Etikettarkiv: rädsla

Som vi fastnar…

Publicerad den av
Svara

Som vi fastnar.

I tanken.
I vanan.
I rädslan.

Men inte kan väl jag.
Det här blev inte bra alls.
Ska jag, jag? Nej. Jag är ju inget speciellt…

Just detta, är en av de saker en Mastermindgrupp är riktigt bra på att rucka på.
Med vänlig men fast hand trycka rädslan, osäkerheten, tvivlet åt sidan. Säga Jag hör, jag ser. Det är ok. Jag hör på dig att det inte är här du vill vara. Ta min hand så följer jag dig en bit på vägen.

Ibland krävs tyngre doningar. Då kan det vara läge för en verbal örfil, något som skakar om, bidrar till fokus, en plötslig höjning av skärpan. Klarsyn uppnås. Insikter trillar in. Och… bäst av allt, systemet fylls med lite ny energi som resulterar i ett görande. Ta itu med det där som skaver, det där som lagts åt sidan i väntan på bättre tider och därför agerar pyspunka på skapandekraften och ta-sig-för-samheten.

Som vi fastnar… tills vi får hjälp – inifrån, eller utifrån – att komma loss! Ut och gör, människa. Världen väntar, längtar, bubblar av glädje, iver och nyfikenhet. Vill se, vill veta, vill smaka, höra, känna, ta på, vad det nu än är som just du är satt på denna jord för att förmedla!

Kan alla människor förändras?

Publicerad den av
7

Kan alla människor förändras?
Ja. Så klart de KAN! Människan är i ständig förändring, oavsett om vi är medvetna om det eller ej. Men huruvida alla är VILLIGA att förändras, medvetet, det är en helt annan fråga.

Det finns många talesätt som jag kopplar till det här med förändring, som jag reagerar på. Ett lyder Med ålder kommer visdom. Nej. Inte automatiskt. Ålder KAN leda till visdom, och för de flesta både hoppas och tror jag att det gör det, men för alla? Nej. Ålder leder i n t e per automatik till visdom.

Ett annat talesätt säger att Vi lär av våra misstag. Nej. Inte automatiskt. Ett misstag KAN göra att vi lär oss, och för de flesta hoppas och tror jag att det gör det, men för alla individer, vid varje misstag de gör? Nej. Så funkar det inte. Och jag är är den första att räcka upp handen här, för har jag gjort samma misstag fler än en gång? Jajamensan!

Förändring kräver en insats. Det blir inte bara (bortsett från den än så länge oundvikbara åldrandeprocessen). Och även om jag rationellt sett vet att alla människor inte kommer att välja förändring, så väjer jag inte från min medvetet naiva syn att tro gott om alla, även om deras förändringsbenägenhet och -vilja. Fast jag vet att sannolikheten för att det blir så är extremt låg.

Själv är jag väldigt glad i förändring, annars skulle jag inte älska att ge och få #tankespjärn på det vis jag gör. Jag vill gärna att det ska hända saker, vill utvecklas och expandera som person. På alla plan. Men jag har inte alltid varit sådan, långt från. Därför är det med stor empati och utifrån personlig erfarenhet som jag ser att det självfallet finns olika skäl – mer eller mindre relevanta – till varför människor medvetet motverkar förändring, men i grunden ligger det mycket (mest? bara?) rädsla bakom det.

Är det så enkelt att det handlar om ovana vid det okända? Känslan av förlorad kontroll? Att våga stå i jag vet inte vad detta kommer leda till utan att vända om, drämma igen dörren till det nya, och springa snabbt som ögat därifrån? Summerar talesättet Jag vet vad jag har, inte vad jag får människans förändrings-o-benägenhet? 

 

#YesAllWomen – feministerna skriver om berättelsen

Publicerad den av
8

Här ett kapitel i Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit som jag, liksom det föregående, också har svårigheter med. Inte för att det inte berör mig. Det gör det. Enormt mycket. Men för att jag inte riktigt har känslan av att stå på fast mark i frågan. Det är ett gungfly jag tar mig ut på, när jag ska försöka göra en reflektion kring kapitlet.

Solnit inleder kapitlet med en reflektion kring en massaker på studenter i Isla Vista i Kalifornien, i maj 2014: ”Det var en avgörande match i idéernas världsmästerskap. Lagen kämpade ursinnigt om bollen. Det stjärnspäckade feministlaget försökte gång på gång sparka in den mellan målstolparna som hade påskriften Generella samhällsproblem, medan motståndarlaget, som bestod av de konventionella medierna och konventionella gubbar, var fest beslutet om att få in den i den vanliga målburen, som hette Isolerad händelse.”

Isolerad händelse?

Ja. Alltså.
Är något någonsin en isolerad händelse egentligen?
Hänger inte allt ihop? Vad vi gör, vad vi ser, vad vi uppmärksammar?
Allt vi upplever påverkar oss, i en eller annan riktning.
Så – finns det egentligen isolerade händelser?

(Och nej! Jag säger inte att ”omständigheter ursäktar”. Inte under några omständigheter, tror jag. Däremot kan omständigheterna ge en förklaring.)

”[…] när schizofrena personer i Indien hör röster är det mer sannolikt att rösterna säger åt dem att städa, medan det är mer sannolikt att amerikaner får höra att de ska bruka våld. Kulturen har betydelse.”

Stämmer det?
Inte en susning. Räknar med att Solnit gjort sin research – fast det är ju min lathet som talar. Googlar genast och finner artikeln The violence in our heads. Och oavsett – det är klart kulturen påverkar. Ingen man är en ö, säger talesättet, och det stämmer så klart. Vi formas av våra upplevelser, våra erfarenheter, vår omgivning, det vi uppmuntras och lärs till. Och reklambranschen skulle vara helt död, ja, aldrig ens ha uppstått, om det inte var så att vi människor i allt är ganska lättpåverkade!

Så hur ser kulturen ut? Och hur bidrar jag till den? Vad är mitt tillskott – vad gör jag för att vara med och forma och omforma den? Vad är det för saker jag kastar ner i grytan, och vad leder det till?

Solnit citerar en twittrande Jenny Chiu: ”Visst. #NotAllMen är kvinnohatare och våldtäktsmän. Det handlar inte om det. Det handlar om att #YesAllwomen lever i rädsla för dem som är det.”

Och kanske är det i dessa meningar som min ovilja att skriva om detta kapitlet når sin kulmen. För jag vill inte leva i rädsla för nånting. Jag känner inte att jag gör det heller. Samtidigt som jag definitivt inte kan slå påståendet ifrån mig, för ja, det händer, om inte dagligen, så kanske varje vecka, att tanken slår mig. Att jag, när jag cyklar hem från Lindy Hop-kursen sent om kvällarna, är lite extra vaksam och om jag hör en cykel komma upp bakom mig, tittar mig om, och är på min vakt tills bakomliggande cyklist (givet att jag fått syn på en en man), har cyklat förbi mig. Likadant som att jag, när jag går en promenad på Bulltofta en mörk höstkväll, får lite hjärtklappning om jag går genom ett område som är dåligt upplyst med mycket buskage.

Jag vill inte.
Men jag känner den.
Rädslan.
Otryggheten.

Och fasiken. Jag hatar inte mycket… men den hatar jag nog. Jag hatar att jag överröses av tankar som skapar känslor av otrygghet och rädsla, av ett behov att skydda mig själv, att vara extra vaksam, stoppa handen i fickan och krama nyckelknippan så att nycklarna sticker ut mellan mina knutna fingrar, så att jag, om jag hamnar i nöd, åtminstone kan verka tillräckligt hotfull så den-skrämmande-mannen-i-min-fantasi ska slinka iväg i skydd av mörkret… bara för att leta efter ett annat offer?

Ja.
Så där går tankarna.
Och det skaver. Rejält.

Jag vill inte tänka den typ av tankar som resulterar i känslor som dessa.
Jag vill verkligen inte det. Men hur kommer jag från dem? Vad skulle krävas, av mig, såväl som av den kultur, den kontext, det samhälle jag lever i, för att jag skulle kunna undvika att erkänna att jag är en av #YesAllWomen?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på min åttonde bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

Lévinas – en introduktion (bok 9 av 26)

Publicerad den av
4

Lévinas – en introduktion, skriven av Peter Kemp, en kort liten bok i serien Vår tids tänkare, utgiven av Daidalos förlag, är en bok jag fick som tips på Twitter för ett par år sedan, i ett samtal med förskole- och skolpersonal om filosofi. Mina twänners djupa samtal gick mig i stor grad förbi, då de refererade till Lévinas och andra filosofer, som jag aldrig ens hört talas om. Det gjorde mig nyfiken, så jag beställde boken, som sedan stått orörd i bokhyllan. Tills nu. Nu har jag läst den, men kan inte direkt säga att jag känner mig så mycket klokare. Måhända är det enkom ovana – men det här sättet att i komplicerade termer metaanalysera vad en filosof anser, ofta i relation till vad andra filosofer anser… blir mest svårt. Svårläst och svårförståeligt. I bokens slutkläm finns en av Lévinas egna texter om kärlek med, och den har jag lättare att ta till mig än analysen av texten. Vet inte riktigt vad det säger om mig, mer än att jag i läsningen av denna bok definitivt befinner mig utanför min förmåga att förstå. Och det i sig är ett ganska spännande tillstånd för mig att befinna mig i. Åtminstone under tiden det tar mig att läsa en bok på 90 sidor. Hade den varit 590 sidor lång är jag inte säker att jag tagit mig igenom den.

Vissa små guldkorn finner jag dock. Som t ex detta om livsnjutningen:
Självet har sin tillkomst i livsnjutningen. Njutningen av livet innebär njutningen av allt det ”vi lever av”. […] När man talar om att ”känna livsglädje” och att ”älska livet” handlar det om denna njutning. Den erhålls utan vidare och den lycka som upplevs är alltid lika ny, alltid oberoende av det förflutna: Ett lyckotillfälle inträffar alltid första gången. 

Men faktiskt är det allra sista sidan innehållande Peter Kemps konklusion, som jag finner allra mest givande, inte minst med tanke på det samhälleliga klimat med starka uttryck för rädslan för ”den Andre” som vi lever i just nu (min tolkning). Den Andre är i stort är vad Lévinas verk handlar om som jag förstår det. Peter Kemp skriver (min betoning i texten):
[…] Då blir längtan efter gemenskap med dem som är annorlunda till en önskan om att få kontroll över alla andra och att spegla sig i dem, och därigenom förvandlas kärleken till det Andra till hat till de främmande. 
Ställd inför detta finns det enligt Lévinas bara en sak att göra: undervisa egoisten om att han inte känner det verkliga livet, att han har berövat sin tillvaro den rikedom som mötet med den Andre ger, och att han bidrar till krig, inte till fred. 
Kanske svarar egoisten att han måste försvara sig mot tyranniet och döden genom att vara egoist liksom de andra. […] Han vill således rättfärdiggöra att han har vänt blicken bort från den förtrycktes ångestfulla ansikte och låst in sig i hem och ekonomi. 
Men den Andres ögon hemsöker honom bakifrån:
Var har du gjort av Abel, din broder?

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

 

Det deprimerande svaret

Publicerad den av
6

a  v  v  i  s  a  d

”Hans oväntat positiva reaktion hade tvingat henne att än en gång ta fram sin rädsla och osäkerhet i ljuset och skärskåda den. Och som vanligt hade hon inte känt sig stolt över det hon fann.
Det var bara att konstatera faktum, hon var feg, rädd för att få ett nej, för att bli avvisad som en som inte dög. Hur många gånger i livet hade hon valt att avstå från en möjlighet till framgång, till växande, till att våga tänja på de snäva gränser hon satt upp för sig själv på grund av sin rädsla för att misslyckas? Det deprimerande svaret på den frågan var att det hade hon gjort alltför många gånger. Men från och med nu fick det vara slut med det, rädslan skulle inte längre få styra hennes val.”

Tror du, liksom jag, att fler skulle känna igen sig i ovanstående beskrivning, än ställa sig oförstående till det? Det är ledsamt att jag ens tror att det är så det förhåller sig; att det är vanligare att en människa låter rädslan styra hennes val, och därmed begränsar sig själv, sitt liv, sin möjlighet att göra ett avtryck i världen, än motsatsen.

Å andra sidan så är det inget jag gräver ner mig i – och jag väljer definitivt inte att leva mitt liv så. Det är ingen naturlag att människan ska låta rädslan styra hennes liv; valet är mitt.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken  ”Vargarnas tid” av Elisabet Nemert.

Jag väljer kärlek

Publicerad den av
9

”Vi väljer våra liv” hade prästen sagt. ”Varje dag i våra liv är fyllda av val, stora som små. Och det är dessa våra val som visar vilka vi i hjärtat är. Det jag skulle vilja be er om, kära soldater, är att ni skänker en tanke åt vilken känsla som ni låter styra dessa era livsval. Är det rädsla eller är det kärlek, de enda känslor som jag menar att det finns. Alla andra känslor är endast schatteringar, nyanser av dessa två. Era liv och era medmänniskors liv kommer att se helt olika ut beroende på vilken av dessa båda känslor som ni låter styra era val i livet.”

Om jag låter mig ledas till val utifrån rädsla, blir mitt liv ett.
Om jag låter mig ledas till val utifrån kärlek, blir mitt liv ett annat.

Är det så enkelt, grunnar du månne på?
Ja. Och nej.

Jag väljer kärlek.
Som grundinställning.
Det har jag gjort många år nu. Initialt var det mindre ett aktivt val av kärlek, som ett aktivt val bort från rädsla. I mitt fall yttrade rädslan sig som negativitet. Jag var negativ gentemot allt och alla, och allra mest gentemot mig själv. Resan bort från rädslan påbörjade jag för arton år sedan, och nånstans på vägen så valde jag aktivt kärlekens väg.

Det grundvalet ligger där alltid, i botten. Det gör det enklare att i stunden välja kärlek istället för rädsla. För valet mellan kärlek och rädsla är ett mångbottnat val – det utgör både livets grundton, så väl som färgsättning i varje stund. Kanske var det så vändningen i grundtonen kom sig för mig? Genom att jag, i stund på stund, val på val, faktiskt valde kärlekens väg, varpå grundtonen till slut transformerades?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Vargarnas tid” av Elisabet Nemert.

Arton år senare.

Publicerad den av
20

”Vi gratulerar, vi gratulerar…” med bricka i hand.

Arton.
Det fyller min förstfödda, du, idag.
Arton.
Tänk så mycket som hänt, så mycket jag lärt mig, så mycket vi upplevt, tillsammans.

Så mycket av den jag är idag, kan jag härleda till ögonblick, lärdomar, insikter och upplevelser, i relation till dig. Att bli förälder till dig, du mitt älskade barn, var början på en resa som i stort förlöst mig – jag vore inte densamma utan dig, och det är jag tacksam för. Jag är stolt över den jag blivit, på så många plan, och inte enkom utifrån ett föräldraperspektiv.

Vi har sparrats och utmanat varandra, haft djupa samtal om livet och känslor och drömmar och rädslor, bråkat så dammråttorna förskräckt kurat under soffor och sängar, skrattat så tårarna sprutat (och du fått hicka!) och gråtit tillsammans, funderat över varför världen ser ut som den gör och vilka vi vill vara i den, dansat och sjungit, förundrats över framträdanden från Britain’s got talent och America’s dito, samtalat om böcker, filmer och dokumentärer, och bara varit tillsammans i vänskaplig och harmonisk tystnad.

Jag hoppas att du får uppleva både kärlek och sorg – för vad vore en bergochdalbana utan både toppar och dalar? – glädje och vänskap, utmaningar såväl som easy wins, och att du inte tar dig själv på så blodigt allvar.

Jag hoppas att du medvetet väljer ett steg, tar det, och därefter väljer nästa – utan att känna att du måste fortsätta i samma riktning. Det måste du inte, det måste ingen. Vi kan alla backa, vända om, ta ett kliv åt sidan eller skutta rejält framåt – allt det där är helt enkelt del av livets dans. Dansa med det som knackar på din dörr!

Jag hoppas att du ser rädsla (inte fara!) som en invit som utmanar din komfortzon, att du inser hur mycket du har med dig som kommer gagna dig på färden, att du lär dig släppa taget om det som inte gör dig gott och att du skrattar – för du har det mest älskliga, porlande och medryckande skratt! Så använd det, mycket, gärna och ofta!

Alma i Canada, sommaren 2016. Vilken resa!

Jag är oerhört stolt över den du blivit och framför allt, den du är! Och nu är du arton fyllda, myndig och kan göra precis vad du vill (bortsett från att handla på Systembolaget), och jag ser fram emot att fortsätta följa dig på din livsresa. Jag finns här för dig, alltid, och det vet du. Det värmer mitt hjärta att kunna skriva det, för jag vet verkligen att det är så:
Jag finns här, och du vet att jag finns här för dig. Alltid.
Jag älskar dig!

Söker sällskap

Publicerad den av
8

När båda barnen är på vift blir det bara jag (och katten Pop) kvar. Den småbubbliga känslan av att jag börjar vilja ha sällskap, även när jag är barnledig, ger sig tillkänna, samtidigt som det kryper lite i mig.

Tankar sköljer över mig: Hur gör jag? Hur bjuder jag in – eller blir inbjuden? Orkar jag? Vill jag? Får jag något napp? Verkar jag desperat? Finns det överhuvudtaget någon som vill hänga med mig, eller kommer min invit att gå folk förbi?

Scrollar mitt Facebook-flöde när ett sponsrat inlägg från Skarhults Slott dyker upp. Visst ja – dit har jag ju velat åka länge men aldrig gjort slag i saken! Kollar hemsidan, öppet lördag och söndag kl 11-17, och jag har dessutom möjlighet att vara bilburen. Så utan att tänka för mycket på vad jag gör, så lägger jag ut en efterlysning efter sällskap, någon som vill följa med mig till Skarhults Slott.

Stänger snabbt Facebook, innan jag börjar tagga potentiella utflyktssällskap… för tänk om de tackar nej. Öppnar Pages istället, tar fram mina morgonsidor och ger mig i kast med det första svenska blogginlägget på två veckor. Och eftersom det är detta faktum att jag söker sällskap som fyller mitt sinne i stunden, så blir det, föga förvånande, just det jag skriver om.

Men vaddådå, det är väl inget farligt att söka lite utflyktssällskap, tänker du kanske?

Nej. Det är klart det inte är. Rationellt, vill säga. Det är fullkomligt irrationellt att vara rädd för det, för vad är det värsta som kan hända liksom? Att ingen nappar och jag får åka själv. Och det dör jag ju inte av så klart. Men det är väl just det som är grejen med sårbarhet, att den sällan är så särdeles rationell. Känns gör den likförbaskat!

Klappar mig på axeln för jag lät inte den irrationella rädslan styra mitt handlande idag, för i sällskap med mig själv eller med en vän eller två, så kommer jag göra Skarhults Slott i helgen vilket känns riktigt bra!

Slukar sida upp, sida ned.

Publicerad den av
1

Michael Grants bokserie GONE fångar mig som läsare. Jag läser, läser, läser. Vänder sida efter sida och hux flux har jag läst ut första boken. Skyndar mig till biblioteket och lånar hem resterande tre böcker i serien som finns hemma. Plöjer andra boken. Nu halvvägs genom tredje boken, med fjärde boken väntandes på nattygsbordet. De två sista böckerna måste jag beställa hem från biblioteket, och finns de inte på svenska får jag byta språk till engelska.

Jag älskar att läsa. Jag älskar att bjudas in i och fångas av en annan värld, och Michael Grant gör verkligen det: bjuder in och fångar mig. Med spänning, med nyfikenhet, med rädsla. Vad månde hända? Hur ska det gå? Finns det något utanför Zonen? Hur hänger allt ihop? Frågor som en efter en får ett svar, när jag läser vidare, slukar sida upp, sida ned.

Det är en bokserie som väcker mycket tankar i mig, många personliga frågor också, utöver de som handlar om berättelsen i sig. Hur skulle jag agerat? Vem hade jag varit i Zonen? Hur hade jag hanterat min rädsla för det som hänt, min sorg och saknad efter det som varit?

Och så kommer det. Raderna som jag omedelbart fotar och lägger in i Evernote, rader jag vill reflektera över, fundera kring, ta in och smälta:
”Den dagen hade han insett en grundläggande sanning:
Andra människor kan inte fånga in en. Det kan bara ens egen rädsla göra. Trotsa den så vinner man.”

Vinner. Nej. Det är inte poängen, det är inte vinna/försvinna det handlar om för mig.
Det är meningen innan, att endast min egen rädsla kan fånga in mig, spärra in mig, sätta fotbojor på mig. Ja. Den är det som får mig att stanna upp. Och efter en stund fråga mig själv: Vad låter jag rädslan hindra mig från att göra?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på:
Boken ”Hunger (del 2 av GONE)” av Michael Grant.

Hvorfor ikke?

Publicerad den av
5

Hvorfor ikke?, frågar den unga pojken journalisten som precis sagt åt honom att han inte är dansk.

”För om all världens människor kom till Danmark och födde barn här så kan man inte säga att alla dessa barn är danskar.”

Hvorfor icke?, frågar han igen.

Det är smärtsamt att se dessa unga själar mötas av ett så tydligt avvisande, på grunder som de inte kan förstå, grunder som är så orimliga, omänskliga.

För – hvorfor ikke? Orimligheten i att sätta dessa etiketter på människor, som en slags kvalitetsstämpel – du är dansk. Du är det inte. Du är äkta. Du är oäkta. Varför gör vi så gentemot våra medmänniskor? Drivkraften att rädda Mig, genom att förgöra Dig – vem gagnas? Utanförskapet skadar, oss alla. Alla! Hur kan vi komma förbi denna rädsla, och inse att vi hänger ihop, att vi är ett?