vad säger den? Stämmer det? Kan det verkligen vara så? Är det inte lite väl enkelt? Eller för svårt kanske?

Det är när förståelsen förändrar oss.
Testa och se om det stämmer, ta lite vanliga vardagliga ”sanningar” som florerar.
Jag vet att det är bra att röra på mig. Rör jag tillräckligt mycket på mig för det?
Jag vet att det är bra att äta sunt, inte för mycket, inte för lite, inte för ensidigt. Äter jag sunt för det?
Jag vet att det inte är bra att röka. Har jag slutat röka för det?
Jag vet att det inte är bra att flyga med tanke på klimathotet. Har jag slutat, eller dragit ner på mitt flygande för det?
Jag vet att det är bra att återvinna konservburkar och tidningar, glödlampor och inte minst batterier. Gör jag det, fullt ut, för det?

”Hur vet vi att vi verkligen förstår något? Det är när förståelsen förändrar oss.”

Slut efter den dagliga morgon-Sjuan

För egen del så stämmer det. Jag kan se hur vissa saker har skiftat i mitt liv, från en intellektuell förståelse, till en faktisk, levd och upplevd förståelse. Som dessutom, i de allra flesta fall (alla?) inte är tillnärmelsevis så jobbigt som det är att vara fast i ”förstadiet”, då jag vet allt jag borde, skulle, måste, men likförbannat inte lyckas förmå mig till alla dessa borden, skullen och måsten.

Så hur sker skiftet då?
Ja, däri ligger kanske utmaningen?
Och precis som med det mesta, så är det sant att skiftet sker när det sker. När insikten slår in. När beslutet fattas, och världen upplevs från en annan utgångspunkt, där det som tidigare var, liksom bara löses upp, som dimma. Och ju mer jag ”gör” för att putta mig själv över från ett paradigm till ett annat, desto mer sätter jag mig själv i vägen för det som kommer att ske. När det sker. Helt av sig själv.

Har du, liksom jag, upplevt denna typen av paradigmskifte inom dig själv, som gör att världen helt plötsligt ter sig helt annorlunda, och det är svårt att ens förstå att man nånsin upplevt den på ett annat vis?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 32 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

Behov av förståelse

Modern dans. En konstform jag endast upplevt de senaste 10-12 åren. Första gången gick vi efter akt ett, helt enkelt för att vi uppfattade att det var vad alla gjorde, och missade akt två och tre. Där lärde vi oss något och fick ett gott minne på köpet.

De första tre-fyra föreställningarna jag såg, fastnade jag i behovet att förstå. Förstå vad rörelserna betydde, vad de ville förmedla. Fastnade i hjärnans vindlingar, i att logiskt sätta ord på vad jag såg, istället för att bara känna det jag kände.

Förstå hur en uppsättning blir till. Hur tänker koreografen? Hur förmedlar hen sitt verk? Kan man skriva modern-dans-partitur så att en föreställning kan förmedlas vidare, av andra, och bevaras för eftervärlden, likt ett musikstycke kan, med dess partitur? Finns det ett dansspråk liknande musikens språk som uttrycks i noter, tonvärde, olika klaver och försättstecken?

Förstå hur det är meningen att jag ska titta på scenen. Ska jag titta på en enskild dansare, följa hen med blicken och noga se varje rörelse, fast då missa helheten? Eller ska jag titta ett par meter bakom scenen, så att jag i lite ofokuserat läge kan ta in helheten, var och hur dansarna är och rör sig i förhållande till varandra, och då missa detaljerna?

Nu, i den senaste dansförestållningen jag såg, To see the world while the light lasts, så har jag, fullt ut, släppt taget om minsta behov att förstå. Bara tar in. Känner. Ser. Hör. Ryser och berörs. Temat var givet, Förgänglighet, och jag hade läst en recention eller två. Men jag bara följde med utan att försöka förstå. Hjärnans grepp om mig har definitivt minskat, och hjärtat får lov att leda vägen istället. Åtminstone ibland.to see the world while the light lasts

Att då häftigt dra efter andan när det helt plötsligt står en naken kvinna mitt bland dansarna. Var kom hon ifrån? Behöver inte veta. Bara tittar, förundras, människokroppens mod och skönhet och styrka, och samtidigt dess skörhet, som kontrasteras av skelettet som en stund senare dyker upp på scen, lika plötsligt framför mina ögon.

Att se hur dansarna ömsint leder den döda över scenen, att bevittna farvälen, den sista kärleksgåvan som var och en får av henne, Döden. Påminnelsen om livets förgänglighet, att en dag ska vi dö, men givet att det inte ska ske idag så har vi en annan uppgift, att leva och se världen medan vi kan. Idag. Lev. Livet är skapt för att levas. Fullt ut. Känn det du känner, var inte rädd för känslorna, de är bara där som vägledare, för att ge dig vägledning, vart hän du ska rikta näsan, i vilken riktning nästa steg ska sättas ned.

Behovet av förståelse, bleknar sakteliga bort, i takt med att hjärtat tar allt större plats i mina val. Löses upp när hjärnan inte längre per automatik och hävd har tolkningsföreträde i hur jag möter världen, hur jag tar in den, hur jag rör mig i den. När hjärtat och hjärnan istället samarbetar och samverkar, som likar. När jag inte behöver förstå, för att tycka om, för att relatera till, för att ta in. När jag, allt oftare, bara kan vara i det som är, och låta det vara nog.

Behovet av förståelse – vad är din relation till det?

Behov att förstå

Här sitter jag, på en skuggig bänk med utsikt över Medelhavet. Brisen svalkar skönt. Läpparna salta från havsdoppet.en bänkFundersam. Jag tycker ibland att jag är väldigt svår att förstå själv, och då har jag ändå i någon mån försökt sluta förstå så mycket (både mig själv och världen i stort). Jag är mer ok med det som är, snarare än att jag fastnar i en önskan att jag förstår varför det som är faktiskt är.

Men andra. Det är som om det är svårare att släppa önskan att förstå när det gäller andra. Och allra svårast, både att förstå och att släppa önskan om förståelsen, är de som är som mest annorlunda i jämförelse med mig själv.

Jag har alltid sett mig som en iakttagare, men i jämförelse med någon som är så ofantligt mycket mer iakttagare än jag, så står jag mig slätt. Förundras över avsaknaden av deltagande. Av drömmen om att någon gång… och så är det som om det tar slut där. Inte leder till någon form av verkställande. Inte till synes i alla fall, jag ser inga handlingar som leder nånstans.

Är det så att iakttagaren är en större drömmare? Lever mer för det som en gång kan bli, än för det som är? Flyr nuet för framtiden, när allt är som hen vill? Bort från ett nu där verkligheten är för påtaglig, ensamheten för stor, oförmågan att göra – och vara – allt det som dröms om, är närmast förlamande?

Packar ihop mig. Tar kameraväskan över axeln, spänner sandalremmarna och knatar iväg mot ett Pharmacie, på jakt efter Clarityn eller dess franska motsvarighet. Allt för att minska myggbettens ilskna kliande, som drabbat tre av fyra. Tyvärr är jag en av de tre.

Marche!

Flashback från sommarsemester i Frankrike, juli 2015.