Sjösättning

Fem års fördröjning. Det verkar vara normen för mig.
Fem år mellan barn ett och barn två.
Fem år efter att jag upptäckt bloggarnas förunderliga värld börjar jag själv blogga.
I samma veva upptäcker jag poddernas än mer förunderliga värld, och jodå, fem år därefter (ja, någorlunda i alla fall) börjar jag podda själv.

Nu, sisådär en fem år efter att jag började snacka om att dra igång Mastermindgrupper har jag äntligen gjort slag i saken. Hållit första mötet av 13 inalles, och det känns härligt. Bubbligt. Nyfiket undrar jag vad det månde bli av detta?

I våras när jag körde pilotomgången av 60 timmars tankespjärn (omgång två går av stapeln 9-11 oktober, är du nyfiken så tjoa till mig!) var det visserligen inte 5 års fördröjning mellan tanke och handling, snarast 5 veckor, men oaktat det, så var det oerhört givande att ta en egen idé från tankeväsen till genomfört event. Och Mastermindgruppen jag nu satt igång känns likadan. Att vara i ett skapande, att göra, utan att riktigt veta vad det blir av det, att sätta ramverket så att det och de som är inom ramarna kan få göra, testa, leka, fråga och reflektera, utveckla, avveckla, förkasta och förnya…

Carin Dackman, en av Mastermindgruppens deltagare, skrev till mig när vi avslutat vårt första möte av totalt 13 under de kommande månaderna och tackade för ett fint första möte. Hon sa också, som en spegling av det jag delat om just detta mitt nyvunna Görande: Så kul att du nu gör handling av dina tankar och din önskan. Älskar hur vi kan sjösätta genom prototyper eller tester. Det inspirerar mig!

Där sätter hon fingret på det! Att sjösätta, genom prototypande. Att inte tro att jag ska, eller ens kan skapa ”den perfekta produkten” vad det än månde vara (60 timmars tankespjärn, en Mastermindgrupp, en podd för att bara ta tre exempel från mitt liv i närtid) genom att tänka fram den på egen kammare. Jag skapar ”en produkt” (för vad är egentligen ”perfekt” och är det något jag behöver sträva efter?) genom att göra, göra igen och igen och däremellan reflektera och få återkoppling, skruva och finlira, utveckla och förfina.

Fördelen med att det emellanåt går lång tid mellan idé till handling för egen del, är att jag i gengäld är reellt grundad i vad-det-än-gäller. Jag menar, efter att ha varit med i en officiell Mastermind-grupp sedan januari 2013 känner jag mig väldigt trygg i själva konceptet. Fast fem år är lite väl mycket, och ju mer jag sjösätter, desto bättre blir jag på sjösättande, så… vem vet vad som kommer härnäst!

Salighet.

”Female sensuality”, Helena Roth. Skapad på Måla Mandala-kurs med Lisa Withlovelisa Rislöw, dagen innan helgkurs i Lekfull tantra, ledd av Charlotte Cronquist, reflektion nedan efter dag ett.

Närvaro.
Närhet.

Att finna mig.
I dina ögon.
Betrakta och betraktas.
I mitt ja. Mitt nej.
Tydlighet är snällhet, som alltid.
Att andas; frigörande, öppnande, energiskt. Ljudligt.

Kroppskontakt.
Händer som fjäderlätt smeker min kropp.
Styrkan av en arm som håller om.
Att låta njutningen synas, höras.

Att yppa min innersta önskan.
Vad vill jag. Just nu. Med just dig.
Att säga. Få. Ombestämma. Säga ånyo. Få ännu en gång.
Att våga släppa taget.
Att våga låta mig be om, få, ta emot.
Njuta.
Bara vara i. Vara med.
Sensualitet.
Smekningar.

Att inte ta ansvar för någon annan än mig.
Jag. Här. För mig. Inte dig.
Du. Här för dig. Inte mig.
I mellanrummen skapas Vi.
Flera stycken.
Växlar. Växer. Vävs ihop, av skratt, ögonkontakt, beröring.

Delar. Skrattar.
Sanning och lögn; mer skratt. Lättsamt och innerligt, på samma gång.
Sådant som är betydelsefull, och betydelselöst.

Elementmassage. Som jord, eld, vatten, luft, eter.
Tyngden. Jordad. Grundad. Mäktigt. Behövligt.
Förvåningen. Skönare att få än ge, vilket gav tillåtelse i efterhand för det jag gett. Som vinterbad: pirrande hud, nyuppväckt, levande. Blodet som flödar i ådrorna.
Porlande, pärlande. En stunds respit.
Lätt, lätt. Smekt av hår, av andning, av fingertopparnas yttersta del. Mer, ge mig mer!
Energismekt, av kraften i närhet och närvaro, även utan fysisk kontakt. Vi är så mycket mer, vi sträcker oss så långt bortom våra fysiska kroppar.

Gåvan.
Att jag gör. Vågar. Låter mig.
Ge. Få.
Njutning, innerlig njutning, långt från ABC.
Så mycket mer njutning det finns att tillgå i livet än jag vetat, vågat, förstått, förmått.

Börjar förstå.
Salighet!

Om behov

Vad vill jag ha ut av de relationer jag har med folk som står mig nära? Relationen till min kärlek, mina barn, mina nära vänner, mina arbetskamrater eller samarbetspartners? Vad är mina gränser, i förhållande till dessa relationer? Vilka behov kan de fylla i mitt liv, och vilka av mina behov blir inte mötta? Förväntar jag mig att en relation ska kunna möta alla mina behov? Nä, det gör jag inte, inte intellektuellt. Men kanske lägger jag för stor vikt vid en relation? Kanske det finns något undermedvetet som lägger hela bördan på en relation? Kanske jag ska fundera över helheten lite mer?

En bra början är ju att fundera kring vilka behov jag har? Reflekterar och skapar en lång lista, utan inbördes rangordning:

Närhet
Vänskap
Förståelse
Uppmuntran
Älskog
Gemenskap
Tankespjärn
Samvaro
Tillhörighet
Kel och gos
Trygghet
Nyfikenhet
Huppegupptäcksfärd-lustan
Kärlek
Meningsfullhet
Föda för kropp och själ
Värme
Tak över huvudet
Naturen
Skapande
KASAM

Tänker vidare, och funderar kring stora frågor.

Hur vill jag leva mitt liv?

Vad bereder mig glädje?

Tillåter jag mig själv att bygga mitt liv på detta vis, eller begränsar jag mig? Begränsar mig kanske pga rädsla, kutym, outtalade förväntningar, så-här-gör-säkert-alla-andra-för-visst-gör-de-väl-det-tankar? Begränsar mig för att jag aldrig tänkt något annat? Begränsar mig för att jag tror att jag genom en annan individ skulle kunna få alla mina behov uppfyllda?

20140614-082036-30036385.jpg

Det vore ett läskigt stort ok att lägga på en relation med en annan människa, att kunna täcka alla de behov jag, som unik individ, har. Eller tror mig ha? Inser att jag inte är klar över hur jag definierar behov för mig själv. För vad är egentligen ett behov? Hur skiljer det sig från en önskan?

Och för den delen så inbillar jag mig inte för en minut att dessa behov faktiskt blir mötta av någon annan. Det handlar ju mer om mig, och hur jag ser på världen genom mina ögon, mina tankar.

Så egentligen kanske frågan lyder: Var och hur kan jag möta dessa mina behov och önskemål?