Jag ser…

På nätet.
Hänger på nätet. Har jag gjort i många år nu, fick min första epost när jag började plugga på universitetet 1993, och i samband med det skaffade jag egen dator. När första barnet föddes 1999 var det Allt för föräldrar som gällde, sen snickrade samman en egen hemsida för att kunna dela mitt barns öden och äventyr med nära och kära. Startade ett Facebook-konto så tidigt att jag hann hålla mig därifrån i ett år eller två innan äldsta barnet suktade efter ett eget konto. Då väckte jag mitt nedsläckta konto till liv igen. Twittrat har jag också gjort, ja, gud vad jag twittrat! Var en av initiativtagarna till en sedermera landsomfattande rörelse som faktiskt föddes på Twitter. 15 februari 2013 klockan tio på kvällen. Ett födelsedatum jag har lika bra koll på som båda barnens dito.

Kostat på.
Jag har lärt mig mycket, skapat ett stort nätverk och byggt en handfull oerhört innerliga och givande nära relationer, tack vare sociala media. Men det har kostat på samtidigt. Att vara synlig, göra sin röst hörd, försöka röra runt i grytan låter sig inte göras ostraffat. Jag har, successivt, lärt mig se allt mer. I takt med att jag utvecklas och lär mig, har jag blivit allt bättre på självreflektion. 
Det gör att jag idag ser mycket i de mänskliga interaktionerna på nätet som gick mig helt förbi för bara ett par två-tre år sedan. För jag ser!

De utkastade. De uthängda.
Jag ser de som blir utkastade. De som blir uthängda. De som på något vis frångår normen, det slätstrukna, det lättsmälta. Som sagt vad de tycker, som står för det, och som – ofta – oförstående står där i en tsunami av inlägg och kommentarer, av repliker och privata meddelanden, ömsom vin ömsom vatten, ris och ros i en salig blandning. Stå där, till synes, med rumpan bar. Som vill försvara sig. Som hittar argument för varför hen inte gjort något fel överhuvudtaget, hur det är någon annan som gjort, sagt, tolkat, fel.

De som tystnat.
De som tystnat. De som tar det personligt. Som blir kränkta i detta de lättkränktas tidevarv. Som vuxit upp i ett tidevarv där de upplevt sig vara förringade, förnedrade, förtryckta. Som gått på pumpen så många gånger och möts av lilla gumman eller andra nedsättande invektiv, så de inte längre tror sig om att ha något att bidra med. Som tror att deras perspektiv inte är värt att lyssnas till.

Jag ser de som tystnat, som nu vågar sig fram, eftersom någon tagit action å deras vägnar. Tacksamheten för att någon annan agerat och åtminstone öppnat dörren på glänt åt dem igen. Jag är en av dem som tystnat läser jag om och om igen, och kan, till viss del, känna igen mig. Men inte av kränkthet (eller?), utan av utmattning.

Fast… nu glömmer jag bort mitt Jag, version 2015/16 skulle jag tro. Den Helena som twittrade dag och natt, och definitivt upplevde sig både stött, missförstådd och kränkt emellanåt. Så jodå. Jag får tillstå detta: även rollen av att vara den som tystnat har varit min.

Alfahannarna.
Men jag har också tagit rollen av den som tröttnat på att ständigt behöva fajtas för att göra sin röst hörd, som (alltför ofta kvinnor, precis som jag) sitter mitt i ett gäng alfahannar som tuppar sig, utan minsta självrannsakan. Till synes helt utan nyfikenhet, utan vanan eller ens impulsen att tystna, att släppa fram andra röster, kanske till och med bjuda in dem. Nu har jag gått på här en timme, vad tycker/tänker/känner/ser/hör du? Berätta och ge mig en chans att få andra perspektiv på saken! Som då lyssnar. Ödmjukt. Inte tystnar i två och en halv minut, för att sen ta till orda igen och förklara varför det nyss hörda inte stämmer, varför det är fel, som mer än gärna skjuter knappt hörda tankar i sank. Jodå, nog är detta personligt allt. Det här är mitt perspektiv. Eller åtminstone ett av mina perspektiv i denna typ av situationer. Som jag fajtats för att ta plats, låta min röst höras, fast besluten att övertyga och inte övertygas. Gått på många smällar, men också blivit lyssnad till. Men jag har tystnat. Orkar inte längre fajtas för att bli lyssnad till. Kostar för mycket energi. Så jag undviker den typen av sammanhang. Pallar inte längre. Detta är alltså en roll jag numera undviker att ikläda mig.

Ser rädslan.
Tupparna då? Jag ser dem också. Även om det kan vara svårt för mig, för att jag så ofta fajtats mot dem. Men ser dem gör jag. Ser rädslan. Skräcken för att inte vara tongivande. Är jag betydelselös då? Om jag inte besitter svaret, lösningen, mirakelkuren, är jag utan värde då? Med handen på hjärtat är detta också något jag upplevt själv. Rädslan jag känt över att inte alltid vara på topp, ha svaret som vore jag Encyclopedia Helenica, att jag har värde som människa enkom som allvetande sådan. Rädslan för att säga Jag vet inte. Kan du berätta, så kanske jag kan lära mig något nytt?

De som tar det personligt.
Jag ser de som inte förmår skilja på sak och person. Som läser nonsens eller dumheter eller fattar du ingenting som svar på en fråga, ett påstående, en åsikt eller en fundering de gjort, och tar det som en käftsmäll. Som om du, som frågat, påstått, delat din åsikt eller din fundering, är mindre värd, dum, korkad. Vissa blir offensiva, invektiven haglar och ingen blir varken lyckligare eller klokare. Andra blir defensiva; med svansen mellan benen slinker de undan och skäms… för att sedermera tystna?

Dramaträsket.
Jag ser de som kastar sig ner i dramaträsket, som vill försvara den som blivit uthängd, utkastad. Viljan att stå bredvid, solidariskt kroka arm med hen och högljutt vill låta hen veta att hen inte är ensam. Drivs av att förmedla att andra ser vad som händer, hur orättvist det är, som har långa och många tankar om hur fel det hela är.

Jag ser andra som också kastar sig ner i dramaträsket, i syfte att lyfta fram de förmenta offren. De som hävdar vikten av god ton och solidariskt krokar arm med de som tystnat. Vill visa dem sin sympati. Kanske även empati? Räcker upp handen även här – mången gång har jag gett röst åt denna rollen.

De som slätar över.
De som vill släta över. Dem ser jag också. De som känner sig obekväma med de starka ställningstaganden som görs. De som inte tycker att vi ska göra en stor grej av det hela, de lösningsfokuserade som kommer med en myriad av alternativa vägar framåt. Invånarna i mellanmjölkens land, som tycker att man måste väl inte hänga ut folk, inte kasta ut dem, inte stänga av på livstid, kan man inte bara ta bort dem från vänskapslistan, varna eller stänga av på visstid? Kan inte alla bara vara snälla?

De som kastat/hängt ut.
Jag ser den som kastat ut, hängt ut. Som slår sig på bröstet och med säkerhet vet att den inslagna vägen är den enda rätta. Som inte har ett tvivel i sin kropp. Fast är det egentligen bara en fasad för den andra typen av människa som hängt och/eller kastat ut? Den som våndats. Mycket. Som velat fram och tillbaka, vägt personliga tankar och omdömen med gruppens regler och gruppens bästa. Som så gärna vill moderera, lyfta de som tystnat så de börjar ta plats igen, fila av de vassaste kanterna på de som uttrycker sig rakt på sak, de som tycker att vi måste väl ha högt i tak och tar den slitna klyschan som ursäkt för att säga precis vad som helst hur som helst och som av andra lätt uppfattas kantiga och okänsliga. Och jodå. Här har jag också varit. Brutal ärlighet. Min rätt att yppa min åsikt. Absolut. Fast – varför? Om det är brutalt, måste jag hävda min synvinkel då?

Olika perspektiv.
Jag ser alla dessa olika perspektiv, och känner igen mig i de flesta, för att inte säga alla, för vid ett eller annat tillfälle har jag varit vart och ett av dem.

Jag ser alla dessa olika perspektiv, men jag ser ingen som lyfter dem. Vart och ett. Systematiskt. Som går igenom dem alla, som vill belysa. Kanske förstå, men det är inte ens nödvändigt egentligen, eller är det det? Jag måste kanske inte förstå allt och alla, men jag behöver se deras vinkel, deras perspektiv; att det finns. Att det inte är svart eller vitt, utan grått, en gråskala med många nyanser, som alla pekar på det faktum att man kan se saken från många olika vinklar. Det är en Sanning.

Släppa fram dem alla?
Vad händer, om vi inte sopar detta under mattan? Vad händer om vi släpper fram alla dessa perspektiv, inte för att döma vissa som rätt och riktiga, andra som fel och falska, utan bara för att se att det finns mer än ett sätt att se på saken. Fler än två. Fler än tre. Fler än tio till och med. Att alla har sitt livsberättigande i att de faktiskt existerar. Att någon upplever en situation på ett visst sätt gör ju att det är en sanning. Det är en upplevelse som upplevs. Kommer från tankar, som ger känslan. Ja. Och samtidigt: den enskilda upplevelsen är inte Sanning för det. För då skulle alla uppleva exakt samma sak och vi hade bara haft vitt. Eller svart. Inte ens bådeock. Men det är en sanning med litet s i så mån att det är upplevt. Ja!

Vad händer om vi förstår detta? Om vi tar höjd för det istället för sopar det under mattan, visslar och låtsas som ingenting? När vi sätter på oss skygglappar och tycker alla som inte tycker som just jag är dumma i huvudet och borde skjutas, eller åtminstone hålla käft – hur gagnar det någon?

Rollerna fyller en viktig funktion.
För jag ser också hur alla dessa roller fyller sin funktion. Hur jag, genom att kliva in i någon av alla dessa roller som finns, gagnar samfundet i stort. För problemet är inte rollerna. De är oss till gagn. Vi behöver alla dessa roller. De hjälper oss att beskriva vår gemensamma verklighet från så många perspektiv som möjligt. Var och en som kliver in i en roll bidrar, medvetet eller undermedvetet, till att vår syn på det som sker, på det som är, blir så komplett som möjligt. Problemet är när jag fastnar i en roll, inte förmår se andra perspektiv, inte inser att jag kan röra mig mellan roller. Jag måste inte alltid kliva in i en och samma. Gör jag det så stagnerar jag. Och jag hindrar också andras lärande om jag lägger beslag på en roll. Då ges ingen annan chansen att se hur världen ser ut, hur det känns, vad som händer i kroppen, utifrån denna roll.

Öppet forum.
Vad händer om vi låter alla de sagda och osagda perspektiven ta plats på arenan. Inte för att slitas i stycken – som under gladiatorernas kamp på Colosseum – utan för att synas i ett öppet forum, ett forum där alla vinklar bjuds in. Och mer än så, ett forum som enkom blir komplett om allas syn på det hela lyfts fram. Belyses. Kanske vågar inte alla göra sin röst hörd, och då måste vi andra lyfta den. Jag måste lyfta dem.  Med all min empatiska, inlyssnande och ödmjuka förmåga, med fantasi och inkänning, måste jag – och du? – lyfta fram de möjliga scenario jag kan förnimma. Kanske kan jag knappt sätta ord på det/dem, men då ska jag åtminstone försöka. Som att försöka fånga dimma, det låter sig inte göras, men kanske jag, om jag försöker, väcker någon annans tankegång, så att dimman lättar och perspektivet klarnar och blir lättare att förmedla, förnimma, ta del av?

Vad skulle bli möjligt då?

Vad ser du?

Upplyst meditation (bok 17 av 26)

I veckan läste jag en bok som vände upp och ned på vad jag trott om droger och bruk av droger. Den boken vände upp och ned på vad jag trodde jag visste. Det gjorde inte boken Upplyst meditation av Sam Harris som är veckans söndags-bok. Kanske för att Sam på många vis snarast bekräftar sådant jag redan vet är sant för mig? Som detta: ”Vår konventionella känsla av själv är en illusion; positiva känslor som medkänsla och tålamod är färdigheter som kan läras in och vårt sätt att tänka påverkar direkt vår upplevelse av världen.” Han fortsätter gång efter annan att hamra in detta budskap, och jag kan till fullo stå bakom det, eftersom mitt (inre, och därmed mitt ”yttre”) liv förändrats enormt mycket efter att polletten om tankar och dess betydelse (eller icke-betydelse) trillade ner i mig: ”Först och främst måste vi lära oss att känna igen tankar som tankar – tillfälliga företeelser i medvetandet – och inte längre låta oss distraheras av dem […].”

Han gör också en tydlig distinktion mellan religion och andlighet och bidrar till att, för mig, tydliggöra vad andlighet är och hur det skiljer sig från religion. ”Vi måste skilja på andlighet och religion – eftersom människor i alla trossamfund, och utanför dessa, har haft samma sorts andliga upplevelser.” 

Jag lyssnar mycket till Per Johansson och hans olika podd-serier tillsammans med Eric Schüldt (du hittar länkar till de tre serierna här: Sök och du skall finna). Per och Sam har en stor nyfikenheten inför världen gemensamt, däribland andlighet, men deras uttryck, framför allt i relation till religion, skiljer sig åt ganska rejält. Sam är dömande. Emellanåt hänfaller han till sarkasm. Kanske är det en av anledningarna att jag lyckas förhålla mig själv öppnare och mer nyfiken när jag lyssnar till Per än Sam (som också har en podcast som gett mig tankespjärn genom åren), eftersom Per, som för all del är oerhört tydlig med att han inte själv ser sig som religiös och/eller kristen, samtidigt känns ödmjuk och icke-dömande. Och det är ett tilltal som gör mig gott. Kanske är detta en av anledningarna till att jag inte faller för Upplyst meditation?

Med det sagt, så finns det så klart massor med stycken i boken som jag stryker under, gör utropstecken vid, ringar in med ett frågetecken och kopplar till personliga erfarenheter och trossatser. En av dem handlar om det som min kollega Pernilla Tillander brukar formulera så här: Hur roligt är du villig att ha? Sam Harris variant av det lyder som följer:
”Vi gör egentligen inte mycket annat än vacklar mellan begär och avståndstagande. Därför infinner sig frågan: Finns det mer i livet än så? Kan det vara möjligt att må mycket bättre (i ordets alla bemärkelser) än vi vanligtvis brukar? Går det att finna varaktig tillfredsställelse trots att förändring är oundviklig?
Det andliga livet börjar med en misstanke om att svaret mycket väl skulle kunna vara ‘ja’.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

#blogg100 – Livets lek vid ytan

”I ett svindlande ögonblick fick han erfara att allt som levde hade gemensam kärna och visste att den dag han kände sig själv skulle verkligheten uppenbaras. Inte så att inte alla hade olika roller, skilda uppgifter i det stora dramat. Det fanns smärmare, räknare, återhållare och somliga var som fjärilar under solen, njutare som fann lust i varje blomma.

Andra var sörjare som hans mor, åter andra var klippor som inneslöt elden. Som hans far. Många, många var beställare, andra var beställsamma, andra åter undvikare. Somliga hade som barn besökt underjorden och präglats för alltid av minnet från den resan. Men skillnaderna var bara livets lek vid ytan, dess ständiga försök att pröva nya uttryck, nya former. Verkligheten, som fanns långt under händelserna och spelet, var en och densamma, såsom människorna var en. Därför räckte det med kunskap om en enda, den enda man kunde veta något om med någon säkerhet.”

Så:
Vem är jag?
Vad är jag?

Och om jag finner dagsfärska svar på dessa frågor – dagsfärska, ty sådant är livet beskaffat. Ett svar av idag, är inte ett svar för evigt. Det är ett svar i Nuet och intet mer. – vad finner jag då, som är sant om människan?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 91 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

#blogg100 – När verkligheten var som vackrast.

”Om tåget ringlade sig fram i skogslandskap med flimrande ridåer av träd på båda sidorna sträckte jag bara ut ett jättelikt magiskt svärd från Tusen och en natt som fällde alla träden lika lätt som en lie på åkrarna och landskapet öppnade sig. Och i de landskap som redan var öppna med betande kor i hagar med junigrönska lät jag de allra modernaste flygplanen, en rote J 29 Flygande tunnan, dåna fram på låg höjd och så nära tågkupéns fönster att jag kunde se piloterna i sina syrgasmasker, Över broar med vatten där nere fick tåget vingar, genom städerna förvandlades allt till en Märklinjärnväg där en jätte som var jag själv högt uppe i himlen reglerade farten vid transformatorn med den röda strömbrytaren. Men när verkligheten var som vackrast behövde jag inte göra om den. Det blev aldrig tråkigt och jag hehövde inte sitta och läsa som de vuxna.

De där sista två meningar greppade tag i mig, när jag läste dem.
Som om någon tog ett grabbatag i min jacka, så jag tvingades stanna, abrupt, oväntat. Förvånad tittar jag mig omkring… och undrar: Är det så? Är bokens fantasivärld ett substitut för min egen – delvis? – helt? – nedsläckta förmåga att fantisera? Är det vad han säger egentligen? Att vuxna läser för att de inte själva förmår fantisera ihop dylika fantasivärldar?

Ja. Kanske.
Och samtidigt…. jag vet inte det jag.
Ibland är det ju bara fantastiskt att få dyka ner i en värld, skapad av en annan människa.

Däremot vet jag med mig att jag emellanåt gör just det: flyr ”verkligheten” genom att plocka upp en bok. Att bara sitta och titta ut, genom ett tåg- eller bussfönster, kan ofta få det att krypa i kroppen på mig. Vill g ö r a nått, läsa, blogga, sticka, snacka, lyssna. Inte b a r a sitta och titta ut.

Och kanske är det så att jag förlorar något, på valet jag gör, men å andra sidan vinner jag ju något annat. Så kanske det är ok. Kanske det inte gör något att jag ibland njuter av verkligheten när den är som vackrast, och ibland flyr jag in i en fantasiverklighet som är lika vacker den. Båda två har förmåga att berika mitt liv, om jag så väljer att tänka.

Och det gör jag.
Grämelsens tidevarv är över, tiden av jag borde, jag måste, jag skulle… istället gör jag det jag gör, och tar glädje i det. Oavsett om det är en bok, eller stilla kontemplation vid ett förbiilande landskap.

Och tänk, hade jag inte suttit och läst Äkta amerikanska jeans, hade jag aldrig stött på dessa meningar, så vackra och tankeväckande:
”Men när verkligheten var som vackrast behövde jag inte göra om den. Det blev aldrig tråkigt och jag behövde inte sitta och läsa som de vuxna.”

Och så spinner jag loss, nästa fundering dyker upp som en neonskylt inför mitt inre jag:
Förlorar man den spontana och omedelbara kopplingen till fantasi som Vuxen? Är det vad Vuxen innebär?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 47 av 100.
Boken ”Äkta amerikanska jeans” av Jan Guillou.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

Sömnlöshet

Ännu en natt av sömnlöshet. Underligt (?!) hur jag inte längre bekymrar mig när jag ligger i sängen hela natten utan att sova. Tänker, vilar, reflekterar. Njuter av närheten till maken, tystnaden, mörkret. Lyssnar till andetag, och de där ljuden som bara finns just här.

Jag satte TRANSFORMATION som avsikt/intention för 2014, och jag undrar ibland om sömnlösheten har med det att göra, transformation alltså. Fast det behöver jag inte veta, som tur är. Jag bara accepterar sömnlösheten. Den är, av någon anledning. Skulle jag fajtas emot så tror jag att jag varit så ofantligt mycket tröttare nu på morgonkvisten än vad jag faktiskt är, i denna skrivande stund.20140428-081534.jpg

Mitt liv har blivit annorlunda sedan jag slutade fajtas emot – allt möjligt – så vansinnigt mycket. Och med det menar jag inte att jag gett upp och är värsta dörrmattan för allt och alla. Inte alls. Jag är mer och mer idealistiskt naiv och tror allt mer gott om människor, samtidigt som jag själv har stora visioner och vilda drömmar om hur världen – dvs vi, enskilt och tillsammans – kan levla upp och bli mer kärleksfull och bra, för allt och alla.

Nej, det jag menar är att jag inte längre fajtas emot sånt där småttigt, åtminstone inte alls i samma utsträckning som förr. De dagliga irritationsmomenten du vet. Du har säkert några sådana? Det har jag med… dock är de påtagligt färre än någonsin tidigare. Inte för att de försvunnit, utan för att jag inte längre irriterar mig på dem, och därför är känslan i vardagen väldigt annorlunda. Det vill säga, min vardag och min omgivning är i hög utsträckning som den alltid varit, men min upplevelse av den är helt förändrad. Min upplevelse av sömnlösheten är helt klart ett ganska bra bevis på det. För gisses så stressad jag skulle varit för bara ett år eller två sedan av något sådant.

Har du varit med om något liknande?