Rebecca Solnit.
Män förklarar saker för mig.
Kapitel sju.

Detta kapitel av boken berörde mig minst, åtminstone om antalet marginalanteckningar är en indikator. Har bara noterat ett stycke:
Att berätta en historia och att både den och berättaren erkänns och respekteras är fortfarande en av de bästa metoder vi har för att få bukt med trauman. 

Kanske för att jag aldrig hört historien om Kassandra? Har du hört den? Solnit skriver: Historien om Kassandra, kvinnan som berättade sanningen men inte blev trodd, är inte på långa vägar lika djupt rotad i vår kultur som den om pojken som ropade på vargen – det vill säga pojken som blev trodd de första gångerna han ljög. Det kanske den borde vara. Kassandra var dotter till kungen av Troja, och hon drabbades av förbannelsen att kunna göra framtidsförutsägelser som stämde men som ingen rättade sig efter. 

Skummar genom kapitlet igen… och inser att det stämmer inte, att detta kapitel inte berör mig. Det gör det. Det berör mig illa. Många av de exempel som Rebecca nämner minns jag, och sedan boken kom har det tyvärr fyllts på med många nyare exempel i mitt medvetande. Brock Allen Turner på Stanford. Bill Cosby. Brett Kavanaugh som nu sitter i USAs högsta domstol, och parallellen till Clarence Thomas (detta exempel har Solnit med i boken).

Jag har funderat på Kassandra nu när vi seglar i könskrigens krabba sjö, eftersom trovärdighet är en så grundläggande faktor i de krigen och eftersom kvinnor så ofta påstås vara kategoriskt bristfälliga på det området. 

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på min sjunde bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren