Det lilla landet som kunde

Det är titeln på Mustafa Panshiris och Jens Ganmans bok. Det lilla landet som kunde. En bok som ställer till det inom mig. Upp. Och ned. Glad. Ledsen. Upprörd. Lugn. Värsta bergochdalbanan med andra ord, eller, för att använda ett av mina favorituttryck: väldigt bra tankespjärn.

För ärligt talat vet jag inte vad jag tänker. Var jag står. Om jag nu står nånstans. Eller… jo, jag menar… som God Man till ensamkommande och med stolthet iförd min No man is illegal-tischa så vet jag var jag står. På ett sätt. Jag står fast i att asylrätten måste värnas, fullt ut, och dessutom anser jag det moraliskt svårt att sitta på höga hästar i ett Norden med oerhört trygga omgivningar och säga att vi inte kan ta emot fler än x asylsökande per år. Svårt för Libanon att säga detsamma, när Syrien är inbegripet i värsta inbördeskriget. Lika svårt är det för (de övriga) grannländerna till Syrien, Afghanistan, Sydsudan, Burma/Myanmar och Somalia.

Lyssnat till både Mustafa och Jens i samtal med Navid Modiri i podden ”Hur kan vi…?”, och även där får jag tankespjärn som heter duga. Tipsade en god vän om Mustafa-samtalet och fick fin återkoppling från henne också. Bland annat väckte hon något som Johanna Jönsson också lyfter i Hur kan vi-avsnittet med henne, nämligen hur jag som har fördelen att vara ”hemtam i detta land, insatt i dess lagar, regler och normer och helt enkelt vet hur det går till här” har ett större ansvar att se, säga ifrån, hjälpa de som inte (ännu) besitter denna fördel. Till stor det är det ju precis vad Mustafa Panshiri gör när han föreläser för ensamkommande, gode män (inklusive mig), HVB-personal, socialtjänst osv.

Jag tror att det viktigaste jag tar med mig från Det lilla landet som kunde är insikten att det samtal som förs i Sverige om invandring, om mångfald, integration, kulturella yttringar osv, under många år har förts på oerhört låg nivå (och det fortsätter på samma stuk, än värre polariserat). Eller för att citera Mustafa/Jens: ”I Sverige har frågan om integration – tyvärr – blivit en fråga om vem som är god eller ond snarare än om vad som är mest rationellt och vilka åtgärder som gagnar flest medborgare.”

Och det tror jag är olyckligt. Det har nog, till största del, varit precis det som lett fram till dagens situation, där samhällsdebatten under 2018 års valrörelse till synes verkar handla nästan enkom om invandring/integration. Och det känns ju ganska korkat. Jag menar – det finns bra mycket mer som politiken styr och ställer över, som påverkar många fler människors vardag. Och allt det – upplever jag – har kommit i skymundan. Istället har vi hamnat i en liknande sörja som USA under 2016 års presidentval. Och vem fasiken gagnas av det?

En av frågorna som Mustafa/Jens trycker på om och om igen, genom att både själva diskutera den, men också ställa den i sina intervjuer, är vad vi ska göra åt/med de (individer/grupper) som inte vill integreras, som finns i landet, men inte vill vara en integrerad del av det? Och då kan jag ju inte undgå att dra kopplingar till Bury me standing, boken av Isabel Fonseca som jag just diskuterat med min bokklubb. En av sakerna som blev så uppenbar för mig när jag läste den var just hur många romer valt att göra just det: ställt sig utanför den kulturella kontext som råder i de länder de levt i. Och fasiken alltså – det skaver i mig. Det skaver att vi inte ”kan ta det”. Det skaver att vi gjort allt för att få in romerna i ”vårt sätt att leva”, eftersom det underförstått (och ärligt… kanske inte så underförstått heller direkt. J-vligt uppenbart emellanåt.) är ett mycket bättre sätt att leva och ”ni stackare har bara inte förstått det ännu”. Och samtidigt – självfallet är det bra mycket enklare för ”oss alla” om man i ett land inte har den här typen av ytterligheter/outliers. Det fattar jag också.

Men, alltså…
Det är svårt detta. Det tycker jag verkligen.
Det är utmanande och ovant att prata om (än mindre skriva om!), och jag inser, att en av anledningarna är just för att vi [läs: åtminstone jag] pratar väldigt lite om invandring, om mångkultur, om integration/assimilation, om flyktingsströmmar osv. (Och kanske än mindre pratar m e d folk som flyttat hit, av ett eller annat skäl?) Jag menar… vi p r a t a r inte om det. Vi kan dra rasistkortet och dänga i huvudet på någon, och i retur kanske bli kallad batikhäxa, men det är inte att p r a t a om det, eller hur?

Så nu när jag sitter här och sliter mitt hår, och förvirrar mig själv, så landar jag i en klyscha: Vi får mer av det vi fokuserar på. Och kanske är det det allra värsta av allt: att vi fokuserar så på problem, rädslor, och oro, och hur gagnar det – mig – dig – oss? Och jag är inte ensam om att landa där, om än att det uttrycks i andra ord:
”‘Hela Sverige är förändrat’, säger Mustafa.
‘Jag vet’, säger Paulina [Neuding], ‘men en sak är viktig att komma ihåg: vi är inget brunt, rasistiskt land. Jag är oerhört trott på den beskrivningen. Vi är fantastiskt utvecklade och det är ett fantastiskt privilegium att leva i Sverige.'”

 

 

Tolv år.

Med fyrtiofem minuter till godo till vårt allra första möte, kommer information att ingen tolk finns att tillgå. Hjälp! Panik! Vill komma igång. Vill träffa hen jag förordnats som God Man åt. Nu! Kastar desperat ut en efterlysning på Facebook. Inom minuter har jag fått hjälp. En fantastisk kvinna drar i en tråd och möjliggör vårt möte, med lite improviserad telefontolkning.

Tolv år.

Tänk. Att landa i ett främmande land, långt borta från välkänd kultur, miljö, natur. Som tolvåring. Att ställas inför en drös människor, där merparten inte talar mitt språk. Slussas än hit, än dit… lite Mormors lilla kråka över det hela. Än slank hen dit, än slank hen hit… Måtte det inte landa i diket. Jag lovar jag ska göra vad jag kan för att möjliggöra den bästa av framtid för dig. Mer kan jag inte göra. Men mindre ska jag inte göra heller.

Elva år.

Så gammal är min yngsta. Du är tolv. Ett år skiljer. Och erfarenheter för en hel livstid. Tror jag. Vet inte. För idag var bara startskottet på vår bekantskap. Jag hoppas få höra hela din story vad det lider. Men till dess ska jag göra vad jag kan för att säkra att dina omedelbara fysiska och psykiska behov tillgodoses. Varma kläder. Skor. Dagersättning.

Tolv år.

Tittar under lugg på mig. Ler lite blygt. Inte en massa frågor. Kanske alltför trött? Kulturchockad? Utmattad av allt hen varit med om innan/efter ankomsten till Sverige? Men när jag berättar kort om mig, min man, våra barn, deras namn och ålder, så upprepar hen med ett svagt leende barnens namn. Tittar mig i ögonen och tar varligt mina barns namn i sin mun. Tydligt att hen har vetskap, tolv år gammal, om kärleken mellan en förälder och dess barn.

Tolv år.

Jag har en sextonåring och en elvaåring. Jag vet vad en tolvåring behöver i generella termer. Det ska jag se till att ordna. Blir mycket att dra i nästa vecka, för att säkra att allt börjar snurra.I väntan på en God Man händer inte så mycket när man är tolv år gammal. Så nu får vi dra igång. Tillsammans. För jag vet samtidigt att alla tolvåringar är sina alldeles egna unika individer. Med egna behov. Önskemål. Favoriträtter och aktiviteter som lockar och drar. Och sin alldeles egna ryggsäck med erfarenheter och minnen, som ibland tynger och ibland gör livet lätt. Jag hoppas vinna din tillit, så att jag kan få en chans att göra mitt allra bästa för dig. Mer kan jag inte göra. Men mindre ska jag inte göra heller. För du är tolv år. Jag fyrtiotre.

Tolv år.

BoldomaticPost_Mer-kan-jag-inte-gora-Men-mindDags för mig att lyfta vuxenansvaret från dina axlar. Successivt kommer du få tillbaka det, i takt med att du växer, mognar, kommer in i den nya kultur, miljö och natur du nu befinner dig i. Du flög innan dina vingar var helt utvecklade. Du klarade det. Men det kostar på. Nu är det dags att låta vingarna sakteliga återhämta sig och växa klart. När det är dags för dig att flyga själv, så hoppas och ber jag att det är för att du är redo. Att det inte blir något du nödgas till, av en eller annan anledning, utan att det faktiskt är för att du är flygfärdig.

Tolv år.

Jag ska göra allt i min makt för att möjliggöra att dina vingar får utvecklas i lugn och ro. För det är vad mitt uppdrag som God Man handlar om. Som jag uppfattat det. Ett ärofyllt uppdrag, som jag inte tar lätt på. Det förpliktigar, på det allra bästa av sätt. Ett ansvar jag tagit på mig. Nu tänker jag svara an, om och om igen, för att göra det som krävs. Mer kan jag inte göra. Men mindre ska jag inte göra heller.

 

Vill du ha detta samhällsklimat?

Låter mina tankar vandra och krokar fast vid Magdalena Ribbings vett och etikett-råd för julen, där ett stycke sticker ut:

Är det okej att säga ifrån till släktingar med exempelvis kvinnoförnedrande eller smygrasistiska åsikter?
– Om rasistiska och odemokratiska åsikter dras upp ur gyttjan i ljuset, säger man hövligt ”det där är inte okej för min del, du har fel” och då får man mothugg förstås av den som har denna uppfattning, varvid man motfrågar ”vilka belägg har du för det? Statistik? Var har du hittat den informationen?”

– Och till slut kan man säga, om inget annat hjälper, ungefär ”det är obegripligt att en tänkande människa kan inbilla sig att andra är sämre varelser bara för att de har en annan religion/kultur eller ett annat kön; hur korkad får man vara för att tro sådant?”

– Därefter är det förmodligen slut på julstämningen, men det är inte heller okej att någon-några får sitta och säga dessa enfaldiga dumheter utan att någon protesterar.

Drar paralleller med upplevelser jag själv haft, där jag förvånas över hur lite vi alla, lite till mans, faktiskt säger ifrån, när något borde bemötas.20131222-101142.jpgFör det är ju så Med mina dagliga handlingar bidrar jag till den kultur och därmed det samhällsklimat vi lever i. Gör vi alla samma sak som vi gjorde igår så bara återskapar vi kulturen – för att en förändring ska ske måste också jag ändra på mina handlingar och tankar idag, i jämförelse med igår. På det viset kan kulturen omskapas och nyskapas!

Om jag, och du, inte vågar ifrågasätta och bemöta, hur ska utveckling mot ett hållbart lärande samhälle kunna ske?