Tanken skapar känslan. Och känslan agerar barometer.

Det vill säga, tanken kommer först och känslan kommer som ett brev på posten därefter. Fast jag kan inte styra eller bestämma vilken tanke som ska komma. Men, och detta är ett stort men, jag kan välja att föda den eller ej, att ge den energi och fokus eller inte. Genom att göra detta – att gång på gång på gång förhålla mig medvetet till de tankar som kommer, välja vilka jag engagerar mig i eller ej – påverkar jag på sikt mitt tankesätt och därigenom min inställning till livet.

Genom medvetenheten om att tankar skapar känslor, vanan att få syn på mina känslor (för det är de som är den uppenbara signalen, det direkta resultatet av vad jag tänker, för tanken kan vara dold djupt, djupt inom mig), och att i den stunden fråga mig Hur gagnar detta? så kommer jag påverka mitt tankesätt. Min livsinställning, min attityd till livet, till mig själv, till det som händer runt omkring mig, skapas så här. Medvetet eller omedvetet.

Omedvetet blir det när jag tror att mina känslor kommer av omständigheterna runt mig, snarast än mina tankar kring omständigheterna. Då ifrågasätter jag troligen inte heller det jag känner utifrån förståelsen att jag kan välja att engagera mig i en känsla, eller ej. Därmed skapar jag inte heller aktivt min inställning till livet, utan den blir snarast ett direkt resultat av vad jag känner i stunden.

Ta mig till exempel. Jag har i stort gjort slut med känslorna oro och skam, eftersom att jag inte ser att de gagnar mig (eller andra). Betyder det att jag aldrig känner oro eller skam? Nej. Tankar som genererar känslor av oro och skam dyker upp nu och då. Dock är jag extra uppmärksam på dessa känslor eftersom jag har fattat ett övergripande beslut (lagt det i Beslutslådan, som Caspian skulle uttryckt det) att ’dessa känslor inte gagnar mig’. Det gör det enklare för mig att bedöma om de gagnar i stunden eller ej, för trots att jag har fattat ett övergripande beslut, så kan det kanske uppstå en situation där jag faktiskt gagnas av dem. Men oftast är svaret Nej, de gagnar inte.

Så vad gör jag då? Jo, där får jag tack vare acceptans och medvetenhet lättare att låta mig känna det jag känner, utan att vare sig drunkna i känslan, eller hålla mig fast i känslan. Jag ser den, accepterar den, och låter den sedan vara. Föder den inte, fokuserar inte på den, låter den vara eftersom jag vet, verkligen vet, att ingen känsla varar för evigt. Känslor kommer och går, eftersom tankar kommer och går. Låter jag känslan vara ifred, utan att lägga allt mitt krut på den, så kommer den, förr eller senare, att tona ut, och släppa fram en annan känsla som direkt följd av en ny tanke.