Etikettarkiv: tacksamhet

Att återuppleva min Kenyaresa

Publicerad den av
2

Under hösten har det varit skakigt med bloggandet, men det tog sig sista månaden tack vare mitt snilledrag att skapa en adventskalender med bild och berättelse från Kenyaresan, nio dagar i juni 2019.

Jag har bloggat om kommunikation och möten (lucka nummer 1, 6, 7, 13, 15, 18, 22, 24, 25), träd- jord- och plantagefakta (lucka nummer 8, 9, 10, 12, 19, 20, 23) och om olika insikter som föll på plats under resan eller när jag bloggade för den delen (lucka 2, 3, 4, 5, 11, 14, 16, 17, 21). Och sedan kalendern tog slut så saknar jag den. Saknar att skriva, att bläddra bland bilderna, att reflektera kring upplevelserna på plats.

Som tur är har jag säkert ytterligare hundra fina bilder jag skulle kunna blogga vidare om, så jag funderar på om jag inte ska göra det. Det ger mig mycket att skriva om det, just för det ger mig en chans att återuppleva resan, och jag har också fått god återkoppling från läsare.

Perspektiv berikar, kontraster bjuder in till en känsla av tacksamhet för sådant som jag annars tar för givet, och nya faktakunskaper kan inte skada!

Att ge något av värde

Publicerad den av
6

Som en av de sista aktiviteterna under 60 timmars tankespjärn skrev vi brev till varandra. Jag delade ut tre papper till var och en. Det kändes högtidligt när jag satte penna till papper, skrev första namnet, och lät mina känslor i form av bokstav efter bokstav flöda ur mig. Tog sedan papper nummer två, skrev andra namnet, och lät nästa brev ta form. och slutligen på papper nummer tre gick jag loss i text till deltagare nummer tre. 

Känslan av att detta inte var något jag ”bara rev av” oerhört stark i mig.
Högtidligt. Avsiktligt. Fokuserat.
Att under ett par minuter lägga hela mitt jag i denna aktivitet, att formulera något, ett budskap, en spegling, en reflektion, en känsla av något jag verkligen vill förmedla.

När jag var klar vek jag breven så att endast namnen syntes. La handen lite lätt på dem, och kunde känna energin jag laddat dessa brev med. Kärlek. Omsorg. Glädje och tacksamhet. En påtaglig ömsesidighet då detta är tre själar som alla, på sina respektive och alldeles unika sätt (onlyness!), inspirerar mig.

När alla var klara satte vi oss runt bordet i det vackra hus vi spenderat tre dagar i gemenskap i, delade ut våra brev, och öppnade så, under tystnad, dessa våra brev.

Jag tog fatt i ett av dem. Läste.
Drog efter andan, berördes, rördes.
La det åt sidan, bara för att plocka upp brev nummer två.
Samma känsla här. Vilken gåva! Någons innerligt genomtänkta ord, om just mig.
En innerlighet som rörde mig till tårar.
När jag kom till brev nummer tre föll tårarna, bröstkorgen fylld till brädden av mitt svällande hjärta, en tacksamhet över att just jag, just nu, fått dessa tre fantastiska själar att samskapa världens första 60 timmars tankespjärn med.

Tittade upp och såg min reaktion inför mina tre brev speglad i de andras ansikten och hjärtan. Tänk, så lite det krävs för att ge något av värde – en reflektion, en spegling, ett budskap i valfri form, i detta fallet som ett brev – till en annan själ!

Tankar skapar känslor

Publicerad den av
3

Känt/Hänt/Tänkt/Lärt är en av avslutningsmetoderna i Metodboken (sidan 97) som jag lagt på minnet inför 60 timmars tankespjärn. När vi frukosterat klart denna dag tre av tre var det dags. En kvarts reflektion under tystnad, innan vi delade med oss av våra respektive insikter i relation till vad vi känt, vad som hänt, vad vi tänkt och vad vi lärt.

Eftersom temat för denna pilotomgång av 60 timmars tankespjärn landade i tankar skapar känslor så kopplade jag samman vad jag känt med vad jag tänkt, och insåg ganska omgående att jag rört mig över stora delar av känslospektrat:

Vilket hus jag fått fatt i, det här blir bra det! – Lugn.

Jag gör för lite, detta kan väl ändå ingen vara villig att betala för?! – Otillräcklig.

Jag ser och hör insikter och lärdomar, och så fantastiskt det är att vi alla både ger och får tankespjärn av varandra! – Nöjd.

Jomen ok då, en liten slant kan det ju vara värt. Men mer? Hm… – I tvivel.

Amen va f-n, nu måste jag ju ’komma på något’. Leverera nu Helena! – Pressad.

Det här behöver fler. Att få lov att bara vara, i gemenskap med möjlighet att dra sig tillbaka stundom. Detta är bara den första 60 timmars tankespjärn av många, jag bara vet det! – Tvärsäker.

Alltså, så enormt fina personer mina tre testpiloter är. Härliga och underbara människor på alla sätt och vis! – Upplyft och glad.

Jag vågade. Jag gjorde! Caspian, David och Marcus hängde på och gav mig dem som gåva! – Tacksamhet.

Från självklarhet, till tvivel och tvekan, till enorm glädje och upprymdhet, till en känsla av otillräcklighet som övergår i svallande tacksamhet. En salig blandning av känslor, som har sitt upphov i tankar som kommer till mig. Som tur är så vet jag att jag inte behöver ta dem för sanning. Och ett av mina främsta verktyg för att ge mig själv den distans jag behöver för att inte falla i fällan att tro på allt jag tänker, är frågan: Hur gagnar detta?

Och som du förstår av listan på känslor jag upplevt under pilotomgången, så har jag ställt mig själv den frågan ett antal gånger. För inte minst under tiden så gagnar det varken mig eller mina deltagare om jag skulle fastna i en känsla av otillräcklighet, tvivel eller att vara pressad att leverera till varje pris.

Genom att ställa frågan till mig själv får jag den distans jag behöver för att släppa taget om den aktuella tanken/känslan. Jag behöver inte banka på mig själv för att jag tänkt en tanke som ger upphov till en känsla av tvivel. Jag behöver definitivt inte stanna kvar i känslor som inte gagnar mig, som ett sätt att straffa mig själv för att jag känner det jag känner, eller som en rutinmässig vana att försätta mig i ett martyrskap.

När jag får syn på mig med hjälp av denna frågeställning, så släpper min inre låsning och jag är fri att återvända till, och agera utifrån, det som sker i stunden.

Det är dig jag letar efter!

Publicerad den av
Svara

Visst är det dig jag letar efter? För nog är det väl du som ska gå 60 timmars tankespjärn den 8-10 maj, 2019, tillsammans med mig och övriga deltagare? Eller så kanske det är du som kommer att tänka på bäste polaren Peter, eller din tidigare arbetskamrat Lisa, som i sin tur garanterat är den eller de jag letar efter? Eller så gillar du bara konceptet så mycket att du delar detta vidare, och på det viset hjälper mig hitta ett par deltagare till?

Du förstår. Det här är mitt hjärtebarn. Fött under ett samtal med min coach för ett par månader sedan, och nu börjar det hetta till. Jag s k a köra nästa vecka, jag bara ska! Och onekligen har jag i detta läge nytta av min inneboende envishet, som börjar vässas till rejält nu, inte minst med tanke på dagens två återbud (fullt rimliga skäl, men jag vill ju ha ett par deltagare till, inte färre!).

Blir du nyfiken kan du (och dina ”Peter och Lisa”) läsa mer i Facebook-eventet, eller på hemsidan alternativt sträcka ut en hand och kontakta mig här, på Facebook, LinkedIn eller på helena punkt roth at respondi punkt se. 

Det är dig jag letar efter, jag vet det, och all hjälp just du kan ge, tar jag med tacksamhet emot!

Hållen. Famnad.

Publicerad den av
2

Ett dygn i goda vänninors lag. Ja, fruar till och med.
Det är vad vi kallar oss, varandras fruar.
För det är liksom så.

Vernissage var anledningen, resan icke-förhandlingsbar.
Det hade verkligen krävts något i hästväg för att stoppa oss tre från att ta oss till Sus i Oxelösund denna helgen.

Hållen.
Famnad.

Har hållt.
Har famnat.

Ömsesidigheten, samspelet, växelverkan. Eller som Sus skrev:
Så fint att vi sågs, samskapade i walking spiraldevelopment outdoor thinking tillsammans. Åt gott och hade vernissage. Utbildning och bildning, utveckling och framåtsyftande. I vila. I mental och logisk förflyttning. Jag är tillfreds. Tack som kom.

Känner mig lite som Julie Andrews i Sound of music, när hon studsar runt på bergstopparna, sjungandes The hiiiiiiills are aliiiiive med öppna armar, redo och villig att famna hela världen. Med den bilden på hornhinnan, kanske du kan förstå min enorma och närmast euforiska känsla av både tacksamhet som KASAM inför att vara del i en kvartett som denna?

Och ärligt – kan du inte det, så är det hög tid att du skapar dig ett sammanhang som ger dig den känslan! Du förstår, den resa vi fyra gjort – tillsammans men också i våra enskilda liv, hur de utvecklats, och vilken stor roll detta forum spelat i skeden och livsval – sedan vi sammanstrålande 2013, den går inte av för hackor. Så jag säger det igen: Ett sammanhang som detta borde alla människor se till att de är en del av. Är du inte det, så skapa dig ett!

Samtal om salighet

Publicerad den av
10

Vilken lyx att få sitta i gott sällskap, serverad en fantastisk middag (receptet på auberginegratäng med krispig mozzarellatopping Slobodan, glömde ta foto!) och samtala om salighet.

Halvvägs genom kurshelgen i Lekfull tantra skrev jag ett blogginlägg om Salighet. Slobodan läste det och skickade mig bums ett mess med frågan om han fick skapa ett ChattyMeal inspirerat av mitt blogginlägg. Absolut sa jag, och sen synkade vi datum.

Ett samtal mellan sex själar. 
Vackert.
Tankeväckande.
Roligt.
Intressant.
Lärorikt.
Inspirerande.

Om var salighet upplevs? Hur det upplevs. samma för alla – eller olika? Hur länge kan stunder av salighet upplevas? Finns det människor som har lättare till tillståndet salighet än andra? Och varför i sådana fall? Vad är definitionen av salighet egentligen? Och vad är dess motsats? Kan salighet triggas, eller bara bjudas in?

Under kvällens samtal fransade vi även ut i kanten, så där som det blir, när människor möts, kastar ut en tanke som likt en boll fångas av någon annan som tar emot och lägger sin alldeles egna vinkling på nästa kast… och på den vägen är det. Via Maria Magdalena och pilgrimsfärder, musikaliska höjdpunkter i livet och Bergspredikan, till meningen med livet, gudomlig kärlek och den politiska situationen i världen.

Till slut sitter vi där, mätta, nöjda, glada och enormt tacksamma efter en kväll i salighetens tecken. I salighet. Det enda jag kan säga är Tack. (Och så måste du skicka receptet på auberginegratängen till mig Slobodan!)

 

Promenadmeditation à la Bob Hansson

Publicerad den av
9

Hemkommen efter en skrivarhelg med Bob Hansson på Mundekulla. Fantastiskt! Livgivande, inspirerande och berörande, på mer än ett sätt. I slutcirkeln sa jag, att jag idag skulle vakna, klifsa ut på Bulltofta och gå en morgon-promenadmeditation likt den vi gick igårmorse.

Fem minuters eldandning – fyra snabba inandningar genom näsan, följt av fyra snabba utandningar genom munnen (sa Bob. Googlar och läser hur breath of fire görs med näsan. Vad vet jag. Coolt var det oavsett!). Repeat. I fem minuter. Fem minuter är långt, jag lovar!

Fem minuter av att sjunga tacksamhetens lov – vad är jag tacksam för. Mina fötter (idag barfota. Lite kallt. Och samtidigt så skönt att jorda mig!), barnen, luften jag andas och vinden mot mitt ansikte (lyssnade till de första två avsnitten av The Habitat igår, lyssna så förstår ni referensen!), min hjärna, mitt hjärta, solen, det gärna, kirskålen (Äntligen!) och katten Pop och så mycket mycket mer.

Fem minuters reflektion kring den bästa dagen om tio års tid. Ta chansen att uppleva den, för en stund, redan idag. Vad ser jag, vad känner jag, vad gör jag och med vem?

Fem minuter om min vision för idag – förankringen i drömdagen om tio år skänker perspektiv och öppnar för mer av en drömdag redan idag. Väcker reflektion kring vad som är bråttom kontra viktigt, inte minst med det längre perspektivets drömläge i sinnet.

Sist, men definitivt inte minst, fem minuters internt pepptalk. ”Som en amerikansk träningscoach”, sa han, Bob, och gav några exempel. Snygg du är! Och bra! Kärleksfull och rolig. Omtänksam och en jävligt bra person. En sån som skriver och har något viktigt att berätta. 

Så där klifsade jag runt på gräs och grus på Bulltofta, med kalla fötter som rodnade av morgondaggens kyla, samtidigt som jag pratade högt med mig själv. En underbar start på dagen – tack Bob! Och tack mig själv!

Den utsträckta handen.

Publicerad den av
2

Hej, har du handlat något tungt som du vill få hemkört i min bil?
Frågan kom från grannfrun, som sett mig stå i kassan på Ica Maxi, väl medveten om att jag inte har någon bil utan tar mig fram mestadels med cykeln till hjälp. Jag hade inte handlat tungt, vilket hon såg själv, men tog sig ändå tiden att komma bort till kassorna och ställa frågan till mig. Jag tackade nej, och uttryckte samtidigt min glädje över att få frågan ställd till mig.

När jag packat samman det lilla jag handlat gick jag till paketutlämningen och hämtade ut de två paket som var anledningen till att jag cyklat till Ica Maxi överhuvudtaget. Och helt plötsligt insåg jag att det där erbjudandet kom väldigt lägligt. För paketen jag hämtat ut var ganska stora och otympliga. Hade säkert kunnat krångla fast dem på cykeln på något vis, men… tittade mig omkring och fick syn på dem, så jag styrde kosan mot dem och frågade om erbjudandet fortfarande var giltigt, eftersom jag helt plötsligt hade mycket att försöka få hem på cykeln. Jovisst, sa hon, så jag la mina paket i hennes vagn jämte liten gosse som förnöjt mumsade i sig en korv från korvkiosken, och cyklade hemåt.

En stund senare knackade det på dörren, och där stod grannfru och gosse, bärandes på vars ett stort och otympligt paket. Jag tackade så enormt mycket för hjälpen och servicen – Personlig hemkörning de luxe! – och började raskt öppna paketen, som jag visste innehöll två par nya barfotaskor från Vivo Barefoot, och så Eve, min Eve.

Hela denna upplevelse gjorde mig så glad. Tänk, att en sån till synes liten oskyldigt ställd fråga kan bringa sådan tacksamhet! Så vänligt, så omtänksamt, så kärt av grannfrun att bemöda sig om att sträcka ut en hand, bara för att. Och att faktiskt ta emot den, säga, Ja, tack, jag tar gärna emot lite hjälp. Bådadera kräver så lite av den enskilda individen, och ger så ofantligt mycket, både för individen som för samhället i stort. Det är ju Tillsammans vi gör varandra bra.

Resurshushållning

Publicerad den av
2

Det finns något segt i mig för tillfället. Får inte riktigt ur mig allt jag tycker jag borde… Och samtidigt, det som verkligen behöver göras, görs. Så kanske det bara handlar om prioriteringar? Kanske det handlar om att tidslinjen dras ut, lite mer än vanligt, lite större mellanrum mellan saker, lite längre mellanrum där jag samlar kraft, energi, inre resurser. Mellanrum som ger mig styrka att leverera nästa sak högst upp på listan. En efter en bockas de av, trots allt, och livet går vidare. Ja, någon kanske får vänta lite längre på en offert. Ja, dokumentet som ska skrivas kanske inte blir klart innan jul som jag avsåg initialt. Ja, dammråttorna frodas och förökar sig hej vilt.

Spelar det någon roll?

I det stora hela?

Nej. Jag tror inte det i alla fall. Hade jag trott det, så hade jag levererat. På min egen bekostnad, eftersom resurserna just nu är lite låga. Så istället för att lite i förtid leverera sånt som kommer bli klart när det verkligen behövs, så ger jag mig själv gåvan som finns i mellanrummen. Bankar inte på mig heller. Varför ödsla energi på det? Det gör varken att mellanrummen ger mig den välbehövliga uppladdning jag önskar, eller att jag levererar snabbare. Snarast tvärt om.

Resurshushållning. Så enkelt är det. Jag har en viss mängd inre resurser just nu att använda mig av, och det gör jag, där de gör som mest nytta och glädje. Resten av tiden tar jag till att fylla på förrådet. Så att jag kan leverera nästa grej. Och sen fyller jag på igen.

Och ett tu tre, så kommer dagen komma när jag vaknar med helt fulladdade batterier, där segheten är ett minne blott och jag kör på i den där farten som jag brukar. Den dagen är välkommen. Men dagen som är idag, den sega och lite låga dagen, den är lika välkommen. Det finns ingen konflikt där i mig. Jag är ok i det som är, för det som är är. Om jag inte vore i acceptans, så skulle jag bråka med mig själv, och slösa resurser helt i onödan. Känner stor tacksamhet för att jag lärt mig hur denna eviga vågrörelse fungerar, för mig. Det gör att livet blir enklare att leva, och ger mig bättre förmåga att hushålla med mina resurser. Hållbart, helt enkelt, både kortsiktigt och långsiktigt!

Resurshushållning

Just idag, när jag vaknar med lite känning av halsont så känns det lite likadant som det gjorde när jag skrev texten ovan, den 16e december. Dessutom känns det extra bra att jag, när jag vaknade igår gjorde det fylld av energi, för oj så mycket jag fick gjort då åt en av mina uppdragsgivare. Dagen är uppbokad med möten, som inte tar så mycket på min energi, så jag kommer se till att göra mig en bra dag även idag!

Jag har det löjligt bra.

Publicerad den av
Svara

Jag har det löjligt bra. Trots lite feber och lätt illamående sen igårkväll, så har jag verkligen det. Sitter i min soffa med dator i knät, nyss uppstigen ur min varma säng. Faller matlusten på är kyl, frys och skafferi välfyllda, och rent vatten har jag i kranen dessutom. Värsta lyxlivet! Tom när jag känner mig ynklig och krank.
lyxlivSitter i soffan med katten i knät, varm och gosig, tittar på Monica Z på SVTPlay. Lyxliv.
Tacksamhet.
Hälsa.
Familj.
Vänskap.
Mat i magen, både idag och imorgon. Inget snack om saken.
Lever i ett land med sociala system som, om än i osynk med samtiden och med mycket övrigt att önska, trots allt finns och fungerar. Skolgång, sjukvård, socialförsäkring osv.
Barnen går i skola och har meningsfulla fritidsaktiviteter tack vare engagerade människor som brinner för fotboll, fridykning, och allt annat mellan himmel och jord.

Skänker en tanke till dig som inte har råd att värma upp ditt hem. Eller handla mat.
Du som bor på gatan, du som flytt från ditt land, du som kommit bort från hela din familj.
Du som lämnat barnen hos dina föräldrar, desperat efter att få ihop en slant så du kan skicka pengar till mat, kläder, skolgång till dem.
Du som drömmer mardrömmar om bomber och skott, om jordbävningar och översvämningar.

Att medvetet se mitt välstånd, och dela med mig, göra en insats, på de sätt jag kan, utöver den skänkta tanken. Känns viktigt för mig. För jag har det löjligt bra. Och jag är oändligt tacksam för allt jag har fått mig givet, för allt som jag själv skapat. Möjligt för jag bor i ett land som ligger högt på alla listor som finns, över allsköns aspekter. Medellivslängd, barnadödlighet, korruption, arbetslöshet, jämställdhet och mycket mycket annat. Hur vore mitt liv om jag hade fötts i ett land som ligger i nedre spannet av dessa listor?