Friden vid vägs ände

Idag har jag för första gången – definitivt inte sista – ätit pizza vid Friden vid vägs ände, som det står på den lilla anspråkslösa skylten ute vid vägen. Vägs ände är det, vägen slutar vid Friden gårdskrog, stället som gör vedeldade pizzor mer smakrika än alla pizzor jag någonsin ätit. För att inte tala om chokladtryffeln jag tog till teet som kocken svängde ihop när vi kom dryftade våra önskemål med servitrisen – en kanelstång, finskurna ingefärsbitar och ett par nejlikor. Honung och nypressad citron till det – mmm! Äppelmusten gick inte av för hackor den heller.

Bäst av allt… helheten. Energin runt stället, den fridfulla stämningen inomhus, kaminens värme som spred sig i det vackra rummet med de än vackrare fönstren, den avslappnade och hemma-hos:iga känslan, som förstärktes av personalens sätt att föra sig i rummen.

White Guide-anslagen sitter uppspikade på planket vid parkeringen, varje år från 2008 till i år. Elva år i rad. Till och med jag, som inte bryr mig så särdeles om restaurang-ranking, blir lätt impad. Kanske blir jag än mer impad av att det inte står ett ord om detta på hemsidan. Fridens alltså. I White Guide hittar jag Friden. Så klart.

Och jag, ja, jag fann friden. Och skulle mer än gärna ta mig tillbaka – var så säker på att detta var första, men långt från sista gången jag besöker Friden!

Jag har varit låg…

I princip ända sedan maj. Och jag upptäckte det alldeles nyss. Förra veckan ”blev jag mig själv igen” och det var först då jag fick upp ögonen för att jag faktiskt varit låg, i månader.

Jag menar… jag har ju fått syn på det indirekt, men har inte dragit slutsatsen. Kanske du också har märkt att nått varit lite avigt, för ett av symptomen har varit min bristande energi och vilja att blogga dagligen. Det har jag inte gjort sedan början av maj. Efter fem+ års dagligt bloggande, så var det som om jag fick soppatorsk. Och jag har inte riktigt varit närvarande på andra plan heller, även på områden där jag verkligen önskat vara just det; närvarande. Det har inte hjälpt, för jag har inte lyckats.

Så inte underligt att sommaren kändes lite underlig när jag tittade tillbaka på den mot slutet av augusti.
Och inte underligt att de senaste två och en halv månaderna har passerat förbi som i en lätt dimma – jag har haft massvis att göra, men har inte lyckats jorda mig fullt ut, varken i mig själv eller i min omgivning eller mina närmaste.

Och så… förra tisdagen.
Jag var tillbaka!
Fylld av energi.
Med ett driv att göra, att skriva, att skapa.
Att vara jag – och uttrycka mig.

Och när jag väl ”varit mig själv” i ett par dagar, det var så jag insåg… hur låg jag varit. Hur jag inte varit mig själv. Att det är rotorsaken till alla dessa symptom på inte-riktigt-härvarande-i-mitt-eget-liv, och jag lyckades inte se sambandet förrän jag var härvarande som mig själv igen. Och, tro mig, det känns fantastiskt!

Jag menar – om du frågar folk runt mig, så skulle de kanske säga att även en låg Helena är ganska mycket Helena, med mycket görande och skrivande och skapande på många plan. Och jo, visst, jag säger inte emot. Men skillnaden ligger i känslan – inuti mig. Och det jag har gjort, skrivit och skapat senaste veckan, har åstadkommits med bra mycket mindre ansträngning än något jag lyckats krama ur systemet sedan maj. Så för mig så är skillnaden signifikant.

Konstaterar glatt att jag spelat gitarr och spelat in en FB-live varje dag i november, likväl som att jag bloggat sex av åtta dagar (inklusive idag, då jag lämnade hemifrån vid halv nio och landade i soffhörnan för att skriva dagens blogginlägg strax före midnatt…), vilket är mer blogginlägg än jag skrivit någon vecka sen i maj, oaktat att jag gick in i november månad med en förkylning i kroppen.

Jag har varit låg. Och nu är jag inte det längre. Nu är jag tillbaka!

Nu kan jag inte…

Januari månad är slut, och med det mitt läraruppdrag som tog mycket tid i anspråk. Tid som gjorde att jag släppte fokus på dagligt bloggande, något jag inte gjort under så lång tid sedan jag började blogga dagligen för fem år sedan. Ibland känns bloggandet som ett måste, samtidigt som jag alltsom oftast tycker det är enormt givande. Jag får syn på mig själv, mina tankar, både de medvetna och de omedvetna, med skrivandets hjälp. Men under januari månad så släppte jag taget, och det kändes väldigt skönt.

Nu…. nu kan jag inte längre peka på att jag är så upptagen, att jag jobbar 10-15 timmar per dygn för att förbereda och genomföra undervisning. Och likförbaskat så har jag ännu så länge bara bloggat sporadiskt. Det krävs mer av mig nu, att faktiskt ta mig tiden att skriva, lägga ut, dela vidare, dagens blogg, än innan, då det mer eller mindre gick på rutin.

Och det är just det som är både tjusningen och faran med dagliga vanor – att vi bara kör på innebär att det går åt mindre energi, beslutet a t t göra behöver inte fattas varje dag, för det är redan fattat. Det är tjusningen. Det blir resurseffektivt. Faran är att det går slentrian i det, att vi gör – utan närvaro, utan själ, inlevelse och medvetenhet. Att vi gör, utan att reflektera över om vanan fortfarande ger oss något, om den fortsatt gagnar oss.

Så nu, när jag under en dryg månads tid (släppte taget om bloggandet redan över jul kan jag erkänna) endast sporadiskt bloggat, har jag ju chansen: Nu finns tillfället att reflektera kring det dagliga bloggandet. Är det något jag vill återinföra som rutin i mitt liv? Om ja – varför? Om nej – varför inte?

Tar tacksamt emot gåvan det innebär att titta över mina dagliga vanor, för i samband med att jag öppet, nyfiket och intresserat funderar över dagligt bloggande, tar hjärnan sig friheter och börjar nosa på annat närliggande; min dagliga Sjua (morgongympan), Headspace-mediterandet, den gröna smoothien, intentionen att komma ut minst 30 minuter om dagen – gärna mer, något som avsaknad av bil i en så pass liten och lättcyklad stad som Malmö bidrar till! – och nu under 2018 i samband med bokläsarutmaningen, mitt läsande. Hur jag använder sociala media och dator/fån/padda. I stort, vad jag väljer – medvetet! – att lägga min tid på, såväl digitalt som analogt.

#blogg100 – Det vi haft kan aldrig förstöras.

”Du vill inte lyssna nu och jag förstår det. Ändå vill jag ha sagt att det vi har haft tillsammans aldrig kan förstöras. Våra minnen kommer att leva sitt eget liv i ett stort rum i ditt hjärta och i mitt. Vi kommer alltid att kunna gå tillbaka dit och hämta kraft.”

Låter orden tala för sig själva. Något väcker de inom dig, det är jag övertygad om. Vi har – tror och hoppas jag – minnen av själarnas gemenskap, stunder då närheten är fullkomlig, då tid och rum försvinner, blir oviktiga. Stunder då allt är ett, ljust och lätt och alldeles alldeles underbart, som Askungen så längtansfullt viskar för sig själv.

Att låta dessa stunder få finnas kvar, vad som än händer, vart hän livet än tar oss; få finnas kvar som källor av osinlig energi, av glädje och kärlek, av gemenskap och tillhörighet. Källor att dra nytta av vid stunder av behov, snarast än platser att bosätta sig vid. Det är inte deras syfte. För det som utgör källans kraft är enkom minnet; det är inte här och nu – det enda sättet livet kan Levas. Och i ett liv som Levs, kan minnet berika – om vi låter det. Om vi väver våra berättelser på ett sådant sätt att de gagnar oss.

Medvetet, med varsam och ömsint hand, väver jag ett vackert rum i mitt hjärta, fyllt av alla de minnen jag har från vår tid tillsammans. För jag är berättaren i mitt liv. Liksom du i ditt. Om jag får önska, så önskar jag att även du väver vackert till vårt minne. För det vi har haft tillsammans kan aldrig förstöras.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 89 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

Fylld av energi!

Ja, idag har varit en sån där dag då jag varit alldeles fylld av energi. Har fått så ofantligt mycket gjort att jag skulle tro jag glömt bort hälften!

  • Headspace och daglig sjua – inklusive 20 tuffa burpees tack vare Mauris challenge
  • Bäddat rent sängen och satt på en tvätt
  • Skurat vask, badkar, toalett i badrummet och tvättstugevasken (Tillägg 7JUN2016)
  • Plockat hylleblom och nässlor
  • Hängt upp nässlor att torka på vinden
  • Har förvällt nässlor och lagt i frysen (till vinterns nässel- & fetaostpaj samt gröna smoothies)
  • Har satt en rejäl sats hyllesaft
  • Gjort mitt livs första grönsakssalt (på gräslök, piplök, ramslök, kungsmynta och timjan)
  • Sått bönorna vi fick av grannpojken som tyckte vi skulle ha dem
  • Sått mispelfröerna som legat i blöt lite för länge
  • Satt tre Yellow Crookneck-plantor
  • Rensat ogräs
  • Vattnat grönsakslanden
  • Vattnat trätunnornas växter med det avsvalnade nässelvattnet
  • Läst ett antal kapitel av Brené Browns Rising Strong (bra bok – rekommenderas!)
  • Ätit smarrig middag tillsammans med familjen
  • Skapat ett Slack-rum för en digital bokklubb om The O Manuscript (hojta om du vill vara med!)
  • Sett ett avsnitt Bloodlines med maken
  • Swishat deltagaravgift till onsdagens Örtvandring på Bulltofta
  • Publicerat ett inlägg om #skolvårens fjärde Almedalsvecka
  • Tidssatt ett annat inlägg om årets Walk n Talk
  • Fått iväg en massa inviter till årets Walk n Talk

grönsakssaltOch helt plötsligt sitter jag här, klockan är efter elva och jag har inte fått iväg mitt eget blogginlägg än. Hade för avsikt att ligga till sängs för en timme sen. Men ibland blir det  inte som man tänkte – och tur är väl det! Inte minst en dag som denna, då jag egentligen tänkte jag skulle ta det riktigt lugnt. Men på något vis så är det precis det jag gjort – fast det har blivit mycket gjort under tiden jag tagit det (mentalt) lugnt.

oemotståndliga Pop

Och vet du – även om det kanske inte framgår i listan ovan, så har jag njutit hela dagen. Av små stunder av ömhet (som när katten Pop ligger så oemotståndligt söt på köksstolen att jag bara måste fotografera honom innan jag varsamt pussar på honom, eller när sonen pussar mig godnatt sjuttioelva gånger, eller när jag och maken sitter hopslingrade framför Netflix), skönhet (Bulltofta dessa dagar – magiskt -, alla våra översvallande jättevallmo-blommor i trädgården – detta överdåd!) och glädje (att läsa Rezas resa från Afghanistan på #skola365 till exempel, att sjunga och plinkeplonka refrängen till Adele’s Someone like you på gitarren tillsammans med dottern som kör komp på pianot).

Imorgon är en ny dag. Får se vad min energi – och min förmåga att glädjas åt det vardagliga – räcker till då?

När det inte blir som man tror

Hade möte inbokat kl 15. Trodde jag, åtminstone. Så jag gjorde mig redo – var på ett möte i stan innan och har ännu ett möte efteråt, så jag hittade en bänk i Pildammarna att slå mig ner på, satte mig, njöt av sol och värme. Lyssnade på ett pod-avsnitt i väntan på att skype:a… Men tiden gick och inget livstecken dök upp. Fem minuter över, tio, en halvtimme. Nu sitter jag här en och en halvtimme senare, och jag har tydligtvis tagit fel på dag, eller tid, eller så har min medspelare gjort detsamma.

När det inte blir som man tror, eller som man tänkt sig – vad gör man då? Vad gör du då Själv valde jag att fortsätta att njuta. Lyssnade igenom ytterligare ett podcast-avsnitt, bytte från bänken till gräsplätten, vilade ögonen en stund, tittat på fåglarna som flyger över mitt huvud, några simmar förbi mina fötter, någon meter bort, i den lilla dammen jag slagit mig ned intill. Solen skiner, himlen är klarblå, och högst upp på himlavalvet tittar en månskära ned på mig.himlen

Att passa på att njuta, och bara krasst konstatera att det blev inget samtal idag, vi får boka om och hitta en annan tid. Varken mer. Eller mindre. Så är det. Det är vad som bjöds idag.

Att inte lägga energi på att försöka brottas mot det som är, utan snarast följa vågen, följa med i det som blev. Inte maktlöst, snarast tvärt om. Att slösa energi och kraft på att förbanna mig själv för att jag inte dubbelkollade tiden i förväg, att jag borde, kunde, skulle gjort något annat, något mer, än det jag gjorde… Det är slöseri med både tid och kraft. Och det ser jag ingen anledning till. Varför skulle jag?

När det inte blir som man tror, får man ju göra något av det som blev helt enkelt. Och just idag blev det riktigt bra. Vad gör du, när saker och ting inte blir som du tänkt dig?

Sirenens sång

När världen snurrar så snabbt att jag inte förmår fokusera. Utmattad faller jag ihop på sängen när jag kommer hem efter jobb, mäktar inte använda hjärnan, orkar inte ens tänka på att laga middag. Vill bara koppla bort allt, inte göra något. Är villig att göra vad som helst för att – om så bara för några timmar – känna att det inte finns något som jag förväntas göra. Då vet jag att jag tappat bort mig, gått vilse i utanpåverket, lurats av sirenen.

När världen snurrar så snabbt att jag inte förmår fokusera på det som faktiskt är viktigt. När kalendern är helt full, när jag febrilt försöker sålla, prioritera bort något, men allt är lika viktigt. Och jag är viktigast av allt. Spindeln i nätet som måste ha koll på allt, delta i allt, ha ett finger med i spelet på varenda lös tråd… Då vet jag att jag tappat bort mig, gått vilse i utanpåverket, lurats av sirenen.

När orden och fraserna jag använder speglar både den inre mentala och den fysiskt alltför höga pulsen. Det är mycket nu. Många bollar i luften. Jag hinner inte. Jag vet inte riktigt hur jag ska hinna, men ok, mellan tio och halv elva har jag en lucka, eller så kan vi ta ett lunchmöte imorgon. Då vet jag att jag tappat bort mig, gått vilse i utanpåverket, lurats av sirenen.

Utanpåverket lockade mig i många år. Som sirenen som lockar sjömännen till säker död med sin ljuva sång, så lockade utanpåverket mig, i decennier. Under skolgång såväl som på arbetsplatser. Duktiga flickan excellerade i en värld av utanpåliggande belöning, bedömning och beundran. Så lätt att fasta i att vara i farten, busy busy, men vad gör jag när jag och min hjärna spinner så där, egentligen? Vad är värdet? Vad bidrar jag med? Vilken energi är det jag skickar ut i världen runtomkring mig? Och var är Jag?

Livet ser ut så, säger du?
Nä. Inte mitt. Inte längre. Med några få och sällan förekommande undantag, som har ett värde i mina reflektioner kring detta alltför vanliga sätt att leva och arbeta. Lever just nu i ett sådant undantag. Det har jag sagt ja till. Men inte mer än en vecka, eller två, på sin höjd en månad. Det klarar jag. Men på sikt? Nej. Så vill jag inte leva. Och vet du? Valet är mitt.