Uppföljning februari 2019: Som jag är.

Likt förra året har jag för avsikt att stämma av gångna månaden i förhållande till årets intentioner. Det ger mig en månatlig påminnelse av vad jag har för intentioner för året, och ger mig också utrymme för reflektion och eventuell justering.

Under februarimånad har min rygg ställt till det för mig på flera sätt. Eller, ställt till och ställt till. Har hjälpt mig se på ”som jag är” med lite nya ögon. Och det är ju faktiskt riktigt häftigt. Så jag kommer stryka lite av mina uttalade mål, samtidigt som jag nog kommer utforska mina intentioner på andra vis, i gott sällskap av både D och D. Spännande fortsättning följer med andra ord!

2019. Året då jag ska…
* ha kroppens välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • fortsätta göra min dagliga sjua med burpees: ✅får jag även för februari månad, fast den 27 februari valde jag aktivt att sluta med dagliga burpees. Efter 1005 dagar av minst en, oftast bra många fler sådana. Mer om det kan du läsa på engelska bloggen: Zero burpees.
  • Headspace:a dagligen: ✅
  • springa minst 75 löprundor: 1 löprunda under februari månad. Även här finns det en möjlighet att jag springer när jag känner att det är vad kroppen vill ha, snarast än ”för att jag sagt det”.
  • kallbada så ofta jag bara kan – och komplettera dem med att duscha kallt: 2 kallbad även under februari månad
  • dansa Lindy hop så ofta jag bara kan (anmäld till kurs under våren, och så social dans på det!): kursen är igång, 3 av 10 tillfällen genomförda, med social dans direkt efteråt. Det är så fantastiskt kul att dansa lindy!
  • fortsätta cykla och gå så mycket jag bara kan: promenerat drygt 4 mil och cyklat drygt 32 mil

* ha mitt mentala och själsliga välbefinnande i fokus bland annat genom att:

  • läsa minst 75 böcker, varav 12 svenska och 12 engelska redan är utvalda. Dessa 12 + 12 ska jag reflektera om på mina bloggar: Läst 10/75 böcker. Bloggat om Igelkottens elegans (bok 2 av 12 på svenska) och engelska motsvarigheten är Professional capital – Transforming teaching in every school.
  • lära mig minst fem stycken låtar utantill (i både text som komp) på gitarr, vilket jag kommer åstadkomma genom att sikta på minst tio minuters gitarrspel varje dag: Spelat gitarr varje dag utom en under februari, och tragglar på med mitt utantill-lärande. Det är lite spännande, för jag kan klara kompet, eller sången, men det är lurigt att kombinera dem. Har dock börjat öva mer på utantill-sång även under körövningarna, som ett sätt att ge mig själv draghjälp i själva tekniken.
  • jag ska låta Mark Nepos fantastiska bok The book of Awakening bli min dagliga följeslagare: ✅
  • hålla digital 24-timmars sabbat minst två gånger per månad: två tillfällen i februari, 12-13 och 23-24. I mars preliminärbokar jag in digital sabbat 9-10, 16-17 samt 29-30.

* ha mitt skapande i fokus bland annat genom att:

* ha ekonomisk resurshushållning i fokus bland annat genom att:

  • så, så och så lite till; varje vecka medvetet arbeta med mina olika inkomstkällor: ✅
  • stämma av mitt uppsatta faktureringsmål varje månad: ✅
  • föra kassabok över mina privata intäkter och utlägg: ✅

Och så slutligen – på alla plan – experimentera och leka, njuta och  testa, utforska och utmana mig, samtidigt som jag fortsätter vara i varsam samvaro med mig själv: får ett budskap från en ekorre utanför fönstret under ett Mastermind-samtal, mina arbetsdagar tillsammans med Better Globe-gänget är så fantastiskt givande (inte minst sedan lilla Snötass gjort oss sällskap, hon är ljuvlig. Och inte min. Här hemma regerar katten Pop i ensam majestät.) och ryggen sätter definitivt igång processer, och dessutom skrev jag Jag ser… som jag skulle tro är det viktigaste jag någonsin satt på pränt. Min coach Dave körde en fem-dagars Reignite your business-utmaning på Facebook som jag tog del av med stor behållning, jag hade en heldags foto-session med Anders Roos, och jag tror att både jag och minstingen börjar vänja oss vid att storungen befinner sig på andra sidan jordklotet. Våren gör sitt intåg med värme, solsken, blomsterprakt och ljuvlig vårluft!

Senaste månadens rekord

Cyklade till Slottsstaden i morse för den första omgången av Ett Hyvens Nätverk, en idé jag och Anders Roos spunnit på i ett par månaden och nu sjösatt. Spännande fortsättning följer – det kändes härligt bubbligt av pockande nyfikenhet efter morgonens möte!

Sen cyklade jag hem, bara för att hoppa in i Pernillas bil, för ett möte hos en potentiell kund för vårt koncept kring personlig grupputveckling, som vi så tjusigt kallar det. Bra mycket bubblande nyfikenhet både under och efter även det mötet – blir spännande att se vad vi kan samskapa där!

Sen cyklade jag till Gott Barn för möte med socialsekreterare och familjehem, ett möte som kändes väldigt fint och gemytligt. Cyklade hem därefter. Bara för att komma på att jag  glömt hämta cykelhjälmen som jag glömde efter gårdagskvällens gitarrlektion. Så jag kastade bara in min väska och satte mig på cykeln igen, hämtade hjälmen, och kunde inte hjälpa det – så det blev en extra cykeltur runt Bulltofta på vägen hem.

Väl hemma satte jag mig framför datorn… men det var som hade jag myror i benen. Ville ut. Igen. Som tur är var det någon i Pokémon Go Husie-gruppen på FB som lagt ut ett förslag på raid på Children´s Watchtower, så jag kastade mig på cykeln, tog en lång omvägsrunda dit, och en något kortare omvägsrunda hem.

Allt som allt har jag idag cyklat närmre 37 kilometer. Känns riktigt skönt – och av någon underlig anledning känns det som jag lätt kunnat cykla dubbelt så mycket. Och nu ska det ju bli sol och värme i ett par dagar, så vem vet, månadens cykelrekord kanske bara står sig en dag eller två?

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning (bok 4 av 26)

Under våren 2017 fick jag helt plötsligt ett sug att sticka ut och springa (lufsa…), varpå jag gjorde det. Anmälde mig till Kalkbrottsloppet och sprang (lufsade och gick, ärligt talat) det. Sen blev det inte mycket mer under hösten men första veckan på 2018 så kom lusten över mig igen och intentionen att sticka ut och springa (lufsar fortfarande, men går snabbare och snabbare åtminstone) en gång i veckan. Så det gör jag – hittills har jag hållit mig till intentionen. Så kanske det inte var så konstigt trots allt att jag lånade Haruki Murakamis bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” av vännen Anders Roos i höstas när jag satt på golvet och gick igenom lådvis med böcker hemma hos honom.

Nu är det ju l å n g från samma typ av löpning vi ägnar oss åt, jag och den gode herr Murakami, som sysslar med långdistanslöpning, och under dryga tjugo år sprungit minst ett maratonlopp varje år. Galet. Skulle aldrig falla mig in (i nuläget. Vem vet… Jag menar, skulle aldrig fallit mig in att anmäla mig till Kalkbrottsloppet för bara ett år sedan!).

Det har varit intressant läsning, inte minst att få komma ”på insidan” av en annan människas skäl och motivation till att vara ute och springa. Sen kom ett stycke en god bit in i boken som jag föll huvudstupa för. Haruki skriver om tankar och hur de dyker upp på himlen som moln, olika former, olika storlekar… äsch, jag låter texten få tala för sig själv:

Medan jag springer, springer jag bara. I princip löper jag i ett vakuum. Om man vänder på det, skulle man kanske kunna säga att jag springer för att uppnå ett. I ett sådant vakuum händer det förstås att en och annan tanke letar sig fram. För ett totalt vakuum är naturligtvis inte tänkbart i den mänskliga själen. Människans psyke är inte starkt nog att kunna härbärgera ett sådant och heller inte så oföränderligt till sin karaktär. Men de tankar som letar sig in i mitt medvetande medan jag springer är helt och hållet sådana som hör ihop med vakuumet. Inte innehållsmässigt, det är snarare tankar som existerar med vakuumet som axel. 
De liknar molnen på himlen – alla dessa moln med olika storlek och form. De dyker upp och försvinner, men himlen fortsätter att vara som förut. Mollen är inget annat än gäster på genomresa. De passerar förbi och försvinner, bara himlen blir kvar. Himlen är något som samtidigt både existerar och inte gör det. Det är något som har en fysisk form och samtidigt inte har det. Vi kan bara inse det faktum att detta diffusa kärl finns och acceptera det.Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

 

Allt går sönder (bok 3 av 26)

”Okonkwos namn var känt i alla nio byarna och vida däromkring. Hans berömmelse vilade på egna bedrifter. Redan som artonåring hade han bragt sin by stor ära genom att kasta Katten Amalinze, den berömde brottaren som i sju år hade ansetts oslagbar av allt folk mellan Umnofia och Mbaino. Katten kallades han för att han aldrig kom ner på rygg. Honom kastade Okonkwo i en sammandrabbning som var så hetsig och vild att de äldste var ense om att ingen hetsigare och vildare hade skådats alltsedan stammens urfader kämpade sju dygn i sträck mot de vilda djurens ande.”

Så börjar den, boken Allt går sönder (originaltitel: Things fall apart) av Chinua Achebe. Chinua Achebe var en nigeriansk poet; Allt går sönder hans första roman, utgiven 1958. Boken låter mig som läsare få en inblick i igbo-folkets seder och bruk, samtidigt som jag får följa hur igbo-samhället faller samman i samband med kolonialisering och kristna missionärers framfart under 1800-talet och hundra år framåt.

Efter att jag läst både Americanah och En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie öppnades mina ögon över min ignorans – hur jag i stort är helt illiterat gällande afrikansk litteratur, med vissa undantag. Tipsades om Things fall apart, och satte upp den på min vill-läsa-lista på Goodreads, samtidigt som jag inte gjorde något aktivt åt det. När så 2018 gjorde sitt intåg och med det, min bokläsarutmaning, så plockade jag fram en massa svenska böcker jag hade hemma. Bland dem fanns denna, i en hög böcker jag lånat av vännen och tillika både bokälskare och bokskapare, fotografen Anders Roos, tillsammans med lite andra spännande böcker från ”udda länder”, alla utgivna av bokförlaget Tranan. Först när jag började läsa Allt går sönder gjorde jag kopplingen: en svensk utgåva av Things fall apart, denna bok som jag från höger och vänster fått mig rekommenderad.

Så vad tycker jag då? Det är en bok som är lätt att läsa, som i mångt ger mig känslan av att sitta och lyssna till en berättelse, snarast än ”att jag läser stor litteratur”. Rytmen, stilen och hur de två berättelserna i boken vävs samman; allt känns ovant, och samtidigt lättillgängligt. Nyfikenhet väcks inom mig, inför denna annorlunda kulturella kontext, samtidigt som frustrationen och ilskan över kolonisatörernas ignoranta och förödande maktfullkomlighet blommar ut inombords.

Tänk, hur skulle världen sett ut om inte…
Dithän (om om inte fanns) går jag inte mer än för att i fantasin bygga nya, annorlunda världar. Och i den aspekten så ger Allt går sönder mig mycket byggstenar att fantisera kring!

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.