Orientalism (bok 25 av 26)

Jag. Är. Inte. En. Svår. Intellektuell. Typ.

Emellanåt har jag nog velat tro att jag är det. Men det är bara att konstatera, efter Deleuze– och Lévinas-magplasken borde jag lärt mig läxan. Men kanske krävs det en tredje-gången-gillt? Bevisligen gör det det…

”Från 1815 till 1914 utvidgades Europas direkta koloniala kontroll från cirka 35 procent av jordens yta till cirka 85 procent.”

Nåväl. Nu har jag plågat mig genom Orientalism av Edward W. Said, en bok som skrevs 1978, om än att mitt exemplar gavs ut 1997.

”Kort sagt, orientalismen kan bättre förstås som en uppsättning begränsningar och tankehinder än som en positiv doktrin. Om kärnan i orientalismen är en outplånlig indelning i västerländsk överlägsenhet och orientalisk underlägsenhet, måste vi också vara beredda att notera hur orientalismens utveckling och senare historia har fördjupat denna uppdelning och till och med förstärkt den.”

Orientalism försöker gå till roten med de vanföreställningar kring ”Orienten” som spridits under århundradena, och jag tar till mig tillräckligt mycket för att inse följande:
1) Orienten finns inte. Det är ett alltför allomfattande begrepp, både geografiskt, kulturellt och religiöst – det finns inte en Orienten.
2) Det Orienten som ändock ”finns” är skapat av Occidenten (dvs resten av världen, eller närmare bestämt ”Västerlandet”, i motsats till ”Österlandet”), och är i stor utsträckning en skapelse i syfte att rättfärdiga Västerlandets (tänkta och bevisligen egenupplevda) överlägsenhet.

”Erövringen av jorden, vilket för det mesta innebär att ta den från dem som har ett annorlunda ansikte eller något plattare näsor än vi, är inget vackert om man ser alltför noga på det. Det som rättfärdigar det är bara idén. En idé bakom alltsammans; ingen sentimental föreställning utan en idé och en osjälvisk tro på idén – någonting som man kan sätta upp framför sig, böja knä inför och offra till…” – Joseph Conrad, Mörkrets hjärta

Jag förstår av det femtiosidiga förordet att Edward W. Saids förgörande kritik mot orientalismen inte är något man kan/ska ställa sig okritisk till i sig, men inte är det vacker läsning inte, och inte heller smickrande.

”[…] mänskliga samhällen, åtminstone de mest avancerade kulturerna, sällan har erbjudit den enskilde några andra redskap än imperialism, rasism och etnocentrism för att handskas med andra kulturer.”

Jag erkänner samtidigt villigt att den här typen av bok är vida över min förmåga – jag förstår inte, varken ord och sammanhang, jag lyckas inte ta till mig det som skrivs över huvud taget. Det går mig förbi. Samtidigt så lockar de sista sidorna mitt intresse mer än resten av boken och Said formulerar ett antal frågeställningar som jag finner intressanta. Tankespjärn på hög nivå helt enkelt: ”Hur framställer man andra kulturer? Vad är en annan kultur? Är uppfattningen om en särpräglad kultur (eller ras, religion eller civilisation) användbar, eller leden den alltid till självberöm (när man behandlar sin egen kultur) eller till fientlighet och aggression (när man diskuterar en ”annan”)? Spelar kulturella, religiösa och rasliga skillnader större roll än socio-akonomiska eller politiskt historiska kategorier? Vad gör att en del idéer blir betraktade som ”normala” och hur kommer det sig att en del av dem till och med betraktas som ”naturliga” sanningar? Vilken är den intellektuelles roll? Tjänar han som bekräftelse på den kultur och den stat han ingår i? Vilken vikt måste han fästa vid en oberoende kritisk medvetenhet, en oppositionell kritisk medvetenhet?”

Inför kommande läsutmaningar (mmm, nått blir det nästa år, men annorlunda än årets tre-delade utmaning!) kommer jag i n t e att ha med böcker likt Orientalism. Hade jag inte föresatt mig att plöja och blogga om denna och de övriga 25 svenska böckerna jag bestämde mig för att läsa under året, så hade jag inte ens kommit genom förordet på Orientalism innan jag lagt den åt sidan och plockat upp en ny bok. Så är det.


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Gilles Deleuze – en introduktion (bok 24 av 26)

”Vi skapar begrepp i syfte att förvandla livet.”

Alltså. Det är bara att inse. Jag ska sluta köpa/läsa böcker som handlar om filosofi. Testat Lévinas tidigare i år och nu Gilles Deleuze – en introduktion, av Claire Colebrook. Baksidestexten hävdar att ”den här boken är en imponerande lättillgänglig genomgång av centrala idéer i Gilles Deleuzes tankevärld. […] Vi tror att en lättläst introduktion till Gilles Deleuzes filosofi är precis vad Sveriges tankeklimat behöver.

”Tanken, insisterar Deleuze, är någonting som händer oss, den grundar sig inte på något beslut. Att tänka är inte att katalogisera olika externa objekt; tänkandet bemäktigar sig oss.”

Hmmm. Lättillgängligt. Lättläst.
Tja, alltså, allt är ju relativt. I relation till Deleuzes egenhändigt skrivna böcker kanske den här introduktionsboken är grymt lättläst. Men att påstå att det är lättillgängligt och lättläst, det kan jag inte för mitt liv skriva under på. Och då läser jag mycket. Men bevisligen inte tillräckligt komplexa saker, eftersom jag, i hög utsträckning, har svårt att ta till mig den här boken. Så ”det här sättet att i komplicerade termer metaanalysera vad en filosof anser, ofta i relation till vad andra filosofer anser… blir mest svårt. Svårläst och svårförståeligt.” som jag skrev om Lévinas-boken stämmer tyvärr även för Deleuze.

”Alltså bär varje definition, varje territorium eller kropp på möjligheter att öppnas upp för en flyktlinje som skulle kunna förvandla den till någonting annat.”Jag läser och påminns om Eddy Nehls (som jag lärt känna under mina skoltwittrande dagar) när jag läser boken, eftersom begreppet flyktlinjer återkommer upprepade gånger. Flyktlinjer är ett oerhört vackert ord och tillika namnet på Eddys blogg.

”Någonting i världen tvingar en att tänka. Detta något är föremål för ett grundläggande möte, och inte för ett igenkännande.” (Deleuze 2004a, s 30)

När jag bläddrar igenom boken för att hitta utvalda stycken till detta blogginlägg, noterar jag min fäbless för tankar om tankar. Många av de ställen jag markerat i boken handlar just om tankar, som citaten jag väljer ut bekräftar.

”Istället för en kunskap som motsätter sig livet, ett tänkande som affirmerar livet. Livet skulle då bli tänkandets aktiva kraft, men tänkandet livets affirmativa mark. Både livet och tänkandet skulle uppgå i samma mening, haka i varandra och spränga gränserna: gå i takt i den gemensamma ansträngningen för en fantastisk skapelse. Att tänka skulle här innebära: att upptäcka och uppfinna nya möjligheter för livet.” (Deleuze 2003, s. 163)


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Lévinas – en introduktion (bok 9 av 26)

Lévinas – en introduktion, skriven av Peter Kemp, en kort liten bok i serien Vår tids tänkare, utgiven av Daidalos förlag, är en bok jag fick som tips på Twitter för ett par år sedan, i ett samtal med förskole- och skolpersonal om filosofi. Mina twänners djupa samtal gick mig i stor grad förbi, då de refererade till Lévinas och andra filosofer, som jag aldrig ens hört talas om. Det gjorde mig nyfiken, så jag beställde boken, som sedan stått orörd i bokhyllan. Tills nu. Nu har jag läst den, men kan inte direkt säga att jag känner mig så mycket klokare. Måhända är det enkom ovana – men det här sättet att i komplicerade termer metaanalysera vad en filosof anser, ofta i relation till vad andra filosofer anser… blir mest svårt. Svårläst och svårförståeligt. I bokens slutkläm finns en av Lévinas egna texter om kärlek med, och den har jag lättare att ta till mig än analysen av texten. Vet inte riktigt vad det säger om mig, mer än att jag i läsningen av denna bok definitivt befinner mig utanför min förmåga att förstå. Och det i sig är ett ganska spännande tillstånd för mig att befinna mig i. Åtminstone under tiden det tar mig att läsa en bok på 90 sidor. Hade den varit 590 sidor lång är jag inte säker att jag tagit mig igenom den.

Vissa små guldkorn finner jag dock. Som t ex detta om livsnjutningen:
Självet har sin tillkomst i livsnjutningen. Njutningen av livet innebär njutningen av allt det ”vi lever av”. […] När man talar om att ”känna livsglädje” och att ”älska livet” handlar det om denna njutning. Den erhålls utan vidare och den lycka som upplevs är alltid lika ny, alltid oberoende av det förflutna: Ett lyckotillfälle inträffar alltid första gången. 

Men faktiskt är det allra sista sidan innehållande Peter Kemps konklusion, som jag finner allra mest givande, inte minst med tanke på det samhälleliga klimat med starka uttryck för rädslan för ”den Andre” som vi lever i just nu (min tolkning). Den Andre är i stort är vad Lévinas verk handlar om som jag förstår det. Peter Kemp skriver (min betoning i texten):
[…] Då blir längtan efter gemenskap med dem som är annorlunda till en önskan om att få kontroll över alla andra och att spegla sig i dem, och därigenom förvandlas kärleken till det Andra till hat till de främmande. 
Ställd inför detta finns det enligt Lévinas bara en sak att göra: undervisa egoisten om att han inte känner det verkliga livet, att han har berövat sin tillvaro den rikedom som mötet med den Andre ger, och att han bidrar till krig, inte till fred. 
Kanske svarar egoisten att han måste försvara sig mot tyranniet och döden genom att vara egoist liksom de andra. […] Han vill således rättfärdiggöra att han har vänt blicken bort från den förtrycktes ångestfulla ansikte och låst in sig i hem och ekonomi. 
Men den Andres ögon hemsöker honom bakifrån:
Var har du gjort av Abel, din broder?


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.