Under våren 2017 fick jag helt plötsligt ett sug att sticka ut och springa (lufsa…), varpå jag gjorde det. Anmälde mig till Kalkbrottsloppet och sprang (lufsade och gick, ärligt talat) det. Sen blev det inte mycket mer under hösten men första veckan på 2018 så kom lusten över mig igen och intentionen att sticka ut och springa (lufsar fortfarande, men går snabbare och snabbare åtminstone) en gång i veckan. Så det gör jag – hittills har jag hållit mig till intentionen. Så kanske det inte var så konstigt trots allt att jag lånade Haruki Murakamis bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” av vännen Anders Roos i höstas när jag satt på golvet och gick igenom lådvis med böcker hemma hos honom.

Nu är det ju l å n g från samma typ av löpning vi ägnar oss åt, jag och den gode herr Murakami, som sysslar med långdistanslöpning, och under dryga tjugo år sprungit minst ett maratonlopp varje år. Galet. Skulle aldrig falla mig in (i nuläget. Vem vet… Jag menar, skulle aldrig fallit mig in att anmäla mig till Kalkbrottsloppet för bara ett år sedan!).

Det har varit intressant läsning, inte minst att få komma ”på insidan” av en annan människas skäl och motivation till att vara ute och springa. Sen kom ett stycke en god bit in i boken som jag föll huvudstupa för. Haruki skriver om tankar och hur de dyker upp på himlen som moln, olika former, olika storlekar… äsch, jag låter texten få tala för sig själv:

Medan jag springer, springer jag bara. I princip löper jag i ett vakuum. Om man vänder på det, skulle man kanske kunna säga att jag springer för att uppnå ett. I ett sådant vakuum händer det förstås att en och annan tanke letar sig fram. För ett totalt vakuum är naturligtvis inte tänkbart i den mänskliga själen. Människans psyke är inte starkt nog att kunna härbärgera ett sådant och heller inte så oföränderligt till sin karaktär. Men de tankar som letar sig in i mitt medvetande medan jag springer är helt och hållet sådana som hör ihop med vakuumet. Inte innehållsmässigt, det är snarare tankar som existerar med vakuumet som axel. 
De liknar molnen på himlen – alla dessa moln med olika storlek och form. De dyker upp och försvinner, men himlen fortsätter att vara som förut. Mollen är inget annat än gäster på genomresa. De passerar förbi och försvinner, bara himlen blir kvar. Himlen är något som samtidigt både existerar och inte gör det. Det är något som har en fysisk form och samtidigt inte har det. Vi kan bara inse det faktum att detta diffusa kärl finns och acceptera det.Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.