Ibland är livet tufft. Till min hjälp i sådana stunder har jag två saker som ger stöd, värme, kärlek. Dels ofantligt fina vänner. Vänner som håller om mig – fysiskt eller virtuellt – och finns där. Sådana jag kan sträcka ut en hand till och be om stöd. Blotta mitt allra ynkligaste jag, mina rädslor, min ilska, förtvivlan och sorg.
Men också Mig själv. Jag finns här också. För mig. Jag vänder mig till Mig och den visdom jag vet finns inom Mig. Varsamt är jag tålmodig med mig själv. Låter mig vara i det ledsna. I det ensamma. Och när jag är i det så är jag det utan att skrämmas av det. Utan att vilja fly därifrån. Utan att begrava mig i det. Bara vara i det – låta det skölja över mig. I varsam samvaro med mig själv. I dessa stunder är det som att känslorna är rena. Hundraprocentiga. Äkta. De sköljer över mig och sveper vidare. Som en tsunami väller de över mig, fyller varenda cell i min kropp… Och sveper sedan förbi. Ibland är det en lång upplevelse, som stannar kvar i mig i timmar, i dagar. Ibland sveper de över mig snabbt, på en enda minut kan jag förnimma hur den närmar sig, känslan, översköljer mig, sveper vidare.
Det spelar ingen roll. För jag vet att de aldrig blir permanenta. Känslor stannar inte för evigt. Livet är inte skapt så. De kommer – de upplevs – de passerar. Så är livet skapt.
HERO - the coach 
Pingback: Tankar skapar känslor, del två | HERO – the coach
Pingback: Tankar som bara är tankar | HERO – the coach
”I varsam samvaro med mig själv”. Låter fint. Riktigt dit har jag svårt att nå. Någon kort stund kanske…
Jag är där allt oftare. Senaste året av turbulent privatliv har jag tackat min lyckliga stjärna många gånger för att jag blivit bättre på att just vara varsam med mig själv. Annars hade det varit bra mycket tuffare, och det har räckt fint med det som varit.
Hm. Det där tål att tänka på.
Det funkar i vardagslag. Jag har dessutom den jag kallar Gud. Någon annan, inom mig, att lägga ifrån mig allt hos.
Men i depression? När allt är svart och man inte ser någon ände?
Eller i smärta?
Övning…
Ja. Övning. Ju mer jag lever livet så här, desto större sannolikhet att jag kommer leva livet så här även om jag hamnar i en riktig (mental) knipa, tänker jag. Och senaste året har inte varit en dans på rosor, det måste jag erkänna – trots det har jag, i stort, mått bra. Fast jag varit både ledsen, förtvivlad, förbannad och allt däremellan.
Och tur är väl det tänker jag, att de någon gång , på något sätt går vidare .. Styrkekramar 💙