#YesAllWomen – feministerna skriver om berättelsen

Publicerad den 7 mars, 2019 av Helena Roth

Här ett kapitel i Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit som jag, liksom det föregående, också har svårigheter med. Inte för att det inte berör mig. Det gör det. Enormt mycket. Men för att jag inte riktigt har känslan av att stå på fast mark i frågan. Det är ett gungfly jag tar mig ut på, när jag ska försöka göra en reflektion kring kapitlet.

Solnit inleder kapitlet med en reflektion kring en massaker på studenter i Isla Vista i Kalifornien, i maj 2014: ”Det var en avgörande match i idéernas världsmästerskap. Lagen kämpade ursinnigt om bollen. Det stjärnspäckade feministlaget försökte gång på gång sparka in den mellan målstolparna som hade påskriften Generella samhällsproblem, medan motståndarlaget, som bestod av de konventionella medierna och konventionella gubbar, var fest beslutet om att få in den i den vanliga målburen, som hette Isolerad händelse.”

Isolerad händelse?

Ja. Alltså.
Är något någonsin en isolerad händelse egentligen?
Hänger inte allt ihop? Vad vi gör, vad vi ser, vad vi uppmärksammar?
Allt vi upplever påverkar oss, i en eller annan riktning.
Så – finns det egentligen isolerade händelser?

(Och nej! Jag säger inte att ”omständigheter ursäktar”. Inte under några omständigheter, tror jag. Däremot kan omständigheterna ge en förklaring.)

”[…] när schizofrena personer i Indien hör röster är det mer sannolikt att rösterna säger åt dem att städa, medan det är mer sannolikt att amerikaner får höra att de ska bruka våld. Kulturen har betydelse.”

Stämmer det?
Inte en susning. Räknar med att Solnit gjort sin research – fast det är ju min lathet som talar. Googlar genast och finner artikeln The violence in our heads. Och oavsett – det är klart kulturen påverkar. Ingen man är en ö, säger talesättet, och det stämmer så klart. Vi formas av våra upplevelser, våra erfarenheter, vår omgivning, det vi uppmuntras och lärs till. Och reklambranschen skulle vara helt död, ja, aldrig ens ha uppstått, om det inte var så att vi människor i allt är ganska lättpåverkade!

Så hur ser kulturen ut? Och hur bidrar jag till den? Vad är mitt tillskott – vad gör jag för att vara med och forma och omforma den? Vad är det för saker jag kastar ner i grytan, och vad leder det till?

Solnit citerar en twittrande Jenny Chiu: ”Visst. #NotAllMen är kvinnohatare och våldtäktsmän. Det handlar inte om det. Det handlar om att #YesAllwomen lever i rädsla för dem som är det.”

Och kanske är det i dessa meningar som min ovilja att skriva om detta kapitlet når sin kulmen. För jag vill inte leva i rädsla för nånting. Jag känner inte att jag gör det heller. Samtidigt som jag definitivt inte kan slå påståendet ifrån mig, för ja, det händer, om inte dagligen, så kanske varje vecka, att tanken slår mig. Att jag, när jag cyklar hem från Lindy Hop-kursen sent om kvällarna, är lite extra vaksam och om jag hör en cykel komma upp bakom mig, tittar mig om, och är på min vakt tills bakomliggande cyklist (givet att jag fått syn på en en man), har cyklat förbi mig. Likadant som att jag, när jag går en promenad på Bulltofta en mörk höstkväll, får lite hjärtklappning om jag går genom ett område som är dåligt upplyst med mycket buskage.

Jag vill inte.
Men jag känner den.
Rädslan.
Otryggheten.

Och fasiken. Jag hatar inte mycket… men den hatar jag nog. Jag hatar att jag överröses av tankar som skapar känslor av otrygghet och rädsla, av ett behov att skydda mig själv, att vara extra vaksam, stoppa handen i fickan och krama nyckelknippan så att nycklarna sticker ut mellan mina knutna fingrar, så att jag, om jag hamnar i nöd, åtminstone kan verka tillräckligt hotfull så den-skrämmande-mannen-i-min-fantasi ska slinka iväg i skydd av mörkret… bara för att leta efter ett annat offer?

Ja.
Så där går tankarna.
Och det skaver. Rejält.

Jag vill inte tänka den typ av tankar som resulterar i känslor som dessa.
Jag vill verkligen inte det. Men hur kommer jag från dem? Vad skulle krävas, av mig, såväl som av den kultur, den kontext, det samhälle jag lever i, för att jag skulle kunna undvika att erkänna att jag är en av #YesAllWomen?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på min åttonde bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

Kassandra bland kräken

Publicerad den 13 februari, 2019 av Helena Roth

Rebecca Solnit.
Män förklarar saker för mig.
Kapitel sju.

Detta kapitel av boken berörde mig minst, åtminstone om antalet marginalanteckningar är en indikator. Har bara noterat ett stycke:
Att berätta en historia och att både den och berättaren erkänns och respekteras är fortfarande en av de bästa metoder vi har för att få bukt med trauman.

Kanske för att jag aldrig hört historien om Kassandra? Har du hört den? Solnit skriver: Historien om Kassandra, kvinnan som berättade sanningen men inte blev trodd, är inte på långa vägar lika djupt rotad i vår kultur som den om pojken som ropade på vargen – det vill säga pojken som blev trodd de första gångerna han ljög. Det kanske den borde vara. Kassandra var dotter till kungen av Troja, och hon drabbades av förbannelsen att kunna göra framtidsförutsägelser som stämde men som ingen rättade sig efter.

Skummar genom kapitlet igen… och inser att det stämmer inte, att detta kapitel inte berör mig. Det gör det. Det berör mig illa. Många av de exempel som Rebecca nämner minns jag, och sedan boken kom har det tyvärr fyllts på med många nyare exempel i mitt medvetande. Brock Allen Turner på Stanford. Bill Cosby. Brett Kavanaugh som nu sitter i USAs högsta domstol, och parallellen till Clarence Thomas (detta exempel har Solnit med i boken).

Jag har funderat på Kassandra nu när vi seglar i könskrigens krabba sjö, eftersom trovärdighet är en så grundläggande faktor i de krigen och eftersom kvinnor så ofta påstås vara kategoriskt bristfälliga på det området.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på min sjunde bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

Woolfs mörker: att bejaka det oförklarliga

Publicerad den 7 februari, 2019 av Helena Roth

Sitter här och har bloggtorka, när jag kommer att tänka på mitt löfte (till mig själv) att blogga om vart och ett av kapitlen ur Rebecca Solnits bok Män förklarar saker för mig. Plockar fram boken ur högen med lästa böcker på pianot, letar samtidigt fram det senaste blogginlägget (om Gammelmor Spindel), och bläddrar upp till kapitel sex: Woolfs mörker: att bejaka det oförklarliga.

[…] ”planen, ett minne av framtiden, provar verkligheten för att se om den passar.”

Det är ett år sedan jag läste boken, så jag tackar min lyckliga stjärna för min vana att läsa med blyertspenna i hand – med streck, pilar, stjärnor, utropstecken och hjärtan markerar jag meningar, stycken, passager som väcker något inom mig, vad det än månde vara.

”Vi vet mindre när vi felaktigt tror att vi vet än när vi medger att vi inte gör det. Ibland tror jag att sådana anspråk på vederhäftigt vetande är språkliga tillkortakommanden, det djärva påståendets språk är enklare och mindre ansträngande än nyansernas, tvetydigheternas och gissningarnas språk.”

Så jag läser de markerade passagerna och blir genast överlycklig. Oh, vilken skatt! Solnit är en författare vars språk jag tycker om, men än viktigare är att hon ofta lyckas sätta ord på saker jag kanske, möjligen, eventuellt har anat i perifierin av min förståelse av världen… och så står det plötsligt där, i ord, i text, som känns så självklar. Och så öppnas tidigare okända delar av världen för mig, som bjuds jag in till en helt ny och tidigare outforskad kontinent. Som en upptäcksforskare!

”Jag hörde en gång talas om en botaniker på Hawaii som hade en talang för att hitta nya arter genom att gå vilse i djungeln, genom att bege sig bortom sitt vetande och sitt sätt att tillägna sig det, genom att låta erfarenheten växa sig större än hans kunskaper, genom att välja verkligheten istället för planen.”

Ställde en gång en fråga på Facebook och frågade vad människor tänkte på när de tänkte på mig. En FB-bekant skrev ”vilse” och skickade sedan ett meddelande och förklarade sitt tänk. Jag tackade, innerligt och helhjärtat, för det kändes som en komplimang, just av de skäl som Solnit lyfter fram ovan. Genom att gå vilse finner jag så mycket mer, än när jag vet var – och vad – jag är.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

Gammelmor Spindel

Publicerad den 3 maj, 2018 av Helena Roth

Rebecca Solnits bok Män förklarar saker för mig är illustrerad med bilder av Ana Teresa Fernández, och essä nummer fem med titeln Gammelmor Spindel inleds med en målning av en kvinna som hänger upp tvätt. Ur denna till synes banalt vardagliga bild spinner Solnit sedan sitt nät, liksom gammelmor Spindel gör, för att påtala paradoxen hur kvinnan samtidigt existerar som utplånas.

Ett exempel ligger i släktträd, dessa nedskrivna eller berättade släktträd, som är vanliga inslag i vår kultur, världen över: ”Jag har en annan vän vars släktträd har blivit kartlagt tusen år tillbaka, men det finns inga kvinnor i det. Hon har just upptäckt att hon själv inte fanns med, men det gjorde hennes bröder. Hennes mamma fanns inte med, och det gjorde inte hennes farmor heller. Eller hennes morfar. Det fanns inga mor- och farmödrar. Fäder får söner och sonsöner och så går ätten vidare, namnet förs vidare; trädet förgrenas, och ju mer omfattande det blir, desto fler människor saknas. […] Sammanhang – patriarkatets, bördens, berättelsens – skapas alltså genom utplåning och utestängande.”

Spindelmor är den viktigaste skaparen av universum, skriver hon, och hänvisar till hopi-, pueblo-, navajo-, choctaw- och cherokeefolkets skapelseberättelser. ”Spindelvävar är bilder av det icke-linjära, av de många riktningar något kan ta, de många upprinnelser det kan ha; av både mormödrarna och kedjan av avlelser.”

Hon spinner vidare på temat och avslutar essän med något som jag läser in som en för henne personlig avsiktsförklaring, som jag också tar som både inspiration och uppmaning:
”Att spinna väven, inte fastna i den, att skapa världen, att skapa sitt eget liv, att styra sitt öde, att ge mormödrarna och farmödrarna namn lika väl som fäderna, att rita nät och inte bara räta linjer, att vara såväl en skapare som en städare, att kunna sjunga utan att bli nedtystad, att lätta på slöjan och bli synlig; allt detta är fanor som jag hänger upp på min tvättlina.”

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en första bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

Till hotets lov

Publicerad den 26 april, 2018 av Helena Roth

Så kommer vi till kapitel fyra Till hotets lov – vad en jämlik äktenskapslag egentligen innebär i Rebecca Solnits bok Män förklarar saker för mig. Nu ger hon sig i kast med samkönade äktenskap, eller, som hon lite underfundigt påpekar, det som allt oftare benämns jämlik äktenskapslagstiftning.

Sen drämmer hon till:
Normalt sett betyder uttrycket att samkönade par ska ha samma rättigheter som olikkönade par. Men den skulle också kunna betyda att äktenskapet ingås mellan jämlikar. Så fungerade inte det traditionella äktenskapet. Under en stor del av dess historia i västvärlden innebar lagarna som reglerade äktenskapet att mannen i princip var en ägare och hustrun en ägodel.

Hon lyfter fram lagstiftning och exempel, allt för att ge tankespjärn kring själva konceptet äktenskap i relation till jämlikhet, eller snarast frånvaron av densamma. Hon avslutar krönikan med följande ord:
En jämlik äktenskapslagstiftning är ett hot: mot ojämlikheten. Den är en välsignelse för alla som värdesätter och vinner på jämlikhet. Den är till för oss alla.

Världar krockar i en lyxsvit

Publicerad den 18 april, 2018 av Helena Roth

Det har runnit mycket vatten under broarna sedan Dominique Strauss-Kahn, dåvarande chef för Internationella Valutafonden anklagades för att ha försökt våldta en hotellstäderska. Många skandaler, många övergrepp, många liv som förstörts.

Den tredje krönikan från Rebecca Solnits Män förklarar saker för mig handlar just om detta. Kapitlet har rubriken Världar krockar i en lyxsvit, med underrubriken Några tankar om internationella valutafonden, global orättvisa och en främling på ett tåg.

Inledningen är kraftfull. Andra paragrafen kommer här i sin helhet:
Hon hette Asien. Han hette Europa. Hon hette tystnad. Han hette makt. Hon hette armod. Han hette rikedom. Hon hette Hon, men vad ägde hon? Han hette Han, och han utgick från att han ägde allt, inklusive henne, och han ansåg att han kunde ta henne utan att fråga om lov och undan några efterverkningar. Det var en väldigt gammal historia, men slutet på den hade förändrats lite grand under de senaste årtiondena. Och det här gången skakar följderna om en massa grundvalar, som allesammans uppenbarligen behövde skakas om.

Hon fortsätter: Chefen för Internationella valutafonden står åtalad för sexuella övergrepp. Om den termen gör dig förvirrad kan du ta bort ordet ”sexuella” och bara koncentrera dig på ”övergrepp”, på våldet, på hur en person har vägrat att behandla en annan person som en människa, på att han har förvägrat någon de mest grundläggande mänskliga rättigheterna, rätten till kroppslig integritet och fysisk trygghet. ”Människans rättigheter” var ett av den franska revolutionens stora fraser, men det har alltid varit diskutabelt huruvida den inbegriper kvinnans rättigheter.

Ord och inga visor, och det som Solnit gör, om och om igen i boken, när hon samlar alla dessa krönikor hon skrivit under ett flertal år, är att hon knyter ihop säcken. Hon vägrar se varje enskild händelse som just det, en enskild händelse. Hon bistår mig, sida upp och sida ner, med att ge mig bilder som sammantaget ger mig en helhetssyn på kvinnoförtryck och maktmissbruk, allt för att urskilja mönstren som förenar kvinnoförakt, trakasserier, näthat, våldtäkter och mord. Så är det formulerat på bokens baksidestext, och det är också det jag får mig till del som läsare.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på min tredje bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

Det längsta kriget

Publicerad den 13 april, 2018 av Helena Roth

I andra kapitlet (krönikan) i Rebecca Solnits bok Män förklarar saker för mig, går under rubriken Det längsta kriget, går hon ut hårt: Vi har mängder av våldtäkter och våld mot kvinnor i det här landet och på vår jord, men det ses nästan aldrig som en fråga om medborgerliga eller mänskliga rättigheter, eller som en kris, eller ens som ett mönster. Våldet har ingen ras, ingen klass, ingen religion eller nationalitet, men det har faktiskt ett kön.

Och innan du nu sätter kvällsmackan i halsen, så fortsätter hon med att tydligt dementera att det rör som om alla män. För, som hon skriver: även om så gott som alla förövare av sådana brott är män, innebär det inte att alla män är våldsamma. De flesta är det inte. […] Men det vi pratar om här är pandemin av mäns våld mot kvinnor, både partnervåld och våld utfört av främlingar.

Så #inteallamän-kommentarer undanbedes tacksamt. Det är k l a r t att det inte handlar om alla män! (Och om du tvivlar på att Solnit verkligen tycker det, så skriver hon ett par sidor längre fram följande: Fler och fler män blir goda allierade – och det har alltid funnits några. Godhet och kärleksfullhet har aldrig haft något kön, och det har inte empati heller.)

Den där empatin förresten, kanske inte alls ska stå inom parenteser i denna min andra bokreflektion kring Män förklarar saker för mig. Kanske är det just förmågan (vanan att? viljan till?) empati som skulle kunna vara skillnaden som gör skillnad? Ett sätt att få upp ögonen för hur det är att gå i någon annans skor är att lyssna till vad de har att säga. Solnit fick ett brev som beskrev just en sådan händelse:
I somras skrev en man till mig och beskrev en collegekurs där studenterna blev tillfrågade om vad de gör för att skydda sig från våldtäkt. De unga kvinnorna beskrev alla de invecklade metoder de använde för att vara på sin vakt, hur de begränsade sina liv, vidtog försiktighetsåtgärder och i princip tänkte på våldtäkt hela tiden (medan de unga männen i gruppen, tillade han, gapade av förvåning). Avgrunden mellan deras världar hade plötsligt, för ett litet ögonblick, blivit synlig.

Avslutningsvis vill jag bara fråga om du vet vad den vanligaste dödsorsaken för gravida kvinnor i USA är? Svaret är fullkomligt absurt, horribelt och in-i-helvete-åt-pipsvängen-galet: Äkta makar.

Äkta makar…. Det är så jag vill börja gråta, lägga mig ner och dö och dra något gammalt över mig, i en och samma vända. Men icke sa Nicke. Jag bokreflekterar istället!

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på min andra bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

Män förklarar saker för mig

Publicerad den 12 april, 2018 av Helena Roth

Män förklarar saker för mig är både titeln på en bok av Rebecca Solnit som jag just läst, som ett inlägg hon inledningsvis lät publicera på TomDispatch.com. Hon avslutar första kapitlet, dvs just den titelbärande krönikan, på följande vis:
De flesta kvinnor utkämpar ett två-frontskrig, ett krig som gäller det föregivna ämnet och ett som helt enkelt gäller rätten att yttra sig, att ha idéer, att vara någon som anses sitta inne med fakta och sanningar, att ha ett värde, att vara en människa. Det har blivit bättre, men det här kriget kommer inte att ta slut under min livstid. Jag utkämpar det fortfarande, naturligtvis för min egen skull, men också för alla de yngre kvinnor som har något att säga, i hopp om att de ska få säga det.

Det är en särdeles läsvärd bok, och jag är glad att jag äntligen läst den (utgiven initialt 2014). Tre saker framträder extra tydligt för mig när jag läser boken:

För det första så lyckas Rebecca förhålla sig till ”inte alla män”-frågan på ett tjusigt sätt. Med den största respekt och värme konstaterar hon att det, så klart, inte handlar om alla män. Samtidigt som hon är tydlig med att det finns något i den våldsbejakande kulturen som stora delar av världen ”bekänner sig till” som verkar drabba (drabba? Är det rätt ord? Kanske. Kanske inte. Men jag använder det i väntan på ett bättre ord…) män i högre utsträckning än kvinnor.

För det andra så är hon en fena på att blanda både fakta och åsikter i sina texter, på ett sätt som gör det väldigt tydligt vad som är vad. Åtminstone för mig, vid första genomläsningen. För jag har redan konstaterat att detta är en bok värd att läsa både två och tre gånger.

För det tredje så älskar jag det faktum att hon lyckas med konststycket att hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt. Hon ser komplexiteten i frågor som kvinnoförtryck och maktmissbruk, och räds inte att problematisera det hela, utan att kategoriskt fördöma vare sig den ena eller andra sidan på kuppen. Mer sånt tack.

HERO – the coach

I will hold a space for you, for exploration, discovery and insight

Etikettarkiv: Rebecca Solnit