På glänt.

Cyklade hem från möte med Gott Barn, med Vi är i advent i öronen via Spotify, och kom förbi Husie församlingshem där jag fick syn på följande uppmaning:

Jag var tårögd redan innan, av en salig blandning (som blogginlägget Vi är i advent vittnar om), och när jag läste vepan stockades gråten i halsen på mig. Jag har blivit bättre på att undvika oroskänslor. Men just för Goda Barn (mina, dina, våra!) är det svårt emellanåt, sirenen vid namn Oro sjunger vackert och lockar, pockar, vill inget hellre än att dra ner mig i djupet där ångest och rädsla gör oron sällskap.

Jag gör mitt bästa för att inte falla för Orons skönsång, men märker, t ex på hur jag reagerar på vepan på församlingshemmet, och för den delen även till Vi är i advent-skivan, att känslorna lurar precis under ytan. Och det är ok. Jag låter mer än gärna känslorna strömma genom kroppen min. Kanske för att jag blivit bra på att låta dem göra just det: strömma genom mig, inte stanna kvar, inte krampaktigt hålla fast vid dem, inte fastna i ältandet. Känslorna fyller mig, tar över alla förnimmelser, men likt en våg, så klingar de bort ganska snabbt. Kvar står jag, tacksam för förmågan att känna, och lika tacksam för förmågan att släppa taget, att låta gå.

På sätt och vis är det vad som händer, när en ställer dörren på glänt: plötsligt ställs jag inför nya bekantskaper, nya situationer och nya relationer, åtminstone om man, som jag, eftersträvar att dansa med den som knackar på dörren, vem det än månde vara. Det ger mig nya perspektiv, min värld expanderar och jag med den… och så exploderar jag emellanåt – så människa jag är – i känslor, av något så futtigt som en vepa på ett församlingshem.

 

Sömnlöshet utan stress

sömnlös utan stressNatten till igår låg jag sömnlös. Läste ut en bok, låg och vilade och slumrade säkert till emellanåt, men långt från mina åtta timmars sömn, det kan jag garantera. Och det var inga problem det. Jag stressar inte upp mig längre när jag har en sådan här natt. Det hjälper så klart att jag fortfarande har julledigt och inte har något inbokat som jag vill prestera på topp för.

Natten till idag låg jag också sömnlös. Låg mest och vilade, och stressade inte upp mig inatt heller. Men tankarna gick till förra årets början, då jag också hade ett par sömnlösa nätter, vilket stressade mig enormt mycket då.

Och just i den jämförelsen, mellan mig själv idag och mig själv för ett år sedan, under liknande omständigheter, finner jag nöje i att göra. Inte minst för att jag minns hur uppjagad jag var för ett år sedan. Ojojoj, som jag vände och vred på mig och gjorde just det där som man så lätt gör, dvs, jag gjorde ett problem av det hela eftersom jag började tänka att det är ett problem. Och då skapar jag ett problem av det hela, istället för att bara acceptera det som Är, vilket vid det tillfället var samma som de senaste två nätterna: En natt då jag ligger vaken. Varken mer eller mindre. Kroppen klarar det, ett par nätter, och förr eller senare kommer jag att somna.

Skulle min sömnlöshet fortsätta natt ut och natt in, i veckor. Ja, då skulle jag ha svårt att fortsätta göra det jag gör just nu, dvs bara låta det vara som det är. Då skulle jag kanske kontakta vårdcentralen för att ta reda på vad som felar mig och försöka hitta en lösning.

Men efter en eller två sömnlösa nätter är jag inte där. Behovet är inte sådant. Jag hyser all förhoppning att jag i natt kommer att sova väldigt gott, men om jag mot förmodan inte gör det, så gör jag det nog imorgon natt.

Och vet du, att leva i nuet på detta vis, utan att jaga upp mig (vilket definitivt inte gör att jag sover bättre, det vet jag sedan länge!), är förunderligt skönt. Välbefinnande, det är ordet jag letar efter. Jag upplever nuet utifrån en hög grad av välbefinnande, fast jag inte sovit på två nätter.

För ett år sedan, samma situation, två sömnlösa nätter, och jag lovar, inte i närheten av denna känsla av välbefinnande. Då var jag uppjagad, stressad och orolig. Rädd att något var fel på mig, rädd för att jag inte skulle sova gott nånsin mer, att jag skulle haverera mentalt och fysiskt pga sömnbrist.

Efter två nätters sömnlöshet.

Amenhallåliksom, rim och reson, var fanns det? Tja, det fanns inte helt enkelt. Och nu? Nu känner jag inte att jag behöver lägga på ett lager av rim och reson alls, för jag har ett välbefinnande som gör att jag inte oroas av mina två sömnlösa nätter. Utan att jag talat mig själv till rätta, utan att jag lagt på ett lager av logiskt resonemang på det hela. Välbefinnandet bara finns där, en stabil grund att utgå ifrån, i varje stund.

Spännande som det kan bli!

Har du varit med om något liknande, där du återupplever en liknande händelsekedja efter ett år eller två, och har förmågan att reflektera och notera hur din reaktion och ditt agerande skiljer sig mellan tillfällena?

Valet att kroka fast eller ej!

Under hösten har jag använt begreppet ”kroka fast” på många olika sätt i ett flertal sammanhang. Inte minst vad gäller min egen förmåga att tjäna pengar eller ej.

Du förstår – jag fattade ett beslut för ett år sedan, att ägna 2013 åt skolutveckling, utan att veta i vilken form det skulle ske. Jag har varit egenföretagare i sex år nu, och hade lite sparat som jag avsåg att använda upp under året. Båda två har inträffat. Jag har ägnat mig åt skolutveckling – framför allt genom mitt engagemang i #skolvåren, som föddes på twitter i februari – men jag har också använt upp sparkapitalet. Så nu står jag här, en ofantlig upplevelse rikare, men rent konkret rejält barskrapad, vad gäller pengar.

Och det är nu jag har ett val! Jag ser en tankebubbla flyta förbi, innehållande ”Jag måste tjäna pengar så jag har råd att föda familjen!” och kan välja att kroka fast i den bubblan, eller inte. För bara ett par år sedan hade jag garanterat valt att kroka fast, och hade då landat i en massa oro och ångest, till exempel:

– Ojojoj, hur i allsindar ska jag kunna hitta något uppdrag?

– Kanske jag ska sluta med det här skoltjafset och gå tillbaka till att bara hålla på med projektledning och kvalificering inom läkemedelsbranschen?

– Vem skulle vilja anlita mig som förändringsagent och varför skulle de välja just mig?

Bara att skriva detta gör mig medveten om vilka ofantliga mängder energi jag slösat genom åren, när jag valt att kroka fast vid tankebubblor som visat sig bli som infekterade oroshärdar!

Just nu väljer jag att undvika att kroka fast i dessa tankebubblor. Jag låter tankebubblan komma…. och sen ser jag den åka förbi, och tänker att det ordnar sig. Och det gör det. Det är jag säker på. Vet du varför jag är så säker på det? Jo, för att jag inte enkom tänker. Utan jag agerar också! Jag kombinerar därmed två naturlagar, som min coach Rasmus gjort mig medveten om:

The law of attraction och The law of action

Med ett steg i taget så kommer man hur långt som helst. För trägen vinner! Så istället för att ägna mig åt oro och ångest, så använder jag energin till att skapa förutsättningar för att fortsätta göra det jag brinner för och älskar att göra, nämligen att möta människor och se hur jag kan hjälpa dem att få syn på och därefter förverkliga sina drömmar! 20131122-131315.jpgHar du något exempel på en tankebubbla du valde att krokat fast i fast det gagnat dig bättre om du bara låtit den flyta förbi?