Real Love – Kärlek utan villkor (bok 9 av 12)

Real Love – Kärlek utan villkor skriven av Greg Baer har stått oläst i bokhyllan i många år. Har en handfull vänner och bekanta som prisar den över allt annat, och ändock har den inte lockat mig att plocka upp den. Trots det har den inte sorterats ut i de senaste årens röjarrundor, och där med förtjänade den en plats i årets tolv

”Förtröstan är ingen känsla. Det är ingen önskan och inget hopp. Det är ett val vi gör. Med tillit väljer vi att tro att något är sant, och sedan bete oss som om det var så.” (Min emfas.)

Trots det så har den inte kittlat, så inte heller när jag väl började läsa. Första tredjedelen av boken skummade jag raskt, läste vertikalt stundvis, och snappade mest upp ett innehåll bestående av floskler och självklarheter. Emellanåt är självklarheter inte så självklara, men dessa var vare sig särdeles välskrivna eller utmanande för mig. Men sen tog det sig, kanske för boken blev bättre, alternativt för att jag nyligen haft ett antal samtal på tema tillit

”[…] när du berättar sanningen om dig själv ger du folk runt omkring dig möjlighet att få veta om de kan vara visa män och kvinnor, och du ger dem också möjlighet att utveckla den naturliga förmågan att acceptera och älska andra människor – i detta fall dig. När vi övar tillsammans kan vi alla bli visa män och kvinnor, men den möjligheten får vi inte förrän en av oss har mod och förtröstan nog för att våga berätta sanningen om sig själv.”

Kanske för att jag i den pågående djupdykning jag gör i mitt inre (med fokus skam) berättar sanningar om mig för mig. Och för en liten grupp av visa män och kvinnor, som hjälper mig hålla kursen, och samtidigt öppnar upp för att berätta sanningar som sig själva. Känslan som uppstår i detta sammanhang är sannerligen en känsla som slår det mesta. 

”Kom ihåg att det kvittar hur många som inte accepterar och älskar dig. Det spelar bara roll att det finns några som gör det, och du kommer aldrig att hitta dem om du inte låter dem se vem du egentligen är.”

Kanske för att jag ständigt ställs inför situationer där jag ges utrymme att lära nytt. Att få syn på mig, mina reaktioner och känslor, att fånga dem i svansen och ta mig en ordentlig titt. Vad är det egentligen för varelse?

”Att berätta sanningen om sig själv ger en underbar frihetskänsla.”

Kanske för att jag, när jag berättar sanningen, inte längre behöver lägga kraft och energi på att hålla dolt, att gömma, att smyga. En form av take it or leave it, this is who I am, men ändock… inte. Eller. Alltså. I n t e i bemärkelsen jag är oföränderlig, och gör precis som jag vill, oavsett vad det får för konsekvenser. Men. Inte alls. Utan snarast jag är människa och gör misstag och lär mig i en evig cykel. Jag använder dock dessa lärdomar till gagn för mig, dig, oss, till den bästa av mina förmågor, för jag tar ansvar för den jag är och det jag gör”, om du förstår?

”Att berätta sanningen är mycket lättare än den ansträngning det är att ljuga, bli arg, spela offer och i övrigt skydda oss själva för att få villkorlig kärlek. Att säga sanningen om sig själv är inte på långa vägar lika ansträngande som att jaga bekräftelse och använda skyddsbeteenden. Det kräver bara mer tillit.” (Min emfas.)

Och jag väjer tillit. 
Jag väljer att lita till. Lita till dig. Lita till mig. Lita till oss.
Det är ett av de sätt jag vill vara i världen på. Och det är i högsta grad ett aktivt val jag gör.

”När folk kan medge att de har fel innebär det att de också kan säga sanningen om sig själva. Om de klarar det kan de lära sig att känna sig älskade och att älska andra. Människor som inte kan medge att de har fel kan inte lära sig någonting. Hur kan du lära dig något om du redan har rätt om allt?” 

Kanske för att jag hade fel.
Var upptagen med mitt, mina tankar och känslor, tänkte inte på dig. Inte på riktigt. Tänkte bara på dig i överförd mening, i betydelsen vad andras tankar om dig skulle betyda för deras tankar om mig. Rädsla. Att inte bli sedd som bra nog, misslyckad, en katastrof. Alla borde/måste/skulle som jag kan se rulla förbi i deras inre, de som dömer mig utifrån deras syn på dig, som drog de gång efter annan på en enarmad bandit fylld med borde/måste/skulle:n istället för körsbär, persikor och pengapåsar.

Och kanske var det just detta, att boken, en tredjedel in, trampade på en ömmande tå, som gjorde att jag slutade skumma, övergick till horisontalläsning, och fann både ett och två guldkorn. 


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

2019 – som jag är!

Som jag är. 

Jag frågade min fina vän D hur han skulle översätta ”gown off” vilket är ett begrepp som dök upp när jag hade mitt första coachsamtal med min nye coach. Beskrev lite hur vårt samtal gick, och D lyckas, som så ofta (alltid?), sätta ord på det outtalade.

Helt plötsligt har därför ”gown off” blivit ”som jag är”, och det känns helt rätt. Så kliver jag in i 2019, energifylld och nyfiken, med champagnebubblor som porlar upp och ner genom i hela kroppen, ivrig och pirrig att få uppleva allt som komma skall, ”som jag är”. Naket. Rått. Intimt. Med kraft och njutning.

2019. Året då jag ska…
* ha kroppens välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • fortsätta göra min dagliga sjua med burpees
  • Headspace:a dagligen
  • springa minst 75 löprundor
  • kallbada så ofta jag bara kan – och komplettera dem med att duscha kallt
  • dansa Lindy hop så ofta jag bara kan (anmäld till kurs under våren, och så social dans på det!)
  • fortsätta cykla och gå så mycket jag bara kan

* ha mitt mentala och själsliga välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • läsa minst 75 böcker, varav 12 svenska och 12 engelska redan är utvalda. Dessa 12 + 12 ska jag reflektera om på mina bloggar.
  • lära mig minst fem stycken låtar utantill (i både text som komp) på gitarr, vilket jag kommer åstadkomma genom att sikta på minst tio minuters gitarrspel varje dag
  • jag ska låta Mark Nepos fantastiska bok The book of Awakening bli min dagliga följeslagare
  • hålla digital 24-timmars sabbat minst två gånger per månad

* ha mitt skapande i fokus bland annat genom att:

  • boka in minst fyra stycken två-dagars-skrivretreats under året
  • fortsätta med dagliga Facebook Lives så länge det fortsätter locka mig
  • blogga dagligen
  • börja podda

* ha ekonomisk resurshushållning i fokus bland annat genom att:

  • så, så och så lite till; att varje vecka medvetet arbeta med mina olika inkomstkällor
  • stämma av mitt uppsatta faktureringsmål varje månad
  • föra kassabok över mina privata intäkter och utlägg

Och så slutligen – på alla plan – experimentera och leka, njuta och  testa, utforska och utmana mig, samtidigt som jag fortsätter vara i varsam samvaro med mig själv!

2019. Här kommer jag. Som jag är. 

Vad vet jag?

Tja du, vad vet jag? Det är en fråga som jag svarar helt annorlunda på idag, jämfört med för bara ett par år sedan. Då visste jag massor. Och eftersom jag dessutom kopplade mitt egenvärde till att jag visste och hade rätt, så var jag en riktigt besserwisser.

Idag. Vad vet jag idag?

Jag skulle nog vilja säga att jag fortfarande vet massor. Har byggt på med mer kunskap, mer erfarenhet osv. Men där slutar jämförelsen, i någon mån. (Fast jag kan tänka mig att det fortfarande finns många som ser mig som en besserwisser fortfarande. Å andra sidan så är min upplevelse av min skillnad, just det: min upplevelse. Och den är utgångspunkten för hur jag uppfattar min värld.) För en av de saker jag vet – är jag det finns en massa jag inte vet. Jag vet tex idag att jag definitivt inte Vet och har Rätt, för allt och alla.

Vem vet vad som är rätt?

Jag kan veta vad som är rätt i stunden för mig, eller som jag brukar säga, jag vet när något gagnar mig, och jag vet när det inte gagnar mig. I stunden, vill säga. För det som gagnar mig idag kanske inte gagnar mig imorgon. (Ett exempel: Regnar det idag gagnar det mig verkligen att ikläda mig regnkläder under en promenad, är det strålande sol imorgon gagnar det mig inte att göra detsamma.)

Jag vet också, att mitt egenvärde inte alls är kopplat till att jag Vet och har Rätt. Och det är en befrielse må du tro. Så mycket mindre energi jag lägger idag på att upprätthålla en fasad av att vara allvetande och in-the-know. Energi som definitivt gagnar mig bättre då jag använder den till annat. Att säga ”Jaha, det visste jag inte” istället för att låtsas ha full koll (vilket i sig är en chimär) är faktiskt enormt skönt. Testa, om du inte gjort det förut. Kanske även du ödslar en massa energi på att vidmakthålla en yttre fasad?

Hönan och ägget

Snubblade över en debatt på Twitter som lite kortfattat handlade om kunskaper vs demokratiskt elevinflytande. Vilket som är viktigast. Om man inte behöver ha kunskaper först för att kunna utöva demokrati. Och därför är alltså kunskaper viktigast. Eller tvärt om.

Kloka Klas Lindelöf, Twitteralias @Samtider, skrev följande innan jag själv hann skriva ett tweet i frågan:

Kunskap och demokrati är som olja och vatten, man får helt enkelt välja (not).

Mina egna tankar gick så här:
Diskussionen om vilket som är viktigast av kunskap och demokrati, och därmed bör prioriteras och/eller sättas i främsta rummet, är ungefär lika intressant som den om hönan och ägget. För vem bryr sig egentligen – förutom evolutionsforskare och möjligen någon enstaka vertebratmorfolog eller så – om det var hönan eller ägget som kom först?

Hönan eller ägget?

Kunskap behövs för att kunna utöva sitt demokratiska inflytande, absolut, men betyder det att vi diktatoriskt ska tvångsmata elever med kunskap för det? Nä, varför skulle det vara så? Och i rättvisans namn var det ingen som förespråkade det heller! Men varför inte möjliggöra kunskapslínlärning samtidigt som praktiskt demokratiinflytande utövas?

Tycker de tär förunderligt att antingen-eller som debattform lockar så. Eller rättare sagt, det är väl nästan definitionen av debatt, men att man väljer den formen. Vari ligger lockelsen? Och varför har vi som individer ett så stort behov av att få rätt? Hur kommer det sig att det inte räcker med att du, för ditt inre jag, vet att du har rätt? Spelar det andra någon roll egentligen?