#blogg100 – Från fakta till förslag.

Läser en krönika av Emmy Rasper. Starkt, öppet, sårbart blottar hon sitt inre, sina demoner, svårigheterna hon fajtas mot dagligdags. Hon frågar: Har ni andra också krig med er själva och era hjärnor?

De allra flesta har nog det. Jag vet att jag gjorde det, krigade för fullt. Men jag har slutat. Och det är nog något av det bästa jag någonsin gjort. En gåva till mig själv, som har så enorma efterverkningar, till det bättre, att det är svårt att förstå var jag vore idag om jag inte fattat det medvetna valet för ett antal år sedan. Jag gick igenom många steg på vägen till att kunna säga – och stå för – påståendet att jag slutat ta fajten på insidan. Det tog flera år, uppemot ett decennium eller kanske tom lite mer.

Tog sin början när jag blev lämnad av min make, höggravid med första barnet. Där vågade jag fråga mig om jag tyckte om den jag var. Och än viktigare, när jag svarade Nej, så slog jag inte på mig själv (inombords).

En viktig vändpunkt var besöket hos terapeuten ett antal år senare, då jag tappade hakan av att förstå att när jag tabbat mig, så behöver jag inte banka på mig själv (inombords).

Och sen kom då stunden där det vände på riktigt, för evigt. Innan dess hade jag försökt, jobbat hårt, växlat mellan att fajtas och att undvika att ta fajten, men till slut så förstod jag, till fullo, det som Patrik Rowinski beskriver så här i Bortom Tanke:

”Antingen tror vi på rösten i våra huvuden och förlorar oss i vad den säger eller så behåller vi vår mentala position som den som observerar rösten. 

När vi observerar tankar förvandlas de från fakta till förslag. 

Tankar säger allt men menar ingenting.”

Insikten, att jag i n t e måste tro på det tankarna i mitt inre säger. Att den inre diktatorn inte har mer att säga till om än någon av de andra rösterna i mitt inre. Att de alla bara är just det – en röst som ”läser upp” de tankar som kommer till mig. Eller kanske snarast det är så att den första tanken trillar in, och sen är det kattfajt bland de inre rösterna, vilken som ska få fatt i den, greppa tag, krampaktigt och vägra släppa taget. Hålla fast vid den och utvidga den, gräva ner sig i den, upprepa den, om och om igen, med större eller mindre variationer. Ihärdigt till tusen.

Har man tur, så är det inte den inre diktatorn som vinner den kampen, men för mig var det ofta (oftast) det. Den hårda rösten som fick sitt livsberättigande genom att totalt dissa mig och allt jag gjorde, oavsett om det blev – förment – lyckat eller misslyckat. Det spelade ingen roll för diktatorn, det gick att dissa oavsett resultat.

När jag förstod att jag inte behövde falla i diktatorns fälla (eller någon av de andra inre rösterna, för den delen), utan att det gick att observera den, så gick de just från att vara fakta till förslag. Och ärligt talat – varför skulle jag lyda förslag från en mer eller mindre totalt galen inre röst vars enda drivkraft verkade vara att få mig att må skit? Så jag slutade. Och vet du? Den inre diktatorn har flyttat vidare. Eller så är det bara så att jag blivit döv för hens röst, för jag hör den ärligt talat inte längre. Jag har tappat förmågan att vara så elak mot mig själv, och det må du tro har inneburit en stor förändring i hur det är att vara jag.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 21 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

En vecka…

En vecka då jag kanske mer än nånsin hade behövt att sitta ner och bara låta fingrarna löpa över tangentbordet, i syfte att hjälpa mig få syn på det som pågår inombords.

En veckaEn vecka då så mycket hänt, på så många plan, att det finns oändligt med tankar och känslor inombords, som snurrar rundor… i väntan på att få dyka ner i armarna, ut via fingrarna och trilla in på pappret.

En vecka, av tidiga morgnar, långa fullspäckade dagar och kvällar.

En vecka, då jag inte lyckats ge mig själv den tid till reflektion som jag så väl behöver. Den tid, som jag vet gör mig bättre, ger mig respit, får mig att se klarare på det som sker, snarare än fastna i virvelvinden av alla pågående aktiviteter.

Så nu. Äntligen. Första morgonen på länge, som bara är min. Där jag, till slut, utan tidspress, sätter mig, med paddan i knät, och låter fingrarna löpa… utan censur, utan några färdiga idéer för vad som ska sättas på pränt, utan mål. En morgon då jag ger mig själv gåvan av att skriva. Rakt upp och ner. Känslorna trillar ner på pappret, en efter en.

Känslan av otillräcklighet och min förtvivlan över den fullkomligt oundvikliga och totalt onödiga psykiska ohälsa, av total uppgiven hopplöshet, som jag möter hos Gott Barn. Av frustration för ett system som av en slump informerar mig om sådant jag behövt veta, tidigare, innan. Smärtan i att banka huvudet i väggen i försök att ta reda på annat, som jag också behöver veta. Myndigheter som ger olika besked, vilket ökar osäkerheten, tjänstemän som inte kan skicka mig vidare till den som ska veta, för att systemet är så överhopat, bristerna så uppenbara. Otillräckligheten, på individ- likväl som systemnivå.

Hur sjukvården – tyvärr – visar gång på gång, att enda sättet att få den hjälp som behövs, är genom att bråka sig till den, kräva, sätta press, trycka på. Ihärdigt, om och om igen. Vad händer då med den som är svag? Som inte själv förmår? Och som ingen annan har, som kan bistå?

Och samtidigt. En vecka av samtal, av nyfiket lyssnande och tittande, av att sätta ner på pränt svar på frågor jag ställt, observationer och reflektioner, tankar och idéer om sånt som funkar, inte funkar och rent ut av saknas. Viljan till förändring, förbättring, likväl som den livräddas rädsla för detsamma. Att hålla fast vid berättelserna vi skapat oss, fast de inte gör oss något gott (längre… om nånsin?).

Hur människan är en så fascinerande varelse, som i allt, hela tiden, gör det allra bästa hen förmår. Det ger mig, trots allt, hopp. Hopp om människan, om medmänsklighet, om allt fler juveler som framträder i all sin prakt och i sin tur sprider hoppet vidare.

En vecka.
Och oj vilken vecka!
Lärdomen för mig uppenbar: Mina dagliga ritualer – meditationen, sjuan, den gröna smoothien och skrivandet – gör mig gott. De bär (minst) vars en gåva, för både kropp och själ, och ger mig det mellanrum jag behöver, för att kunna möta dagen som mitt bästa jag. Emellanåt kan jag tulla på dem, som den gångna veckan, men inte för länge, och aldrig alla. Hittills har jag aldrig schackrat bort de två första. De finns alltid med mig, varje dag, meditationen och sjuan, och kanske borde skrivandet gör dem sällskap en vecka som denna?

Jonglerar tankar och funderingar

Skriver en bok tillsammans med Stellan Nordahl och en drös andra inspirerande och fantastiska människor. Ett väldigt spännande samarbete, som dessutom ger mig en ny skrivupplevelse. Att skriva ett kapitel om Skola och lärande i en bok om Medvetna val är en utmaning. Det innebär lärande, utveckling, tankespjärn och mycket funderingar kring vad jag egentligen vill förmedla, hur jag ska förmedla det, och vad månde hända när vi skrivit klart?

BoldomaticPost_jonglera-med-tankar-och-fundeJust nu har vi fått lite återkoppling från redaktören och jag har just brottats klart med mitt kapitel. Försöker förtydliga den röda tråden, men tror inte jag är riktigt hemma än.

Hoppas på en vända till – eller två – med redaktören som har bra mycket mer erfarenhet än jag har i att få en text att bli tydlig, läsvärd, inspirerande men samtidigt lite utmanande. Alltför tamt vill jag inte att det ska bli, för vad är poängen med det? Inte ska jag (vi?) bara stryka medhårs inte, lite motstånd tycker jag allt att läsaren ska få uppleva. Att inte köpa allt direkt, utan snarast behöva jonglera med tankar och funderingar, innan saker faller på plats, och läsaren därmed kan fatta ett medvetet val i att antingen förkasta eller bejaka det hen möter i texten. Mmm. Det är min önskan. Så vill jag att texten ska upplevas.

Kanske för att det är så jag upplever att det är att skriva texten? Jag jonglerar många tankar och funderingar och just nu undrar jag om de text-stycken jag förkastat gör att texten tar ett kliv upp? Kill your darlings är ju ett beprövat koncept som jag använder lite för sällan, så jag testar och ser, så får redaktören återkomma med mer återkoppling. För det är lite svårt att kill your darlings, det måste jag erkänna. Å andra sidan kan jag använda de borttagna texterna i något annat sammanhang, så jag har ingen känsla av att ha skrivit förgäves. Frågan är om mitt kapitel om Skola och lärande levlade eller ej?

Saknar det som inte blev

Jag saknar det som inte blev. Det som kunde uppstått, om jag, om du, om vi, bara…

Men nej. Jag håller tillbaka, vågar inte säga, vågar inte röra, vågar inte lyfta. Håller tillbaka. I saknad. I rädsla. I oro. Vad skulle kunna hända, vad ska du månne tro. Lamslagen av alla dessa möjliga framtida tankar hos någon annan, tankar som uppstår, i nuet, enkom i mig. Det är det enda ställe jag vet hur tankarna ser ut, hur de låter, hur de känns. Och ändå håller jag mig tillbaka, låter mig hållas tillbaka, av mina egna projektioner av hur dina tankar möjligen, eventuellt, månne kunde komma att se ut, låta, kännas.

Jag saknar det som inte blev. Det som kunde uppstått, om jag, om du, om vi, bara… Samtalen som inte fördjupades. Skratten vi gick miste om. Älskogen vi inte upplevde. Chanser till närhet, till intimitet, till själarnas möte.

Det som varit.
Det har varit.
Insikten att jag saknar det innerliga i det som redan passerat, gör att jag, kanske, kanske, vågar leka mer i nuet, i kommande ögonblick av nu. Skapa utrymme för innerligheten i det som ännu inte uppstått. I de ögonblick av Nu, som bygger mitt liv. Pusselbit efter pusselbit växer min livserfarenhet sig större, vidare. Expanderar. Innerligt.

Om jag leker i tanken, leker att jag ger, istället för att hålla tillbaka, säger, istället för att hålla tyst, att jag rör, istället för att känna mig paralyserad, lyfter istället för dess motsats. Om jag ger, mitt allt, istället för att hålla tillbaka. Om jag vågar släppa ut min själ på grönbete, i lekhagen? Ut och lek, experimentera, pröva.

Det är inte farligt, min själ. Det är bara ovant. Du har hållit tillbaka, så länge. Släpp bojan som mentalt håller dig tillbaka, låt ljudet trilla över tungans tröskel, den tröskel som hindrar ord från att rulla över tungan, ut, ut genom munnen. Låt orden bli hörbara, för någon annan än det inre. Detta inre som räds vad orden – månne – kommer stöta på. Men orden är redo att födas, de pockar på, vill ut, testa sina vingar, ut, flyga, upptäcka, sväva högt, dyka djupt. Släpp dem fria. Orden, handlingarna, de själsliga mötena.

Låt handen trotsa fysiken, sätta sig i rörelse. Det kostar energi att få ett stillastående objekt i rörelse, men energi är allt, allt är energi. Det som finns finns och det räcker. Den går inte att förstöra. Det kommer energi i retur, energin fylls på, jag lovar. Om bara rörelsen initieras. Våga lyft fingret, handen, ögonlocket. Titta, känn, smek, utforska. Släpp dem fria, rörelserna. Det ligger en skatt begravd inunder den stilla handen, bortom stillheten finns en värld av fysiska sensationer att utforska. Rörelsen är liv, i rörelsen blir vi till liv. Utforska rörelsen, liksom orden. Låt den ena porla från tungan, och den andra flöda från varje cell i kroppen. I rörelsen blir vi till.

Lyft, min själ, lyft från det som hållit dig tillbaka. Lyft dig, över barriären, genom motståndet, det mentala, som fjättrar dig till marken. Lyft, min själ, lyft från rädslans boja. Låt dig smekas av kärlekens vind, bäras av det som blir möjligt, berikas av energin i mötena som uppstår, själarnas möte.buren av kärlekens vind

Lyft, min själ, det är dags att säga adjö till saknaden av det som inte blev. Det är dags att skapa det som kan bli, det som vill födas. Innerligheten i det som komma skall.

Det är din tid nu, att lyfta, att expandera, att uppleva. Lyft, min själ. Lyft.

Bottnar av medvetenhet

sus om bottnar

Det där skrev Susanne Granat Ahlstrand, min innerligt goda vän, i en tråd häromdagen. Vi hade, tillsammans med ytterligare ett par fina vänner, ett sånt där samtal (ja, jag ser det absolut som ett samtal, även när det sker via tangentbord) som går på djupet, som gör att jag växer, lär mig, expanderar.

Samtal där vi delar med oss, av tankar, erfarenheter, funderingar. Bollar vidare på andras tankar, tar kliv framåt, utåt, utvecklar resonemang, backar emellanåt för att ta ett omtag, förtydligar eller förkastar.

Samtal när de är som allra bäst.

Att vilja vara en människa innebär så många bottnar av medvetenhet.

När Susanne skrev den där meningen så frågade jag bums om jag fick citera henne. Skrev citatet, skapade den omgivande rutan och insåg att något saknades. Frågade därför om hon kunde rita en av sina härliga kvinnofigurer till den, och det gjorde hon. (Heja fiftythree, paper och mix säger jag bara!)

Så nu skickar jag meningen vidare ut i rymden, till dig, att reflektera kring, eller inte. Ditt val fullt ut. Jag tilltalas verkligen av Sus ord, och undrar om den talar till dig?

#blogg100 har förändrat mitt liv!

blogg100-logotype-300x256Hoppade på #blogg100 andra gången Fredrik Wass initierade det och sedan dess är mitt liv inte detsamma. Hakade på även förra åretOch nu är det dags för #blogg100 igen, fjärde året i rad, och självfallet hakar jag på, fast det för mig inte är en utmaning att blogga dagligdags längre. Sedan min första vända med #blogg100 så har dagligt bloggande blivit en rutin, nästan lika given som tandborstning. Men det är givande att vara del i ett sammanhang, och att upptäcka nya bloggar, nya människor, och kanske få till mig nya tankar och idéer.

Alltså.
”Kanske”?
Varför skriver jag så?
*haha*

Jag vet ju att jag kommer få till mig nya idéer och tankar av denna vändan med. Det går liksom inte att komma undan, för det är så vi funkar. Det dyker ständigt upp nya tankar, och att blogga dagligen är faktiskt ett av de bästa sätten jag upptäckt som hjälper mig att få syn på mina tankar och idéer. Det är som om jag fångar vissa tankar i flykten, och låter dem få ta lite mer plats under en stund, ibland tio-femton minuter, ibland uppemot en timme eller två. Ibland ligger den på lut i dagar, veckor, månader, och liksom förbereder sig för att landa i skriven form på min blogg.

Det som dessa infångade och nedplitade tankar har gemensamt är att de belyser vem jag är, var jag är, vad jag vill. Och det är definitivt en starkt bidragande faktor till att mitt liv inte längre är detsamma. På dessa två år har så ofantligt mycket hänt – men det har det gjort under tidigare två-års-perioder av mitt liv också. Skillnaden som gör skillnaden är min ökade medvetenhet om just vem jag är, var jag är, vad jag vill.

Vem är du? Var är du? Vad vill du?
Kanske något du är nyfiken på att ta reda på mer om?

I så fall rekommenderar jag dig varmt att testa #blogg100-utmaningen i år!

Typiskt! När man har en dålig dag möter man bara skitstövlar.

Häromveckan skrattade jag högt åt Nemi i Sydsvenskan, det måtte varit en söndag eftersom det är versionen som inte enkom är en strip utan nästan en hel baksida av kulturdelen. Tog raskt ett foto och tänkte Det här måste jag lägga upp på bloggen! Så då gör jag det:

Nemi

Jag hoppas du kan läsa. Om inte kommer här själva poängen (sista rutan):

Typiskt! När man har en dålig dag möter man bara skitstövlar.

Ja. Just precis så är det. Och vet du varför? För när jag har på mig jag-hatar-världen-för-alla-är-idioter-glasögonen på mig, ja, då ser jag ju världen genom de glasögonen och allt jag upplever färgas av min sinnesstämning i stunden.

Och lika sant är det då att när jag har på mig jag-älskar-världen-och-jag-älskar-alla-människor-för-de-är-underbart-mänskliga-allesammans-glasögonen på mig, ja, då ser jag ju världen genom de glasögonen och allt jag upplever färgas av min sinnesstämning i stunden.

Grejen är att jag har dessa, och en sjudundrandes massa andra glasögon i min garderob, och det är inte alltid jag är medveten om vilka som hamnar på nästippen. Men när jag blir medveten om vilka glasögon jag ser världen genom, så blir också världen och jag själv, lite enklare att fördra. För när jag upptäcker att jag sitter där med mina alla-är-en-idiot-glasögon på så är det nästan som om de liksom löses upp och försvinner i det blå och lämnar plats åt några nya. Och då kan ett annat par glasögon närmast magiskt hoppa upp på nästippen min, och så upplever jag världen helt annorlunda än alldeles alldeles nyss.

Så är det. I varje stund upplever jag världen utifrån den sinnesstämning och de tankar och känslor jag har. Har du tänkt på vad det betyder egentligen? I. Varje. Stund. 

Själv vet jag detta. Men likförbaskat fastnar jag ibland i tron på att det finns vissa undantag. Snurrigt det där. Som om gravitation vore ett tillval jag kunde göra, när det passade mig liksom. Så är det ju inte (med mindre att jag befinner mig i omloppsbana en god bit från jorden eller något dylikt), utan gravitationen påverkar mig i varje stund, oavsett om jag är medveten om den eller inte. Så funkar min upplevelse av världen också.

Fast ibland vore det bra skönt om gravitation och det faktum att min sinnesstämning i varje stund avgör hur jag uppfattar världen runt mig kunde vara tillval, om så bara för en minut eller två, eller hur?