Den utsträckta handen.

Hej, har du handlat något tungt som du vill få hemkört i min bil?
Frågan kom från grannfrun, som sett mig stå i kassan på Ica Maxi, väl medveten om att jag inte har någon bil utan tar mig fram mestadels med cykeln till hjälp. Jag hade inte handlat tungt, vilket hon såg själv, men tog sig ändå tiden att komma bort till kassorna och ställa frågan till mig. Jag tackade nej, och uttryckte samtidigt min glädje över att få frågan ställd till mig.

När jag packat samman det lilla jag handlat gick jag till paketutlämningen och hämtade ut de två paket som var anledningen till att jag cyklat till Ica Maxi överhuvudtaget. Och helt plötsligt insåg jag att det där erbjudandet kom väldigt lägligt. För paketen jag hämtat ut var ganska stora och otympliga. Hade säkert kunnat krångla fast dem på cykeln på något vis, men… tittade mig omkring och fick syn på dem, så jag styrde kosan mot dem och frågade om erbjudandet fortfarande var giltigt, eftersom jag helt plötsligt hade mycket att försöka få hem på cykeln. Jovisst, sa hon, så jag la mina paket i hennes vagn jämte liten gosse som förnöjt mumsade i sig en korv från korvkiosken, och cyklade hemåt.

En stund senare knackade det på dörren, och där stod grannfru och gosse, bärandes på vars ett stort och otympligt paket. Jag tackade så enormt mycket för hjälpen och servicen – Personlig hemkörning de luxe! – och började raskt öppna paketen, som jag visste innehöll två par nya barfotaskor från Vivo Barefoot, och så Eve, min Eve.

Hela denna upplevelse gjorde mig så glad. Tänk, att en sån till synes liten oskyldigt ställd fråga kan bringa sådan tacksamhet! Så vänligt, så omtänksamt, så kärt av grannfrun att bemöda sig om att sträcka ut en hand, bara för att. Och att faktiskt ta emot den, säga, Ja, tack, jag tar gärna emot lite hjälp. Bådadera kräver så lite av den enskilda individen, och ger så ofantligt mycket, både för individen som för samhället i stort. Det är ju Tillsammans vi gör varandra bra.

Resurshushållning

Det finns något segt i mig för tillfället. Får inte riktigt ur mig allt jag tycker jag borde… Och samtidigt, det som verkligen behöver göras, görs. Så kanske det bara handlar om prioriteringar? Kanske det handlar om att tidslinjen dras ut, lite mer än vanligt, lite större mellanrum mellan saker, lite längre mellanrum där jag samlar kraft, energi, inre resurser. Mellanrum som ger mig styrka att leverera nästa sak högst upp på listan. En efter en bockas de av, trots allt, och livet går vidare. Ja, någon kanske får vänta lite längre på en offert. Ja, dokumentet som ska skrivas kanske inte blir klart innan jul som jag avsåg initialt. Ja, dammråttorna frodas och förökar sig hej vilt.

Spelar det någon roll?

I det stora hela?

Nej. Jag tror inte det i alla fall. Hade jag trott det, så hade jag levererat. På min egen bekostnad, eftersom resurserna just nu är lite låga. Så istället för att lite i förtid leverera sånt som kommer bli klart när det verkligen behövs, så ger jag mig själv gåvan som finns i mellanrummen. Bankar inte på mig heller. Varför ödsla energi på det? Det gör varken att mellanrummen ger mig den välbehövliga uppladdning jag önskar, eller att jag levererar snabbare. Snarast tvärt om.

Resurshushållning. Så enkelt är det. Jag har en viss mängd inre resurser just nu att använda mig av, och det gör jag, där de gör som mest nytta och glädje. Resten av tiden tar jag till att fylla på förrådet. Så att jag kan leverera nästa grej. Och sen fyller jag på igen.

Och ett tu tre, så kommer dagen komma när jag vaknar med helt fulladdade batterier, där segheten är ett minne blott och jag kör på i den där farten som jag brukar. Den dagen är välkommen. Men dagen som är idag, den sega och lite låga dagen, den är lika välkommen. Det finns ingen konflikt där i mig. Jag är ok i det som är, för det som är är. Om jag inte vore i acceptans, så skulle jag bråka med mig själv, och slösa resurser helt i onödan. Känner stor tacksamhet för att jag lärt mig hur denna eviga vågrörelse fungerar, för mig. Det gör att livet blir enklare att leva, och ger mig bättre förmåga att hushålla med mina resurser. Hållbart, helt enkelt, både kortsiktigt och långsiktigt!

Resurshushållning

Just idag, när jag vaknar med lite känning av halsont så känns det lite likadant som det gjorde när jag skrev texten ovan, den 16e december. Dessutom känns det extra bra att jag, när jag vaknade igår gjorde det fylld av energi, för oj så mycket jag fick gjort då åt en av mina uppdragsgivare. Dagen är uppbokad med möten, som inte tar så mycket på min energi, så jag kommer se till att göra mig en bra dag även idag!

Jag har det löjligt bra.

Jag har det löjligt bra. Trots lite feber och lätt illamående sen igårkväll, så har jag verkligen det. Sitter i min soffa med dator i knät, nyss uppstigen ur min varma säng. Faller matlusten på är kyl, frys och skafferi välfyllda, och rent vatten har jag i kranen dessutom. Värsta lyxlivet! Tom när jag känner mig ynklig och krank.
lyxlivSitter i soffan med katten i knät, varm och gosig, tittar på Monica Z på SVTPlay. Lyxliv.
Tacksamhet.
Hälsa.
Familj.
Vänskap.
Mat i magen, både idag och imorgon. Inget snack om saken.
Lever i ett land med sociala system som, om än i osynk med samtiden och med mycket övrigt att önska, trots allt finns och fungerar. Skolgång, sjukvård, socialförsäkring osv.
Barnen går i skola och har meningsfulla fritidsaktiviteter tack vare engagerade människor som brinner för fotboll, fridykning, och allt annat mellan himmel och jord.

Skänker en tanke till dig som inte har råd att värma upp ditt hem. Eller handla mat.
Du som bor på gatan, du som flytt från ditt land, du som kommit bort från hela din familj.
Du som lämnat barnen hos dina föräldrar, desperat efter att få ihop en slant så du kan skicka pengar till mat, kläder, skolgång till dem.
Du som drömmer mardrömmar om bomber och skott, om jordbävningar och översvämningar.

Att medvetet se mitt välstånd, och dela med mig, göra en insats, på de sätt jag kan, utöver den skänkta tanken. Känns viktigt för mig. För jag har det löjligt bra. Och jag är oändligt tacksam för allt jag har fått mig givet, för allt som jag själv skapat. Möjligt för jag bor i ett land som ligger högt på alla listor som finns, över allsköns aspekter. Medellivslängd, barnadödlighet, korruption, arbetslöshet, jämställdhet och mycket mycket annat. Hur vore mitt liv om jag hade fötts i ett land som ligger i nedre spannet av dessa listor?

Om tacksamhet

Sus bloggar om tacksamhet och det väcker något i mig. Kanske inte minst eftersom jag var en av de där väninnorna i Umeå. Läs och reflektera, och kom sedan tillbaka till mitt blogginlägg, som fortsätter nedan.

Läst än?

Om inte – gör det här: https://rektorndotcom.wordpress.com/2015/02/21/inte-tacksam-direkt/

Ok, nu förutsätter jag att du läst.

Själv landar jag i just det att vi alla lägger in olika saker i begreppet tacksamhet. Själv njuter jag av min ökande medvetenhet kring den tacksamhet jag känner – som kanske också kan kallas att njuta i stunden. Eller en lättnad över att något blev av, eller inte blev av. Många olika begrepp som jag för min del börjat samla under paraplyt tacksamhet.

Jag skrev en variant av ovanstående stycke som en kommentar till Susanne på Facebook, och fick följande kommentar tillbaka:

Åh H, bra tanke med paraply! Jag tänker mer jordankare. Olika sidor av samma mynt som sannolikt är mer av en ikosaeder än tvåsidigt mynt.

Oliver och tacksamhetsburkenTacksam för att ha Sus i mitt liv(Är det nu jag ska erkänna att jag slog upp ikosaeder för att säkra att jag hade rätt bild i sinnet? Ja, det gjorde jag. Och ja, jag tänkte mig nått sånt som det visade sig vara. *pjuh*)

Tacksamhet är inte något jag låtit ta stor del av mitt liv tidigare. Tror jag. Försöker minnas tillbaka och kan absolut se stunder då jag varit enormt tacksam. Men inte dagligdags och inte så medvetet. Kanske mer så som Sus tänker kring ordet, att det är den riktigt stora tacksamheten hon tänker sig, när hon smakar på ordet, känslan, begreppet.

Idag väljer jag nog mer det andra sättet, har sedan nyår till och med en tacksamhetsburk där jag lägger små lappar med de där små tacksamhetsglimtarna, stunderna av njutning, glädje, vidunderlighet och humor. Dagens lapp blev en lapp till just Sus, som jag verkligen uppskattar att ha i mitt liv, för allt som oftast utmanas jag i tanken i hennes sällskap. Andra stunder skrattar jag så jag nästan kissar på mig. Och jag älskar att befinna mig i båda de stämningslägena, och alla däremellan med. Så kan det vara att vara tacksam när man heter Helena och är jag. Och det e jag banne mig bra tacksam för!

Hur tänker du kring tacksamhet? Paraply eller jordankare? Tänker du på det riktigt stora, eller väver du in det lilla i begreppet? Eller befinner du dig på en helt annan sida på den där ikosaedern?

 

Dela med dig!

Igår huserade jag på en yrkeshögskola hela dagen, och jag hade väldigt roligt. Jag gillar att vara samskapare av nya insikter och tankar. Fick två telefonmeddelanden under dagen, som jag lyssnade till, och det första av dem var så roligt att jag satt och skrattade när jag lyssnade.

Handen på hjärtat, där hade det kunnat ta slut, eller hur? För hur ofta delar vi med oss av vår upplevelse, vår glädje, vår känsla? Jag vet inte hur du svarar på den frågan, men jag vet att jag skulle kunna dela med mig så väldigt mycket mer.

Och igår så agerade jag faktiskt på det. Jag hade inte tid att ringa tillbaka när jag lyssnade av meddelandet (det gjorde jag i förmiddags istället), men jag hade tid att skicka ett litet mess. Så det gjorde jag, och jag fick ganska omgående ett svar.

Skrattet

Nu kanske du tänker ”Men det där var väl ingenting?” och det är just precis det jag försöker säga. Det tog mig säkert inte ens en minut att knappa in mitt meddelande. Det krävdes nästan ingen insats från min sida för att förmedla mitt tack, men jag tror mig veta (och sen är jag ju läskunnig också) att det uppskattades hos dess mottagare.

Så du, jag har en utmaning till dig. När du läser detta, tänk efter om det finns någon som gett dig en skön känsla den senaste tiden, och hur du skulle kunna förmedla din tacksamhet till vederbörande. Och nu – gör’t! Utmaning antagen?

Adventslyft nr 8 – Tacksamhet

Häromdagen lyssnade jag till en podcast som handlade om Positive Psychology, som måtte vara ett av de mest spännande forskningsområdena i dagsläget. Att släppa vårt krampaktiga tag om det patogena och istället börja hitta det salutogena, det som ger livskraft och styrka att leva, snarare än det som sänker och hämmar oss. Det är fascinerande.

tacksamhetAtt visa TACKSAMHET är ett av de enklaste men också mest verksamma sätt att agera salutogent i ditt eget liv, visste du det? Något så enkelt som att inleda varje dag med att skriva ett mail/brev/tweet till någon som gjort skillnad i ditt liv, ger på 21 dagar oerhört stor positiv effekt i ditt liv, enligt forskning som utförts på Harvard University av bland annat Shawn Achor.

Att sitta här och reflektera på ordet TACKSAMHET väcker en föresats i mig att varje dag skicka en hälsning till någon som gjort skillnad. Jag inledde redan härom morgonen med ett tweet till twännen @thompotti, som jag avslutade med hashtaggen #dugörskillnad. Jag vet nämligen att människor GÖR skillnad. Men ibland glömmer de bort det. Likväl som jag själv glömmer bort det, och därför också är noga med att visa tacksamhet för mig själv.

Vissheten att vanan att visa tacksamhet faktiskt ger positiva effekter och har en stark påverkan på min förmåga att njuta och glädjas åt det som är min vardag, det som är mitt liv, gör det bara än mer fantastiskt. Och viktigt.

Tacksamhet – jag tänker på vikten av att visa min tacksamhet, och har därför föresatt mig att visa den dagligen, i en eller annan form.
Tacksamhet – vem eller vad tänker du på?

Instagrammade ögonblick av lycka

Sitter nere på stranden vid Sibbarp och läser bok. Make och son spelar fotboll med en boll de lånade av sällskapet vid nästa buskage, ett sällskap som just nu ligger och solar, läser och snackar.

(Dottern är hos momo och njuter av uppmärksamhet, excellent service och ett helt gästhus i egen besittning om någon undrar.)

Hört och läst många synpunkter på alla dessa bilder av solsken, fester, grillande på stranden, fikastunder i trädgården, barn med glass i högsta hugg, loppisfynd, bärplockning, och allt vad vi översköljs med på sociala media som Facebook, Twitter, Instagram. Många av dessa synpunkter är negativa, att vi målar upp oäkta fasader av hur bra vi har det, medan smärtan, sorgen, ensamheten inte får plats, inte är välkommen.

20140717-170933-61773997.jpg

Så kanske det är, men samtidigt slås jag av tanken att alla dessa instagrammade ögonblick av lycka kanske också hjälper oss att känna tacksamhet. Tacksamhet över det jag har, just här och nu, över det jag värderar så högt att jag vill föreviga det och dela det.

Kanske det är en anledning till sociala medias framgång, att det också möjliggör en mikrostund av reflektion, av tacksamhet, glädje och njutning. Jag vet att jag själv kan känna hur tacksamheten över liv och leverne, hus och hem, familj och vänner, kan lägga sig mjukt och varmt i mitt inre, som vore det en gåva. För är det inte just det som tacksamhet är, en gåva som öppnar för en stunds lycka?