Spelaren och spelet

Nånstans nångång tänkte jag följande tanke: När spelare förändras så förändrar sig spelet. Skrev det på en PostIt-lapp som jag sedermera fotograferade och la i min Evernote. Har fladdrat förbi ögat emellanåt när jag varit inne i Evernote. Varje gång så hummar jag tyst för mig själv, för så är det ju. Klart att spelet förändras när spelarna förändras. 

  
Jag kan se det i det lilla, ta familjen som exempel. Om en av familjemedlemmarna förändras – personlig utveckling, plötslig sjukdom, förälskelse eller någon annan av alla otaliga anledningar som kan föranleda en personlig förändring – så förändras dynamiken i hela familjegruppen. Det går även tydligt att se i t ex fotbollslag och dylikt, där en förändring kan påverka enormt, både positivt och negativt. 

Och om det är sant i det lilla, då är det sant i det stora. Det betyder, i mina ögon i alla fall, att jag som enskild individ kan spela oerhört stor roll i att åstadkomma en systemförändring. Jag som älskar att fundera kring stora system och strukturer, och i stort pockar på för att skapa systemförändring, blir samtidigt uppmuntrad av tanken på att man inte måste gå det hållet, dvs förändra spelet i syfte att förändra spelarna. Det är något hoppingivande i att det funkar på båda hållen.

Fast på sätt och vis är det kanske så att individen alltid sitter på trumfkortet. För man kan ändra spelets regler, utan att en spelare förändras, eller hur? Hur många företag har jag inte varit på där omorganisation efter omorganisation lik förbaskat inte föranlett avsedd förändring, eftersom spelarna (dvs medarbetarna) inte köper det nya spelreglerna eller den nya spelplanen. Och omvänt, givet exakt samma spelregler/-plan, så kan allt förändras om spelarna förändras. 

När spelare förändras så förändras spelet. När individer/medborgare förändras så förändras samhället. Samma sak, bara uttryckt annorlunda. 

Så hur förändras en spelare då? Via en tanke. Det är den minsta gemensamma nämnaren för att åstadkomma en förändring i en individ. En tanke. Det är allt som krävs. En tanke, som öppnar för en annan syn på världen. Så enkelt, och hoppfullt. Samtidigt så svårt. För gudarna ska veta att jag ibland fastnar på en tanke, som snarast gör mig än mer fastrotad, och totalt obenägen till ett tankeskifte. Men ett tu tre så släpper jag taget om den gamla tanken, ofta helt omedvetet, och då, med lite flyt, dyker en eller annan ny tanke upp. Där öppnar sig världen igen, där finns möjligheten till förändring. Och händer det mig så lär det hända dig. 

När spelare förändras förändrar sig spelet.

Väcker frasen lika mycket hopp i dig som den gör i mig?

Jag gråter, och stärks!

Har du sett Internets underbarn? DOX dokumentär på SVT Play om Aaron Schwarz? Den är helt fantastisk. Tårdrypande. Jag blev oerhört berörd, och det är nästan så jag skäms över att vara en del av den samhällskultur som gör att en person med gåvor som Aarons, tar livet av sig.

Varför Aaron Schwarz

Har du inte sett dokumentären så uppmanar jag dig att göra det. Bums. Och sen att fundera över vilka val du kan göra, i det lilla, eller det stora, som tar oss till en bättre värld. Aaron trodde på ifrågasättande, att fråga varför, och att inte nöja sig med det som är. Ifrågasätt på ditt vis.

För jag tror på en bättre värld, liksom Aaron. Genom hela dokumentären är det budskapet som lyser klarast, en oerhört stark drivkraft att göra gott och att bidra till att göra världen bättre. Där tar nog likheterna slut, för på intet vis vill jag mäta mig med hans briljans. Fast det behöver jag inte heller, på sätt och vis. För vi behövs alla. Det finns något unikt i varje individ, och det är när det unika används för att skapa en bättre och mer kärleksfull värld som vi verkligen kan levla upp, som individer OCH samhälle.

Aaron trodde på ifrågasättande, att fråga varför, och att inte nöja sig med det som är. Han ifrågasatte, på sitt vis. Jag gråter när jag ser denna berättelse, men stärks också. Stärks i min fasta tro på att det går att förändra, att det finns en enorm kraft i att fråga varför, att en individ kan göra skillnad, och att vi alla behövs.

Min uppmaning till dig är att ifrågasätta på ditt vis, så lovar jag att göra det på mitt. Deal?

Ge mig För-politik, tack!

En vän la upp en liten betraktelse kring stundande val på Facebook i morse, och jag blev lite inspirerad och gjorde en liten efterlysning, eller vad man nu ska kalla det:
För-politik tack!Fnittrar lite åt mig själv nu när jag läser det igen, för jag gör ju just som jag skriver. Jag börjar i Mot och landar i ett För. Och jag tror ofta det kan vara en bra väg att gå, men det är inte den enda vägen. Mig händer det ofta att jag helt enkelt bara är För, utan att jag måste ha upplevt en frustrerad, irriterad, missnöjd Mot-känsla först. Och lika ofta är det just där jag börjar. Jag stannar dock sällan kvar länge i Mot-känslor nu för tiden, för jag personligen mår sällan bra av dem, de ger mig inte energi, utan dränerar mig snarast. Och varför ska jag klamra mig fast vid tankar som väcker dylika känslor i mig, det är inte vettigt på något plan alls.

Åter till sakfrågan dock – vad upplever du att de politiska partierna är För? Vilka visioner strävar de till? Vilket samhälle uppfattar du att de önskar se, som bygger på För-krafter, snarare än Mot-krafter?

Inte mitt fel – det är Ditt fel!

Zarembas senaste artikel snurrar rundor på sociala media. Vissa ser rött och andra vädrar morgonluft.

Själv blir jag mest trött. Så trött att jag inte ens har läst artikeln i fråga ordentligt. Men de reaktioner jag sett på den, kopplat till allt annat jag läser och hör av skoldebatten – och för den delen stora delar av samhällsdebatten – gör att jag börjar surna till ordentligt. Förstår jag det rätt så pekas den (tydligen vedervärdigt dåliga) lärarutbildningen ut som syndabock för att vi fortsätter att rasa i PISA-undersökningarna?!

Se där.

Så kanske det är. Men inte enkom. Du får mig aldrig att tro att vi kan hitta en (1) anledning till varför det ser ut som det gör i svenska skolsystemet. Det finns inte en chans. En ordentlig rotorsaksanalys kommer garanterat ge vid hand att det finns ett flertal anledningar. Och därmed finns det inte en syndabock. Och för den delen, hur intressant är det egentligen att jaga syndabockar? Vad ger det oss? Hur kommer vi framåt? Och det här med att skylla på nån annan. Ä det fler än jag som associerar till sandlådebråk om vem som kastade sand på vem? Jag har svårt att se att nånannanismen gagnar en endaste kotte.

Därför drömmer jag om en tid då vi
1) slutar jaga syndabockar!
2) slutar skylla på nånannan!

För tro’t eller ej, alla har vi del i att skapa det skolsystem vi lever med idag, oavsett om vi är lärare, rektorer, huvudmän, politiker, journalister, företagare, föräldrar, väljare osv. Vi har alla del i samhällsutvecklingen och skolan är ett av de främsta verktygen för att bygga samhället. Skolan är inte fristående samhället i övrigt, utan är en integrerad del (även om det finns mycket övrigt att önska vad gäller samverkan mellan olika parter!), och kanske dessutom i stor del ett symtom på det samhälle vi lever i.

Det betyder att jag som förälder inte kan säga ”Allt är skolans fel”. För det stämmer inte. JAG har en del av ansvaret! Inte ensamt ansvarig, men delansvarig.

20131211-100941.jpg

Någon mer som vågar erkänna sin del i ansvaret?

En framtidsvision

Idag är dagen för #skolvårens första stora afk (away from keyboard), för idag inleds #afkVarberg. Jag är oerhört tacksam för att dagen är inne. Pirrigt är det dessutom ska du veta! Och du kan inte ana vilken tanke- och handlingskraft som möjliggjort detta. Helt fantastiskt. Skulle aldrig varit möjligt utan #skolvårare av alla sorter och slag, ingen nämnd, ingen glömd. Tack ska ni ha allesammans!

Den 15 maj publicerades mitt bidrag till #skolvårens artikelserie om framtidsvisioner. #afkVarberg är ett sätt att ta kliv i den riktning som jag drömmer om! Jag förväntar mig tankespjärn, värme, skratt, insikter, att bli känslomässigt rörd till tårar, hårt arbete, blommande vänskaper, igenkänning och helt nya tankar. Och mycket mer.

Här kommer inlägget som beskriver min framtidsvision i sin helhet:

En framtidsskiss att ta sikte mot
Troed Troedsson skrev för ett tag sedan på sin FB-sida:
”Ja. Jag är fascinerad av att egentligen bara två branscher – bilar och mode – har en erkänd konstruktion för ”framtidsstudier”. När Dior eller Volvo visar upp sina extrema framtidsskisser så är det ingen som kritiserar dem för orealism eller för extravagans. I stället förstår alla att det är en sorts riktningsangivelse. Vi kommer aldrig att resa i sådana plastbubblor och vi kommer inte att gå klädda i påfågelsfjädrar – men vi kommer att röra oss åt det hållet.
Så skulle jag gärna se att vi diskuterade demokrati. En flamboyant beskrivning av Utopia som vi sedan kan ta sikte på i det verkliga arbetet.”

Jag svarade Troed med följande:
”Eller skolan för den delen!! Tror egentligen det är precis just där jag själv befinner mig i tanken – i en framtidsskiss som aldrig kommer bli ‘sann’ som så, men som något att sträva till, för att sen utveckla konceptet på vägen!”

Hur ser min framtidsskiss ut då?
Jag ser framför mig ett hållbart lärande samhälle där vi alla uppmuntras att blomma ut i vår fulla potential. Detta har olika innebörd för olika människor, eftersom vi alla har olika utgångspunkt och behov. Därför är det ett samhälle som inte bygger rigida strukturer och system utan snarast amöbaliknande dito som kan omfamna det som behövs i stunden.

Ett lärande samhälle, där vi använder oss av ett tankesätt om vad som gagnar/inte gagnar, snarare än kalla det för rätt/fel. Där jag reflekterar och lär känna mig själv och min omgivning, med nyfikenhet och upptäckarglädje, inte rädsla och skräck. Där vi lever som vi lär, och alla är i ett ständigt lärande – som tar olika uttryck, beroende på den unika individens utgångspunkt varje dag. Som Dag Hammarskjöld skrev:
”Var morgon skall vårt väsens skål räckas fram för att mottaga, bära och återskänka. Räckas fram tom –”

Där det spelar större roll att jag bidrar, än hur mycket framgång (läs: pengar och prylar) jag når. Att min förmåga att bidrar beror just på min egen förmåga, och jag behöver inte jämföras med någon annan än mig själv.

Där vi inser att de gränser vi skapat just är skapade, och att vi tillsammans har en värld att ta hand om. Där medmänsklighet är av större vikt än tävling och konkurrens. Ett samhälle där omsorg och omtanke – för mig själv, likväl som för alla andra, inklusive djur och natur – är grundstommen vi alla utgår från!

Vilka steg behöver vi ta för att nå dit?
Det går att skapa detta samhälle på flera olika sätt, och det finns olika arenor att använda som verktyg. Jag har fokus på skolsystemet, eftersom jag ser det som ett filter vi alla går genom. Vi måste fråga oss vad är det för individer som kommer ut på andra sidan skolsystemet? Är de hela, trygga i sig själva och sin potential? Min uppfattning är att det är för stor andel som inte kommer ur skolsystemet hela och trygga. Det krävs därför en medvetenhet om vad vi önskar skapa idag och imorgon, för att veta hur filtret ska skapas.

Jag upplever att det svenska skolsystemet/regelverket är begränsande, det är snävt och detaljreglerande. Det går att göra mycket inom ramen för det men det är ändock ett system byggt för gårdagens samhälle.

Dagens skolsystem är, mer eller mindre, uppbyggt på tanken att vi alla är fyrkantiga. Problemet är att det finns cirklar, trekanter, ovaler, ellipser, oktagoner och en uppsjö andra former. Jag är 100 % övertygad om att det, på en global arena, finns exempel på HUR man kan skapa en skola för alla dessa olika former. Men de ryms inte inom ramen för det svenska fyrkantiga regelverket. Så det jag är inriktad på, är att få tillstånd ett övergripande regelverk som är mycket mer tillåtande, så att alla dessa olika former får plats.

Och än viktigare, dagens skolsystem är inte skapat med syftet att skapa ett hållbart lärande samhälle, som ständigt rör sig och utvecklas, som är i konstant anpassning till dagens och morgondagens behov.

Har som drömfabrikör stött på alltför många unga människor som saknar tro och hopp, både på sig själva och på samhället de lever i. Oerhört sorgligt, detta är personliga tragedier. Dessutom ett horribelt resursslöseri som vi inte har råd med. Vi behöver var och en av dessa människor, så varför fortsätter vi släcka ner dem och deras potential? Varför arbeta med vuxna som försöker hitta tillbaka till sin fulla potential, efter att ha levt nedsläckta i 10-20-30 år eller mer? Varför inte gå till roten med det hela och säkra att människan får optimala betingelser från början? Varför inte säkra att barn, som upp till skolåldern i stor utsträckning fortfarande har tron på sin egen potential kvar, får behålla den?

Vad kan vi återanvända?
När vi stakat ut riktningen – och det är vad #skolvåren handlar om, att bjuda in till samhällsövergripande multilog kring var vi vill – vill det till att nogsamt ifrågasätta vad som behövs för att nå dit. Vi frågar Varför för att kunna få en riktning för våra Hur.
Och det finns garanterat saker i det befintligt skolsystem som är optimala Hur för att nå den riktning vårt svar på Varför stakat ut. Men lika säkert finns det saker, som fungerar väldigt väl idag, men som leder i en annan riktning än den riktning vi enats om.

Hur ser en skola ut som leder till detta?
Jag vet inte riktigt. Men jag har miljarder idéer och ännu fler frågor.

En skolbyggnad med plats för 1000 elever – ur ett evolutionärt perspektiv – är det verkligen en miljö vi är skapta för?

Måste det vara en grupp om 20-30 jämnåriga elever som undervisas av en lärare? I ett klassrum? Som ska lära sig samma saker på samma sätt på lika lång tid?

Lisa Carr gav mig en härlig tanke på miniträffen i Stockholm: Vad skulle hända om dagmammetänket fick ta plats i ett lärande samhälle – tänk en handfull elever (olika åldrar) och en lärexpert som utforskar världen, vad skulle det kunna leda till?

Under mina promenader på Bulltofta rekreationsområde stöter jag ofta på förskolebussar på parkeringen. Ute i parken syns då en drös förskolebarn som likt färgglada fjärilar i sina neonfärgade västar flyger från blomma till blomma på jakt efter pollen. Varför är detta ett koncept som är begränsat till förskolan?

Måste schema läggas som det görs? För vem finns tidplanen till? Vad skulle det ge lärandet om det var individens lärande, och inte ämnet/schemat/tidplanen som styrde?

Måste alla lära sig samma saker? Vilka är de riktigt grundläggande kunskaper, färdigheter och förmågor vi behöver ha med oss idag och imorgon?

Vem finns skolsystemet till för? Tycker om svaret min amerikanske mentor Max gav mig:
”At the heart of school is the child, not the captain of industry, not the mathematician, not the scientist etc. The purpose of children is sufficient in and of itself.”

Jag ser framför mig hur elever – vilken ålder de är månde vara – med nyfikenhet, glädje och utmaning, lär sig av och kanske löser dagens och morgondagens problem, istället för att lära sig befintliga lösningar till gårdagens problem.

Lärare som är lärande-experter, som befinner sig i lärcentra, där barn befinner sig i hög utsträckning och andra vuxna dyker in med jämna/ojämna mellanrum. Där läraren kan vägleda mellan behovet av grundkompetens/kunskap och att följa nyfikenheten, kanske någon helt annanstans än vad man trodde när man började.

Elever, av alla åldrar, som befinner sig ute i världen, nyttjandes de strukturer vi har skapat i samhället – museer, observatorier, företag, gym, fabriker, innovationshubbar, och även strand, skog, sjöar och hav, ja, allt helt enkelt. I mötet ges möjlighet till lärande.

Gott om upplevelser, som ger möjlighet till reflektion och fördjupat lärande – det är vad som får människan att växa, mental, fysiskt och emotionellt.

System som är flexibla nog att tillvarata alla individers möjligheter. Don efter person. Det finns inte ett sätt, det finns bara ett sätt som är rätt för mig. Du kanske behöver något helt annat för att utmanas och utvecklas på bästa sätt.

Men viktigt är också att dessa olika personer möts – vi får inte skapa en ny form av silos. Mångfald gagnar, på alla plan. Men att tvinga en triangel att bli fyrkantig, bara för sakens skull, det gagnar ingen.

Jag lär mig mer varje dag, samlar nya intryck, tar tankespjärn och klättrar vidare i mina egna tankar. Min egen grundtanke blir dock mer och mer stabil för varje dag som går:
Inte är mänskligheten på toppen av sitt skapande. Jag tror istället att det samhälle vi lever i idag är en klivsten vi behöver ta spjärn mot för att nå längre:
Jag tror att vi tillsammans kan skapa en bättre värld.
/Helena Roth, Twitter-alias @HERO_Respondi, initiativtagare #skolvåren

Olika tidsperspektiv?

Hamnade i en mycket spännande och tankeväckande dialog på Twitter, i frågan betyg och urvalsprocesser. Desto djupare vi dök ner i frågan, desto svårare blev det att svara specifikt, framför allt eftersom jag inte tänkt klart (något jag hoppas att jag aldrig gör!). Men där någonstans landade världens insikt i mig!

För jag undrar om vi inte ibland (ofta?) talar förbi varandra, helt enkelt på grund av att vi har olika tidsperspektiv i åtanke när vi svarar?

Just när jag skriver detta minns jag en Twitter-dialog från tidigare i veckan också, som landade i ett svar om att…

… det måste vara som det är, för att omvärlden är sådan.

Hur svarar du på den frågan? Själv svarade jag att det inte räcker för mig. Jag vill mer än att acceptera rådande omständigheter. Jag vill spränga genom den mur som byggts av rådande omständigheter och komma ut på andra sidan där det är fritt fram att skapa nya omständigheter. Från grunden. Jag tror det är möjligt. Inte lätt och enkelt, men möjligt. Och framför allt så förlita jag mig inte enkom på min tro att detta är möjligt, jag testar helt enkelt.

20130606-073227.jpgSå jag återkommer till ovanstående fråga. Kan det vara så att en anledning till att vi ibland talar förbi varandra är att du talar om imorgon, jag talar om tio år framåt, men ingen av oss har de facto uttalat vilket tidsperspektiv vi utgår från?

När jag drömmer mig bort i den framtidsvision jag har om samhället – då är jag långt förbi den där muren. Jag är bortom befintliga system. Rådande omständigheter ser annorlunda ut. Jag kan inte i detalj beskriva hur denna framtida världs system är uppbyggda, men jag kan sätta känslor på min upplevelse av denna framtida värld.

Nästa gång jag upplever att jag talar förbi någon ska jag förtydliga mitt tidsperspektiv. Kanske det kan underlätta förståelse oss emellan. Det är värt ett försök åtminstone.

På vilken sida av muren befinner du dig i dina tankar och drömmar?

Vad är syftet med…?

26 november 2012 publicerade jag ett inlägg om syfte. Jag tar min utgångspunkt i det inlägget så ser jag vad det blir för nytillkomna tankar.

Jag har länkat till originalinlägget ett antal gånger – framför allt på Twitter – sedan det publicerades, då syfte är ett ämne som återkommer, gång efter annan. Och det gläder mig. För syfte är viktigt. Syfte förtjänar reflektion och dialog, enskilt och i grupp. Jag funderar själv mycket kring det. Tror det skulle gagna fler att fundera kring frågan
Vad är syftet med … ?”. (Fyll i slutklämmen själv.)

Har du funderat på det där med syfte nån gång? Varför finns du här? Varför finns din tjänst/befattning? Varför finns ditt företag, organisation, intresseförening?

Jag har tidigare skrivit om min livsuppgift, och frågan om syfte handlar till stor del om samma sak. Men kanske det blir enklare att titta på en tjänst, en position, ett företag, en organisation osv, om man pratar om syfte snarare än livsuppgift.

#skolvåren har tillkommit för att lyfta upp just detta – vad det egentliga syftet med skolan är? Varför finns skolan? För vem finns den? För elevernas skull? Eller för de vuxna som jobbar i det? Eller för föräldrarna, som därmed får barnomsorgen tryggad?

Jag är optimist i hjärta och själ och tror dessutom människor om gott. Jag vet att en överväldigande majoritet av befolkningen går till jobbet och tänker att de ska göra sitt bästa varje dag. Så är det. Vi vill gott, det tror jag verkligen.

Dock vet jag av egen erfarenhet att det är svårt att hålla syftet främst, att verkligen lyckas hålla det i fokus dag ut och dag in. Jag tror dock vi skulle ha en annorlunda (härligare!) värld om fler gjorde ett mer aktivt försök att hålla syftet längst fram på hornhinnan varje dag!

Ett steg i tagetSakta men säkert skulle vi då ta ett litet steg mot en bättre värld, och troligen också mot större personligt välmående, varje dag.

Vad är syftet med… ? (Fyll i slutklämmen själv.)