Etikettarkiv: energi

Real Love – Kärlek utan villkor (bok 9 av 12)

Publicerad den av
Svara

Real Love – Kärlek utan villkor skriven av Greg Baer har stått oläst i bokhyllan i många år. Har en handfull vänner och bekanta som prisar den över allt annat, och ändock har den inte lockat mig att plocka upp den. Trots det har den inte sorterats ut i de senaste årens röjarrundor, och där med förtjänade den en plats i årets tolv. 

”Förtröstan är ingen känsla. Det är ingen önskan och inget hopp. Det är ett val vi gör. Med tillit väljer vi att tro att något är sant, och sedan bete oss som om det var så.” (Min emfas.)

Trots det så har den inte kittlat, så inte heller när jag väl började läsa. Första tredjedelen av boken skummade jag raskt, läste vertikalt stundvis, och snappade mest upp ett innehåll bestående av floskler och självklarheter. Emellanåt är självklarheter inte så självklara, men dessa var vare sig särdeles välskrivna eller utmanande för mig. Men sen tog det sig, kanske för boken blev bättre, alternativt för att jag nyligen haft ett antal samtal på tema tillit. 

”[…] när du berättar sanningen om dig själv ger du folk runt omkring dig möjlighet att få veta om de kan vara visa män och kvinnor, och du ger dem också möjlighet att utveckla den naturliga förmågan att acceptera och älska andra människor – i detta fall dig. När vi övar tillsammans kan vi alla bli visa män och kvinnor, men den möjligheten får vi inte förrän en av oss har mod och förtröstan nog för att våga berätta sanningen om sig själv.”

Kanske för att jag i den pågående djupdykning jag gör i mitt inre (med fokus skam) berättar sanningar om mig för mig. Och för en liten grupp av visa män och kvinnor, som hjälper mig hålla kursen, och samtidigt öppnar upp för att berätta sanningar som sig själva. Känslan som uppstår i detta sammanhang är sannerligen en känsla som slår det mesta. 

”Kom ihåg att det kvittar hur många som inte accepterar och älskar dig. Det spelar bara roll att det finns några som gör det, och du kommer aldrig att hitta dem om du inte låter dem se vem du egentligen är.”

Kanske för att jag ständigt ställs inför situationer där jag ges utrymme att lära nytt. Att få syn på mig, mina reaktioner och känslor, att fånga dem i svansen och ta mig en ordentlig titt. Vad är det egentligen för varelse?

”Att berätta sanningen om sig själv ger en underbar frihetskänsla.”

Kanske för att jag, när jag berättar sanningen, inte längre behöver lägga kraft och energi på att hålla dolt, att gömma, att smyga. En form av take it or leave it, this is who I am, men ändock… inte. Eller. Alltså. I n t e i bemärkelsen jag är oföränderlig, och gör precis som jag vill, oavsett vad det får för konsekvenser. Men. Inte alls. Utan snarast jag är människa och gör misstag och lär mig i en evig cykel. Jag använder dock dessa lärdomar till gagn för mig, dig, oss, till den bästa av mina förmågor, för jag tar ansvar för den jag är och det jag gör”, om du förstår?

”Att berätta sanningen är mycket lättare än den ansträngning det är att ljuga, bli arg, spela offer och i övrigt skydda oss själva för att få villkorlig kärlek. Att säga sanningen om sig själv är inte på långa vägar lika ansträngande som att jaga bekräftelse och använda skyddsbeteenden. Det kräver bara mer tillit.” (Min emfas.)

Och jag väjer tillit. 
Jag väljer att lita till. Lita till dig. Lita till mig. Lita till oss.
Det är ett av de sätt jag vill vara i världen på. Och det är i högsta grad ett aktivt val jag gör.

”När folk kan medge att de har fel innebär det att de också kan säga sanningen om sig själva. Om de klarar det kan de lära sig att känna sig älskade och att älska andra. Människor som inte kan medge att de har fel kan inte lära sig någonting. Hur kan du lära dig något om du redan har rätt om allt?” 

Kanske för att jag hade fel.
Var upptagen med mitt, mina tankar och känslor, tänkte inte på dig. Inte på riktigt. Tänkte bara på dig i överförd mening, i betydelsen vad andras tankar om dig skulle betyda för deras tankar om mig. Rädsla. Att inte bli sedd som bra nog, misslyckad, en katastrof. Alla borde/måste/skulle som jag kan se rulla förbi i deras inre, de som dömer mig utifrån deras syn på dig, som drog de gång efter annan på en enarmad bandit fylld med borde/måste/skulle:n istället för körsbär, persikor och pengapåsar.

Och kanske var det just detta, att boken, en tredjedel in, trampade på en ömmande tå, som gjorde att jag slutade skumma, övergick till horisontalläsning, och fann både ett och två guldkorn. 

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Med kroppen i fokus – julireflektion

Publicerad den av
2

Den här månatliga reflektionen på årets intention, med kroppen i fokus, kommer se helt annorlunda ut än de tidigare sex, vilket kanske inte är förvånande för den som läste juni månads reflektion (längst ner). Vem vet hur kommande reflektioner kommer se ut, eller om de ens blir av.

När jag klev ur min självskapade sommarbubbla skrev jag ett inlägg på engelska, som i stort beskriver juli månad. Men den berättar inte hela historien (det lär jag väl inte göra nu heller, men… kanske något lite mer…).

Under våren gav kropp och knopp mig många signaler som alla pekade i en riktning: du kör för hårt Helena. Men jag vill(e) inte riktigt erkänna att det där är möjligt.
Jag vill inte riktigt tro att jag inte är superkvinnan med oändlig energi, kapacitet och förmåga.
Jag vill inte vara en som säger Nej, Nej, Nej, helt enkelt för att det är för mycket.
Vill mycket hellre vara en flexibel och möjliggörande superkvinna med oändlig kapacitet.

Det är jag inte.
Jag har stor kapacitet, mycket energi och välutvecklade förmågor jag har förstånd att dra stor nytta av.
Men likförbaskat har jag kört för hårt ett tag, eller… handen på hjärtat, lite längre än ett tag. För ett tag funkar det att köra riktigt hårt. Men att göra det för länge, med för lite/få möjligheter till återhämtning, det funkar inte.

Så i juli har jag… gjort ingenting.
Inte badat en enda gång.
Knappt tagit några cykelturer eller promenader som inte varit påkallade av yttre omständigheter, inte lyft ett finger här hemma bortsett från lite växelvis trädgårdsarbete/bokläsning (en kombo som varmt rekommenderas!).
Jag har knappt ens varit och handlat mat, utan det har jag delegerat till storbarnet som gjort det med den äran.

Men nått har jag väl ändå gjort.
Jo.
Så klart.
Pyttelite dock (märk väl – jämfört med mig själv. Inte mot någon annans måttstock.).
Har mediterat/WimHof-andats och gjort (minst) en daglig sjua. Läst. Trädgårdsnjutit och -arbetat. Lyssnat till folklore och någon enstaka pod. Plöjt Reign på Netflix. Det har jag gjort. Men har släppt alla andra typer av loggningar, uppföljningar och run-streaks. (Sanning med modifikation, har lagt in bokläsningen i Goodreads. Rätt ska vara rätt.)

Efter ett halvår med årets intention med kroppen i fokus som jag (i min enfald) trodde skulle bygga styrka och smidighet, har handlat väldigt lite om det. Istället har jag gått in i kroppen, börjat lyssna (till den tysta inre rösten, intuitionen, visdomen), känna, uppleva, sätta ord på och dra kopplingar till cykliciteten. Känns som jag håller på att lära känna en ny vän, ni vet en sån där som ”man känt hela livet” fast man precis träffats? Så känns det! Mycket fascinerande att få syn på.

Några tankar om hösten

Publicerad den av
3

Bad en av höstens klienter skriva några rader om sin upplevelse. Något senare trillade det in ett mail med Några tankar om hösten som fyllde mitt hjärta med tacksamhet och glädje:

Med äkta genuinitet lyckades Helena hjälpa mig under en tuff höst, och jag anade inte hur viktig roll Helena skulle få i mitt liv. Vi sågs ca 15 gånger under 6 månader, en timme åt gången, men det kändes som mycket mer. Den energin hon utstrålar är tillsammans med hennes attityd extremt ovanlig; ”inget är omöjligt och allt går alltid att lösa”. Hon är beviset på att även till synes svåra situationer går att bryta ner till extremt enkla beståndsdelar som med lätthet går att hantera.

Helena lyssnar otroligt bra. Hon är aldrig rädd för att pusha en till att ställa svåra frågor till sig själv. Hon vill, med mycket omtanke, att båda ska utvecklas tiIIsammans och tar gärna det där extra klivet för att uppnå det. Hon är mycket intelligent och hennes bakgrund inom biologi och teknik samt hennes synsätt, och enorma nyfikenhet, på världen passade perfekt för mig. Med enorm öppenhet och en riktig omfamning vid starten av varje coachpass var det lätt för mig att öppna upp och prata om djupa saker som jag behövde få ut och bolla. Detta är superviktigt i en coachrelation, insåg jag efter ett tag. Beviset för att det var roligt och effektvt var tydligt: Efter varje pass kom jag in på jobbet med ett enormt leende på läpparna och massor av energi som höll i sig hela veckan. Det var kvalitet rakt igenom.

Att Helena dessutom är en stor förespråkare av promenader, eller Walk-and-Talks som hon kallar det, gjorde att jag dessutom fick en klart bättre förståelse för hur kroppen och knoppen fungerar. Att bara sitta och prata på något café hade kanske funkat, men jag är övertygad om att våra naturnära promenader var klart bättre. Kroppen kommer igång och hjärnan blir direkt klarare, vilket är mycket viktigt vid såna här träffar.

Just nu är jag inne i ett reflekterande stadie i livet, men jag kommer med största sannolikhet samarbeta, för jag ser det som ett samarbete snarare än att ”bara få hjälp” igen, med Helena inom en snar framtid. Hoppas att fler tar chansen att jobba med sig själva tillsammans med Helena.

Victor, 24

Allt ordnar sig

Publicerad den av
Svara

Allt ordnar sig.

Stod det på stenen utanför det vackra grönknutade vitmålade trähuset i backen bakom Totts hotell i Åre.

Så är det. Allt ordnar sig. På ett eller annat vis.

Helt enkelt för att det som blir blir. Det som är är. Det kan jag inget göra åt – det som är ÄR ju bevisligen. Däremot kan jag, givet att jag tar avstamp i det som är, ta mig vidare, utåt, uppåt, framåt, göra det jag kan för att nästa stund ska bli annorledes. Om det nu är så att det som ÄR inte faller mig på läppen.

Då accepterar jag att det som är ÄR, och samtidigt nyttjar jag min kraft, min vilja, mitt engagemang och min visdom, till att medvetet skapa ett blivande ’är’ som jag, av endera skäl, ser gagnar fler mer.

Om jag däremot fajtas, vägrar acceptera, brottas i mitt inre eller i det yttre, mot det som ÄR… då går min energi åt till att fajtas mot det som är, vilket inte gagnar mig. Då tar jag inget avstamp, tar mig inte vidare, utåt, uppåt, framåt. Dras istället ner. Som i ett träsk. Kvicksand om det vill sig riktigt illa.

Missförstå mig rätt.

Jag är långt ifrån en person som skyr det mörka, det inåtvända, reflektionen och introspektionen. Snarast tvärt om.

Jag säger inte ’Sky mörkret’. Jag säger inte heller ’Var en dörrmatta som accepterar att folk behandlar dig helt gräns- och respektlöst’. Långt ifrån.

Det jag säger är att jag accepterar det som är. Agerar medvetet för att skapa en framtid jag ser gagnar (mig. Dig. Alla. Utifrån vad jag ser och förstå.). Och därmed eldar jag allt mindre för kråkorna; jag använder min egen energi alltmer medvetet. Känner det jag känner när jag känner det. Skrattar när jag skrattar. Gråter när jag gråter. Räds när jag räds. Och (!) fastnar inte. Vare sig i känslor som skickar mig till himmelriket eller helvetet.

De kommer. De går. Känslor är inte bestående. Och jag kan hjälpa dem vara i rörelse, i ett livgivande flöde, genom att leva (medvetet och aktivt) enligt devisen allt ordnar sig.

Motorord

Publicerad den av
Svara
Jag tror nog att jag ska försöka att planera in träning så det blir av. 

Jag ska planera in träning i kalendern.

Två sätt att uttrycka samma sak, en önskan om att träna mer.
Vad är skillnaden mellan de två? Vad väcks för känsla i dig av att läsa de två meningarna ovan? Samma känsla? Olika känsla? Får du mer eller mindre energi av dem? 

Orden jag använder kan agera motorord, det vill säga ord som ger mig framåtriktad energi, som knuffar mig i häcken, gör att jag närmast dras till vad-det-nu-än-månde-vara jag pratar om.

Oh, jag älskar den här låten! gör att jag hoppar upp och börjar dansa, eller åtminstone börjar sittdansa varhelst jag befinner mig.

Oh gud, vilken kass låt! gör att jag sätter mig än djupare i soffan och verkligen inte vill upp på dansgolvet.

Åh nä, nu ska jag ha utvecklingssamtal med besvärliga Yunus, det kommer gå åt h-e.

Som jag ser fram emot att ha utvecklingssamtal med Yunus, så spännande det ska bli att se vad vi kan åstadkomma tillsammans kommande timme.

Vilken mening innehåller motorord som gör att du ”lutar dig framåt och vill in/upp/fram” och vilken saknar motorord, utan snarast gör att jag ryggar tillbaka och inget hellre vill än att dra något gammalt över huvudet mitt?

Orden jag använder spelar roll. Att använda dem med urskiljning i syfte att gagna mig och därmed min omgivning, är ett av alla de medvetna val jag kan fatta.

Hur kan du kommunicera på ett sätt som gör att du och/eller de du kommunicerar med nästan automatiskt faller in i ett agerande som gagnar, snarare än väcker känslor av svårt, jobbigt, tufft, tungt, komplicerat, omständigt eller vad det nu kan vara?

En gnista glädje och ljus

Publicerad den av
6

Inställer mig i staden som ligger ett par timmar med tåg norröver, i syfte att bistå en vän.
Solsken och sommarvärme efter timmar av stillasittande i tåg, inte ville jag sätta mig inomhus i väntan på min vän inte. Hittade en bänk utanför, satte mig… men nej. Vill inte sitta still. Vill röra mig. Vill dansa!

På med lurarna, Spotifylistan kurerad av äldsten, men nej.
Nått skaver. Känner mig begränsad. Det är inte tillräckligt. Vill röra mig mer. Vill dansa mer. Och slippa lurarna.

Av med lurarna.
Don’t stop believing med Postmodern Jukebox på YouTube.

Nu.
Så!
Dansar, och sjunger. Högt och gärna!
Om och om igen.

Så kör det förbi en bil… och passageraren kastar långa blickar.
Det går förbi en kvinna längre ner på gatan som ser sig oroligt omkring, får syn på mig och vänder bort huvudet.

Udda.
Oftast när jag gådansar omkring på gator och parker och gläds åt musik och rörelse – med stora smajlet på! – så kan de som möter mig inte undvika att själva börja le. Vissa tittar förstulet på mig med små ryckningar i mungiporna, andra nickar glatt åt mig, ytterligare andra börjar – och detta är det bästa! – göra små dansrörelser själva, släpper lös om så bara för en sekund eller två, som om jag ger dem tillåtelse att dansa, på trottoaren, på torget, i parken, varhelst jag gådansar för stunden.

Så icke denna gång.
Känns symtomatiskt för det som pågår på andra sidan väggarna – glädjelöst, ansträngt, traumatiserande. Som vore energin inifrån detta hus tillräcklig för att lägga sordin på en hel stad, dämpa glädjen hos hela dess befolkning?

Men inte mig!
Vägrar.
Vill inte slås ned, tappa tro, hopp och kärlek.
Så jag dansar vidare. Sjunger högre.
Njuter i solskenet och envisas med att vara en stråle av energi, en gnista glädje och ljus! Om så bara för att jag kan. För det kan jag: Stråla som bara jag kan stråla!

Jag är redo. Är du?

Publicerad den av
1

Det ligger där, mer eller mindre konstant. Som ett hummande i bakgrunden, ett vibrato, ganska högintensivt, men inte obehagligt. Inte som en mygga som tagit sig in i sovrummet när jag precis släckt lampan och försöker somna. Mer som en katt, som fått syn på något i det höga gräset, ett prasslande som kan innebära att det gömmer sig en mus eller sork där. Hur katten liksom kurar ihop sig, hur musklerna darrar lätt, redo att aktiveras vid första bästa tillfälle.

Så känns det.
Så känner jag mig.
Som att jag är redo, äntligen, att göra, att vara, att ta handling.
Kliva fram.
Som jag är.

Men.
Vad betyder det då?

Ja.
Vad betyder det?

Jo. Jag var på en intervju hos socialtjänsten för att bedömas som lämplig eller olämplig att bli särskilt förordnad vårdnadshavare för mitt Gode Barn, istället för hens Gode Man. Jag fick besvara ett antal frågor, om familjeförhållande och arbete, ekonomi och hälsa, varför jag valt att bli God Man med mera. Slutligen kom frågan om jag hann med något mer än att jobba?

Så jag började rabbla vad jag gör när jag inte arbetar. Efter att jag hållit på en stund (läser, bloggar, promenerar och kallbadar, har bok- och poddklubb, dansar lindy hop, trädgårdsarbetar osv osv osv) så tittade socialtanten på mig, log, och sa nått i stil med Du verkar ha enormt mycket energi? Så jag log tillbaka och sa, med eftertryck, att jag älskar verkligen att leva livet!

Att förmedla den känslan, det är del av att kliva fram som jag är. Och det jag verkligen vill göra under 2019 är att bistå andra i att göra detsamma, att nå punkten där det inte går att hålla tillbaka längre, där livsglädjen och livslusten bubblar över! 

Jag är redo. Är du?

Friden vid vägs ände

Publicerad den av
6

Idag har jag för första gången – definitivt inte sista – ätit pizza vid Friden vid vägs ände, som det står på den lilla anspråkslösa skylten ute vid vägen. Vägs ände är det, vägen slutar vid Friden gårdskrog, stället som gör vedeldade pizzor mer smakrika än alla pizzor jag någonsin ätit. För att inte tala om chokladtryffeln jag tog till teet som kocken svängde ihop när vi kom dryftade våra önskemål med servitrisen – en kanelstång, finskurna ingefärsbitar och ett par nejlikor. Honung och nypressad citron till det – mmm! Äppelmusten gick inte av för hackor den heller.

Bäst av allt… helheten. Energin runt stället, den fridfulla stämningen inomhus, kaminens värme som spred sig i det vackra rummet med de än vackrare fönstren, den avslappnade och hemma-hos:iga känslan, som förstärktes av personalens sätt att föra sig i rummen.

White Guide-anslagen sitter uppspikade på planket vid parkeringen, varje år från 2008 till i år. Elva år i rad. Till och med jag, som inte bryr mig så särdeles om restaurang-ranking, blir lätt impad. Kanske blir jag än mer impad av att det inte står ett ord om detta på hemsidan. Fridens alltså. I White Guide hittar jag Friden. Så klart.

Och jag, ja, jag fann friden. Och skulle mer än gärna ta mig tillbaka – var så säker på att detta var första, men långt från sista gången jag besöker Friden!

Jag har varit låg…

Publicerad den av
8

I princip ända sedan maj. Och jag upptäckte det alldeles nyss. Förra veckan ”blev jag mig själv igen” och det var först då jag fick upp ögonen för att jag faktiskt varit låg, i månader.

Jag menar… jag har ju fått syn på det indirekt, men har inte dragit slutsatsen. Kanske du också har märkt att nått varit lite avigt, för ett av symptomen har varit min bristande energi och vilja att blogga dagligen. Det har jag inte gjort sedan början av maj. Efter fem+ års dagligt bloggande, så var det som om jag fick soppatorsk. Och jag har inte riktigt varit närvarande på andra plan heller, även på områden där jag verkligen önskat vara just det; närvarande. Det har inte hjälpt, för jag har inte lyckats.

Så inte underligt att sommaren kändes lite underlig när jag tittade tillbaka på den mot slutet av augusti.
Och inte underligt att de senaste två och en halv månaderna har passerat förbi som i en lätt dimma – jag har haft massvis att göra, men har inte lyckats jorda mig fullt ut, varken i mig själv eller i min omgivning eller mina närmaste.

Och så… förra tisdagen.
Jag var tillbaka!
Fylld av energi.
Med ett driv att göra, att skriva, att skapa.
Att vara jag – och uttrycka mig.

Och när jag väl ”varit mig själv” i ett par dagar, det var så jag insåg… hur låg jag varit. Hur jag inte varit mig själv. Att det är rotorsaken till alla dessa symptom på inte-riktigt-härvarande-i-mitt-eget-liv, och jag lyckades inte se sambandet förrän jag var härvarande som mig själv igen. Och, tro mig, det känns fantastiskt!

Jag menar – om du frågar folk runt mig, så skulle de kanske säga att även en låg Helena är ganska mycket Helena, med mycket görande och skrivande och skapande på många plan. Och jo, visst, jag säger inte emot. Men skillnaden ligger i känslan – inuti mig. Och det jag har gjort, skrivit och skapat senaste veckan, har åstadkommits med bra mycket mindre ansträngning än något jag lyckats krama ur systemet sedan maj. Så för mig så är skillnaden signifikant.

Konstaterar glatt att jag spelat gitarr och spelat in en FB-live varje dag i november, likväl som att jag bloggat sex av åtta dagar (inklusive idag, då jag lämnade hemifrån vid halv nio och landade i soffhörnan för att skriva dagens blogginlägg strax före midnatt…), vilket är mer blogginlägg än jag skrivit någon vecka sen i maj, oaktat att jag gick in i november månad med en förkylning i kroppen.

Jag har varit låg. Och nu är jag inte det längre. Nu är jag tillbaka!

Nu kan jag inte…

Publicerad den av
2

Januari månad är slut, och med det mitt läraruppdrag som tog mycket tid i anspråk. Tid som gjorde att jag släppte fokus på dagligt bloggande, något jag inte gjort under så lång tid sedan jag började blogga dagligen för fem år sedan. Ibland känns bloggandet som ett måste, samtidigt som jag alltsom oftast tycker det är enormt givande. Jag får syn på mig själv, mina tankar, både de medvetna och de omedvetna, med skrivandets hjälp. Men under januari månad så släppte jag taget, och det kändes väldigt skönt.

Nu…. nu kan jag inte längre peka på att jag är så upptagen, att jag jobbar 10-15 timmar per dygn för att förbereda och genomföra undervisning. Och likförbaskat så har jag ännu så länge bara bloggat sporadiskt. Det krävs mer av mig nu, att faktiskt ta mig tiden att skriva, lägga ut, dela vidare, dagens blogg, än innan, då det mer eller mindre gick på rutin.

Och det är just det som är både tjusningen och faran med dagliga vanor – att vi bara kör på innebär att det går åt mindre energi, beslutet a t t göra behöver inte fattas varje dag, för det är redan fattat. Det är tjusningen. Det blir resurseffektivt. Faran är att det går slentrian i det, att vi gör – utan närvaro, utan själ, inlevelse och medvetenhet. Att vi gör, utan att reflektera över om vanan fortfarande ger oss något, om den fortsatt gagnar oss.

Så nu, när jag under en dryg månads tid (släppte taget om bloggandet redan över jul kan jag erkänna) endast sporadiskt bloggat, har jag ju chansen: Nu finns tillfället att reflektera kring det dagliga bloggandet. Är det något jag vill återinföra som rutin i mitt liv? Om ja – varför? Om nej – varför inte?

Tar tacksamt emot gåvan det innebär att titta över mina dagliga vanor, för i samband med att jag öppet, nyfiket och intresserat funderar över dagligt bloggande, tar hjärnan sig friheter och börjar nosa på annat närliggande; min dagliga Sjua (morgongympan), Headspace-mediterandet, den gröna smoothien, intentionen att komma ut minst 30 minuter om dagen – gärna mer, något som avsaknad av bil i en så pass liten och lättcyklad stad som Malmö bidrar till! – och nu under 2018 i samband med bokläsarutmaningen, mitt läsande. Hur jag använder sociala media och dator/fån/padda. I stort, vad jag väljer – medvetet! – att lägga min tid på, såväl digitalt som analogt.