En gnista glädje och ljus

Inställer mig i staden som ligger ett par timmar med tåg norröver, i syfte att bistå en vän.
Solsken och sommarvärme efter timmar av stillasittande i tåg, inte ville jag sätta mig inomhus i väntan på min vän inte. Hittade en bänk utanför, satte mig… men nej. Vill inte sitta still. Vill röra mig. Vill dansa!

På med lurarna, Spotifylistan kurerad av äldsten, men nej.
Nått skaver. Känner mig begränsad. Det är inte tillräckligt. Vill röra mig mer. Vill dansa mer. Och slippa lurarna.

Av med lurarna.
Don’t stop believing med Postmodern Jukebox på YouTube.

Nu.
Så!
Dansar, och sjunger. Högt och gärna!
Om och om igen.

Så kör det förbi en bil… och passageraren kastar långa blickar.
Det går förbi en kvinna längre ner på gatan som ser sig oroligt omkring, får syn på mig och vänder bort huvudet.

Udda.
Oftast när jag gådansar omkring på gator och parker och gläds åt musik och rörelse – med stora smajlet på! – så kan de som möter mig inte undvika att själva börja le. Vissa tittar förstulet på mig med små ryckningar i mungiporna, andra nickar glatt åt mig, ytterligare andra börjar – och detta är det bästa! – göra små dansrörelser själva, släpper lös om så bara för en sekund eller två, som om jag ger dem tillåtelse att dansa, på trottoaren, på torget, i parken, varhelst jag gådansar för stunden.

Så icke denna gång.
Känns symtomatiskt för det som pågår på andra sidan väggarna – glädjelöst, ansträngt, traumatiserande. Som vore energin inifrån detta hus tillräcklig för att lägga sordin på en hel stad, dämpa glädjen hos hela dess befolkning?

Men inte mig!
Vägrar.
Vill inte slås ned, tappa tro, hopp och kärlek.
Så jag dansar vidare. Sjunger högre.
Njuter i solskenet och envisas med att vara en stråle av energi, en gnista glädje och ljus! Om så bara för att jag kan. För det kan jag: Stråla som bara jag kan stråla!

En vecka…

En vecka då jag kanske mer än nånsin hade behövt att sitta ner och bara låta fingrarna löpa över tangentbordet, i syfte att hjälpa mig få syn på det som pågår inombords.

En veckaEn vecka då så mycket hänt, på så många plan, att det finns oändligt med tankar och känslor inombords, som snurrar rundor… i väntan på att få dyka ner i armarna, ut via fingrarna och trilla in på pappret.

En vecka, av tidiga morgnar, långa fullspäckade dagar och kvällar.

En vecka, då jag inte lyckats ge mig själv den tid till reflektion som jag så väl behöver. Den tid, som jag vet gör mig bättre, ger mig respit, får mig att se klarare på det som sker, snarare än fastna i virvelvinden av alla pågående aktiviteter.

Så nu. Äntligen. Första morgonen på länge, som bara är min. Där jag, till slut, utan tidspress, sätter mig, med paddan i knät, och låter fingrarna löpa… utan censur, utan några färdiga idéer för vad som ska sättas på pränt, utan mål. En morgon då jag ger mig själv gåvan av att skriva. Rakt upp och ner. Känslorna trillar ner på pappret, en efter en.

Känslan av otillräcklighet och min förtvivlan över den fullkomligt oundvikliga och totalt onödiga psykiska ohälsa, av total uppgiven hopplöshet, som jag möter hos Gott Barn. Av frustration för ett system som av en slump informerar mig om sådant jag behövt veta, tidigare, innan. Smärtan i att banka huvudet i väggen i försök att ta reda på annat, som jag också behöver veta. Myndigheter som ger olika besked, vilket ökar osäkerheten, tjänstemän som inte kan skicka mig vidare till den som ska veta, för att systemet är så överhopat, bristerna så uppenbara. Otillräckligheten, på individ- likväl som systemnivå.

Hur sjukvården – tyvärr – visar gång på gång, att enda sättet att få den hjälp som behövs, är genom att bråka sig till den, kräva, sätta press, trycka på. Ihärdigt, om och om igen. Vad händer då med den som är svag? Som inte själv förmår? Och som ingen annan har, som kan bistå?

Och samtidigt. En vecka av samtal, av nyfiket lyssnande och tittande, av att sätta ner på pränt svar på frågor jag ställt, observationer och reflektioner, tankar och idéer om sånt som funkar, inte funkar och rent ut av saknas. Viljan till förändring, förbättring, likväl som den livräddas rädsla för detsamma. Att hålla fast vid berättelserna vi skapat oss, fast de inte gör oss något gott (längre… om nånsin?).

Hur människan är en så fascinerande varelse, som i allt, hela tiden, gör det allra bästa hen förmår. Det ger mig, trots allt, hopp. Hopp om människan, om medmänsklighet, om allt fler juveler som framträder i all sin prakt och i sin tur sprider hoppet vidare.

En vecka.
Och oj vilken vecka!
Lärdomen för mig uppenbar: Mina dagliga ritualer – meditationen, sjuan, den gröna smoothien och skrivandet – gör mig gott. De bär (minst) vars en gåva, för både kropp och själ, och ger mig det mellanrum jag behöver, för att kunna möta dagen som mitt bästa jag. Emellanåt kan jag tulla på dem, som den gångna veckan, men inte för länge, och aldrig alla. Hittills har jag aldrig schackrat bort de två första. De finns alltid med mig, varje dag, meditationen och sjuan, och kanske borde skrivandet gör dem sällskap en vecka som denna?

En musikalisk höjdpunkt

Jens lägger upp en länk och tackar för dagens framförande, stolt och glad. Klickar på länken, skruvar upp ljudet en smula, blundar. Lyssnar. Tycker mig kunna ana min egen stämma, sammanvävd med 16 andra kvinnostämmor. Cellon som lägger en rytmisk och vackert vibrerande botten för oss att klättra allt högre från. Violan och violinerna fördjupar klangfärgen. Stråkkvartetten tillsammans med alt- och sopranstämman dyker in och ut ur mitt sinne, jag hör dem porla fram, som bäckens vatten hoppar och far över stock och stenar, över smågrus och ännu inte nedbrutna höstlöv.

Idag. Ett uruppförande av Jens Bragdell Erikssons nyskrivna Stabat Mater.

45 minuter, en av mitt livs musikaliska höjdpunkter.
Jag älskar att sjunga och är ofantligt glad att ha funnit ett sammanhang där jag får göra just det. Men vad jag sjunger påverkar upplevelsen. Självklart. Och Jens har, med denna mässan, lyckats skriva 7 satser som alla, på olika vis, talar rätt till mig, går rakt in i hjärtat. Det är ovanligt. Brukar alltid finnas någon del som inte riktigt matchar de andra i musikalisk kvalitet, eller kanske det bara handlar om att vi inte riktigt möts. Här existerar endast fullkomlig harmoni.


Stabat Mater dolorosa. Den smärtfyllda modern.

Det är så förtvivlat vackert! Sluter ögonen än en gång.
Stråkarna tar sig, not för not, genom musikaliska fraser som redan och för alltid bor i mitt inre, djupt inbäddade i min själ. Drar ett djupt andetag och ryser av välbehag. Andas in och låter tonerna flöda genom mig, ut, erövra varje skrymsle och vrå i Husie Kyrka, en kyrka vars vackra valvbågar och avskalade rättframma akustik lämpar sig så väl för denna mässa.

Texten speglar den smärtfyllda moderns förtvivlan, men Jens Stabat Mater inger mig med hopp, texten till trots. Kanske för att vi sjunger på latin, orden delvis kända av mig, men deras betydelse inte så tydlig för mig. Så jag lyssnar bortom orden, sjunger känslan jag får av att vara del av detta vackra. Hoppfullt.

En musikalisk höjdpunkt.
”Jag ville inte att det skulle ta slut.”
”Detta var det vackraste jag någonsin hört framföras i en kyrka.”

Vilken ynnest. Att få uppleva, ta del av, samskapa något sådant.
En så stark upplevelse för mig att jag innerligen hoppas mången fler får chansen att antingen uppföra och/eller lyssna till Jens Bragdell Erikssons Stabat Mater, ty sången ädla känslor föder som vi så väl behöver!

Vad vill du se mer av?

Förståeligt läggs en massa fokus på #Kronan och händelserna där. Gärningsmannens motiv, åsikter, handlingar. Allt nagelfars och släpps ut i etern. Och etern har en större räckvidd idag än någonsin tidigare. Faran ligger i att vårt fokus är på det som inte får ske igen. Det som vi räds. Det hemskheter som gjorts. Och tyvärr, i detta läget, får vi mer av det vi fokuserar på. Så tänk dig för och fundera över om du istället för att fortsätta att sprida hat, skräck, förakt, kanske kan sprida det du vill se mer av? Kärlek? Omsorg?

Sprid berättelser om de som agerade så där som jag önskar och hoppas att jag hade agerat om jag befann mig i en motsvarande situation. De som agerar och kanske gör motstånd, i syfte att förhindra än värre händelser. De som ringer 112. De som låser dörren så alla klasskamraterna är säkra(re), håller någon i handen, lugnar någon skräckslagen. De som försöker stoppa en blödning, värmer en skadad.

Ett val mellan hat och kärlekDe, vars agerande verkligen är något att lyfta fram, agerande som jag, och förhoppningsvis även du, gärna ser upprepas.

De, som agerar utifrån kärlek, omsorg, vilja att hjälpas åt. Att de förmår göra det i en krissituation är stort, men jag tror mig veta att de även agerar så i det vardagligt lilla, vecka ut, vecka in.

De, vars agerande ger hopp om en framtid.

Vill du, liksom jag, se mer av sånt? Sprid då det! Vi får det vi fokuserar på. Så tänk till. För hat föder hat. Och kärlek föder kärlek.

Vad vill du sprida? Vilken värld vill du leva i?

Jag väljer kärlek!

Vad väljer du?

Vilken dag!

Jag är helt slut, i både knopp och kropp. Men faktiskt mest i det sistnämnda. I morse gjorde jag 20 vardera air squats, sit ups, push ups och clockworks för att sen drämma till med 50 burpees. Gjorde dem 25 + 15 + 10 med någon minuts vila mellan. Har aldrig gjort så många burpees någonsin. Mäkta stolt!

Efter en frukost-smoothie cyklade jag drygt 8 km till Kockums Fritid, där Skolvisions andra konventdag gick av stapeln idag.

20140303-201537.jpg

Efter en härlig dag med Skolvision som för min del började och slutade med en stark känsla av hopp, så hoppade jag på cykeln hem igen. Happy dansade/sjöng hela vägen hem – alla 8 km – till mina medtrafikanters stora glädje eller förtrytelse, vad vet jag. Det bjuder jag på!

20140303-201936.jpg

Väl hemma vankades kvällsmat lagad av dotra min, och sen toppade jag dagen med 1,5 timmes körövning. Tralalalala!

Life doesn’t get much better than this! Men gissa om jag lär ha träningsvärk imorgon?

Gästblogg: Kit besöker en skola

Familjevännen Kit Ljung gästbloggar idag på Lucia, då vi påminns om hopp och ljusglimtar i ögat hos både liten och stor. Läs och njut:

Jag hade bett om att få besöka Mr B i hans skola. Mr B är 9 år, och den yngsta av de två barn, som jag betraktar som mina bonusbarnbarn. Han var 1,5 år första gången vi träffades.

Lagom till skollunchen infann jag mig och det visade sig att jag efter den, skulle få se barnens generalrepetition inför Luciafirandet. Mr B visade mig var jag skulle sitta, hämtade stol, förklarade hur det fungerad i matsalen och var som vanligt den ljuvliga unge, jag känner honom som. Barnens nyfikenhet på vem jag var blev tydlig redan i matkön. Alla kom fram och frågade frimodigt vem jag var, vad jag hette, vad jag gjorde där, osv. Flickan framför mig berättade och pekade ut vem av lärarna som var vem och att en av dem snart skulle sluta. ”För man får bara jobba här tills man är 64 år”, sa hon och fortsatte: ”Hur gammal är du?”, varpå jag svarade sanningsenligt: ”64.” Då tappade hon hakan, tittade stort på mig och så delade vi ett fniss.

I klassrummet samlade Fröken barnens uppmärksamhet och undrade om de noterat något ovanligt och då vändes alla blickar mot mig, som satt längst bak i salen. Så jag presenterade mig med den vanliga ramsan för hur mitt namn uttalas: bit, dit, hit, Kit. Man uttalar det ofta som ett rim på ”vitt”, men med ramsan, kan jag ofta se att ett ljus tänds!

I korridoren ställde alla barnen upp 20131213-145710.jpgsig, sida vid sida, två och två för att strax marschera in i matsalen och sjunga Luciasång och julsånger. Det var oroligt i ledet och lärarna manade till tystnad flera gånger. Jag lyssnade efter uppmuntran de korta stunder, då barnen faktiskt stod stilla och tysta. Men hörde ingen. Den är lätt att glömma bort i ambitionen att hjälpa och lära barn hur man lever livet.

Strax innan intåget blev det knäpptyst och sedan hördes ljuvliga barnaröster sjunga Luciasången. Det var ett fint skådespel som barnen hade övat in och som rörde mig till glädjetårar. Jag såg tomtar, pepparkakegubbar, Lucia, tärnor, stjärngossar och åtminstone jag kunde ana ett och annat troll.

Efter uttåget och innan alla skildes åt i korridoren, passade jag på att tusentacka för att jag fått lyssna och se dem och gav dem också en speciell tummen-upp för att de stillnat och tystnat så fint, den där stunden, just innan intåget och då tyckte jag att jag såg en och annan ljusglimt i barnaögon. Åtminstone är det vad jag tror på, att uppmuntra barn. Att nolla det negativa beteendet – såvida inte livsfara föreligger, så klart – och istället uppmuntra i varje stund och de finns hela tiden. Inte med ”duktig”- kommentaren, dock. Det finns så många andra ord och uttryck, som förmedlar och befäster att det här beteende är ett bra och för alla fungerande beteende och som skiljer på beteende och person.

Dagen efter var det föräldrarnas tur att beskåda sina barn lussa och julsjunga. Det måtte ha varit både vackert och stämningsfullt!