Etikettarkiv: misstag

Real Love – Kärlek utan villkor (bok 9 av 12)

Publicerad den av
Svara

Real Love – Kärlek utan villkor skriven av Greg Baer har stått oläst i bokhyllan i många år. Har en handfull vänner och bekanta som prisar den över allt annat, och ändock har den inte lockat mig att plocka upp den. Trots det har den inte sorterats ut i de senaste årens röjarrundor, och där med förtjänade den en plats i årets tolv. 

”Förtröstan är ingen känsla. Det är ingen önskan och inget hopp. Det är ett val vi gör. Med tillit väljer vi att tro att något är sant, och sedan bete oss som om det var så.” (Min emfas.)

Trots det så har den inte kittlat, så inte heller när jag väl började läsa. Första tredjedelen av boken skummade jag raskt, läste vertikalt stundvis, och snappade mest upp ett innehåll bestående av floskler och självklarheter. Emellanåt är självklarheter inte så självklara, men dessa var vare sig särdeles välskrivna eller utmanande för mig. Men sen tog det sig, kanske för boken blev bättre, alternativt för att jag nyligen haft ett antal samtal på tema tillit. 

”[…] när du berättar sanningen om dig själv ger du folk runt omkring dig möjlighet att få veta om de kan vara visa män och kvinnor, och du ger dem också möjlighet att utveckla den naturliga förmågan att acceptera och älska andra människor – i detta fall dig. När vi övar tillsammans kan vi alla bli visa män och kvinnor, men den möjligheten får vi inte förrän en av oss har mod och förtröstan nog för att våga berätta sanningen om sig själv.”

Kanske för att jag i den pågående djupdykning jag gör i mitt inre (med fokus skam) berättar sanningar om mig för mig. Och för en liten grupp av visa män och kvinnor, som hjälper mig hålla kursen, och samtidigt öppnar upp för att berätta sanningar som sig själva. Känslan som uppstår i detta sammanhang är sannerligen en känsla som slår det mesta. 

”Kom ihåg att det kvittar hur många som inte accepterar och älskar dig. Det spelar bara roll att det finns några som gör det, och du kommer aldrig att hitta dem om du inte låter dem se vem du egentligen är.”

Kanske för att jag ständigt ställs inför situationer där jag ges utrymme att lära nytt. Att få syn på mig, mina reaktioner och känslor, att fånga dem i svansen och ta mig en ordentlig titt. Vad är det egentligen för varelse?

”Att berätta sanningen om sig själv ger en underbar frihetskänsla.”

Kanske för att jag, när jag berättar sanningen, inte längre behöver lägga kraft och energi på att hålla dolt, att gömma, att smyga. En form av take it or leave it, this is who I am, men ändock… inte. Eller. Alltså. I n t e i bemärkelsen jag är oföränderlig, och gör precis som jag vill, oavsett vad det får för konsekvenser. Men. Inte alls. Utan snarast jag är människa och gör misstag och lär mig i en evig cykel. Jag använder dock dessa lärdomar till gagn för mig, dig, oss, till den bästa av mina förmågor, för jag tar ansvar för den jag är och det jag gör”, om du förstår?

”Att berätta sanningen är mycket lättare än den ansträngning det är att ljuga, bli arg, spela offer och i övrigt skydda oss själva för att få villkorlig kärlek. Att säga sanningen om sig själv är inte på långa vägar lika ansträngande som att jaga bekräftelse och använda skyddsbeteenden. Det kräver bara mer tillit.” (Min emfas.)

Och jag väjer tillit. 
Jag väljer att lita till. Lita till dig. Lita till mig. Lita till oss.
Det är ett av de sätt jag vill vara i världen på. Och det är i högsta grad ett aktivt val jag gör.

”När folk kan medge att de har fel innebär det att de också kan säga sanningen om sig själva. Om de klarar det kan de lära sig att känna sig älskade och att älska andra. Människor som inte kan medge att de har fel kan inte lära sig någonting. Hur kan du lära dig något om du redan har rätt om allt?” 

Kanske för att jag hade fel.
Var upptagen med mitt, mina tankar och känslor, tänkte inte på dig. Inte på riktigt. Tänkte bara på dig i överförd mening, i betydelsen vad andras tankar om dig skulle betyda för deras tankar om mig. Rädsla. Att inte bli sedd som bra nog, misslyckad, en katastrof. Alla borde/måste/skulle som jag kan se rulla förbi i deras inre, de som dömer mig utifrån deras syn på dig, som drog de gång efter annan på en enarmad bandit fylld med borde/måste/skulle:n istället för körsbär, persikor och pengapåsar.

Och kanske var det just detta, att boken, en tredjedel in, trampade på en ömmande tå, som gjorde att jag slutade skumma, övergick till horisontalläsning, och fann både ett och två guldkorn. 

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Att trampa snett

Publicerad den av
4

Så lätt det är att trampa snett, i all välmening. Fast jag verkligen inte avser det, så trampar jag likväl i klaveret emellanåt, ett klaver jag inte ens visste att jag var ute och tassade på. Tur då att det bland dessa människor som upplever sig trampade på, finns de som säger till. Som låter mig veta, att just där, just då, trampade jag snett och det gjorde vederbörande illa.

Och jag tar emot. Tacksamt.
Ber om ursäkt, för min obetänksamhet. Kan inte göra ogjort, kan inte ta tillbaka det sagda, men kan både förstå och hedra modet som krävs för att säga ifrån, att vara tydlig med egna gränser och behov. Människor som gör det ger mig tankespjärn. Ger mig något att reflektera kring, ger mig möjligheten till en insikt som gör att jag kanske kanske inte trampar snett i en motsvarande situation i framtiden.

Visserligen är vi alla olika, och det som upplevdes sårande av en kan mycket väl upplevas välmenande och stöttande för en annan. Så kan det absolut vara. Och jag kan inte så mycket mer än vara mig, alla andra är ju, som bekant, upptagna. Men jag kan också ta till mig av andras erfarenheter, inse – än en gång – att alla inte fungerar som jag, och att jag inte ska ta för givet att det som funkar för mig funkar för dig.

Alla dessa förgivettagandena.
Tänk att jag så ofta inte upptäcker dem förrän jag snubblat över dem, och i värsta fall också råkat göra någon annan illa i mitt snubbel.

När jag får syn på förgivettagningarna, antingen tack vare självreflektion, eller för att jag blir uppmärksammad på dem av den jag snubblade över, så kommer den varsamma samvaron med mig själv som allra mest till sin rätt. För jag kan verkligen inte göra det sagda osagt, det gjorda ogjort. Eller tvärt om för den delen.

Det som har varit, har varit. Det är inte. Så det jag gör är att tacka. För insikten. För gåvan jag ges, av att fundera över vem jag vill vara, hur jag vill agera, i nuet och i framtida liknande situationer. Lära mig av mina misstag, vilket Bob Hansson skrev så insiktsfullt om, är emellanåt inte så himla enkelt.

Med det sagt kan jag tillstå att jag förut var oerhört dålig på att kunna härbärgera ens tillstymmelsen till insikt om att jag tabbat mig. Mitt självvärde låg i att Ha Rätt, i att Göra Rätt, i att Vara Rätt. Om jag misslyckades, så började jag – oftast verbalt – slå omkring mig. Fajtades emot, ville inte, vägrade erkänna, kunde inte förmå mig att tillstå att jag gått snett. Och så, genom min oförmåga att stå för den jag var, det jag gjorde, fortsatte jag att trampa omkring på klaveret som vore jag en elefant i en porslinsbutik.

Det gör jag säkert fortfarande. Men mer sällan. Det ser jag. Det märker jag. Min observationsförmåga på mig, på vad jag gör och vad det resulterar i, är skarpare nuförtiden än den var, förut. Jag är övertygad om att skärpningen i observationsförmåga hänger nära samman med motsvarande sänkning i att vara hård mot mig själv, att döma, att banka, att fajtas i det inre. Jag bankar inte längre på mig själv när jag upptäcker mina tabbar, vilket gör att jag inte längre räds att upptäcka dem.

Men oavsett vad, så gör jag fel ibland. Jag trampar i klaveret och gör människor illa, helt utan avsikt. Och för det kan jag inget annat göra än säga Förlåt. Det var inte min mening. Tack för att du låter mig veta, då det ger mig en större chans att göra bättre nästa gång jag hamnar i en motsvarande situation. 

Sammanhang.

Publicerad den av
3

Vikten av sammanhang. Av berikande, utvecklande, expansiva sammanhang. Sammanhang där jag skrattar i gott sällskap, utmanas, får kramar likväl som ställs inför raka frågor och tankespjärn som heter duga. Sammanhang fyllda av människor som jag har mycket att lära mig av – både av deras misstag och tabbar som av deras framgångar och firanden.

Jag är rik. På sådana här sammanhang. För jag har fler än ett. Fler än två. Ja, till och med fler än tre. Vilken skatt! Tittar jag tillbaka så fanns inga av de för mig så livsviktiga och lärorika sammanhangen i mitt liv före 2013. Mycket hände det året, framför allt #skolvåren och min Mastermind-grupp. Om dessa sammanhang har jag skrivit mången gång. Hur viktiga de varit – och fortsatt är! – för mig och min personliga expansion.

Nu är jag nyss hemkommen från två heldagar tillsammans med ett annat gäng, som seglat upp som en fantastisk kraft och känna till rikedom (på många plan) i mitt liv, sedan tidigt 2018. Ett sammanhang jag började kliva in i 2016 i samma veva som jag och exmaken separerade. Förståeligt nog blev det inte mycket bevänt med min insats då inte. Det tog ett tag, innan jag till fullo tog plats. Men nu! 

Ett annat sätt att benämna denna typen av sammanhang är påverkansgrupp. Du vet, ”Du blir som genomsnittet av de 5-10-15 personerna du umgås mest med”. Det är ett enkelt sätt att förklara vad påverkansgrupp handlar om. Och utan minste tvekan eller darr på rösten vet jag, verkligen v e t, att jag inte vore den eller där jag är idag, om det inte vore för de påverkansgrupper jag aktivt samskapat sedan 2013. Finns inte en chans.

Så ja, jag är ofantligt rik på viktiga, relevanta och signifikanta sammanhang som bidrar storligen till min expansion. Sammanhang jag inte ”bara hamnat i”. Långt ifrån. Vissa har jag bidragit till från deras allra första andetag. Andra har levt ett liv innan jag bjöds in till dem. Men det är ingen slump. Tro inte det för en endaste sekund! Den här typen av sammanhang kräver aktiva och medvetna val. Då står dörren öppen till all denna rikedom, för alla och envar. Det enda som krävs av dig är just det. Aktiva och medvetna val. 

Tankar för dagen, manual för ett snällare liv (bok 7 av 12)

Publicerad den av
6

Valborg 2018 var jag på Mundekulla för ett skrivretreat under ledning av Bob Hansson. Köpte då Tankar för dagen, manual för ett snällare liv som Bob Hansson gav ut det året. Han alltid tyckt om att lyssna till hans Tankar för dagen i P1, och efter skrivarhelgen med honom ville jag definitivt stötta hans författarskap och köpa boken. Först nu har jag dock läst den.

Fin. Är den.
Som Bob. Han är också fin. Snäll.
Fast en ska inte missta den snällheten för mesighet, mjäkighet, lamhet.
Inte alls.

”Om det är osynliggjord jag blivit, blir osynligheten min hemmaplan.

Det kan förefalla irrationellt. Men det är det inte. Det är rationellt att våra hjärnor söker sig mot det kända, eftersom vi då söker oss mot något vi har större chans att behärska. 

Det är fördelen med att upprepa gamla misstag.
Man har ju redan övat.
Det måste vara en paradox i rakt nedstigande led från lagen om alltings jävlighet, att en tragedi som upprepas tillräckligt många gånger kan förvandlas till känslan av trygghet.”

Bob är skarp.
Om du läser det han säger, och läser mellan raderna och uppfattar det han inte säger, så finns det oerhört mycket tankespjärn att ta del av.

”Igenkänning skapar trygghet. Det förklarar både främlingsfientlighet och mediokra livsval.”

Boken består av en hoper av Bobs Tankar för dagen men också texter som är nya. En av de texter (som jag inte tror är en tanke för dagen, åtminstone inte än, för jag går åtminstone bet på att finna den när jag googlar) som sätter sig allra mest, som ger mig tankespjärn så det förslår är den tanke för dagen som heter Vanan kan vara en oblyg makt, en makt som kräver – allt.

”Våra vanor är svåra att komma åt. Gömda längst in i hjärnan på en plats som heter de basala ganglierna. Hjärnans Fort Knox. Vanorna är mer skyddade än våra minnen.”

Är alla tankar lika skarpa?
Nej.
Fast det är som det ska vara det med. För de som talar till mig, talar inte nödvändigtvis till dig. Och tvärtom.

”Vanorna är svåra att radera.
Vilket skapar problem för oss som en gång lade oss till med vanor som inte gagnar oss.
Även vanor som naggar vår livshimmel i kanterna och hindrar oss från att utvecklas – kan vara svåra att radera.
Men svårt är inte samma sak som omöjligt.”

Varför just denna text om vanans makt fastnar så i mig vet jag inte. Budskapet Bob förmedlar är inte nyheter för mig. Det är mig inte heller främmande. Snarast tvärt om. För oj vad jag förändrat vanor genom åren! Kanske är det just därför? För att jag nånstans på vägen knäckte den nöten, att jag är föränderlig till mycket större utsträckning än jag nånsin trott?

”Hjärnan är ett långsamt djur men ett djur som förändras. Hjärnan lär av upprepningar. För varje gång jag fattar mod, bryter en vana och väljer en privat revolution i miniatyr, ökar den neurologiska sannolikheten att jag kommer att göra det igen.”

Frågan Hur gagnar detta? är ett av de verktyg jag haft allra störst nytta av när det gäller att bryta vanor, mönster, reaktioner som inte längre gagnar.

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Kan alla människor förändras?

Publicerad den av
7

Kan alla människor förändras?
Ja. Så klart de KAN! Människan är i ständig förändring, oavsett om vi är medvetna om det eller ej. Men huruvida alla är VILLIGA att förändras, medvetet, det är en helt annan fråga.

Det finns många talesätt som jag kopplar till det här med förändring, som jag reagerar på. Ett lyder Med ålder kommer visdom. Nej. Inte automatiskt. Ålder KAN leda till visdom, och för de flesta både hoppas och tror jag att det gör det, men för alla? Nej. Ålder leder i n t e per automatik till visdom.

Ett annat talesätt säger att Vi lär av våra misstag. Nej. Inte automatiskt. Ett misstag KAN göra att vi lär oss, och för de flesta hoppas och tror jag att det gör det, men för alla individer, vid varje misstag de gör? Nej. Så funkar det inte. Och jag är är den första att räcka upp handen här, för har jag gjort samma misstag fler än en gång? Jajamensan!

Förändring kräver en insats. Det blir inte bara (bortsett från den än så länge oundvikbara åldrandeprocessen). Och även om jag rationellt sett vet att alla människor inte kommer att välja förändring, så väjer jag inte från min medvetet naiva syn att tro gott om alla, även om deras förändringsbenägenhet och -vilja. Fast jag vet att sannolikheten för att det blir så är extremt låg.

Själv är jag väldigt glad i förändring, annars skulle jag inte älska att ge och få #tankespjärn på det vis jag gör. Jag vill gärna att det ska hända saker, vill utvecklas och expandera som person. På alla plan. Men jag har inte alltid varit sådan, långt från. Därför är det med stor empati och utifrån personlig erfarenhet som jag ser att det självfallet finns olika skäl – mer eller mindre relevanta – till varför människor medvetet motverkar förändring, men i grunden ligger det mycket (mest? bara?) rädsla bakom det.

Är det så enkelt att det handlar om ovana vid det okända? Känslan av förlorad kontroll? Att våga stå i jag vet inte vad detta kommer leda till utan att vända om, drämma igen dörren till det nya, och springa snabbt som ögat därifrån? Summerar talesättet Jag vet vad jag har, inte vad jag får människans förändrings-o-benägenhet? 

 

Inbjudan!

Publicerad den av
6

Jag tänkte som så här – bloggen är inte riktigt klar, jag har inte en susning om merparten av alla inställningar och finesser man kan göra i WordPress och det kommer garanterat bli en smått skumpig väg så här till en början.

Lite grann som detta fotot från fotokursen jag gick i somras. Det är det första foto jag någonsin tagit med just denna tekniken. Inte är det grannt, det finns mycket utrymme för förbättringar, men visst kan man se vad det föreställer! Så jag bjuder med varmt hjärta in er att följa med mig på resan, skumpig och dan. Kanske kan ni lära er ett eller annat av mina misstag, om inte annat?!