Vad jag pratar om när jag pratar om löpning (bok 4 av 26)

Under våren 2017 fick jag helt plötsligt ett sug att sticka ut och springa (lufsa…), varpå jag gjorde det. Anmälde mig till Kalkbrottsloppet och sprang (lufsade och gick, ärligt talat) det. Sen blev det inte mycket mer under hösten men första veckan på 2018 så kom lusten över mig igen och intentionen att sticka ut och springa (lufsar fortfarande, men går snabbare och snabbare åtminstone) en gång i veckan. Så det gör jag – hittills har jag hållit mig till intentionen. Så kanske det inte var så konstigt trots allt att jag lånade Haruki Murakamis bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” av vännen Anders Roos i höstas när jag satt på golvet och gick igenom lådvis med böcker hemma hos honom.

Nu är det ju l å n g från samma typ av löpning vi ägnar oss åt, jag och den gode herr Murakami, som sysslar med långdistanslöpning, och under dryga tjugo år sprungit minst ett maratonlopp varje år. Galet. Skulle aldrig falla mig in (i nuläget. Vem vet… Jag menar, skulle aldrig fallit mig in att anmäla mig till Kalkbrottsloppet för bara ett år sedan!).

Det har varit intressant läsning, inte minst att få komma ”på insidan” av en annan människas skäl och motivation till att vara ute och springa. Sen kom ett stycke en god bit in i boken som jag föll huvudstupa för. Haruki skriver om tankar och hur de dyker upp på himlen som moln, olika former, olika storlekar… äsch, jag låter texten få tala för sig själv:

Medan jag springer, springer jag bara. I princip löper jag i ett vakuum. Om man vänder på det, skulle man kanske kunna säga att jag springer för att uppnå ett. I ett sådant vakuum händer det förstås att en och annan tanke letar sig fram. För ett totalt vakuum är naturligtvis inte tänkbart i den mänskliga själen. Människans psyke är inte starkt nog att kunna härbärgera ett sådant och heller inte så oföränderligt till sin karaktär. Men de tankar som letar sig in i mitt medvetande medan jag springer är helt och hållet sådana som hör ihop med vakuumet. Inte innehållsmässigt, det är snarare tankar som existerar med vakuumet som axel. 
De liknar molnen på himlen – alla dessa moln med olika storlek och form. De dyker upp och försvinner, men himlen fortsätter att vara som förut. Mollen är inget annat än gäster på genomresa. De passerar förbi och försvinner, bara himlen blir kvar. Himlen är något som samtidigt både existerar och inte gör det. Det är något som har en fysisk form och samtidigt inte har det. Vi kan bara inse det faktum att detta diffusa kärl finns och acceptera det.Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

 

Lyft blicken!

Det är så lätt att fastna i det gråa, det svåra, omöjliga, trista, slitna, vardagliga. Där gnistan saknas, guldkanten är försvunnen och livet mest går på autopilot.

Det är ok att känna så där, det gör jag med, nu och då. Men livet måste inte fastna där. Det går att komma förbi känslan att livet upplevs som en enda lång raksträcka, med någon enstaka kurva som förhöjer sinnena.

För mig har det inträffat något som gör att även det allra mest vardagliga idag är behäftat med en guldkant. Det gnistrar om tvättbestyr, matlagning, läxläsning och pannrumsröjning. Och det enda sättet jag kan försöka sätta ord på det är att jag ser det som sker i vardagen, som det mirakulösa det är, ett ögonblick av medvetenhet, kring de där pyttesakerna som jag faktiskt är så enormt tacksam för! Att vi har en tvättmaskin, att vi har möjlighet att köpa riktigt fina råvaror, att leva i ett land där det är allmän skolgång för alla och att jag med pannrumsröjningen kan skänka lite lättnad till människor i nöd.

Är det så enkelt att jag numera blivit så pass medveten att jag inte längre förväntar mig det ena och det andra, utan faktiskt _ser_ det som finns mitt framför ögonen på mig? Vad vet jag… oavsett vilket är jag tacksam för att jag idag gläds åt det jag ser, gör, hör, upplever.

Himlen

Vad händer när du lyfter blicken från den vardagliga tristessen och möter himlen?

Livgivande regn!

Står i sonens rum och arbetar, med utsikt över vår trädgård. Det regnar och doften av blöt humus stiger från den solvarma marken, in genom det öppna fönstret. Det stilla trummandet på husets plåttak övergår i ett mer bestämt tapto, då regnet friskar i. Från grannarnas tomt hörs barnaskratt, blandat med åskans mullrande lågt borta.

Det regnar. 20130808-104206.jpgHärligt, livgivande, välbehövligt regn som kommer att ge den slokande ananassalvian en efterlängtad rotblöta. Bortanför tomtgränsen ser jag människor gå förbi på trottoaren iklädda knallgula regnkläder. Ser bort till skogsdungen på Bulltoftafältet, där kattugglans hoande gladde oss under vårvintern. Regdropparna lägger sig som diamanter på valnötsträdets vackra blad, med en doft som den ljuvligaste parfym.

De olika nyanserna av grönt som framhävs extra mycket av vätan. Luftrummet kring bolltistelns blommor stilla för en gång skull, humlorna har tillfälligt tagit sin tillflykt någon annanstans. Äppelträdets klarröda frukter, höstanemonens rosa blomsterhav svajar lite lätt när vinden tilltar. Himlen är ljusgråblå, enstaka molnformationer sveper förbi i sakta mak.

Nu friskar regnet i än mer, de olika träddungarna bort mot Bulltoftafältet antar allt mer skilda färgnyanser, där regnet lägger gråa nyanser över det gröna. Regnet kommer snett från vänster, och fönsterrutan skonas nästan helt från regndroppar. Vattentunnan fylls så sakteliga, nedanför stupröret vid uthuset, uthuset som snart ska höra kacklet från hönor.

Livgivande regn, vad härligt att du besöker oss idag!