Real Love – Kärlek utan villkor skriven av Greg Baer har stått oläst i bokhyllan i många år. Har en handfull vänner och bekanta som prisar den över allt annat, och ändock har den inte lockat mig att plocka upp den. Trots det har den inte sorterats ut i de senaste årens röjarrundor, och där med förtjänade den en plats i årets tolv. 

”Förtröstan är ingen känsla. Det är ingen önskan och inget hopp. Det är ett val vi gör. Med tillit väljer vi att tro att något är sant, och sedan bete oss som om det var så.” (Min emfas.)

Trots det så har den inte kittlat, så inte heller när jag väl började läsa. Första tredjedelen av boken skummade jag raskt, läste vertikalt stundvis, och snappade mest upp ett innehåll bestående av floskler och självklarheter. Emellanåt är självklarheter inte så självklara, men dessa var vare sig särdeles välskrivna eller utmanande för mig. Men sen tog det sig, kanske för boken blev bättre, alternativt för att jag nyligen haft ett antal samtal på tema tillit. 

”[…] när du berättar sanningen om dig själv ger du folk runt omkring dig möjlighet att få veta om de kan vara visa män och kvinnor, och du ger dem också möjlighet att utveckla den naturliga förmågan att acceptera och älska andra människor – i detta fall dig. När vi övar tillsammans kan vi alla bli visa män och kvinnor, men den möjligheten får vi inte förrän en av oss har mod och förtröstan nog för att våga berätta sanningen om sig själv.”

Kanske för att jag i den pågående djupdykning jag gör i mitt inre (med fokus skam) berättar sanningar om mig för mig. Och för en liten grupp av visa män och kvinnor, som hjälper mig hålla kursen, och samtidigt öppnar upp för att berätta sanningar som sig själva. Känslan som uppstår i detta sammanhang är sannerligen en känsla som slår det mesta. 

”Kom ihåg att det kvittar hur många som inte accepterar och älskar dig. Det spelar bara roll att det finns några som gör det, och du kommer aldrig att hitta dem om du inte låter dem se vem du egentligen är.”

Kanske för att jag ständigt ställs inför situationer där jag ges utrymme att lära nytt. Att få syn på mig, mina reaktioner och känslor, att fånga dem i svansen och ta mig en ordentlig titt. Vad är det egentligen för varelse?

”Att berätta sanningen om sig själv ger en underbar frihetskänsla.”

Kanske för att jag, när jag berättar sanningen, inte längre behöver lägga kraft och energi på att hålla dolt, att gömma, att smyga. En form av take it or leave it, this is who I am, men ändock… inte. Eller. Alltså. I n t e i bemärkelsen jag är oföränderlig, och gör precis som jag vill, oavsett vad det får för konsekvenser. Men. Inte alls. Utan snarast jag är människa och gör misstag och lär mig i en evig cykel. Jag använder dock dessa lärdomar till gagn för mig, dig, oss, till den bästa av mina förmågor, för jag tar ansvar för den jag är och det jag gör”, om du förstår?

”Att berätta sanningen är mycket lättare än den ansträngning det är att ljuga, bli arg, spela offer och i övrigt skydda oss själva för att få villkorlig kärlek. Att säga sanningen om sig själv är inte på långa vägar lika ansträngande som att jaga bekräftelse och använda skyddsbeteenden. Det kräver bara mer tillit.” (Min emfas.)

Och jag väjer tillit. 
Jag väljer att lita till. Lita till dig. Lita till mig. Lita till oss.
Det är ett av de sätt jag vill vara i världen på. Och det är i högsta grad ett aktivt val jag gör.

”När folk kan medge att de har fel innebär det att de också kan säga sanningen om sig själva. Om de klarar det kan de lära sig att känna sig älskade och att älska andra. Människor som inte kan medge att de har fel kan inte lära sig någonting. Hur kan du lära dig något om du redan har rätt om allt?” 

Kanske för att jag hade fel.
Var upptagen med mitt, mina tankar och känslor, tänkte inte på dig. Inte på riktigt. Tänkte bara på dig i överförd mening, i betydelsen vad andras tankar om dig skulle betyda för deras tankar om mig. Rädsla. Att inte bli sedd som bra nog, misslyckad, en katastrof. Alla borde/måste/skulle som jag kan se rulla förbi i deras inre, de som dömer mig utifrån deras syn på dig, som drog de gång efter annan på en enarmad bandit fylld med borde/måste/skulle:n istället för körsbär, persikor och pengapåsar.

Och kanske var det just detta, att boken, en tredjedel in, trampade på en ömmande tå, som gjorde att jag slutade skumma, övergick till horisontalläsning, och fann både ett och två guldkorn. 

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.