Det deprimerande svaret

a  v  v  i  s  a  d

”Hans oväntat positiva reaktion hade tvingat henne att än en gång ta fram sin rädsla och osäkerhet i ljuset och skärskåda den. Och som vanligt hade hon inte känt sig stolt över det hon fann.
Det var bara att konstatera faktum, hon var feg, rädd för att få ett nej, för att bli avvisad som en som inte dög. Hur många gånger i livet hade hon valt att avstå från en möjlighet till framgång, till växande, till att våga tänja på de snäva gränser hon satt upp för sig själv på grund av sin rädsla för att misslyckas? Det deprimerande svaret på den frågan var att det hade hon gjort alltför många gånger. Men från och med nu fick det vara slut med det, rädslan skulle inte längre få styra hennes val.”

Tror du, liksom jag, att fler skulle känna igen sig i ovanstående beskrivning, än ställa sig oförstående till det? Det är ledsamt att jag ens tror att det är så det förhåller sig; att det är vanligare att en människa låter rädslan styra hennes val, och därmed begränsar sig själv, sitt liv, sin möjlighet att göra ett avtryck i världen, än motsatsen.

Å andra sidan så är det inget jag gräver ner mig i – och jag väljer definitivt inte att leva mitt liv så. Det är ingen naturlag att människan ska låta rädslan styra hennes liv; valet är mitt.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken  ”Vargarnas tid” av Elisabet Nemert.

Jag väljer kärlek

”Vi väljer våra liv” hade prästen sagt. ”Varje dag i våra liv är fyllda av val, stora som små. Och det är dessa våra val som visar vilka vi i hjärtat är. Det jag skulle vilja be er om, kära soldater, är att ni skänker en tanke åt vilken känsla som ni låter styra dessa era livsval. Är det rädsla eller är det kärlek, de enda känslor som jag menar att det finns. Alla andra känslor är endast schatteringar, nyanser av dessa två. Era liv och era medmänniskors liv kommer att se helt olika ut beroende på vilken av dessa båda känslor som ni låter styra era val i livet.”

Om jag låter mig ledas till val utifrån rädsla, blir mitt liv ett.
Om jag låter mig ledas till val utifrån kärlek, blir mitt liv ett annat.

Är det så enkelt, grunnar du månne på?
Ja. Och nej.

Jag väljer kärlek.
Som grundinställning.
Det har jag gjort många år nu. Initialt var det mindre ett aktivt val av kärlek, som ett aktivt val bort från rädsla. I mitt fall yttrade rädslan sig som negativitet. Jag var negativ gentemot allt och alla, och allra mest gentemot mig själv. Resan bort från rädslan påbörjade jag för arton år sedan, och nånstans på vägen så valde jag aktivt kärlekens väg.

Det grundvalet ligger där alltid, i botten. Det gör det enklare att i stunden välja kärlek istället för rädsla. För valet mellan kärlek och rädsla är ett mångbottnat val – det utgör både livets grundton, så väl som färgsättning i varje stund. Kanske var det så vändningen i grundtonen kom sig för mig? Genom att jag, i stund på stund, val på val, faktiskt valde kärlekens väg, varpå grundtonen till slut transformerades?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Vargarnas tid” av Elisabet Nemert.

Arton år senare.

”Vi gratulerar, vi gratulerar…” med bricka i hand.

Arton.
Det fyller min förstfödda, du, idag.
Arton.
Tänk så mycket som hänt, så mycket jag lärt mig, så mycket vi upplevt, tillsammans.

Så mycket av den jag är idag, kan jag härleda till ögonblick, lärdomar, insikter och upplevelser, i relation till dig. Att bli förälder till dig, du mitt älskade barn, var början på en resa som i stort förlöst mig – jag vore inte densamma utan dig, och det är jag tacksam för. Jag är stolt över den jag blivit, på så många plan, och inte enkom utifrån ett föräldraperspektiv.

Vi har sparrats och utmanat varandra, haft djupa samtal om livet och känslor och drömmar och rädslor, bråkat så dammråttorna förskräckt kurat under soffor och sängar, skrattat så tårarna sprutat (och du fått hicka!) och gråtit tillsammans, funderat över varför världen ser ut som den gör och vilka vi vill vara i den, dansat och sjungit, förundrats över framträdanden från Britain’s got talent och America’s dito, samtalat om böcker, filmer och dokumentärer, och bara varit tillsammans i vänskaplig och harmonisk tystnad.

Jag hoppas att du får uppleva både kärlek och sorg – för vad vore en bergochdalbana utan både toppar och dalar? – glädje och vänskap, utmaningar såväl som easy wins, och att du inte tar dig själv på så blodigt allvar.

Jag hoppas att du medvetet väljer ett steg, tar det, och därefter väljer nästa – utan att känna att du måste fortsätta i samma riktning. Det måste du inte, det måste ingen. Vi kan alla backa, vända om, ta ett kliv åt sidan eller skutta rejält framåt – allt det där är helt enkelt del av livets dans. Dansa med det som knackar på din dörr!

Jag hoppas att du ser rädsla (inte fara!) som en invit som utmanar din komfortzon, att du inser hur mycket du har med dig som kommer gagna dig på färden, att du lär dig släppa taget om det som inte gör dig gott och att du skrattar – för du har det mest älskliga, porlande och medryckande skratt! Så använd det, mycket, gärna och ofta!

Alma i Canada, sommaren 2016. Vilken resa!

Jag är oerhört stolt över den du blivit och framför allt, den du är! Och nu är du arton fyllda, myndig och kan göra precis vad du vill (bortsett från att handla på Systembolaget), och jag ser fram emot att fortsätta följa dig på din livsresa. Jag finns här för dig, alltid, och det vet du. Det värmer mitt hjärta att kunna skriva det, för jag vet verkligen att det är så:
Jag finns här, och du vet att jag finns här för dig. Alltid.
Jag älskar dig!

Söker sällskap

När båda barnen är på vift blir det bara jag (och katten Pop) kvar. Den småbubbliga känslan av att jag börjar vilja ha sällskap, även när jag är barnledig, ger sig tillkänna, samtidigt som det kryper lite i mig.

Tankar sköljer över mig: Hur gör jag? Hur bjuder jag in – eller blir inbjuden? Orkar jag? Vill jag? Får jag något napp? Verkar jag desperat? Finns det överhuvudtaget någon som vill hänga med mig, eller kommer min invit att gå folk förbi?

Scrollar mitt Facebook-flöde när ett sponsrat inlägg från Skarhults Slott dyker upp. Visst ja – dit har jag ju velat åka länge men aldrig gjort slag i saken! Kollar hemsidan, öppet lördag och söndag kl 11-17, och jag har dessutom möjlighet att vara bilburen. Så utan att tänka för mycket på vad jag gör, så lägger jag ut en efterlysning efter sällskap, någon som vill följa med mig till Skarhults Slott.

Stänger snabbt Facebook, innan jag börjar tagga potentiella utflyktssällskap… för tänk om de tackar nej. Öppnar Pages istället, tar fram mina morgonsidor och ger mig i kast med det första svenska blogginlägget på två veckor. Och eftersom det är detta faktum att jag söker sällskap som fyller mitt sinne i stunden, så blir det, föga förvånande, just det jag skriver om.

Men vaddådå, det är väl inget farligt att söka lite utflyktssällskap, tänker du kanske?

Nej. Det är klart det inte är. Rationellt, vill säga. Det är fullkomligt irrationellt att vara rädd för det, för vad är det värsta som kan hända liksom? Att ingen nappar och jag får åka själv. Och det dör jag ju inte av så klart. Men det är väl just det som är grejen med sårbarhet, att den sällan är så särdeles rationell. Känns gör den likförbaskat!

Klappar mig på axeln för jag lät inte den irrationella rädslan styra mitt handlande idag, för i sällskap med mig själv eller med en vän eller två, så kommer jag göra Skarhults Slott i helgen vilket känns riktigt bra!

Slukar sida upp, sida ned.

Michael Grants bokserie GONE fångar mig som läsare. Jag läser, läser, läser. Vänder sida efter sida och hux flux har jag läst ut första boken. Skyndar mig till biblioteket och lånar hem resterande tre böcker i serien som finns hemma. Plöjer andra boken. Nu halvvägs genom tredje boken, med fjärde boken väntandes på nattygsbordet. De två sista böckerna måste jag beställa hem från biblioteket, och finns de inte på svenska får jag byta språk till engelska.

Jag älskar att läsa. Jag älskar att bjudas in i och fångas av en annan värld, och Michael Grant gör verkligen det: bjuder in och fångar mig. Med spänning, med nyfikenhet, med rädsla. Vad månde hända? Hur ska det gå? Finns det något utanför Zonen? Hur hänger allt ihop? Frågor som en efter en får ett svar, när jag läser vidare, slukar sida upp, sida ned.

Det är en bokserie som väcker mycket tankar i mig, många personliga frågor också, utöver de som handlar om berättelsen i sig. Hur skulle jag agerat? Vem hade jag varit i Zonen? Hur hade jag hanterat min rädsla för det som hänt, min sorg och saknad efter det som varit?

Och så kommer det. Raderna som jag omedelbart fotar och lägger in i Evernote, rader jag vill reflektera över, fundera kring, ta in och smälta:
”Den dagen hade han insett en grundläggande sanning:
Andra människor kan inte fånga in en. Det kan bara ens egen rädsla göra. Trotsa den så vinner man.”

Vinner. Nej. Det är inte poängen, det är inte vinna/försvinna det handlar om för mig.
Det är meningen innan, att endast min egen rädsla kan fånga in mig, spärra in mig, sätta fotbojor på mig. Ja. Den är det som får mig att stanna upp. Och efter en stund fråga mig själv: Vad låter jag rädslan hindra mig från att göra?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på:
Boken ”Hunger (del 2 av GONE)” av Michael Grant.

Hvorfor ikke?

Hvorfor ikke?, frågar den unga pojken journalisten som precis sagt åt honom att han inte är dansk.

”För om all världens människor kom till Danmark och födde barn här så kan man inte säga att alla dessa barn är danskar.”

Hvorfor icke?, frågar han igen.

Det är smärtsamt att se dessa unga själar mötas av ett så tydligt avvisande, på grunder som de inte kan förstå, grunder som är så orimliga, omänskliga.

För – hvorfor ikke? Orimligheten i att sätta dessa etiketter på människor, som en slags kvalitetsstämpel – du är dansk. Du är det inte. Du är äkta. Du är oäkta. Varför gör vi så gentemot våra medmänniskor? Drivkraften att rädda Mig, genom att förgöra Dig – vem gagnas? Utanförskapet skadar, oss alla. Alla! Hur kan vi komma förbi denna rädsla, och inse att vi hänger ihop, att vi är ett?

 

Alla hjärtans dag

Alla hjärtans dag. En dag att ge sin älskade choklad och röda rosor? Eller en dag att med värme kliva ut i världen och möta människor på min väg, med hjärtat öppet och mottagligt? Jag satsar hellre på det sistnämnda. Och försöker möta varje dag så, inte bara denna överkommercialiserade februaridag.

alla hjärtans dagIbland enkelt. Hjärtat svämmar över, det finns värme och omsorg i outsinlig mängd. Med lätthet surfar jag fram på en våg av kärlek, och njuter av upplevelsen. Ibland svårt. När källan till synes sinat (till synes, sa jag!), och jag själv har tappat kontakten med välbefinnandet, med kärleken, med den outsinliga källan av värme och omsorg. Som finns där alltid, likt solen – bakom moln eller på andra sidan jorden emellanåt – men alltid där, om än dold för ögat. När jag går vilse bland rädsla och aggressioner; när känslan av frustration över ett samhälle som byggts på en grund av brist växer sig starkare och starkare. Då surfar jag inte på någon våg av kärlek inte…

Men det varar aldrig så länge. Jag har blivit så skicklig på att få syn på vågkrusningen i ögonvrån, hoppet i mig väcks och ett tu tre, så är den där igen, vågen av kärlek, och jag är fri att hoppa på den och bäras av den, in i en framtid med mer värme, generositet, omsorg, öppenhet, humor och glädje.

Bästa sättet att skapa den framtiden, är att leva som vore världen redan så. Att leva utifrån insikten att det finns oändligt av denna värme, av generositeten och omsorgen, öppenheten, humorn och glädjen. Det är så dessa känslor förmeras, det är så de växer och sprids vidare. Delad glädje är dubbel glädje, säger ordstävet. I sanning gäller det allt. Problemet är att när jag delar rädsla, skapar jag dubbel rädsla. Delar jag kärlek, skapar jag dubbel kärlek. Där har jag ett val. Ibland har jag inte tillräckligt med interna resurser för att vlja kärlek dock. Istället för att banka på mig själv när jag saknar resurser, och inte lyckas välja de känslor jag vill se mer av, så låter jag mig vara, nere, låg, sänkt. För om jag bara i varsam samvaro med mig själv håller ut ett tag, så vänder sinnesstämningen uppåt. Förr eller senare. Och då, då kan jag dela med mig, av överflödet av kärlek och värme.

Alla hjärtans dag – en dag att med värme kliva ut i världen och möta människor på din väg, med hjärtat öppet och mottagligt?