Etikettarkiv: ansvar

Real Love – Kärlek utan villkor (bok 9 av 12)

Publicerad den av
Svara

Real Love – Kärlek utan villkor skriven av Greg Baer har stått oläst i bokhyllan i många år. Har en handfull vänner och bekanta som prisar den över allt annat, och ändock har den inte lockat mig att plocka upp den. Trots det har den inte sorterats ut i de senaste årens röjarrundor, och där med förtjänade den en plats i årets tolv. 

”Förtröstan är ingen känsla. Det är ingen önskan och inget hopp. Det är ett val vi gör. Med tillit väljer vi att tro att något är sant, och sedan bete oss som om det var så.” (Min emfas.)

Trots det så har den inte kittlat, så inte heller när jag väl började läsa. Första tredjedelen av boken skummade jag raskt, läste vertikalt stundvis, och snappade mest upp ett innehåll bestående av floskler och självklarheter. Emellanåt är självklarheter inte så självklara, men dessa var vare sig särdeles välskrivna eller utmanande för mig. Men sen tog det sig, kanske för boken blev bättre, alternativt för att jag nyligen haft ett antal samtal på tema tillit. 

”[…] när du berättar sanningen om dig själv ger du folk runt omkring dig möjlighet att få veta om de kan vara visa män och kvinnor, och du ger dem också möjlighet att utveckla den naturliga förmågan att acceptera och älska andra människor – i detta fall dig. När vi övar tillsammans kan vi alla bli visa män och kvinnor, men den möjligheten får vi inte förrän en av oss har mod och förtröstan nog för att våga berätta sanningen om sig själv.”

Kanske för att jag i den pågående djupdykning jag gör i mitt inre (med fokus skam) berättar sanningar om mig för mig. Och för en liten grupp av visa män och kvinnor, som hjälper mig hålla kursen, och samtidigt öppnar upp för att berätta sanningar som sig själva. Känslan som uppstår i detta sammanhang är sannerligen en känsla som slår det mesta. 

”Kom ihåg att det kvittar hur många som inte accepterar och älskar dig. Det spelar bara roll att det finns några som gör det, och du kommer aldrig att hitta dem om du inte låter dem se vem du egentligen är.”

Kanske för att jag ständigt ställs inför situationer där jag ges utrymme att lära nytt. Att få syn på mig, mina reaktioner och känslor, att fånga dem i svansen och ta mig en ordentlig titt. Vad är det egentligen för varelse?

”Att berätta sanningen om sig själv ger en underbar frihetskänsla.”

Kanske för att jag, när jag berättar sanningen, inte längre behöver lägga kraft och energi på att hålla dolt, att gömma, att smyga. En form av take it or leave it, this is who I am, men ändock… inte. Eller. Alltså. I n t e i bemärkelsen jag är oföränderlig, och gör precis som jag vill, oavsett vad det får för konsekvenser. Men. Inte alls. Utan snarast jag är människa och gör misstag och lär mig i en evig cykel. Jag använder dock dessa lärdomar till gagn för mig, dig, oss, till den bästa av mina förmågor, för jag tar ansvar för den jag är och det jag gör”, om du förstår?

”Att berätta sanningen är mycket lättare än den ansträngning det är att ljuga, bli arg, spela offer och i övrigt skydda oss själva för att få villkorlig kärlek. Att säga sanningen om sig själv är inte på långa vägar lika ansträngande som att jaga bekräftelse och använda skyddsbeteenden. Det kräver bara mer tillit.” (Min emfas.)

Och jag väjer tillit. 
Jag väljer att lita till. Lita till dig. Lita till mig. Lita till oss.
Det är ett av de sätt jag vill vara i världen på. Och det är i högsta grad ett aktivt val jag gör.

”När folk kan medge att de har fel innebär det att de också kan säga sanningen om sig själva. Om de klarar det kan de lära sig att känna sig älskade och att älska andra. Människor som inte kan medge att de har fel kan inte lära sig någonting. Hur kan du lära dig något om du redan har rätt om allt?” 

Kanske för att jag hade fel.
Var upptagen med mitt, mina tankar och känslor, tänkte inte på dig. Inte på riktigt. Tänkte bara på dig i överförd mening, i betydelsen vad andras tankar om dig skulle betyda för deras tankar om mig. Rädsla. Att inte bli sedd som bra nog, misslyckad, en katastrof. Alla borde/måste/skulle som jag kan se rulla förbi i deras inre, de som dömer mig utifrån deras syn på dig, som drog de gång efter annan på en enarmad bandit fylld med borde/måste/skulle:n istället för körsbär, persikor och pengapåsar.

Och kanske var det just detta, att boken, en tredjedel in, trampade på en ömmande tå, som gjorde att jag slutade skumma, övergick till horisontalläsning, och fann både ett och två guldkorn. 

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Ursäkt eller förklaring?

Publicerad den av
8

Jag är högkänslig och därför kan jag inte gå på nätverksmingel.
Nej. Om du är högkänslig så är det garanterat tuffare för dig att gå på ett nätverksmingel, men det är ingen ursäkt att inte göra det. Finns det en vinst i att mingla, så är din HSP en förklaring till varför det kommer krävas mer av dig, men dölj dig inte bakom beskrivningen.

Min pappa är alkoholist och slog mig som barn. Därför är jag nu alkoholist och slår mina barn.
Nej. Att du haft en tuff barndom som jag inte önskar någon, är inte en ursäkt för att du själv ska behandla dig och dina barn på samma vis som din pappa gjorde. Det är möjligen en förklaring till varför det är tuffare för dig, i avsaknad av en god förebild, men det betyder bara att du kanske behöver anstränga dig extra mycket.

Jag försov mig och därför kom jag för sent till vårt möte.
Jo. Visst. Men det är ändå ingen ursäkt. En förklaring, ja, men inte en ursäkt. Du borde ställt fler klockor, gått i säng i tid, eller vad nu skälet till att du försov dig var.

Eftersom jag är döv kan jag inte komponera musik. Eftersom jag inte kan använda mina armar/händer kan jag inte måla.
Jo. Beethoven kunde, även sedan han blev helt döv. Och Mun- och fotmålarna motsäger definitivt det sistnämnda.

Eftersom jag är så svag i armarna kan jag inte göra pull up’s.
Mmm. Det stämmer. Det kan jag inte. Eftersom jag är svag i armarna, och tung i gumpen… Men det är ingen ursäkt. Det är månne en förklaring, men istället för att vara en ursäkt är det bara ett bevis på min bristande vilja. För det är klart jag kan lära mig att göra pull up’s om jag satte mig för att göra det.

Det är en förklaring till varför det krävs mer. Inte en ursäkt att inte försöka. Sen har vi alla val att göra. Jag behöver inte göra allt som jag skulle kunna göra. Vad jag väljer är mitt beslut. Men när jag använder ursäkten som skäl… det är det jag opponerar mig mot! För det innebär också att jag inte tar mitt ansvar för mitt liv. Skyller på yttre omständigheter, snarast än står för mina egna val och prioriteringar.

Ser du skillnaden?
Mellan att använda en omständighet oaktat om det är ett hinder, en bristande förmåga, en diagnos eller bara en dålig vana, som ursäkt, eller som förklaring? 

Människan är kapabel till mer än hen tror och förstår (framför allt den som är klok nog att be om och ta emot hjälp från sin omgivning. Tillsammans gör vi varandra bra!). Det ser vi bevis på om inte dagligen så åtminstone flera gånger i veckan. Folk som bestiger berg fast de är förlamade, människor som lär sig simma och blir elitidrottare fast de är förlamade och/eller saknar armar och ben, människor som tar sig tillbaka från ruinens brant och skapar rika liv för sig fast de varit både hemlösa, alkoholiserade, arbetslösa… 

Jag ser detta åtminstone. Och jag vet, fast det smärtar att erkänna det, att jag kan åstadkomma ofantligt mycket mer än jag gör, om jag slutar att gömma mig bakom ursäkter. Inte kan väl jag, inte ska väl jag, har inte tid, har inte råd, har inte tillräckligt många vänner, saknar kontakter, vågar inte… ursäkter, ursäkter, ursäkter.

Vem gagnas av ursäkterna och ursäktandet?

Lekfull tantra – din väg till att njuta av livet (bok 4 av 12)

Publicerad den av
7

Hösten 2017 så korrekturläste jag en tidig version av boken Lekfull tantra. Den var bra då. Den är bättre nu. Riktigt bra! Charlotte Cronquist kan skriva, hon är en ordkonstnär som arbetat som journalist, redaktör och författare i många år.

”Låt glimten i ögat vara där, lämna allvaret utanför din lekplats och möt det som sker med öppna ögon. När du varken vet vad som ska hända eller har förväntningar på vad som ska ske kan magi uppstå.”

Charlotte är dessutom min föregångare, med vilket jag menar att hon går före. Visar en möjlig väg. Charlotte är min vän och tillika medspelare i min Mastermind-grupp, och det är precis det hon gör. Hon förebildar vad som är möjligt när man lever så modigt, öppet, ärligt och upplevelserikt som Charlotte gör.

Kanske är det vår gemensamma bakgrund som huvudfotingar som gör att det känns så tryggt för mig att ha henne i ryggen? Vad jag än hittar på, så har jag henne där, som ett extra trumfkort att dra vid behov.

”Jag tränar på att möta människor utifrån mina behov och mina gränser. Jag lär mig att säga ja eller nej på de rätta ställena. Då ger jag mig själv platsen och rätten att bestämma om, när eller hur någon annan får röra vid mig. Det är viktigt att bli mött i min takt. Det är viktigt att jag tar eget ansvar och har modet att vara vänlig, bestämd och tydlig med vad som är tillåtet i ett möte med mig.
[…] Utgå inte ifrån att någon kan läsa av dig, utan uttryck dina gränser när det behövs, med ord eller gester eller med en kombination av dem.”

Eller som min kollega Pernilla Tillander säger: Tydlighet är snällhet. Det är precis det här jag har varit dålig på. Men inte längre.

Och det är precis en sån här sak som gör denna boken och Charlottes arbete som kärlekskrigare så viktigt: för det här handlar inte om sex. Enkom. Icke sa Nicke. Det här – att sätta gränser, att ta reda på mina egna behov, att ta ansvar för mig, det påverkar ju allt jag är, allt jag gör, alla jag möter. Om jag är tydlig så gör det skillnad oavsett om jag möter dig vid nakenbryggan, i sovrummet, i konferensrummet eller på en CoachWalk. Min tydlighet gör skillnad. I livet som helhet.

”Träna på att äga dina känslor.
[…]
Reflektera gärna över vilka slags känslor som du tycker eller har tyckt känns fel – i allmänhet och i sexuella situationer? Hur skulle du kunna möta dem på ett lekfullt sätt?”

Boken är full av frågor som dessa, som lockar mig till reflektion (och just denna frågeställning väcker enormt många tankar i mig!). Och lika full av övningar som lockar mig till att testa, leka, experimentera och utforska. I boken finns något för alla och en var, för singlar som för par, för ung som för gammal och inte minst för kropp såväl som för knopp.

Nu läser jag Lekfull tantra – din väg till att njuta av livet ännu en gång. Mellan mina två läsningar har jag varit deltagare på en helgkurs i Lekfull tantra, och oj vilket intryck den helgen gjorde i mig. Som öppnade den en helt ny värld för mig, en värld som jag förnekat mig själv i alltför många år. Salighetens värld.

”Ge dig tid, det finns en värld av njutning att upptäcka och i centrum av den världen finns du.”

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Jag var så himla tråkig…

Publicerad den av
10

Tänk dig följande:

Jag var på ett så tråkigt möte idag.
Det händer ju, eller hur?
Fast vad händer om du vänder på steken:
Jag var så himla tråkig på mötet idag.

Det där brukar Pernilla säga som ett sätt att vända på perspektiven, och varje gång jag hör henne säga det så är det något i mig som hoppar till. För jag gör ju så, emellanåt. Skyller ifrån mig. Lägger mötets kvalitet på nån annan, istället för att kliva fram och ta mitt eget ansvar för det: Det var jag. Jag bidrog inte på ett sätt som gjorde mötet givande för mig. 

Hur absurt är inte det? Varför i allsindar skulle jag ödsla min tid på ett möte som jag i n t e ser till är givande för mig?
Om jag inte har något att bidra med – varför är jag där?
Om jag inte har någon nytta av informationen/innehållet – varför är jag där?
Om mötet inte handlar om vad jag trodde – varför stanna kvar? Och varför tacka ja till ett möte utan agenda, ett möte vars syfte inte är tydligt för mig, överhuvudtaget?

Jag har just avslutat ett webinarium som jag deltog i, ett interaktivt dylikt, och jag är fylld av energi. Det vill säga, det var ett möte som verkligen gav mig något. Och vänder jag på det så kan jag då, för egen del, säga jag gav verkligen av mig själv på detta mötet, och det gör att mötet, för mig, var värdefullt. Det gagnar. Jag såg till att mötet, som var frivilligt, gav mig något, genom att jag var närvarande nog att se till att jag fick ut av det vad jag behövde. Och då kommer energiboosten på köpet.

Läge för en utmaning kanske? Vad skulle hända om du, nästa gång du går från ett möte och är lite missnöjd, känner att du ödslat din tid, att det ingenting gav, vänder på steken och säger Jag gav ingenting av värde på dagens möte? Med lite flyt kanske du fångar ditt missnöje redan under sittande möte och kan vända på steken där och då? Kanske kan du göra mötet givande genom att ge något av värde?

Inkludera och Mötas – slutfört med den äran!

Publicerad den av
7

Igår tog jag del i slutkonferensen för ESF-projektet Inkludera & Mötas i Skurups kommun, som både skapats och projektletts av Annhild Månsson. Slutkonferensens rubrik löd: Vad gör vi bättre nu när vi kan? och programmet för dagen gav både en historik över projektet, summerade dess resultat som gav nytt tankespjärn framöver till alla deltagarna. Inkludera & Mötas har, med en budget på 11 miljoner kronor, haft över 900 unika deltagare som genomgått ca 27 000 kompetensutvecklingstimmar.

Marie Cornmark har varit processledare för min och Pernilla Tillanders projektinsats Ringar på vattnet för förskolorna. Hon tog del i den inledande panelen, och hon personifierade essensen av vårt budskap när hon erkände att det var läskigt att tacka ja till att sitta i panelen inför 500 personer och att hon utmanade sig själv och tackade ja. Vikten av att ”förebilda” har landat så fint i Marie, som kliver fram, testar, lär sig, utvecklas, och, som hon uttryckte på scen: vågar titta på sig själv och ta ansvar för sin egen utveckling.

Doodle över inledande panel och Anna Tebelius Bodin om Hjärnan – vad alla borde veta!

Efter förmiddagsfikan var det dags för Anna Tebelius Bodin att äntra scenen, på temat: Hjärnan, vad alla borde veta! Mycket spännande; insikter såväl som konkreta tips fick jag mig till dels under detta pass – t ex tumregeln att aldrig låta folk sitta ner mer än maximalt 30 minuter (och helst bara hälften av det). När vi ställer oss upp aktiveras hjärnan som förberedelse på att vara i rörelse, när vi sitter ner går den i viloläge. Och vikten av att ge input mitt eget uttryck för att överhuvudtaget ha en chans att minnas några av de 11 miljonerna input min bakre hjärnhalva tar emot, varje sekund! Eget uttryck är precis vad jag gör med mina doodlar.

På förmiddagens valbara pass lyssnade jag till Verenice Bengtsson som talade om Välkommen – är du redo för inkludering? Om drivkrafter och passioner, om relationer och mänskliga rättigheter, och inte minst insikten att mångfald inte är ett mål utan ett medel för att nå andra mål.

Efter en sagolikt god lunch var det dags för eftermiddagens valbara pass: Kunskapsverkstad och framtidsforum med Magnus Eriksson. Givande att i mindre grupper av salig blandning få problematisera, spåna och lyfta erfarenheter och lärdomar både från projektet i sig som för vad som kan vara av intresse framöver.

Doodle över Verenice Bengtsson om inkludering och kunskapsverkstad med Magnus Eriksson.

Därefter återsamlades vi allesammans (över femhundra deltagare!) i stora salen för att under en och en halvtimme få skratta, förvirras och beröras av Sara Lund. Strålande genomfört! Stående ovationer efteråt, högst välförtjänt. (Inte för inte Sara nominerats till Årets Talare av Talarforum 2018!) Börjar jag fråga ”Källa på det?” framöver kan det direkt härledas till dessa 90 minuterna med SaraClaes.

Doodle över Sara Lunds fantastiska avslut på slutkonferensen.

Och sen var det slut efter avtackning av projektteamet som med den äran genomfört en riktigt bra slutkonferens men än viktigare: roddat hela detta projekt av modell större i hamn. Det har varit en ynnest att vara en del i projektet (på många olika vis!) och det är min absoluta förhoppning att lärdomarna från Inkludera & Mötas fortsätter sprida ringar på vattnet under lång tid framöver.

Marshmallowtestet – Att bemästra självkontroll (bok 23 av 26)

Publicerad den av
3

Marshmallowtestet – att bemästra självkontroll, skriven av Walter Mischel, mannen bakom testet. Så befriande att läsa hans egna ord kring detta berömda test, vars resultat och slutsatser förvrängts till oigenkännlighet i kvällspressen (vilket omodernt begrepp förresten…). Jag blev riktigt intresserad av att läsa boken först när jag hörde honom berätta om sina slutsatser i ett avsnitt från Invisibilia (NPR) som jag tipsat om tidigare: The Personality Myth. Rekommenderar varmt att lyssna till podden, för oj vad det finns gott om tankespjärn där!

”Vad barn är utrustade för att förstå verkar mest begränsas av vår förmåga som vuxna att räkna ut det.”

Det här är en lättläst och ändock faktaspäckad bok (med fotnötter som ger den lässugne rejält med material att gräva ner sig i) som i stort pekar på mycket basala saker. Tankar skapar känslor, och de känslorna gör att vi reagerar eller agerar, på sätt som ger oss en feedback som befäster våra tankar. Oavsett om agerandet ger en positiv spiral eller om reagerandet ger en negativ spiral, så befäster vi vår ursprungliga tanke. Att få syn på det, att bli medveten, där i ligger utvecklingspotentialen. Sen om den medvetenheten tar hjälp av en grundläggande förståelse hur tankar och känslor fungerar, eller om man drar till med olika om-så-strategier för att lära sig bemästra olika situationer… tja, båda spåren leder till ett rikare liv. (Märk väl: inte enklare. Rikare. Och inte rikt i betydelsen monetär rikedom, utan rikt som i helhjärtat.)

Mischel pratar om att känna hett och tänka kallt, och visar hur människor som förstår att ”hettan i känslan här och nu” kan behöva nyanseras och kylas ned, likväl som att ”kylan i tanken på en distanserad framtid” kan behöva nyanseras genom att värmas upp, agerar på ett sätt som gagnar dem bättre, både lång- som kortsiktigt.

”För att stå emot en frestelse måste vi kyla ner den, distansera oss från oss själva och göra den abstrakt. För att ta framtiden i beaktande måste vi värma upp den, göra den nära förestående och levande. För att planera för framtiden hjälper det att åtminstone kort uppleva den på förhand och föreställa sig alternativa scenarier som om de utspelades i nutid.”

Måhända att några tolkar Mischels uppmaningar som transaktionella. Gör si så händer så. Fast det jag läser in i de slutsatser han drar av sina forskningsresultat – kanske för att det är så jag förstår världen – är att det handlar om att inte ta sina tankar på blodigaste allvar, utan fråga sig ”Gagnar detta mig”, vilket krasst sett är de två livsstrategier jag lever livet utifrån (sen jag kom till insikt därom, vill säga).

Jag älskar också hur han beskriver både det fysiska som det psykologiska immunförsvaret vi alla är födda med. Immunförsvar som gör sitt bästa jobb om vi låter det göra det som det är till för, utan att störa allt för mycket.

”Medan det biologiska immunförsvaret håller oss vid liv genom att skydda oss mot sjukdom, minskar det psykologiska immunförsvaret upplevd stress och hjälper oss att undvika depression. Det psykologiska immunförsvarets stressreducerande och antidepressiva effekter stärker det biologiska immunsystemet, och de samverkar kontinuerligt för att försöka hålla oss på gott humör och friska, även när livet är särskilt grymt.”

Jag tycker om boken. Den ger mig både nytt tankespjärn som bekräftelse av sådant jag redan kommit till insikt om. En bok jag varmt rekommenderar dig att läsa. Snarast än att läsa kortfattade artiklar som berättar om Marshmallowtestet. De flesta jag läst/skummat ger jag inte mycket för. Gå till källan istället: Läs boken!

”Vad man har upptäckt om tänkande, hjärna och självkontroll låter oss gå vidare från [Descartes tes: cogito, ergo sum] till ‘Jag tänker, alltså kan jag ändra vad jag är’. För genom att ändra hur vi tänker kan vi förändra det vi känner, gör och blir. Om det leder till frågan ‘Men kan jag verkligen förändras?’ svarar jag med George Kelleys ord till terapiklienter som frågade honom om de kunde få kontroll över sina liv. Han brukade se en sådan klient rakt in i ögonen och säga: ‘Skulle du vilja det?'”

Där sätter han punkt i boken. Vid ett val, som skrämmer många.
Att ta fullt ansvar för sitt eget liv.

Skrämmer många. Lockar andra.
Jag är en av dem som lockas av det. Du?

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Salighet.

Publicerad den av
16

”Female sensuality”, Helena Roth. Skapad på Måla Mandala-kurs med Lisa Withlovelisa Rislöw, dagen innan helgkurs i Lekfull tantra, ledd av Charlotte Cronquist, reflektion nedan efter dag ett.

Närvaro.
Närhet.

Att finna mig.
I dina ögon.
Betrakta och betraktas.
I mitt ja. Mitt nej.
Tydlighet är snällhet, som alltid.
Att andas; frigörande, öppnande, energiskt. Ljudligt.

Kroppskontakt.
Händer som fjäderlätt smeker min kropp.
Styrkan av en arm som håller om.
Att låta njutningen synas, höras.

Att yppa min innersta önskan.
Vad vill jag. Just nu. Med just dig.
Att säga. Få. Ombestämma. Säga ånyo. Få ännu en gång.
Att våga släppa taget.
Att våga låta mig be om, få, ta emot.
Njuta.
Bara vara i. Vara med.
Sensualitet.
Smekningar.

Att inte ta ansvar för någon annan än mig.
Jag. Här. För mig. Inte dig.
Du. Här för dig. Inte mig.
I mellanrummen skapas Vi.
Flera stycken.
Växlar. Växer. Vävs ihop, av skratt, ögonkontakt, beröring.

Delar. Skrattar.
Sanning och lögn; mer skratt. Lättsamt och innerligt, på samma gång.
Sådant som är betydelsefull, och betydelselöst.

Elementmassage. Som jord, eld, vatten, luft, eter.
Tyngden. Jordad. Grundad. Mäktigt. Behövligt.
Förvåningen. Skönare att få än ge, vilket gav tillåtelse i efterhand för det jag gett. Som vinterbad: pirrande hud, nyuppväckt, levande. Blodet som flödar i ådrorna.
Porlande, pärlande. En stunds respit.
Lätt, lätt. Smekt av hår, av andning, av fingertopparnas yttersta del. Mer, ge mig mer!
Energismekt, av kraften i närhet och närvaro, även utan fysisk kontakt. Vi är så mycket mer, vi sträcker oss så långt bortom våra fysiska kroppar.

Gåvan.
Att jag gör. Vågar. Låter mig.
Ge. Få.
Njutning, innerlig njutning, långt från ABC.
Så mycket mer njutning det finns att tillgå i livet än jag vetat, vågat, förstått, förmått.

Börjar förstå.
Salighet!

Ansvar

Publicerad den av
5

Therese Linnér skrev på Facebook:
”Med risk för att bli helt lynchad så skriver jag nu detta”, och sen följde en text som hon senare publicerade på sin blogg under följande rubrik: Kompetenta barn blir passiva barn

”Den handlar mer om den icke tilltro som visas vad det gäller elevers förmåga att själva ta ansvar utifrån ålder och mognad. Elever som blir passiva och sitter och väntar på att bli serverade, som helst inte ska anstränga sig utan det finns en förhoppning om att problemet kommer lösas genom att någon annan fixar det. Det är en tickande bomb.”

Läs hela hennes inlägg! Nu. Innan du läser vidare. För det som komma skall är min reflektion på hennes tankar:

Det du sätter fingret på är för mig så mycket mer än bara vår syn på barn. Det är vår syn. Tydligen. På allt och alla.

Det gäller elever i skolan. Men även på alltför många arbetsplatser sker samma sak. ”Chefen bestämmer”. Man vågar inte fatta egna beslut för vi har skapat en rädslans ekonomi/styrning som är allenarådande.

Vi behöver, alla och envar, för egen del titta över hur Jag agerar i förhållande till detta. Överallt. På alla plan. Hemma. På jobb. Med släkt och vänner. Är jag en möjliggörare eller begränsare? Tar jag ansvar för någon annan? Ansvar som inte är mitt att ta? Eller tar jag hand om mig genom att ta det ansvar som är mitt att ta, och låter alla andra göra detsamma?

Jag sätter handen på hjärtat och säger…. shit.BoldomaticPost_Ibland-later-jag-inte-andra-t

Jag faller i fällan. Igen och igen.

Både i förhållande till mig själv (när jag vill att någon annan ska ta ansvar som är mitt att ta) och i förhållande till barnen, maken, släkten, arbetskamrater…. skit också. Listan kan göras lång. Jag låter inte andra ta sitt ansvar och ibland vägrar jag att ta mitt.

Men. Jag är medveten om det i hög utsträckning. Och mer och mer medveten blir jag. Den medvetenheten använder jag till att agera på det jag ser. I denna kontext betyder det, för mig, att jag allt oftare  tar mitt ansvar där det är mitt att ta och avstår från att ta det som är någon annans ansvar att ta.

Hur mycket ansvar tar du, som faktiskt inte är ditt att ta?
Och hur mycket ansvar undlåter du att ta ansvar, som faktiskt är ditt att ta?

Tolv år.

Publicerad den av
11

Med fyrtiofem minuter till godo till vårt allra första möte, kommer information att ingen tolk finns att tillgå. Hjälp! Panik! Vill komma igång. Vill träffa hen jag förordnats som God Man åt. Nu! Kastar desperat ut en efterlysning på Facebook. Inom minuter har jag fått hjälp. En fantastisk kvinna drar i en tråd och möjliggör vårt möte, med lite improviserad telefontolkning.

Tolv år.

Tänk. Att landa i ett främmande land, långt borta från välkänd kultur, miljö, natur. Som tolvåring. Att ställas inför en drös människor, där merparten inte talar mitt språk. Slussas än hit, än dit… lite Mormors lilla kråka över det hela. Än slank hen dit, än slank hen hit… Måtte det inte landa i diket. Jag lovar jag ska göra vad jag kan för att möjliggöra den bästa av framtid för dig. Mer kan jag inte göra. Men mindre ska jag inte göra heller.

Elva år.

Så gammal är min yngsta. Du är tolv. Ett år skiljer. Och erfarenheter för en hel livstid. Tror jag. Vet inte. För idag var bara startskottet på vår bekantskap. Jag hoppas få höra hela din story vad det lider. Men till dess ska jag göra vad jag kan för att säkra att dina omedelbara fysiska och psykiska behov tillgodoses. Varma kläder. Skor. Dagersättning.

Tolv år.

Tittar under lugg på mig. Ler lite blygt. Inte en massa frågor. Kanske alltför trött? Kulturchockad? Utmattad av allt hen varit med om innan/efter ankomsten till Sverige? Men när jag berättar kort om mig, min man, våra barn, deras namn och ålder, så upprepar hen med ett svagt leende barnens namn. Tittar mig i ögonen och tar varligt mina barns namn i sin mun. Tydligt att hen har vetskap, tolv år gammal, om kärleken mellan en förälder och dess barn.

Tolv år.

Jag har en sextonåring och en elvaåring. Jag vet vad en tolvåring behöver i generella termer. Det ska jag se till att ordna. Blir mycket att dra i nästa vecka, för att säkra att allt börjar snurra.I väntan på en God Man händer inte så mycket när man är tolv år gammal. Så nu får vi dra igång. Tillsammans. För jag vet samtidigt att alla tolvåringar är sina alldeles egna unika individer. Med egna behov. Önskemål. Favoriträtter och aktiviteter som lockar och drar. Och sin alldeles egna ryggsäck med erfarenheter och minnen, som ibland tynger och ibland gör livet lätt. Jag hoppas vinna din tillit, så att jag kan få en chans att göra mitt allra bästa för dig. Mer kan jag inte göra. Men mindre ska jag inte göra heller. För du är tolv år. Jag fyrtiotre.

Tolv år.

BoldomaticPost_Mer-kan-jag-inte-gora-Men-mindDags för mig att lyfta vuxenansvaret från dina axlar. Successivt kommer du få tillbaka det, i takt med att du växer, mognar, kommer in i den nya kultur, miljö och natur du nu befinner dig i. Du flög innan dina vingar var helt utvecklade. Du klarade det. Men det kostar på. Nu är det dags att låta vingarna sakteliga återhämta sig och växa klart. När det är dags för dig att flyga själv, så hoppas och ber jag att det är för att du är redo. Att det inte blir något du nödgas till, av en eller annan anledning, utan att det faktiskt är för att du är flygfärdig.

Tolv år.

Jag ska göra allt i min makt för att möjliggöra att dina vingar får utvecklas i lugn och ro. För det är vad mitt uppdrag som God Man handlar om. Som jag uppfattat det. Ett ärofyllt uppdrag, som jag inte tar lätt på. Det förpliktigar, på det allra bästa av sätt. Ett ansvar jag tagit på mig. Nu tänker jag svara an, om och om igen, för att göra det som krävs. Mer kan jag inte göra. Men mindre ska jag inte göra heller.

 

Vägen till eller från egoism?

Publicerad den av
4

Robert Klåvus länkade på Facebook till en krönika av Fredrik Virtanen i Aftonbladet på Facebook, och skrev bland annat följande:
I ett samhälle som idag bygger på egoism och narcissism – vi ska ha PTs, god självkänsla, sätta oss i första rummet, göra oss av med människor som inte ger oss god energi, livscoachas, ta selfies och champagnebilder, tänka karriär och tjäna mest pengar och konsumera oss till lycka – glömmer vi andra värden som gemenskap, vänskap, humanism, solidaritet och att sträcka ut en hand.

Jag reagerade på just det utklippta stycket ovan och kommenterade:
Jag håller med. Och samtidigt inte. För egen del – ju bättre jag lärt känna mig själv (ego?!?!) desto större ansvar tar jag för hur jag för mig i världen. Ju mer jag landar i mig, desto mindre konsumerar jag (jag bär mitt jag, behöver inte prylar för det), desto mer engagerad har jag blivit för att leva som om världen var mycket mer kärleksfull – den värld jag tror på och önskar – Jag lever som om den redan vore här.

Helena i gladmössan

Helena i gladmössan, den som gör att jag möter leende människor varhelst jag går.

Att ta selfies har gjort att jag tar mig själv på mindre allvar, att coachas har fördjupat min förståelse för att och hur vi alla hänger ihop, att se att när jag lever i mitt medfödda välbefinnande så kan jag också möjliggöra detsamma för så många andra runt om mig.

Är det jag som inte förstår att resan jag gjort borde gjort mig mer egoistisk & narcissistisk eller är det så att det faktiskt inte alls måste vara så. Ju mer jag känner mig själv desto mindre tar jag mig själv på allvar & därmed ‘strider’ jag inte på samma sätt som tidigare… Då mitt halvtaskiga självförtroende tidigare byggdes upp av att jag bråkade och stred för att MITT sätt skulle anses vara RÄTT sätt. Idag strider jag inte. Och jag vet till fullo att mitt sätt bara är ett sätt. Bland många.

Där tog kommentaren slut. Robert svarade och vi fortsatte talas vid över sociala media. Ett intressant samtal, och vi landade i samsyn, i stort.

Där är så mycket jag skulle vilja utveckla i detta. Så jag bestämmer mig för att göra det. Varmt tack Robert för att du inspirerade mig att fundera kring vägar till och från egoism och narcissism. Fortsättning följer…