Tankar skapar känslor, del två

Tanken skapar känslan. Och känslan agerar barometer.

Det vill säga, tanken kommer först och känslan kommer som ett brev på posten därefter. Fast jag kan inte styra eller bestämma vilken tanke som ska komma. Men, och detta är ett stort men, jag kan välja att föda den eller ej, att ge den energi och fokus eller inte. Genom att göra detta – att gång på gång på gång förhålla mig medvetet till de tankar som kommer, välja vilka jag engagerar mig i eller ej – påverkar jag på sikt mitt tankesätt och därigenom min inställning till livet.

Genom medvetenheten om att tankar skapar känslor, vanan att få syn på mina känslor (för det är de som är den uppenbara signalen, det direkta resultatet av vad jag tänker, för tanken kan vara dold djupt, djupt inom mig), och att i den stunden fråga mig Hur gagnar detta? så kommer jag påverka mitt tankesätt. Min livsinställning, min attityd till livet, till mig själv, till det som händer runt omkring mig, skapas så här. Medvetet eller omedvetet.

Omedvetet blir det när jag tror att mina känslor kommer av omständigheterna runt mig, snarast än mina tankar kring omständigheterna. Då ifrågasätter jag troligen inte heller det jag känner utifrån förståelsen att jag kan välja att engagera mig i en känsla, eller ej. Därmed skapar jag inte heller aktivt min inställning till livet, utan den blir snarast ett direkt resultat av vad jag känner i stunden.

Ta mig till exempel. Jag har i stort gjort slut med känslorna oro och skam, eftersom att jag inte ser att de gagnar mig (eller andra). Betyder det att jag aldrig känner oro eller skam? Nej. Tankar som genererar känslor av oro och skam dyker upp nu och då. Dock är jag extra uppmärksam på dessa känslor eftersom jag har fattat ett övergripande beslut (lagt det i Beslutslådan, som Caspian skulle uttryckt det) att ’dessa känslor inte gagnar mig’. Det gör det enklare för mig att bedöma om de gagnar i stunden eller ej, för trots att jag har fattat ett övergripande beslut, så kan det kanske uppstå en situation där jag faktiskt gagnas av dem. Men oftast är svaret Nej, de gagnar inte.

Så vad gör jag då? Jo, där får jag tack vare acceptans och medvetenhet lättare att låta mig känna det jag känner, utan att vare sig drunkna i känslan, eller hålla mig fast i känslan. Jag ser den, accepterar den, och låter den sedan vara. Föder den inte, fokuserar inte på den, låter den vara eftersom jag vet, verkligen vet, att ingen känsla varar för evigt. Känslor kommer och går, eftersom tankar kommer och går. Låter jag känslan vara ifred, utan att lägga allt mitt krut på den, så kommer den, förr eller senare, att tona ut, och släppa fram en annan känsla som direkt följd av en ny tanke.

Perspektiv

Perspektiv.
Nya perspektiv.
Andra perspektiv.

Jag ser världen från ett perspektiv – mitt.
Sen kan jag leka med perspektiven och försöka vrida och vända på vad jag ser. Titta uppifrån. Nerifrån. Från sidan. Vända ut och in på det. Titta på det med kisande ögon. Använda händerna, känna, smaka, lukta.
Jag kan läsa, titta, samtala och lyssna, få bränsle till min fantasi, och därigenom ta till mig andra perspektiv.

Men viktigast av allt är kanske insikten att det finns olika perspektiv. Att jag inte besitter Sanningen, utan bara en av många sanningar, min sanning, inte nödvändigtvis en allomfattande Sanning. Om jag saknar förståelse – eller acceptans? – för detta, kommer jag inte kunna ta till mig andras syn på världen. Tänk så trist livet vore då…

Resurshushållning

Det finns något segt i mig för tillfället. Får inte riktigt ur mig allt jag tycker jag borde… Och samtidigt, det som verkligen behöver göras, görs. Så kanske det bara handlar om prioriteringar? Kanske det handlar om att tidslinjen dras ut, lite mer än vanligt, lite större mellanrum mellan saker, lite längre mellanrum där jag samlar kraft, energi, inre resurser. Mellanrum som ger mig styrka att leverera nästa sak högst upp på listan. En efter en bockas de av, trots allt, och livet går vidare. Ja, någon kanske får vänta lite längre på en offert. Ja, dokumentet som ska skrivas kanske inte blir klart innan jul som jag avsåg initialt. Ja, dammråttorna frodas och förökar sig hej vilt.

Spelar det någon roll?

I det stora hela?

Nej. Jag tror inte det i alla fall. Hade jag trott det, så hade jag levererat. På min egen bekostnad, eftersom resurserna just nu är lite låga. Så istället för att lite i förtid leverera sånt som kommer bli klart när det verkligen behövs, så ger jag mig själv gåvan som finns i mellanrummen. Bankar inte på mig heller. Varför ödsla energi på det? Det gör varken att mellanrummen ger mig den välbehövliga uppladdning jag önskar, eller att jag levererar snabbare. Snarast tvärt om.

Resurshushållning. Så enkelt är det. Jag har en viss mängd inre resurser just nu att använda mig av, och det gör jag, där de gör som mest nytta och glädje. Resten av tiden tar jag till att fylla på förrådet. Så att jag kan leverera nästa grej. Och sen fyller jag på igen.

Och ett tu tre, så kommer dagen komma när jag vaknar med helt fulladdade batterier, där segheten är ett minne blott och jag kör på i den där farten som jag brukar. Den dagen är välkommen. Men dagen som är idag, den sega och lite låga dagen, den är lika välkommen. Det finns ingen konflikt där i mig. Jag är ok i det som är, för det som är är. Om jag inte vore i acceptans, så skulle jag bråka med mig själv, och slösa resurser helt i onödan. Känner stor tacksamhet för att jag lärt mig hur denna eviga vågrörelse fungerar, för mig. Det gör att livet blir enklare att leva, och ger mig bättre förmåga att hushålla med mina resurser. Hållbart, helt enkelt, både kortsiktigt och långsiktigt!

Resurshushållning

Just idag, när jag vaknar med lite känning av halsont så känns det lite likadant som det gjorde när jag skrev texten ovan, den 16e december. Dessutom känns det extra bra att jag, när jag vaknade igår gjorde det fylld av energi, för oj så mycket jag fick gjort då åt en av mina uppdragsgivare. Dagen är uppbokad med möten, som inte tar så mycket på min energi, så jag kommer se till att göra mig en bra dag även idag!

Kommit ur det

Morgonskrivandet. Har tappat bort det. Tycker om det. Känslan av att få ur mig… något. För jag vet sällan vad. Sätter mig bara, lägger fingrarna på tangentbordet och något dyker upp på skärmen. Ord, bildar meningar, stycken växer fram och till slut en rubrik. Och så där kan det fortsätta. Tills det tar slut. Eller tills något annan pockar på, ett åtagande, kroppens önskan efter den dagliga sjuan, eller behovet att kissa.

Men till dess. Att låta mig släppa fram de ord som bärs runt inom mig. Ibland får jag syn på dem och vill skriva bara därför. Om de dyker upp när jag inte har möjlighet att sätta mig så skriver jag ner tanken, skickar den till Evernote, att ta upp vid lämpligare och mer tillåtande tillfälle. Ibland är det som om det flödar ur mig, orden, intentionen, behovet att få ned på pränt något jag finner viktigt, vackert, förundransvärt eller bara svårbegripligt.

boldomaticpost_jag-skapar-mening-i-och-av-minJag skapar mening i och av min värld genom skrivandet. Får syn på mig. Mina tankar. Mina trossatser. De förutfattade meningarna jag har, mina förväntningar som biter mig i häcken när jag minst anar det. Förvirringen, och klarheten. Allt ryms inom mig, och allt omfattas av mitt skrivande. Hoppas jag i alla fall. Önskar att det är så. Att jag inte censurerar, utan låter orden komma som speglar var jag befinner mig, just i stunden.

Visst låter jag, ännu, vara opublicerat. För rått. För ont. För många andra inblandade. För privat. Just nu. Imorgon – vem vet?

Jag skriver det dock ändå. Skriver mig till klarhet, skriver mig till acceptans. Skriver av mig, och upplever – ofta – frid. Friden som kommer av att ha skapat synlighet för mig själv. Kanske bara ökad synlighet för hur stor min förvirring, eller förtvivlan, är. Men ändock. Ökad synlighet. Tydlighet. Klarsikt.

Och på morgonen är det som om det blir som allra mest omedelbart. Kopplingen, mellan mitt inre och universum, som starkas. Överföringen i nervsignalerna från hjärna till fingrar som allra snabbast.

Hade kommit ur det. Men nu, nu är jag i det. Igen. Sitter här, i ett becksvart sovrum med nedrullade rullgardiner. Paddans sken lyser upp täcket som värmer mig, där jag sitter, uppallad mot två kuddar i sängen, med Peaceful Piano på repeat som bakgrundston i rummet. Skriver och bygger kraft inför dagen som komma skall.

Svårare än så är det inte att komma i något, som jag kommit ur. Plocka upp den tappade stafettpinnen, och ta ett steg. Imorgon, ett steg till. Varför gör vi det svårare?

Vi är formäventyr!

Underbara, uuuuunderbara Stina Wollter som jag följer på Instagram (och Twitter) med stor daglig glädje, pratar i Vardagspuls i TV4 om sina dansvideoklipp som hon lägger ut på Instagram med jämna mellanrum. Skratt och gråt, livsglädje och djupaste allvar, allt möts i denna naturkraft som Stina Wollter är.

Kolla in hennes samtal med Kristin Kaspersen:
http://www.tv4play.se/program/vardagspuls?video_id=3198545&utm_medium=sharing&utm_source=permalink&utm_campaign=tv4play.se

Jag lyssnar, ser, skrattar igenkännande och sen kommer meningen då jag fullkomligt smälter.

Stina Wollter

Vi är formäventyr. 

Oh.
Vilken mening. Vilken sanning.

Säger som Kristin sa till Stina: Jag är liksom kär i dig!

Tack Stina, för att du finns och verkar i världen, på det vis, det kärleksfulla och glädjefyllda vis som du valt. Där ljus likväl som skugga får finnas, utan dömande, bara varande.

Vi är formäventyr. 

En mening jag suger på. Inser vilken skillnad det gör, när jag tycker om mig, kontra när jag o-gillar mig själv. Mitt fysiska jag. Och så funderar jag. Vilken rotfrukt vore jag? (Mor Roth är jag ju, och jag älskar verkligen morot, men kroppsligt sett, njae…. känns inte riktigt spot on där. Visserligen kommer ju morötter i en uppsjö olika former, så kanske, kanske ändå.)

Vi är formäventyr. 

Upptäckarglädje. Nyfiket utforskande. Acceptans. Vi är. Fantastiska. Runda. Kala. Korta. Långa. Sträva. Bulliga. Lurviga. Smala. Taniga. Svaga. Symmetriska. Gumptunga. Platta. Håriga. Lena. Asymmetriska. Svettiga. Starka. Är vi.

Berörs du, liksom jag, av detta?

 

En riktig feelgood-serie…

Nä. Det är den inte. En feelgood-serie alltså. Pratar om The Honourable Woman med Maggie Gyllenhaal, som jag och maken just såg sista avsnittet av. Och många saker kan jag säga om denna TV-serien, men feelgood är den definitivt inte.

När sluttexten rullade efter tittade maken på mig och yppade följande fundering:

När har hat nånsin varit lösningen? 

Jag kunde inte annat än kontra med:

Kan hat nånsin vara lösningen? 

Det är en serie som jag definitivt tycker är sevärd, absolut. Välgjord, om än kanske lite stolpigt skådespel emellanåt. Mycket tankespjärn, men lite för många tillfällen då jag blundat och hållit för öronen och bett maken klappa mig på handen när det var fritt fram att titta igen. Jag blir mer och mer känslig för våld och otäckheter (behöver inte vara övervåld för att jag ska vilja stänga det ute från minna sinnen), och jag skulle så gärna ha sluppit de delarna. Men resten har varit tankeväckande. Inte minst pga de där slutliga funderingarna kring hat, hämnd, hopplöshet.

För jag kan förstå det. Tror jag. Hatet alltså. Önskan om hämnd. Öga för ett öga och allt det där. Jag kan förstå det. Och vid tillfällen i mitt liv har jag, åtminstone i drömmarnas värld, agerat dömande ärkeängel må du tro, utdömt det ena straffet värre än det andra, för upplevda oförrätter. Men där har jag låtit det förbli, något som sker i drömmarnas värld. Längre än så har jag inte gått, och jag ber till gudarna att jag gör det.

Men även om man gjort det, börjat agera på hatet, utdelat hämnd, så kan man sluta. Det är möjligt att förändra framåt, även om man aldrig kan ta tillbaka något som sagts eller gjorts. Men det är möjligt att avstå ytterligare handling. BoldomaticPost_Enda-sattet-att-stoppa-hat-arFörhoppningsvis även avstå hat, för det står bortom allt tvivel, i mig, att den som skadas allra mest av hat är hataren själv drar det kortaste strået.

Men ärligt. Kan hat vara en lösning? Kan hat nånsin leda till kärlek, frid, harmoni, tillhörighet och gemenskap? Eller föder det bara än mer hat?

Enda sättet att stoppa hat, är ju att den möter en mottagare som tackar nej, som nekar hatet inträde till sitt hjärta och sin hjärna, som gör ett val, bort från hat, till…. nånting annat. Kärlek? Acceptans? Förlåtelse? Eller kanske bara personlig frid? Spelar kanske mindre roll, under förutsättning att hatet ger vika för något som kan leda till kärlek, frid, harmoni, tillhörighet och gemenskap?

Outhärdligt

Vaknade tidigt. Skönt. Dagen lockar och jag ska snart gå upp.

Outhärdligt. Ordet ploppar upp i mitt medvetande och jag börjar smaka på det. Att härda ut. Fast inte. Att inte härda ut. Inser att det där ordet anger en icke-acceptans av det som är. Att inte härda ut är detsamma som att säga att jag inte accepterar det som är. För det som är härdar du ut.

Eller?

Går upp, sätter mig tillrätta för morgonens meditation. Hushållets ena katt har tagit för vana att göra mig sällskap, i mitt knä, under tiden jag mediterar. Lite roligt. Och skönt. Varm mjuk kropp, som andas in och ut. Finns där. Mycket påtagligt.

Och så reflekterar jag vidare. Om det där med att härda ut eller inte och hur det relaterar till acceptans. Jag har landat i acceptans själv. Där jag accepterar det som är. Vilket inte ska tolkas som total passivitet och att jag bara sitter pall och tar emot vad skit som helst. Inte alls. Snarare tvärt om.

Jag tar mig numera an världen från en utgångspunkt som säger ”Jag accepterar det som är, och jag kan se en vidareutveckling på detta viset”. Det ger mig en känsla av att arbeta MED livet och det som är. Tidigare angrep jag världen utifrån positionen ”Jag vägrar acceptera det som är, det måste vara så här!”. Från den utgångspunkten blir hela livet en fajt. Jag arbetar MOT istället för MED det som är.

Det som är

Och varför ska jag slösa energi på det som är? Det är ju. Det ÄR. Jag kan inte ändra det som är, för då vore det inte. Men kanske kan jag göra något åt det som kan bli. Så varför inte använda energin till det istället?

Utgångspunkten avgör

Har du tänkt på vilken skillnad det gör, när någon pratar med dig utifrån en outtalad utgångspunkt som säger att du inte duger, du är värdelös, om du bara kunde fatta det här så skulle du kanske vara värd något, men till dess är du värdelös, att jämföra med om den outtalade utgångspunkten är att jag vet att du är en kompetent människa som vill väl, att du duger som du är och faktiskt är riktigt riktigt bra?

Jag har insett att det där alltsom oftast är skillnaden som gör skillnaden, som min vän Dennis Westerberg uttrycker det. Och det gör skillnad både i min interaktion med andra människor likväl som med mig själv.

Jag har ju under det senaste året landat i en kärlek och acceptans av mig själv, som den jag är, i varande och görande, som är något jag aldrig upplevt tidigare. Och det gör att min inre dialog nu är helt annorlunda. När jag kom från ett ställe där jag såg på mig själv som ett gör-det-själv-projekt, ofullständigt och ofärdigt, som inte riktigt dög utan definitivt behövde renoveras och förbättras, så var min inre dialog allt annat än kärleksfull.

Idag, när jag kommer från kärlek och acceptans så låter det annorlunda, och gisses, vilken skillnad det gör! Idag kommer jag från ett ställe där jag till fullo vet att jag gör mitt bästa, i varje stund. Jag gör jag så gott jag kan i stunden. Ibland blir det skit. Men jag gjorde ändå mitt bästa, det var bara det att i den stunden kom jag från en lägre grad av medvetenhet. Ibland blir det superbra. Och då gjorde jag också mitt bästa, och eftersom min grad av medvetenhet i den stunden var mycket högre, så speglas det i resultatet.

Just därför har jag insett att jag t ex inte ska fatta stora beslut i stunder av låg medvetenhet. För det blir inte bra. I stunder som den, saknar jag klarsyn, balans och tillgång till min fulla potential. Och jag anser inte att jag suger och är usel som befinner mig i den sinnesstämningen ibland, inte alls. Det är högst mänskligt, händer oss alla. Jag vet dessutom att det kommer att passera. Ingen sinnesstämning varar för evigt, ty de är, till sin natur, förgängliga. Mitt liv blev mycket enklare den dagen jag förstod att det fungerar så här, och att jag inte måste agera på känslan i stunden, utan jag kan vänta ett tag. För det kommer en annan känsla.  Och då kan min medvetandegrad förändras.

Maya Angelou

I varje stund gör jag det bästa jag kan. Och ju mer jag förstår, lär mig, utvecklas, desto bättre blir mitt bästa. Mitt bästa är mycket bättre idag än för bara ett par år sen. Men jag grämer mig inte över det. Utan jag gläds åt där jag är idag, och ser fram emot fortsatt utforskande. Undrar hur mitt bästa ser ut imorgon?

Ditt bemötande säger nått

Igår var det midsommar och vi firade den som vi brukar, hos min Jenny, tillsammans med ytterligare en handfull familjer. Vi samtalade om en massa, bland annat om livet i stort, och när jag sa att jag är godtrogen och tror alla om gott, så sa en av midsommarfirarna något väldigt klokt, nämligen nått i stil med:
Det sätt du möter andra på är hur du ser på dig själv.

Jag vill skicka med ett stort tack för tankenöten igår, min vän! Den satte igång en massa funderingar i mig som du snart lär märka. Och jag älskar det, för tankespjärn äger!

Jag har nämligen legat och vridit och vänt på det där under morgonkvisten, och tänker att det ligger väldigt mycket i det. Jag har haft två inre inställningar, under hela mitt liv fram till för en 7-8 år sedan var jag inställd på JAG ÄR INTE OK, men som tur är lyckades jag under en session med en fantastisk terapeut få syn på detta och faktiskt med hennes hjälp svänga om till JAG ÄR OK.

Inte helt synkat med detta, men likväl en process som spelar roll för var och vem jag är idag, så har jag också gått från att vara den mest negativa person jag nånsin stött på, till att vara en vansinnigt positiv människa. Kanske inte den mest positiva, men bra positiv. Denna resan påbörjade jag för snart 15 år sedan.

Så ja, för mig stämmer det väldigt väl, att mitt bemötande av mig själv speglas i hur jag bemöter min omgivning. Och det intressanta är att jag mår så mycket bättre när jag vände från att misstro både mig själv och världen. Mitt liv, när jag var negativ i ton och attityd, både mot omgivningen och mig själv (i synnerhet det sista), var ganska tufft. Det var mycket mindre roligt att leva. Lite som att leva, mer eller mindre konstant, i en moll-tonart. Idag är min grundinställning i dur, och när min livsmelodi går över till moll, med jämna mellanrum, så har jag så mycket lättare att ta mig genom det. Och jag gör det inte längre på bekostnad av mig själv. Det har med det där med acceptans att göra, tror jag.

Än mer intressant tycker jag det är att vara så medveten om de skiften jag gått genom, inte minst eftersom det för mig visar att det faktiskt finns få saker som är statiska, inte ens sådant som jag trodde var en oföränderlig del av mig. Och det kanske finns sådana delar kvar, det vet jag faktiskt inte nånting om, men att jag inte behöver vara ett offer för vare sig inre eller yttre omständigheter, det vet jag numera, och det ger mig enormt hopp om framtiden.

20140621-083909-31149260.jpg

Hur möter du din omgivning? Vad tror du om världen och dina medmänniskor? Tror du dem om gott eller ont? Är din grundton dur eller moll?

KASAM

KASAM står för Känsla Av SAMmanhang och är ett begrepp myntat av Aaron Antonovsky. Jag har på sista tiden reflekterat kring de olika sammanhang jag befinner mig i, och vilka olika delar av min personlighet som kommer till utlopp i de olika sammanhangen.

Jag ingår i en familj, och det är ju ett ganska tydligt sammanhang. Eller…. Tänker vidare och fnissar lite, och inser att det kan vara ganska löst definierat det med. Minns hur paff min make blev då vi blev tillsammans, då han insåg att födelsedagskalas anordnade av mig, definitivt bestod av familjen, men oj, vilken storfamilj. Närmsta familjen, släkten (både de bestående av blodsband, men likväl de som är ingifta och kanske tom frånskilda och därmed i mångas ögon ”inte längre en del av”-familjen, men så icke i mina tankar), goda vänner. Alla ingår de i sammanhanget Min familj. Och därför blir det alltid ganska stort antal individer som bjuds in.

Men visst, det finns den allra närmsta familjen, så klart, bestående av de tre unika människor jag bor tillsammans med, plus katt, kryp (dvs marsvinet) och numera även tre kycklingar.

Sen har jag ett för mig oerhört viktigt sammanhang, som vuxit fram senaste 1,5 åren, sedan #skolvårens födelse på Twitter, nämligen Back Office-sammanhanget. Just nu består back office av in alles fem personer, och om ni visste vilken stor betydelse detta sammanhang har i mitt liv. De finns där i vått och torrt, och jag får så oerhört mycket ut av den mer eller mindre dagliga konversation som vi alla deltar i. Tack gode gud för iMessenger, säger jag bara. Bland dessa fantastiska människor kan jag vara mig själv, och jag upplever endast kärlek, stöd, uppmuntran. Dömande, avund, missunsamhet och tjuvnyp finns inte på kartan helt enkelt. Jag är så oerhört tacksam för att vara en del av just det sammanhanget!

Min mastermind-grupp icke att förglömma dock. Det är ett sammanhang som vuxit fram parallellt med #skolvåren, med några veckors försprång, och det har utökats detta året så nu är vi sex personer. Fantastiska personer. Vilket mod jag får ta del av, kärlek, utmaningar, himlastormande glädje och djupaste förtvivlan. Allt får plats. Allt möts på samma vis, med kärlek, omtanke och acceptans. En ynnest att vara del av även det.

Jag upplever KASAM även i många andra sällskap, så klart, till exempel i Twitter-sfären jag rör mig i, med mina kollegor i Supercoach Academy, Södra Sallerups kyrkokör osv, men familjen, Back Office och Mastermind-gruppen sticker ut lite extra just nu.

20140529-093038-34238187.jpg

Jag funderar i detta nu på vad dessa olika sammanhang ger mig, vilka av mina behov jag täcker genom att vara en del av olika grupperingar. Det är en tanke att reflektera vidare över, just nu känner jag mest tacksamhet över det jag är delaktig i.

Vilka för dig betydelsefulla sammanhang är du en del av?