Inkludera och Mötas – slutfört med den äran!

Igår tog jag del i slutkonferensen för ESF-projektet Inkludera & Mötas i Skurups kommun, som både skapats och projektletts av Annhild Månsson. Slutkonferensens rubrik löd: Vad gör vi bättre nu när vi kan? och programmet för dagen gav både en historik över projektet, summerade dess resultat som gav nytt tankespjärn framöver till alla deltagarna. Inkludera & Mötas har, med en budget på 11 miljoner kronor, haft över 900 unika deltagare som genomgått ca 27 000 kompetensutvecklingstimmar.

Marie Cornmark har varit processledare för min och Pernilla Tillanders projektinsats Ringar på vattnet för förskolorna. Hon tog del i den inledande panelen, och hon personifierade essensen av vårt budskap när hon erkände att det var läskigt att tacka ja till att sitta i panelen inför 500 personer och att hon utmanade sig själv och tackade ja. Vikten av att ”förebilda” har landat så fint i Marie, som kliver fram, testar, lär sig, utvecklas, och, som hon uttryckte på scen: vågar titta på sig själv och ta ansvar för sin egen utveckling.

Doodle över inledande panel och Anna Tebelius Bodin om Hjärnan – vad alla borde veta!

Efter förmiddagsfikan var det dags för Anna Tebelius Bodin att äntra scenen, på temat: Hjärnan, vad alla borde veta! Mycket spännande; insikter såväl som konkreta tips fick jag mig till dels under detta pass – t ex tumregeln att aldrig låta folk sitta ner mer än maximalt 30 minuter (och helst bara hälften av det). När vi ställer oss upp aktiveras hjärnan som förberedelse på att vara i rörelse, när vi sitter ner går den i viloläge. Och vikten av att ge input mitt eget uttryck för att överhuvudtaget ha en chans att minnas några av de 11 miljonerna input min bakre hjärnhalva tar emot, varje sekund! Eget uttryck är precis vad jag gör med mina doodlar.

På förmiddagens valbara pass lyssnade jag till Verenice Bengtsson som talade om Välkommen – är du redo för inkludering? Om drivkrafter och passioner, om relationer och mänskliga rättigheter, och inte minst insikten att mångfald inte är ett mål utan ett medel för att nå andra mål.

Efter en sagolikt god lunch var det dags för eftermiddagens valbara pass: Kunskapsverkstad och framtidsforum med Magnus Eriksson. Givande att i mindre grupper av salig blandning få problematisera, spåna och lyfta erfarenheter och lärdomar både från projektet i sig som för vad som kan vara av intresse framöver.

Doodle över Verenice Bengtsson om inkludering och kunskapsverkstad med Magnus Eriksson.

Därefter återsamlades vi allesammans (över femhundra deltagare!) i stora salen för att under en och en halvtimme få skratta, förvirras och beröras av Sara Lund. Strålande genomfört! Stående ovationer efteråt, högst välförtjänt. (Inte för inte Sara nominerats till Årets Talare av Talarforum 2018!) Börjar jag fråga ”Källa på det?” framöver kan det direkt härledas till dessa 90 minuterna med SaraClaes.

Doodle över Sara Lunds fantastiska avslut på slutkonferensen.

Och sen var det slut efter avtackning av projektteamet som med den äran genomfört en riktigt bra slutkonferens men än viktigare: roddat hela detta projekt av modell större i hamn. Det har varit en ynnest att vara en del i projektet (på många olika vis!) och det är min absoluta förhoppning att lärdomarna från Inkludera & Mötas fortsätter sprida ringar på vattnet under lång tid framöver.

Marshmallowtestet – Att bemästra självkontroll (bok 23 av 26)

Marshmallowtestet – att bemästra självkontroll, skriven av Walter Mischel, mannen bakom testet. Så befriande att läsa hans egna ord kring detta berömda test, vars resultat och slutsatser förvrängts till oigenkännlighet i kvällspressen (vilket omodernt begrepp förresten…). Jag blev riktigt intresserad av att läsa boken först när jag hörde honom berätta om sina slutsatser i ett avsnitt från Invisibilia (NPR) som jag tipsat om tidigare: The Personality Myth. Rekommenderar varmt att lyssna till podden, för oj vad det finns gott om tankespjärn där!

”Vad barn är utrustade för att förstå verkar mest begränsas av vår förmåga som vuxna att räkna ut det.”

Det här är en lättläst och ändock faktaspäckad bok (med fotnötter som ger den lässugne rejält med material att gräva ner sig i) som i stort pekar på mycket basala saker. Tankar skapar känslor, och de känslorna gör att vi reagerar eller agerar, på sätt som ger oss en feedback som befäster våra tankar. Oavsett om agerandet ger en positiv spiral eller om reagerandet ger en negativ spiral, så befäster vi vår ursprungliga tanke. Att få syn på det, att bli medveten, där i ligger utvecklingspotentialen. Sen om den medvetenheten tar hjälp av en grundläggande förståelse hur tankar och känslor fungerar, eller om man drar till med olika om-så-strategier för att lära sig bemästra olika situationer… tja, båda spåren leder till ett rikare liv. (Märk väl: inte enklare. Rikare. Och inte rikt i betydelsen monetär rikedom, utan rikt som i helhjärtat.)

Mischel pratar om att känna hett och tänka kallt, och visar hur människor som förstår att ”hettan i känslan här och nu” kan behöva nyanseras och kylas ned, likväl som att ”kylan i tanken på en distanserad framtid” kan behöva nyanseras genom att värmas upp, agerar på ett sätt som gagnar dem bättre, både lång- som kortsiktigt.

”För att stå emot en frestelse måste vi kyla ner den, distansera oss från oss själva och göra den abstrakt. För att ta framtiden i beaktande måste vi värma upp den, göra den nära förestående och levande. För att planera för framtiden hjälper det att åtminstone kort uppleva den på förhand och föreställa sig alternativa scenarier som om de utspelades i nutid.”

Måhända att några tolkar Mischels uppmaningar som transaktionella. Gör si så händer så. Fast det jag läser in i de slutsatser han drar av sina forskningsresultat – kanske för att det är så jag förstår världen – är att det handlar om att inte ta sina tankar på blodigaste allvar, utan fråga sig ”Gagnar detta mig”, vilket krasst sett är de två livsstrategier jag lever livet utifrån (sen jag kom till insikt därom, vill säga).

Jag älskar också hur han beskriver både det fysiska som det psykologiska immunförsvaret vi alla är födda med. Immunförsvar som gör sitt bästa jobb om vi låter det göra det som det är till för, utan att störa allt för mycket.

”Medan det biologiska immunförsvaret håller oss vid liv genom att skydda oss mot sjukdom, minskar det psykologiska immunförsvaret upplevd stress och hjälper oss att undvika depression. Det psykologiska immunförsvarets stressreducerande och antidepressiva effekter stärker det biologiska immunsystemet, och de samverkar kontinuerligt för att försöka hålla oss på gott humör och friska, även när livet är särskilt grymt.”

Jag tycker om boken. Den ger mig både nytt tankespjärn som bekräftelse av sådant jag redan kommit till insikt om. En bok jag varmt rekommenderar dig att läsa. Snarast än att läsa kortfattade artiklar som berättar om Marshmallowtestet. De flesta jag läst/skummat ger jag inte mycket för. Gå till källan istället: Läs boken!

”Vad man har upptäckt om tänkande, hjärna och självkontroll låter oss gå vidare från [Descartes tes: cogito, ergo sum] till ‘Jag tänker, alltså kan jag ändra vad jag är’. För genom att ändra hur vi tänker kan vi förändra det vi känner, gör och blir. Om det leder till frågan ‘Men kan jag verkligen förändras?’ svarar jag med George Kelleys ord till terapiklienter som frågade honom om de kunde få kontroll över sina liv. Han brukade se en sådan klient rakt in i ögonen och säga: ‘Skulle du vilja det?'”

Där sätter han punkt i boken. Vid ett val, som skrämmer många.
Att ta fullt ansvar för sitt eget liv.

Skrämmer många. Lockar andra.
Jag är en av dem som lockas av det. Du?


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Salighet.

”Female sensuality”, Helena Roth. Skapad på Måla Mandala-kurs med Lisa Withlovelisa Rislöw, dagen innan helgkurs i Lekfull tantra, ledd av Charlotte Cronquist, reflektion nedan efter dag ett.

Närvaro.
Närhet.

Att finna mig.
I dina ögon.
Betrakta och betraktas.
I mitt ja. Mitt nej.
Tydlighet är snällhet, som alltid.
Att andas; frigörande, öppnande, energiskt. Ljudligt.

Kroppskontakt.
Händer som fjäderlätt smeker min kropp.
Styrkan av en arm som håller om.
Att låta njutningen synas, höras.

Att yppa min innersta önskan.
Vad vill jag. Just nu. Med just dig.
Att säga. Få. Ombestämma. Säga ånyo. Få ännu en gång.
Att våga släppa taget.
Att våga låta mig be om, få, ta emot.
Njuta.
Bara vara i. Vara med.
Sensualitet.
Smekningar.

Att inte ta ansvar för någon annan än mig.
Jag. Här. För mig. Inte dig.
Du. Här för dig. Inte mig.
I mellanrummen skapas Vi.
Flera stycken.
Växlar. Växer. Vävs ihop, av skratt, ögonkontakt, beröring.

Delar. Skrattar.
Sanning och lögn; mer skratt. Lättsamt och innerligt, på samma gång.
Sådant som är betydelsefull, och betydelselöst.

Elementmassage. Som jord, eld, vatten, luft, eter.
Tyngden. Jordad. Grundad. Mäktigt. Behövligt.
Förvåningen. Skönare att få än ge, vilket gav tillåtelse i efterhand för det jag gett. Som vinterbad: pirrande hud, nyuppväckt, levande. Blodet som flödar i ådrorna.
Porlande, pärlande. En stunds respit.
Lätt, lätt. Smekt av hår, av andning, av fingertopparnas yttersta del. Mer, ge mig mer!
Energismekt, av kraften i närhet och närvaro, även utan fysisk kontakt. Vi är så mycket mer, vi sträcker oss så långt bortom våra fysiska kroppar.

Gåvan.
Att jag gör. Vågar. Låter mig.
Ge. Få.
Njutning, innerlig njutning, långt från ABC.
Så mycket mer njutning det finns att tillgå i livet än jag vetat, vågat, förstått, förmått.

Börjar förstå.
Salighet!

Ansvar

Therese Linnér skrev på Facebook:
”Med risk för att bli helt lynchad så skriver jag nu detta”, och sen följde en text som hon senare publicerade på sin blogg under följande rubrik: Kompetenta barn blir passiva barn

”Den handlar mer om den icke tilltro som visas vad det gäller elevers förmåga att själva ta ansvar utifrån ålder och mognad. Elever som blir passiva och sitter och väntar på att bli serverade, som helst inte ska anstränga sig utan det finns en förhoppning om att problemet kommer lösas genom att någon annan fixar det. Det är en tickande bomb.”

Läs hela hennes inlägg! Nu. Innan du läser vidare. För det som komma skall är min reflektion på hennes tankar:

Det du sätter fingret på är för mig så mycket mer än bara vår syn på barn. Det är vår syn. Tydligen. På allt och alla.

Det gäller elever i skolan. Men även på alltför många arbetsplatser sker samma sak. ”Chefen bestämmer”. Man vågar inte fatta egna beslut för vi har skapat en rädslans ekonomi/styrning som är allenarådande.

Vi behöver, alla och envar, för egen del titta över hur Jag agerar i förhållande till detta. Överallt. På alla plan. Hemma. På jobb. Med släkt och vänner. Är jag en möjliggörare eller begränsare? Tar jag ansvar för någon annan? Ansvar som inte är mitt att ta? Eller tar jag hand om mig genom att ta det ansvar som är mitt att ta, och låter alla andra göra detsamma?

Jag sätter handen på hjärtat och säger…. shit.BoldomaticPost_Ibland-later-jag-inte-andra-t

Jag faller i fällan. Igen och igen.

Både i förhållande till mig själv (när jag vill att någon annan ska ta ansvar som är mitt att ta) och i förhållande till barnen, maken, släkten, arbetskamrater…. skit också. Listan kan göras lång. Jag låter inte andra ta sitt ansvar och ibland vägrar jag att ta mitt.

Men. Jag är medveten om det i hög utsträckning. Och mer och mer medveten blir jag. Den medvetenheten använder jag till att agera på det jag ser. I denna kontext betyder det, för mig, att jag allt oftare  tar mitt ansvar där det är mitt att ta och avstår från att ta det som är någon annans ansvar att ta.

Hur mycket ansvar tar du, som faktiskt inte är ditt att ta?
Och hur mycket ansvar undlåter du att ta ansvar, som faktiskt är ditt att ta?

Tolv år.

Med fyrtiofem minuter till godo till vårt allra första möte, kommer information att ingen tolk finns att tillgå. Hjälp! Panik! Vill komma igång. Vill träffa hen jag förordnats som God Man åt. Nu! Kastar desperat ut en efterlysning på Facebook. Inom minuter har jag fått hjälp. En fantastisk kvinna drar i en tråd och möjliggör vårt möte, med lite improviserad telefontolkning.

Tolv år.

Tänk. Att landa i ett främmande land, långt borta från välkänd kultur, miljö, natur. Som tolvåring. Att ställas inför en drös människor, där merparten inte talar mitt språk. Slussas än hit, än dit… lite Mormors lilla kråka över det hela. Än slank hen dit, än slank hen hit… Måtte det inte landa i diket. Jag lovar jag ska göra vad jag kan för att möjliggöra den bästa av framtid för dig. Mer kan jag inte göra. Men mindre ska jag inte göra heller.

Elva år.

Så gammal är min yngsta. Du är tolv. Ett år skiljer. Och erfarenheter för en hel livstid. Tror jag. Vet inte. För idag var bara startskottet på vår bekantskap. Jag hoppas få höra hela din story vad det lider. Men till dess ska jag göra vad jag kan för att säkra att dina omedelbara fysiska och psykiska behov tillgodoses. Varma kläder. Skor. Dagersättning.

Tolv år.

Tittar under lugg på mig. Ler lite blygt. Inte en massa frågor. Kanske alltför trött? Kulturchockad? Utmattad av allt hen varit med om innan/efter ankomsten till Sverige? Men när jag berättar kort om mig, min man, våra barn, deras namn och ålder, så upprepar hen med ett svagt leende barnens namn. Tittar mig i ögonen och tar varligt mina barns namn i sin mun. Tydligt att hen har vetskap, tolv år gammal, om kärleken mellan en förälder och dess barn.

Tolv år.

Jag har en sextonåring och en elvaåring. Jag vet vad en tolvåring behöver i generella termer. Det ska jag se till att ordna. Blir mycket att dra i nästa vecka, för att säkra att allt börjar snurra.I väntan på en God Man händer inte så mycket när man är tolv år gammal. Så nu får vi dra igång. Tillsammans. För jag vet samtidigt att alla tolvåringar är sina alldeles egna unika individer. Med egna behov. Önskemål. Favoriträtter och aktiviteter som lockar och drar. Och sin alldeles egna ryggsäck med erfarenheter och minnen, som ibland tynger och ibland gör livet lätt. Jag hoppas vinna din tillit, så att jag kan få en chans att göra mitt allra bästa för dig. Mer kan jag inte göra. Men mindre ska jag inte göra heller. För du är tolv år. Jag fyrtiotre.

Tolv år.

BoldomaticPost_Mer-kan-jag-inte-gora-Men-mindDags för mig att lyfta vuxenansvaret från dina axlar. Successivt kommer du få tillbaka det, i takt med att du växer, mognar, kommer in i den nya kultur, miljö och natur du nu befinner dig i. Du flög innan dina vingar var helt utvecklade. Du klarade det. Men det kostar på. Nu är det dags att låta vingarna sakteliga återhämta sig och växa klart. När det är dags för dig att flyga själv, så hoppas och ber jag att det är för att du är redo. Att det inte blir något du nödgas till, av en eller annan anledning, utan att det faktiskt är för att du är flygfärdig.

Tolv år.

Jag ska göra allt i min makt för att möjliggöra att dina vingar får utvecklas i lugn och ro. För det är vad mitt uppdrag som God Man handlar om. Som jag uppfattat det. Ett ärofyllt uppdrag, som jag inte tar lätt på. Det förpliktigar, på det allra bästa av sätt. Ett ansvar jag tagit på mig. Nu tänker jag svara an, om och om igen, för att göra det som krävs. Mer kan jag inte göra. Men mindre ska jag inte göra heller.

 

Vägen till eller från egoism?

Robert Klåvus länkade på Facebook till en krönika av Fredrik Virtanen i Aftonbladet på Facebook, och skrev bland annat följande:
I ett samhälle som idag bygger på egoism och narcissism – vi ska ha PTs, god självkänsla, sätta oss i första rummet, göra oss av med människor som inte ger oss god energi, livscoachas, ta selfies och champagnebilder, tänka karriär och tjäna mest pengar och konsumera oss till lycka – glömmer vi andra värden som gemenskap, vänskap, humanism, solidaritet och att sträcka ut en hand.

Jag reagerade på just det utklippta stycket ovan och kommenterade:
Jag håller med. Och samtidigt inte. För egen del – ju bättre jag lärt känna mig själv (ego?!?!) desto större ansvar tar jag för hur jag för mig i världen. Ju mer jag landar i mig, desto mindre konsumerar jag (jag bär mitt jag, behöver inte prylar för det), desto mer engagerad har jag blivit för att leva som om världen var mycket mer kärleksfull – den värld jag tror på och önskar – Jag lever som om den redan vore här.

Helena i gladmössan

Helena i gladmössan, den som gör att jag möter leende människor varhelst jag går.

Att ta selfies har gjort att jag tar mig själv på mindre allvar, att coachas har fördjupat min förståelse för att och hur vi alla hänger ihop, att se att när jag lever i mitt medfödda välbefinnande så kan jag också möjliggöra detsamma för så många andra runt om mig.

Är det jag som inte förstår att resan jag gjort borde gjort mig mer egoistisk & narcissistisk eller är det så att det faktiskt inte alls måste vara så. Ju mer jag känner mig själv desto mindre tar jag mig själv på allvar & därmed ‘strider’ jag inte på samma sätt som tidigare… Då mitt halvtaskiga självförtroende tidigare byggdes upp av att jag bråkade och stred för att MITT sätt skulle anses vara RÄTT sätt. Idag strider jag inte. Och jag vet till fullo att mitt sätt bara är ett sätt. Bland många.

Där tog kommentaren slut. Robert svarade och vi fortsatte talas vid över sociala media. Ett intressant samtal, och vi landade i samsyn, i stort.

Där är så mycket jag skulle vilja utveckla i detta. Så jag bestämmer mig för att göra det. Varmt tack Robert för att du inspirerade mig att fundera kring vägar till och från egoism och narcissism. Fortsättning följer…

 

Adventslyft nr 1 – Ansvar

Jag har vridit och vänt på tankarna kring vad jag ska göra i form av adventskalender i år. Kommit på idé efter annan, som alla har sina poänger. Det jag landade i var att lyfta fram 24 saker, personer, företag, organisationer, appar, podcasts osv, som alla, på ett eller annat sätt, ger mig både inspiration och drivkraft att fortsätta på min inslagna väg. Tänker även koppla ett ord till dessa ting jag lyfter, sammanfattar min upplevelse av det jag önskar lyfta.

ansvarDagen till ära och som första lyft, väljer jag ordet ANSVAR och då är det #skolvåren jag vill lyfta fram. Ansvarsrörelsen som startade på Twitter en kall februarikväll 2013. Följ #skolvåren på hemsidan/bloggen, på Facebook och på Twitter och gör det som är själva syftet: låt din röst bli hörd!

Idag kan du på #skolvåren hitta lucka nummer ett med reflektioner från kapitel 1 ur Lgr 11 (grundskolans styrdokument). Och jag lovar, det är reflektioner som kan gagna även dig som aldrig kommer i närheten av en grundskola. I sann #skolvårig anda finns en stor nyfikenhet på dina egna reflektioner på kapitel 1 ur Lgr11, så dela gärna med dig av dem, som kommentar, eget blogginlägg, liten pod, eller i ett tweet.

Ansvar – jag tänker på #skolvåren.
Ansvar – vem eller vad tänker du på?