Real Love – Kärlek utan villkor (bok 9 av 12)

Real Love – Kärlek utan villkor skriven av Greg Baer har stått oläst i bokhyllan i många år. Har en handfull vänner och bekanta som prisar den över allt annat, och ändock har den inte lockat mig att plocka upp den. Trots det har den inte sorterats ut i de senaste årens röjarrundor, och där med förtjänade den en plats i årets tolv

”Förtröstan är ingen känsla. Det är ingen önskan och inget hopp. Det är ett val vi gör. Med tillit väljer vi att tro att något är sant, och sedan bete oss som om det var så.” (Min emfas.)

Trots det så har den inte kittlat, så inte heller när jag väl började läsa. Första tredjedelen av boken skummade jag raskt, läste vertikalt stundvis, och snappade mest upp ett innehåll bestående av floskler och självklarheter. Emellanåt är självklarheter inte så självklara, men dessa var vare sig särdeles välskrivna eller utmanande för mig. Men sen tog det sig, kanske för boken blev bättre, alternativt för att jag nyligen haft ett antal samtal på tema tillit

”[…] när du berättar sanningen om dig själv ger du folk runt omkring dig möjlighet att få veta om de kan vara visa män och kvinnor, och du ger dem också möjlighet att utveckla den naturliga förmågan att acceptera och älska andra människor – i detta fall dig. När vi övar tillsammans kan vi alla bli visa män och kvinnor, men den möjligheten får vi inte förrän en av oss har mod och förtröstan nog för att våga berätta sanningen om sig själv.”

Kanske för att jag i den pågående djupdykning jag gör i mitt inre (med fokus skam) berättar sanningar om mig för mig. Och för en liten grupp av visa män och kvinnor, som hjälper mig hålla kursen, och samtidigt öppnar upp för att berätta sanningar som sig själva. Känslan som uppstår i detta sammanhang är sannerligen en känsla som slår det mesta. 

”Kom ihåg att det kvittar hur många som inte accepterar och älskar dig. Det spelar bara roll att det finns några som gör det, och du kommer aldrig att hitta dem om du inte låter dem se vem du egentligen är.”

Kanske för att jag ständigt ställs inför situationer där jag ges utrymme att lära nytt. Att få syn på mig, mina reaktioner och känslor, att fånga dem i svansen och ta mig en ordentlig titt. Vad är det egentligen för varelse?

”Att berätta sanningen om sig själv ger en underbar frihetskänsla.”

Kanske för att jag, när jag berättar sanningen, inte längre behöver lägga kraft och energi på att hålla dolt, att gömma, att smyga. En form av take it or leave it, this is who I am, men ändock… inte. Eller. Alltså. I n t e i bemärkelsen jag är oföränderlig, och gör precis som jag vill, oavsett vad det får för konsekvenser. Men. Inte alls. Utan snarast jag är människa och gör misstag och lär mig i en evig cykel. Jag använder dock dessa lärdomar till gagn för mig, dig, oss, till den bästa av mina förmågor, för jag tar ansvar för den jag är och det jag gör”, om du förstår?

”Att berätta sanningen är mycket lättare än den ansträngning det är att ljuga, bli arg, spela offer och i övrigt skydda oss själva för att få villkorlig kärlek. Att säga sanningen om sig själv är inte på långa vägar lika ansträngande som att jaga bekräftelse och använda skyddsbeteenden. Det kräver bara mer tillit.” (Min emfas.)

Och jag väjer tillit. 
Jag väljer att lita till. Lita till dig. Lita till mig. Lita till oss.
Det är ett av de sätt jag vill vara i världen på. Och det är i högsta grad ett aktivt val jag gör.

”När folk kan medge att de har fel innebär det att de också kan säga sanningen om sig själva. Om de klarar det kan de lära sig att känna sig älskade och att älska andra. Människor som inte kan medge att de har fel kan inte lära sig någonting. Hur kan du lära dig något om du redan har rätt om allt?” 

Kanske för att jag hade fel.
Var upptagen med mitt, mina tankar och känslor, tänkte inte på dig. Inte på riktigt. Tänkte bara på dig i överförd mening, i betydelsen vad andras tankar om dig skulle betyda för deras tankar om mig. Rädsla. Att inte bli sedd som bra nog, misslyckad, en katastrof. Alla borde/måste/skulle som jag kan se rulla förbi i deras inre, de som dömer mig utifrån deras syn på dig, som drog de gång efter annan på en enarmad bandit fylld med borde/måste/skulle:n istället för körsbär, persikor och pengapåsar.

Och kanske var det just detta, att boken, en tredjedel in, trampade på en ömmande tå, som gjorde att jag slutade skumma, övergick till horisontalläsning, och fann både ett och två guldkorn. 


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Att trampa snett

Så lätt det är att trampa snett, i all välmening. Fast jag verkligen inte avser det, så trampar jag likväl i klaveret emellanåt, ett klaver jag inte ens visste att jag var ute och tassade på. Tur då att det bland dessa människor som upplever sig trampade på, finns de som säger till. Som låter mig veta, att just där, just då, trampade jag snett och det gjorde vederbörande illa.

Och jag tar emot. Tacksamt.
Ber om ursäkt, för min obetänksamhet. Kan inte göra ogjort, kan inte ta tillbaka det sagda, men kan både förstå och hedra modet som krävs för att säga ifrån, att vara tydlig med egna gränser och behov. Människor som gör det ger mig tankespjärn. Ger mig något att reflektera kring, ger mig möjligheten till en insikt som gör att jag kanske kanske inte trampar snett i en motsvarande situation i framtiden.

Visserligen är vi alla olika, och det som upplevdes sårande av en kan mycket väl upplevas välmenande och stöttande för en annan. Så kan det absolut vara. Och jag kan inte så mycket mer än vara mig, alla andra är ju, som bekant, upptagna. Men jag kan också ta till mig av andras erfarenheter, inse – än en gång – att alla inte fungerar som jag, och att jag inte ska ta för givet att det som funkar för mig funkar för dig.

Alla dessa förgivettagandena.
Tänk att jag så ofta inte upptäcker dem förrän jag snubblat över dem, och i värsta fall också råkat göra någon annan illa i mitt snubbel.

När jag får syn på förgivettagningarna, antingen tack vare självreflektion, eller för att jag blir uppmärksammad på dem av den jag snubblade över, så kommer den varsamma samvaron med mig själv som allra mest till sin rätt. För jag kan verkligen inte göra det sagda osagt, det gjorda ogjort. Eller tvärt om för den delen.

Det som har varit, har varit. Det är inte. Så det jag gör är att tacka. För insikten. För gåvan jag ges, av att fundera över vem jag vill vara, hur jag vill agera, i nuet och i framtida liknande situationer. Lära mig av mina misstag, vilket Bob Hansson skrev så insiktsfullt om, är emellanåt inte så himla enkelt.

Med det sagt kan jag tillstå att jag förut var oerhört dålig på att kunna härbärgera ens tillstymmelsen till insikt om att jag tabbat mig. Mitt självvärde låg i att Ha Rätt, i att Göra Rätt, i att Vara Rätt. Om jag misslyckades, så började jag – oftast verbalt – slå omkring mig. Fajtades emot, ville inte, vägrade erkänna, kunde inte förmå mig att tillstå att jag gått snett. Och så, genom min oförmåga att stå för den jag var, det jag gjorde, fortsatte jag att trampa omkring på klaveret som vore jag en elefant i en porslinsbutik.

Det gör jag säkert fortfarande. Men mer sällan. Det ser jag. Det märker jag. Min observationsförmåga på mig, på vad jag gör och vad det resulterar i, är skarpare nuförtiden än den var, förut. Jag är övertygad om att skärpningen i observationsförmåga hänger nära samman med motsvarande sänkning i att vara hård mot mig själv, att döma, att banka, att fajtas i det inre. Jag bankar inte längre på mig själv när jag upptäcker mina tabbar, vilket gör att jag inte längre räds att upptäcka dem.

Men oavsett vad, så gör jag fel ibland. Jag trampar i klaveret och gör människor illa, helt utan avsikt. Och för det kan jag inget annat göra än säga Förlåt. Det var inte min mening. Tack för att du låter mig veta, då det ger mig en större chans att göra bättre nästa gång jag hamnar i en motsvarande situation. 

Adventslyft nr 4 – Mod

modDagens lyft sker utifrån en reflektion kring ordet MOD. Mina vänner Wivan-Kristina och Anders har kastat loss från det liv många av oss lever. För ett år sedan väcktes en tanke i dem att de verkligen borde förändra sitt liv, och dra från kalla Sverige. Ett år senare, efter att ha sålt huset, skänkt, slängt och sorterat ut alla möbler och prylar, drog de ner till Frankrike för att husvakta ett par veckor. Och det är inte slut där så klart, det har ju precis börjat. Kairo väntar härnäst, till våren finns ett par andra uppdrag klara, men, det riktigt modiga är hur båda två verkligen angriper livet med en sådan öppenhet och villighet att känna vad helst stunden bjuder på. Att leva fullt ut i nuet.

Ja, Wivan och Anders, mig ger ni en daglig påminnelse av vad mod är, nämligen att känna det jag känner, i stunden, och att vara ok med det. Ni är förebilder som jag är så tacksam över att känna!

Men även du som inte har ynnesten att känna dem personligen kan följa deras resa på bloggen Live fully now.

Mod – jag tänker på Wivan-Kristina och Anders som kastat loss för att utforska drömmar.
Mod – vem eller vad tänker du på?

KASAM

KASAM står för Känsla Av SAMmanhang och är ett begrepp myntat av Aaron Antonovsky. Jag har på sista tiden reflekterat kring de olika sammanhang jag befinner mig i, och vilka olika delar av min personlighet som kommer till utlopp i de olika sammanhangen.

Jag ingår i en familj, och det är ju ett ganska tydligt sammanhang. Eller…. Tänker vidare och fnissar lite, och inser att det kan vara ganska löst definierat det med. Minns hur paff min make blev då vi blev tillsammans, då han insåg att födelsedagskalas anordnade av mig, definitivt bestod av familjen, men oj, vilken storfamilj. Närmsta familjen, släkten (både de bestående av blodsband, men likväl de som är ingifta och kanske tom frånskilda och därmed i mångas ögon ”inte längre en del av”-familjen, men så icke i mina tankar), goda vänner. Alla ingår de i sammanhanget Min familj. Och därför blir det alltid ganska stort antal individer som bjuds in.

Men visst, det finns den allra närmsta familjen, så klart, bestående av de tre unika människor jag bor tillsammans med, plus katt, kryp (dvs marsvinet) och numera även tre kycklingar.

Sen har jag ett för mig oerhört viktigt sammanhang, som vuxit fram senaste 1,5 åren, sedan #skolvårens födelse på Twitter, nämligen Back Office-sammanhanget. Just nu består back office av in alles fem personer, och om ni visste vilken stor betydelse detta sammanhang har i mitt liv. De finns där i vått och torrt, och jag får så oerhört mycket ut av den mer eller mindre dagliga konversation som vi alla deltar i. Tack gode gud för iMessenger, säger jag bara. Bland dessa fantastiska människor kan jag vara mig själv, och jag upplever endast kärlek, stöd, uppmuntran. Dömande, avund, missunsamhet och tjuvnyp finns inte på kartan helt enkelt. Jag är så oerhört tacksam för att vara en del av just det sammanhanget!

Min mastermind-grupp icke att förglömma dock. Det är ett sammanhang som vuxit fram parallellt med #skolvåren, med några veckors försprång, och det har utökats detta året så nu är vi sex personer. Fantastiska personer. Vilket mod jag får ta del av, kärlek, utmaningar, himlastormande glädje och djupaste förtvivlan. Allt får plats. Allt möts på samma vis, med kärlek, omtanke och acceptans. En ynnest att vara del av även det.

Jag upplever KASAM även i många andra sällskap, så klart, till exempel i Twitter-sfären jag rör mig i, med mina kollegor i Supercoach Academy, Södra Sallerups kyrkokör osv, men familjen, Back Office och Mastermind-gruppen sticker ut lite extra just nu.

20140529-093038-34238187.jpg

Jag funderar i detta nu på vad dessa olika sammanhang ger mig, vilka av mina behov jag täcker genom att vara en del av olika grupperingar. Det är en tanke att reflektera vidare över, just nu känner jag mest tacksamhet över det jag är delaktig i.

Vilka för dig betydelsefulla sammanhang är du en del av?

Marionettdocka

Sydsvenskan kör en artikelserie där de granskar Malmös skolor. Måndagen den 23 september stod det på förstasidan:20130923-105223.jpg

Jag ringade in anledningen till att den intervjuade läraren lämnade yrket. Han anger att han kände sig som en marionettdocka. Jag kan förstå honom. Och han har fattat ett beslut utifrån sin känsla. Att agera är bra!

Dock så undrar jag – vad skulle hända om lärare, som upplever samma som Niklas, istället för att lämna yrket, vände på det hela? Dvs, om du känner dig som en marionettdocka – vad skulle hända om du återtog kontrollen själv? Drog ner snörena som någon annan styr, och började styra själv?

*hukar lite grann, kanske det börjar flyga ruttna tomater snart*

Allvarligt talat – jag pratade med en rektor i fredags, som eftersökte modiga lärare. På Twitter i helgen landade jag i en diskussion som handlade om önskan efter fler modiga skolledare.

Är det inte precis det som behövs? Att lärare, rektorer, förskolelärare, fritidspedagoger och alla andra som arbetar inom utbildnings-Sverige, verkligen utnyttjar hela det utrymme som är dem givet i form av skollag och styrdokument?

Jag brukar likna det där vid en kub. Låt oss säga att skollag, läroplan mm ger en rektor en kubikmeter stor kub stor att verka inom. Jag kan nog namnge en handfull rektorer runt om i landet, som jag tror verkligen utnyttjar varje kubikmillimeter som är dem givna. Ja, några av dem är tom så fräcka (modiga!) att de utmanar systemet genom att putta på väggarna, så kuben börjar bukta!

Min uppfattning är dock att det finns ofantligt många fler rektorer som endast verkar på en väldigt liten del av kuben. Om de upplever sig inmålade i ett hörn, eller faktiskt själva har målat in sig där, ska jag låta vara osagt, men faktum är att de inte ens utnyttjar det lagstadgade utrymme de har!

Och det är väl där efterfrågan på mod kommer in. Våga bryt dig loss. Våga utmana. Använd dig av hela det givna utrymmet!

Och igen – ja, det är lätt för mig att säga, jag vet inte hur det är, osv osv. Stämmer bra det. Men jag är en tänkande, reflekterande individ, som ser hur detta självförminskande är en enormt destruktiv kraft. Och det måste inte vara så. Och det KAN jag säga, eftersom jag själv gjort just den resan!

Så, om du känner dig som en marionett, gör ett val, fatta ett beslut. Stanna inte bara kvar i situationen utan åstadkom en förändring. Antingen gör du som Niklas, som lämnade och gav sig själv en annan jobbsituation där han mår bra, eller så tar du över kontrollen.

Vad väljer du?

Våga en ny vändning efter 95 år

Tänk att flytta från en ände av ett landskap till ett annat när du är 95 år gammal. När du levt hela ditt liv – med några få års undantag i tidig barndom – inom ett par mils radie.

Det är vad min farmor ska göra imorgon. Jag tycker hon är modig.

Tänk om fler vågade sig på nya vändningar. Kanske ett nytt jobb. Ny inriktning. Ny frisyr. Ny bostad, kanske tom bostadsort. Eller något så radikalt som att gå på ett kulturevenemang av ett slag du aldrig någonsin upplevt.

Vad är det med rutiner och vanor som gör att vi slutar ifrågasätta dem? Om jag mår bra av dem, gott nock. Men om de gör mig illa? Det händer ju att en vana slutar gagna dig, i takt med att du själv, omgivning och förutsättningar ändras.

En god idé är därför att fundera igenom dina livsval med jämna mellanrum, och göra en Funkar – Funkar Ej – Saknas (brukar förkorta det #FFES).

Alla tre kategorier behövs. Funkar är viktigt eftersom det visar dig vad som ska fortsätta. Funkar ej är de där sakerna som behöver skruvas rätt för att hamna i Funkar-kategorin. Och det som Saknas, ja, det behöver du se till att skaffa, på ett eller annat sätt.

Min farmor har, fast säkert ganska omedvetet, gjort en #FFES. Hon kom fram till att det var lite för mycket som inte funkade, och som saknades i hennes tillvaro. Och då vågade hon agera. Jag önskar att fler vågade agera. Precis som min 95-åriga farmor.20130516-232055.jpg

När gjorde du senast en #FFES på dina livsval?

Mod att utmana rädslan

“If it scares you, it might be a good thing to try.”
― Seth Godin

Citatet hittade jag här. Seth är någon jag följer med stort nöje och det har gett mig många insikter och aha-upplevelser. Jag håller med honom. Om något skrämmer mig så finns det ofta anledning att testa det, att utmana rädslan.

Rädslan kan tom fungera som ledtråd, eller fyrbåk. Något som säger Du borde nog titta lite på detta, för på andra sidan kan oanade möjligheter yppa sig!

Ligger och funderar på när jag själv följt rädslan i hasorna. Det har hänt både en och flera gånger. Men faktisk är det något som väntar i framtiden som dyker upp i tanken.

Har i många år sagt att jag vill åka luftballong till min fyrtionde födelsedag… och minsann om inte älskade maken kom ihåg det. I födelsedagspresent fick jag en åktur. Har inte använt den ännu – men senast augusti ska det göras. Och nu när det blivit mer på riktigt så pirrar det rejält ska du veta. Men upp i det blå ska jag!

Upp i det blå

Vad har du upptäckt om dig själv, när du haft mod att utmana rädslan?