#blogg100 – Självklart! Eller?

”Men det är väl självklart”, säger jag.
”Javisst är det självklart”, säger du.
Så går vi åt var sitt håll i övertygelse om att vi är överens om något vi har helt olika uppfattningar om.

Språket, välsignelse och förbannelse i ett och samma svep. För visst händer det; jag upplever att jag är solklar, och du upplever att du är precis lika solklar, fast egentligen är vi dunkla till tusen och fastnar i vår egen självklarhet, istället för att faktiskt kliva ur oss själva och in i den andre, för att se om det verkligen är så självklart som det tycks.

Sällan är det det.

Det undermedvetna som läser tankar i den andre… tror vi! När det egentligen är våra egna tankar vi läser, mina egna tankar som jag projicerar på dig, och så blir jag så glatt överraskad över att vi är till fullo överens. Fast vi (kanske, oftast) inte är det. Alls.

Ibland har jag inte en aning om att vi inte är på samma plan. Jag tror, du tror, vi tror, att vi verkligen är överens. Att vi enats om något, om det Självklara. Totalt ovetandes om att vi aldrig möttes, på riktigt.

Ibland vet jag. Kanske har jag ställt frågan tre-fyra gånger, bett dig förklara, förtydliga, beskriva, så jag ska förstå hur det ser ut, i ditt inre. Om jag fortfarande inte förstår, så händer det att jag ger upp, men inte vill erkänna det, för dig (och för mig?), utan säger Aha, och låtsas som om polletten trillat ner…. fast den fortfarande snurrar runt där inne, långt från att ha hamnat i myntöppningen, där möjlig jackpot väntar. Fullt medveten (eller inte?) om att vi aldrig möttes, på riktigt, men oförmögen (vågar inte? Rädd att erkänna mitt oförstånd? Känslan av nederlag, att vi är så långt från varandra?) att låta ljuset skina på avståndet oss emellan, vara sårbar och ta ännu ett steg för att nå dig, nå förståelse.

Sällan är det kanske självklart, trots allt?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 44 av 100.
Boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

#blogg100 – När förståelsen förändrar oss.

”Hur vet vi att vi verkligen förstår något? Det är när förståelsen förändrar oss.”

Tänk på den där meningen. Verkligen gå på djupet. Vad säger den? Stämmer det? Kan det verkligen vara så? Är det inte lite väl enkelt? Eller för svårt kanske?

Det är när förståelsen förändrar oss.
Testa och se om det stämmer, ta lite vanliga vardagliga ”sanningar” som florerar.
Jag vet att det är bra att röra på mig. Rör jag tillräckligt mycket på mig för det?
Jag vet att det är bra att äta sunt, inte för mycket, inte för lite, inte för ensidigt. Äter jag sunt för det?
Jag vet att det inte är bra att röka. Har jag slutat röka för det?
Jag vet att det inte är bra att flyga med tanke på klimathotet. Har jag slutat, eller dragit ner på mitt flygande för det?
Jag vet att det är bra att återvinna konservburkar och tidningar, glödlampor och inte minst batterier. Gör jag det, fullt ut, för det?

”Hur vet vi att vi verkligen förstår något? Det är när förståelsen förändrar oss.”

Slut efter den dagliga morgon-Sjuan

För egen del så stämmer det. Jag kan se hur vissa saker har skiftat i mitt liv, från en intellektuell förståelse, till en faktisk, levd och upplevd förståelse. Som dessutom, i de allra flesta fall (alla?) inte är tillnärmelsevis så jobbigt som det är att vara fast i ”förstadiet”, då jag vet allt jag borde, skulle, måste, men likförbannat inte lyckas förmå mig till alla dessa borden, skullen och måsten.

Så hur sker skiftet då?
Ja, däri ligger kanske utmaningen?
Och precis som med det mesta, så är det sant att skiftet sker när det sker. När insikten slår in. När beslutet fattas, och världen upplevs från en annan utgångspunkt, där det som tidigare var, liksom bara löses upp, som dimma. Och ju mer jag ”gör” för att putta mig själv över från ett paradigm till ett annat, desto mer sätter jag mig själv i vägen för det som kommer att ske. När det sker. Helt av sig själv.

Har du, liksom jag, upplevt denna typen av paradigmskifte inom dig själv, som gör att världen helt plötsligt ter sig helt annorlunda, och det är svårt att ens förstå att man nånsin upplevt den på ett annat vis?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 32 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

Behov av förståelse

Modern dans. En konstform jag endast upplevt de senaste 10-12 åren. Första gången gick vi efter akt ett, helt enkelt för att vi uppfattade att det var vad alla gjorde, och missade akt två och tre. Där lärde vi oss något och fick ett gott minne på köpet.

De första tre-fyra föreställningarna jag såg, fastnade jag i behovet att förstå. Förstå vad rörelserna betydde, vad de ville förmedla. Fastnade i hjärnans vindlingar, i att logiskt sätta ord på vad jag såg, istället för att bara känna det jag kände.

Förstå hur en uppsättning blir till. Hur tänker koreografen? Hur förmedlar hen sitt verk? Kan man skriva modern-dans-partitur så att en föreställning kan förmedlas vidare, av andra, och bevaras för eftervärlden, likt ett musikstycke kan, med dess partitur? Finns det ett dansspråk liknande musikens språk som uttrycks i noter, tonvärde, olika klaver och försättstecken?

Förstå hur det är meningen att jag ska titta på scenen. Ska jag titta på en enskild dansare, följa hen med blicken och noga se varje rörelse, fast då missa helheten? Eller ska jag titta ett par meter bakom scenen, så att jag i lite ofokuserat läge kan ta in helheten, var och hur dansarna är och rör sig i förhållande till varandra, och då missa detaljerna?

Nu, i den senaste dansförestållningen jag såg, To see the world while the light lasts, så har jag, fullt ut, släppt taget om minsta behov att förstå. Bara tar in. Känner. Ser. Hör. Ryser och berörs. Temat var givet, Förgänglighet, och jag hade läst en recention eller två. Men jag bara följde med utan att försöka förstå. Hjärnans grepp om mig har definitivt minskat, och hjärtat får lov att leda vägen istället. Åtminstone ibland.to see the world while the light lasts

Att då häftigt dra efter andan när det helt plötsligt står en naken kvinna mitt bland dansarna. Var kom hon ifrån? Behöver inte veta. Bara tittar, förundras, människokroppens mod och skönhet och styrka, och samtidigt dess skörhet, som kontrasteras av skelettet som en stund senare dyker upp på scen, lika plötsligt framför mina ögon.

Att se hur dansarna ömsint leder den döda över scenen, att bevittna farvälen, den sista kärleksgåvan som var och en får av henne, Döden. Påminnelsen om livets förgänglighet, att en dag ska vi dö, men givet att det inte ska ske idag så har vi en annan uppgift, att leva och se världen medan vi kan. Idag. Lev. Livet är skapt för att levas. Fullt ut. Känn det du känner, var inte rädd för känslorna, de är bara där som vägledare, för att ge dig vägledning, vart hän du ska rikta näsan, i vilken riktning nästa steg ska sättas ned.

Behovet av förståelse, bleknar sakteliga bort, i takt med att hjärtat tar allt större plats i mina val. Löses upp när hjärnan inte längre per automatik och hävd har tolkningsföreträde i hur jag möter världen, hur jag tar in den, hur jag rör mig i den. När hjärtat och hjärnan istället samarbetar och samverkar, som likar. När jag inte behöver förstå, för att tycka om, för att relatera till, för att ta in. När jag, allt oftare, bara kan vara i det som är, och låta det vara nog.

Behovet av förståelse – vad är din relation till det?

Behov att förstå

Här sitter jag, på en skuggig bänk med utsikt över Medelhavet. Brisen svalkar skönt. Läpparna salta från havsdoppet.en bänkFundersam. Jag tycker ibland att jag är väldigt svår att förstå själv, och då har jag ändå i någon mån försökt sluta förstå så mycket (både mig själv och världen i stort). Jag är mer ok med det som är, snarare än att jag fastnar i en önskan att jag förstår varför det som är faktiskt är.

Men andra. Det är som om det är svårare att släppa önskan att förstå när det gäller andra. Och allra svårast, både att förstå och att släppa önskan om förståelsen, är de som är som mest annorlunda i jämförelse med mig själv.

Jag har alltid sett mig som en iakttagare, men i jämförelse med någon som är så ofantligt mycket mer iakttagare än jag, så står jag mig slätt. Förundras över avsaknaden av deltagande. Av drömmen om att någon gång… och så är det som om det tar slut där. Inte leder till någon form av verkställande. Inte till synes i alla fall, jag ser inga handlingar som leder nånstans.

Är det så att iakttagaren är en större drömmare? Lever mer för det som en gång kan bli, än för det som är? Flyr nuet för framtiden, när allt är som hen vill? Bort från ett nu där verkligheten är för påtaglig, ensamheten för stor, oförmågan att göra – och vara – allt det som dröms om, är närmast förlamande?

Packar ihop mig. Tar kameraväskan över axeln, spänner sandalremmarna och knatar iväg mot ett Pharmacie, på jakt efter Clarityn eller dess franska motsvarighet. Allt för att minska myggbettens ilskna kliande, som drabbat tre av fyra. Tyvärr är jag en av de tre.

Marche!

Flashback från sommarsemester i Frankrike, juli 2015.

Bygger regler inre självkännedom?

alex1Inga-Lill Lellky pingade mig på Twitter och undrade vad jag tyckte om Alex Schulmans krönika till svar på Fredrik 2.0, FB-statusen som snurrat runt i sociala media senaste veckan. Jag läste Fredrik 2.0 (och det är medvetet jag inte länkar och inte heller har delat inlägget) förra veckan och blev matt, men framför allt rädd. Rädd för vad jag läser in i det där, hans uppgivenhet inför vad det egentligen är han som lärare är där för, men än värre, rädd för tron att ordning och reda, att veta hut, att minsann lyda när någon pekar med hela handen, är lösningen, svaret på alla problem… Och i den fällan faller Alex Schulman också.

alex2Jag reagerar på dessa eviga krav på mer regler. Fler. Tydligare. Allomfattande. Det ska finnas regler för allt! Det är för mig ett rop på symtomlindring, istället för att gå på djupet och förstå vad problemet egentligen är och hur vi åtgärdar det.

Nämligen förståelse, eller kanske snarast brist på förståelse. Förståelse för och kontakt med min egen känsla av respekt, omsorg, kärlek. För är det inte det som dessa rop på hjälp egentligen syftar till? Är det inte det både Fredrik 2.0 och Alex önskar? Jag tror och hoppas det.

Den riktigt intressanta frågan blir ju då om regler bygger förståelse? 

Jag tror inte det. Jag tror inte regler bygger respekt, kärlek och inre självkännedom. Inte per automatik åtminstone. De kan vara en hjälp på vägen, visst. Men de är väl reaktiva till sin natur, är de inte det? Först när något inte fungerar som tänkt, kommer vi på tanken att skapa en regel för det, eller hur?

Alex3Inga bollar på gräsmattan. Din mamma jobbar inte här så städa undan efter dig i köket på jobb. Inga barnvagnar inne på caféet. Ta inte mer mat än du orkar äta upp. Räck upp handen om du vill prata i klassrummet, för du får absolut inte bara prata rätt ut. Ät inte med öppen mun. Bada inte förrän tidigast en timme efter du ätit.

Många regler blir det. Så lyckliga vi måste vara som har så många regler – vissa tydligt uttalade och andra outtalade – att förhålla oss till. Att lyda. Blint. För det måste väl vara poängen va?

Så hur gör man då när vi rör oss i sammanhang där det saknas tydliga och uttalade regler? Hur gör man då? Då är det grönt ljus, fritt fram för vadsomhelst, right? Eller neeeeeej, för höge farao, tänk själv! Men – hur ska jag kunna tänka själv om jag hårddrillats till att lyda, att följa regler? Hur gör man då? Ropar på än fler regler måhända? Och handen på hjärtat, jag är den förste att erkänna att det är ett ganska enkelt sätt att hantera det hela. Jag gör det själv. Om något är fel – skapa en regel. Stökigt i klassen? Skapa en regel som säger att det ska vara lugn och ro, tyst i klassrummet, händer i vädret om du vill säga något, ingen får komma försent osv osv osv. Det är garanterat jobbigare att ta reda på vad det där egentligen handlar om, anledningen till stöket. Ska man dessutom behöva titta inåt, fundera över varför jag har så lätt att ropa på fler regler, strängare krav, fundera över vad det egentligen handlar om, var kommer det ifrån inom mig? Jobbigt, var ordet. alex4

Istället för ropa efter hårdare tag och fler regler, är det inte den inre kompassen vi önskar att alla människor ska komma i kontakt med? Och där kan absolut regler fylla en funktion. Men då är det ju processen kring dem, samtalet om dem (Varför är de relevanta? Hur gör man för att vara i enlighet med dem? När är de tillämpliga? Ska jag blint följa dem, eller är det också något jag behöver lära mig?), både det inre och det yttre samtalet, som är viktigt. Det är ju där förståelsen kommer in. Insikten att jag är en människa, och det är du med. Förståelsen för det mellanmänskliga, vanan vid att både ta ansvar för mig och för oss. Inte att luta mig tillbaka i tron att någon annan ansvarar för ordning och reda. För det är risken jag ser. Att dessa krav på hårdare tag bara föder än mer passivitet, nånannanism och empatiskt outvecklade människor, som i sin tur ropar på än hårdare krav…. en ond spiral. En cirkel jag inte önskar. Jag önskar dess motsats. Jag vill se mer respekt för allt och alla, kärlek och inre självkännedom.

Och för dig som läser in i ovanstående att jag är helt emot regler och lagar, tycker vi ska vara helt fria att göra precis som vi vill när och var vi vill det: Nej, det är inte vad jag säger, inte alls. Jag säger bara att världen jag tror på, en mer kärleksfull värld, med respekt och inre självkännedom, inte skapas av tuffare tag. Jag ser inte hur det skulle leda till den värld jag önskar. Den värld där vi respekterar oss själva och varandra och för oss i världen utifrån en välfungerande inre kompass.

Hur skapar vi den världen? Är svaret på frågan verkligen mer regler och hårdare tag?

Från otänkbart till tänkbart till…?

Läs vad Emerich Roth skriver.

Emerich Roth är en av få överlevande i Sverige som fortfarande gör sin röst höjd, då han delar sina minnen landet runt. Stefan Zablocki är en annan av de få kvarvarande från Förintelsen, och honom har jag ynnesten att känna, då han varit en vän till familjen nästan hela mitt liv. När jag läser vad Emerich säger om andra världskriget påminns jag om att Stefan sagt något liknande.

Andra världskriget

Emerich Roth uppmanar mig och dig till följande:

”Låt inte rasistiska uttalanden och omdömeslösa generaliseringar passera oemotsagda på jobbet, på festen, på städdagen eller när det nu kan vara ni stöter på dem.”

Han fortsätter att uppmana till att bilda mig, informera mig, sök kunskap, uppnå förståelse. Eller kanske oförståelse? För det är så mycket med detta som jag inte kan förstå. Inte vill förstå. Men det har hänt. Och det händer om och om igen. Kan vi bryta cirkeln? Jag tror det. Jag lever mitt liv utifrån att det går, kanske tom utifrån att det redan är så, som jag önskar det vore. Och tillsammans kan vi göra det otänkbara som blivit tänkbart otänkbart igen.

Hur landar Emerichs ord i dig?