Upp i luften…
Lite så känns det.
Som om allt jag är helt plötsligt blivit uppkastad i luften – märk väl, av mig själv!
Var är säker mark, för stunden? Vad är säker mark, för den delen?
Vad gör jag? Vad gör jag inte?
Vad vill jag? Vad vill jag inte?
Kommer jag att lyckas? Kan jag? Har jag förmågan? Har jag dugligheten?
Har jag bitit av för stor tugga?
Eller är det bara att ta ett steg i taget, så ordnar det sig, så där som det gör?
Oh så många frågor!
Och vet du – det är en ganska härlig känsla. Trots allt. Mellan hjärtfladder och snabbvisit av ett och annat hjärnspöke så är det fasiken härligt utmanande att vara uppe i luften.
Äsch, du snackar du. Inte fasiken är det härligt att vara i det okända på det där viset?!
Amen.
Jo.
Det är det.
Härligt utmanande. Pirrigt. Nervöst.
Levlar. Ömsar skinn.
Den gamla kostymen har blivit för liten. Får inte plats längre. Vill mer. Annat.
Så när jag läser slutklämmen i en artikel av Ishtar Touailat i Chef, med titeln Håller du på att bli värdelös? inser jag, att mitt svar på hennes fråga är ett högljutt och rungande Jaaa:
”Den stora frågan är om vi har tillräckligt starkt psyke och ihärdighet för att återuppfinna oss själva om och om igen tills vi blir gamla?”
HERO - the coach 
Pingback: Uppföljning mars 2019: Som jag är. | HERO – the coach
Pingback: Tankespjärn, mitt hjärtebarn! | HERO – the coach
Ja, livet är en bergochdalbana mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg.
Att vara människa… allt kan hända. Men ett steg i taget tycker jag låter bra – som du skrev. För vi är ju här nu och inte tusan vill jag återuppfinna mig själv om igen…. Jag har fullt sjå med att bara vara ❣
Det är också ett sätt att se på det. Jag gläds åt chansen att återuppfinna mig – ett sätt att levla liksom. Tar med mig godbitarna och vågar mig ut på nya vägar som nybörjare på andra plan. Jag tycker om det. Och i det – så bara är jag. ❤
Ja härligt att vi hittar den väg som passar oss ❣🤗
Åh, vad fint skrivet. Jag övar mig hela tiden på att våga ta risker för att jag just känner att det är på så sätt jag kan växa även om det känns läskigt. Tack för att du sätter ord på mina tankar! Kram
Tack!
Det är ju just det – övningen ger färdighet, och ett tu tre är det där som var läskigt förra veckan vardagsmat. 😀