Söker sällskap

När båda barnen är på vift blir det bara jag (och katten Pop) kvar. Den småbubbliga känslan av att jag börjar vilja ha sällskap, även när jag är barnledig, ger sig tillkänna, samtidigt som det kryper lite i mig.

Tankar sköljer över mig: Hur gör jag? Hur bjuder jag in – eller blir inbjuden? Orkar jag? Vill jag? Får jag något napp? Verkar jag desperat? Finns det överhuvudtaget någon som vill hänga med mig, eller kommer min invit att gå folk förbi?

Scrollar mitt Facebook-flöde när ett sponsrat inlägg från Skarhults Slott dyker upp. Visst ja – dit har jag ju velat åka länge men aldrig gjort slag i saken! Kollar hemsidan, öppet lördag och söndag kl 11-17, och jag har dessutom möjlighet att vara bilburen. Så utan att tänka för mycket på vad jag gör, så lägger jag ut en efterlysning efter sällskap, någon som vill följa med mig till Skarhults Slott.

Stänger snabbt Facebook, innan jag börjar tagga potentiella utflyktssällskap… för tänk om de tackar nej. Öppnar Pages istället, tar fram mina morgonsidor och ger mig i kast med det första svenska blogginlägget på två veckor. Och eftersom det är detta faktum att jag söker sällskap som fyller mitt sinne i stunden, så blir det, föga förvånande, just det jag skriver om.

Men vaddådå, det är väl inget farligt att söka lite utflyktssällskap, tänker du kanske?

Nej. Det är klart det inte är. Rationellt, vill säga. Det är fullkomligt irrationellt att vara rädd för det, för vad är det värsta som kan hända liksom? Att ingen nappar och jag får åka själv. Och det dör jag ju inte av så klart. Men det är väl just det som är grejen med sårbarhet, att den sällan är så särdeles rationell. Känns gör den likförbaskat!

Klappar mig på axeln för jag lät inte den irrationella rädslan styra mitt handlande idag, för i sällskap med mig själv eller med en vän eller två, så kommer jag göra Skarhults Slott i helgen vilket känns riktigt bra!

Slukar sida upp, sida ned.

Michael Grants bokserie GONE fångar mig som läsare. Jag läser, läser, läser. Vänder sida efter sida och hux flux har jag läst ut första boken. Skyndar mig till biblioteket och lånar hem resterande tre böcker i serien som finns hemma. Plöjer andra boken. Nu halvvägs genom tredje boken, med fjärde boken väntandes på nattygsbordet. De två sista böckerna måste jag beställa hem från biblioteket, och finns de inte på svenska får jag byta språk till engelska.

Jag älskar att läsa. Jag älskar att bjudas in i och fångas av en annan värld, och Michael Grant gör verkligen det: bjuder in och fångar mig. Med spänning, med nyfikenhet, med rädsla. Vad månde hända? Hur ska det gå? Finns det något utanför Zonen? Hur hänger allt ihop? Frågor som en efter en får ett svar, när jag läser vidare, slukar sida upp, sida ned.

Det är en bokserie som väcker mycket tankar i mig, många personliga frågor också, utöver de som handlar om berättelsen i sig. Hur skulle jag agerat? Vem hade jag varit i Zonen? Hur hade jag hanterat min rädsla för det som hänt, min sorg och saknad efter det som varit?

Och så kommer det. Raderna som jag omedelbart fotar och lägger in i Evernote, rader jag vill reflektera över, fundera kring, ta in och smälta:
”Den dagen hade han insett en grundläggande sanning:
Andra människor kan inte fånga in en. Det kan bara ens egen rädsla göra. Trotsa den så vinner man.”

Vinner. Nej. Det är inte poängen, det är inte vinna/försvinna det handlar om för mig.
Det är meningen innan, att endast min egen rädsla kan fånga in mig, spärra in mig, sätta fotbojor på mig. Ja. Den är det som får mig att stanna upp. Och efter en stund fråga mig själv: Vad låter jag rädslan hindra mig från att göra?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på:
Boken ”Hunger (del 2 av GONE)” av Michael Grant.

Hvorfor ikke?

Hvorfor ikke?, frågar den unga pojken journalisten som precis sagt åt honom att han inte är dansk.

”För om all världens människor kom till Danmark och födde barn här så kan man inte säga att alla dessa barn är danskar.”

Hvorfor icke?, frågar han igen.

Det är smärtsamt att se dessa unga själar mötas av ett så tydligt avvisande, på grunder som de inte kan förstå, grunder som är så orimliga, omänskliga.

För – hvorfor ikke? Orimligheten i att sätta dessa etiketter på människor, som en slags kvalitetsstämpel – du är dansk. Du är det inte. Du är äkta. Du är oäkta. Varför gör vi så gentemot våra medmänniskor? Drivkraften att rädda Mig, genom att förgöra Dig – vem gagnas? Utanförskapet skadar, oss alla. Alla! Hur kan vi komma förbi denna rädsla, och inse att vi hänger ihop, att vi är ett?

 

Alla hjärtans dag

Alla hjärtans dag. En dag att ge sin älskade choklad och röda rosor? Eller en dag att med värme kliva ut i världen och möta människor på min väg, med hjärtat öppet och mottagligt? Jag satsar hellre på det sistnämnda. Och försöker möta varje dag så, inte bara denna överkommercialiserade februaridag.

alla hjärtans dagIbland enkelt. Hjärtat svämmar över, det finns värme och omsorg i outsinlig mängd. Med lätthet surfar jag fram på en våg av kärlek, och njuter av upplevelsen. Ibland svårt. När källan till synes sinat (till synes, sa jag!), och jag själv har tappat kontakten med välbefinnandet, med kärleken, med den outsinliga källan av värme och omsorg. Som finns där alltid, likt solen – bakom moln eller på andra sidan jorden emellanåt – men alltid där, om än dold för ögat. När jag går vilse bland rädsla och aggressioner; när känslan av frustration över ett samhälle som byggts på en grund av brist växer sig starkare och starkare. Då surfar jag inte på någon våg av kärlek inte…

Men det varar aldrig så länge. Jag har blivit så skicklig på att få syn på vågkrusningen i ögonvrån, hoppet i mig väcks och ett tu tre, så är den där igen, vågen av kärlek, och jag är fri att hoppa på den och bäras av den, in i en framtid med mer värme, generositet, omsorg, öppenhet, humor och glädje.

Bästa sättet att skapa den framtiden, är att leva som vore världen redan så. Att leva utifrån insikten att det finns oändligt av denna värme, av generositeten och omsorgen, öppenheten, humorn och glädjen. Det är så dessa känslor förmeras, det är så de växer och sprids vidare. Delad glädje är dubbel glädje, säger ordstävet. I sanning gäller det allt. Problemet är att när jag delar rädsla, skapar jag dubbel rädsla. Delar jag kärlek, skapar jag dubbel kärlek. Där har jag ett val. Ibland har jag inte tillräckligt med interna resurser för att vlja kärlek dock. Istället för att banka på mig själv när jag saknar resurser, och inte lyckas välja de känslor jag vill se mer av, så låter jag mig vara, nere, låg, sänkt. För om jag bara i varsam samvaro med mig själv håller ut ett tag, så vänder sinnesstämningen uppåt. Förr eller senare. Och då, då kan jag dela med mig, av överflödet av kärlek och värme.

Alla hjärtans dag – en dag att med värme kliva ut i världen och möta människor på din väg, med hjärtat öppet och mottagligt?

Släck inte hoppet om framtiden, snälla!

Vaknar. Har för en gångs skull satt väckarklockan. För säkerhets skull. Idag är det muntlig framställan i Migrationsdomstolen för ett av mina Gode Barn. Vi ska ta bussen om en timmes tid, möta det offentliga biträdet en stund innan det är dags att ta plats i domstolen.

Har aldrig varit i domstol. Pirrigt, och nervöst. Inte så mycket för vad som kan komma att krävas av mig där – troligen är jag kallad enkom som God Man, dvs för att finnas där för mitt Gode Barn. Ett stöd, en trygghet. Och det ska jag vara. Det är dagens intention: Support.

Men pirrigt, och nervöst. För vad som kommer efter. Inom ett par veckors tid kommer domen. Avslag på asylansökan, igen? Eller bifall? Nervöst, för jag vet hur mitt Gode Barn ser på det där. Hur hen ser att ett avslag, i praktiken innebär en dödsdom. Hur hen inte förstår hur någon kan tycka att hen ska kunna leva i Afghanistan. Att hen inget har där. Inget stöd. Hot. Rädslor och otrygghet. Och en förskräcklig landssituation.

Och jo. Migrationsverkets nya landsdirektiv kom efter deras initiala avslag. Min farhåga att det inte spelar någon roll. Att hen räknas som vuxen och därmed som en person som borde kunna klara sig i detta land. Ett av de mest otrygga på jorden. Där det, varje dag, kommer nyheter om nya hemskheter. Bomber som brinner av; dödar och skadar i mängder. Mest hazaras. Folk som skjuts ihjäl. Mest hazaras. Dag ut och dag in, nya rubriker. Fast inte här så klart. Det når näppeligen svensk media. Inte tillräckligt förskräckligt? Eller är det så krasst att det inte händer människor som är tillräckligt lika oss för att skapa den förfärande igenkänningen och därmed väcka sympati och empati? Så media låter helt enkelt bli att rapportera om det.

Och på sätt och vis gör det mig glad. Jag vill inte veta allt elände som sker över jordens yta. Jag väljer bort den typen av nyheter. Aktivt. Men mitt Gode Barn letar upp det. Får det i sina flöden, ständiga påminnelser om att landet som Sverige anser att hen ska åka tillbaka till, är ett land i sönderfall. Ett land utan en fungerande stadsapparat. Ett land utan framtidshopp…

hopp om framtidenJag förstår hen som samlar bevis för att det helt enkelt inte är möjligt att leva tryggt i Afghanistan. Samtidigt sänker hen sig själv. Förtvivlan växer. Desperationen blir allt större. Och rädslan – för vad ska hen göra om det blir avslag igen? Varför tror Migrationsverket att jag tagit mig till Sverige, om det gick att leva säkert i Afghanistan? Varför skulle jag ge mig ut på en sån resa, till ett land vars kultur jag inte känner, vars språk är helt okänt för mig, där jag ingen känner? Varför skulle jag söka asyl här om jag kunde leva i Afghanistan? Jag kan inte det. Där dör jag. Så vad gör vi, säger hen, liten och rädd, och tittar mig i ögonen, vad gör vi om det blir avslag igen? Och jag, jag sitter tyst. Har inget svar. För jag vet inte. Vet inte vad vi gör då. Så jag säger det enda jag kan säga: En sak i taget. Nu ska vi göra det bästa vi kan på muntliga framställan, så tar vi nästa hinder när det kommer, om det kommer.

Fast inom mig skriker jag, till allsköns makter, till vem som helst som kan påverka situationen och göra skillnad: Snälla, låt mitt Gode Barn få hopp om framtiden. Låt hen få stanna här; fortsätta lära sig svenska; kunna gå utanför huset utan rädsla för att bli dödas; bygga sig en framtid. Snälla!

Så stod det.

Fullt upptagen i möten hela förmiddagen, inte ett knyst hörde jag om det som utspelade sig i Bryssel på morgonen. Inte förrän halv ett, då jag värmde mat i mikron och samtidigt kollade Facebook. Såg att Bryssel-boende kusin lagt upp en statusuppdatering att de alla var säkra.

Tappade andan för ett kort ögonblick; rädd för vad jag skulle möta surfade jag in på Sydsvenskan. Bryssel

Minst 20 döda i Bryssel.

Så stod det.

Matt föll min hand till sidan, jag blundade och lät det ofattbara sjunka in.

Lyckades inte…
Ofattbart.

Det har hänt igen. Och än värre, det händer dagligen. Utifrån den västerländskt och eurocentrerade värld jag lever i, är det först när det sker inom den världens gränser som det uppmärksammas. Tack och lov, på ett sätt, för jag skulle inte orka med att höra om katastrof, förödelse, hat och våldsam död, dagligdags. Det är faktiskt därför jag valt bort nyhetsprogram, de senaste 20 åren. Samtidigt är det hemskt, för det ger en skev bild av världen.

Tron att det endast är här – i Bryssel, Trollhättan, Paris, Madrid, London, New York – som oskyldiga civila stryker med, alldeles i onödan, för att människor, grupper, organisationer, länder, spelar ett livsfarligt, våldsamt maktspel.

Så är det så klart inte. Men att läsa ögonskildringen från mannen på flygplatsen, som inte hade kunnat skriva nånting mer, nånsin, om han stått tio meter närmre smällen… det är skrämmande. Det kommer nära. Och det får mig att inse att när man hamnar i en sådan situation – då vill man ta sig därifrån. Ta sig till säkerhet, tillsammans med nära och kära. Ta sig till en trygg plats, med tak över huvudet, mat att äta och där risken att det trillar bomber från skyarna är försumbart liten. Det vet jag att jag hade strävat efter.

Med tanke på dagens fruktansvärda händelser i Bryssel – händelser som är vardagsmat på många andra ställen på vår jord – önskar jag att vi alla inser att människor sällan fejkar en flykt av illvilja. Det är klart det finns några som flyr med andra motiv än just att fly för sitt liv. Men de är inte alla. De som har bakomliggande motiv är en bråkdel av alla människor som idag – jorden runt – flyr för sina liv, för att de lever i krigszoner, i områden där det är förenat med livsfara att kliva ut genom ytterdörren.

Med tanke på det – ska vi då köra guilt by association, stänga våra gränser för alla, dra alla över en kam, av rädsla för några få? Eller ska vi leva utifrån devisen innocent until proven guilty, och hjälpa vår nästa, ge en hjälpande hand till den som behöver det? Ska vi stänga våra gränser, för att vi är rädda att dela med oss av vårt överflöd? För att vi inte är villiga att göra uppoffringar?

I grund och botten handlar det dock, för mig, om jag väljer att tro på människans inneboende möjlighet att göra gott eller om jag ska välja att misstro alla? Jag har för länge sedan bestämt mig, och min utgångspunkt är högst egoistisk. Jag mår bra, och min värld växer, expanderar, av att tro människan om gott. Jag mår dåligt, och min värld krymper, om jag väljer misstrons väg.

Jag väljer att tro alla om gott. Det är mitt val. Även idag. Undrar hur världen sett ut om fler – vågar jag säga alla? – skulle välja att tro människor om gott?

Skapande händer

Stickar.
Skapar eget mönster. Blir för litet. Drar ut strumpstickorna och repar upp garnet.
Börjar om, fyra maskor fler än första försöket. Omskapar mönstret.

Maska för maska, varv efter varv.
Åtta varv in tar jag fram hjälpstickan och skapar ett flätmönster.
Stickar vidare.

Maska för maska.
Varv efter varv.

Fascineras.
Rytmen, fingerfärdigheten.
Hålla strumpstickorna på plats, räta, aviga.
Garnet lagom spänt, ju jämnare desto bättre resultat.skapande händerSå växer arbetet fram, skapat, av mina händer.
Dessa händer. Allt de gjort för mig.
Arbete. Lek. Nytta och lust.

Dessa händer.
Dessa skapande händer.
Med förmåga att skapa ur kärlek, likväl som ur hat.
Ur livslust, såväl som rädsla.
Valet – är mitt. Och ditt.handledsvärmareVi kan skapa det som gör nytta, gläder, värmer, berikar. Det vackra.
Handledsvärmare blir en symbol. För värme, nytta, skönhet.
Det skapade.
Sprunget ur kärlek, omsorg och ljus.
Mina händer. Mitt val.
Dina händer. Ditt val.

Varför välja något annat än kärlek?