Legalisera droger?!

Oh gisses. Emellanåt är det tufft att ta in material som ställer allt upp och ned, allt jag trott, allt jag tänkt, allt jag förlitat mig till. Har just läst ut Att tysta skriket av Johann Hari, en bok som gör just det. Inte för att jag borde vara förvånad. Jag lyssnade till en podcast med Johann Hari för tre år sedan som gjorde detsamma, och boken går än mer på djupet.

Bokens undertitel är Början och slutet på kriget mot narkotikan, och det är en krönika över de senaste dryga hundra årens narkotikakrig. Emellanåt är boken så vedervärdigt vidrig, Johann delar historier som skrämmer mig enormt, som svart på vitt visar hur människan har förmågan att distansera sig till både sig själv som till andra vilket möjliggör handlingar som är bortom allt vett och sans.

Så nu sitter jag här. Smått yr i skallen efter allt jag tagit in – det vedervärdiga vi människor förmår göra gentemot andra, likväl som det fantastiska som blir möjligt när vi bemöter varandra som medmänniskor, som alla har sina inre demoner att fajtas mot… och det får mig att tänka på det som gjort störst skillnad i mitt eget liv. Den dagen jag verkligen slutade att ta fajten på insidan, gentemot mig själv, och gjorde ett ställningstagande att, i görligaste mån, vara i varsam samvaro med mig själv.

Det är vad jag ser narkotikakriget handlar om, på en strukturellt och övergripande nivå: att tvinga folk att ta fajten med sig själva, genom att förvägra dem all möjlig varsam samvaro, med både sig själva och andra runtikring. Så absurt. En sån enorm mängd mänskligt lidande detta har lett till – och fortsätter leda till.

Jaha, tänker du kanske nu, har hon blivit helt knäpp? Ska hon nu komma och påstå att vi ska legalisera allt knark? 

Tja. Alltså.
Allt? Bra fråga.
Men typ. Ja. Jo. Faktiskt.

Varför? Jomen alltså. Läs boken. Narkotikakriget är i sig den främsta anledningen att det mänskliga lidandet – både för folk som brukar narkotika, för de som är inne i tillverkning/distribution/försäljning av det, som för alla runtikring, anhöriga och bekanta, likväl som alla ”vanliga medborgare” – är så enormt. Värre än vad narkotikabruket i sig genererar.

Hur det ska göras? Ja, alltså, det görs små framsteg på vägen runt om i världen. Portugal har avkriminaliserat narkotika, snarast än legaliserat det (än så länge). Uruguay har legaliserat marijuana, och ett flertal stater i USA har gjort detsamma. Och nej, det har inte lett till att himlen trillat ned, eller att jordens undergång står vid dörren och knackar på. I boken finns mycket tankespjärn kring Hur:et, utan att författaren hävdar att han vet exakt hur det ska låta sig göras överallt.

Att vi behöver sätta stopp för kriget mot narkotika känns ärligt talat helt självklart, efter att jag läst Att tysta skriket. Inte minst här i Sverige – ett land med lågt procentuellt narkotikabruk men en enormt hög dödlighet till följd av överdoser. Tre gånger så många missbrukare dör i överdoser i Sverige än i resten av Europa, och trettio gånger så många som i Portugal, som avkriminaliserat droger. Det är många liv som går förlorade, helt i onödan.

Johann Hari uppmanar oss alla, i slutet av kapitel 17 Mannen i underjorden, att göra en balansräkning. Rita ett vertikalt streck på en sida, skriva Plus och Minus överst i de två kolumnerna, och föra in våra egna argument för och emot ett avkriminaliserande och/eller legaliserande av narkotika. Han fortsätter med att dela med sig av sina egna argument.
Jag läser dem.
Jag håller med.
Och samtidigt pågår en vild debatt inombords. Mina inre trossatser som under så många år fått fritt spelrum, inte ifrågasatts, aldrig blivit omskakade. Det blir dem nu. Rejält. De debatterar som aldrig förr i relation till detta nya tankespjärn jag tagit in. Livrädda för att kastas åt sidan, för att inte längre ha kvar sitt berättigande: Synen på narkomaner som sämre människor, som svaga människor, som individer som inte vet sitt eget bästa, som förlorade själar som i bästa fall ska ömkas med, och i värsta fall bespottas och hånas, ligger starkt rotad. Den genomsyrar mycket av det jag matats med om knark, knarkande och knarkare, under alla mina år i jordelivet.

Tänk om allt det jag trott på, helt enkelt inte stämmer?
Tänk om det är precis tvärt om?

Det där är tankespjärn av bästa sort, och samtidigt som det är vansinnigt besvärligt och krävande och tufft…. så älskar jag det. Jag har lärt mig att älska tankespjärn – när jag ges andra perspektiv att se på tillvaron, som öppnar upp för annat, för andra, för sådant jag inte ens vetat om var möjligt. Anledningen till att jag inte längre skyr tankespjärn som det Johann Hari levererar, är bland annat för att jag lärt mig leva i varsam samvaro med mig själv, att jag slutat ta mig själv – och mina trossatser – på blodigt allvar. Det i sig möjliggör att jag kan ändra mig utan att ”tappa ansikte” (om så bara för mig själv och min inre domare). Det gör att det grepp mina gamla inre trossatser på temat narkotika har haft om mig, det börjar luckras upp, och det rejält.

Legalisera droger? Tja. På sikt, ja, jo… även om det fortfarande inte känns enkelt att stå för den åsikten, när jag sitter här och skriver. Men på sikt är det nog dithän vi – världen – kommer att gå. Till dess skulle en avkriminalisering definitivt minska det mänskliga lidandet rejält. Bland alla. Verkligen. Inte bara för missbrukare, utan för alla.

Ett exempel i boken kommer från en gymnasieskola i Portugal. Kloka ungdomar i samtal med en icke-fördömande och lyssnande lärare. Johann iakttar det hela och landar i följande: Förbudspolitiken bygger på att med yttre kraft, med skrämsel och våld, hindra folk från att använda droger: det portugisiska alternativet grundar sig på insikten om att drogerna inte kommer försvinna, så i stället måste man ge människorna egna, mentala verktyg – självförtroendet, kunskapen, stödet – så att de själva kan fatta rätt beslut. 
Klockan ringer och ungdomarna hasar ut ur klassrummet. Jag tänkte på att de hade haft ett ärligt samtal med vuxna, i stället för den ajabaja-pantomim som min generation erbjöds.

Och kanske är det en av de största gåvorna Att tysta skriket kan ge: boken och dess innehåll öppnar upp för ärliga samtal, där vi inte behöver banga för våra rädslor och farhågor, utan kan ta dem på allvar och samtidigt titta på vad vi vet, och inte bara det vi tror oss veta. För min gissning är att du, liksom jag, trott dig veta saker, som denna boken systematiskt och insiktsfullt motbevisar, utan att någonsin förringa eller nedvärdera de känslor om bruk och missbruk av narkotika som sitter djupt rotade inom oss, vilka de känslorna än må vara.

11 tankar om “Legalisera droger?!

  1. Ping: Uppföljning av 2018 års intentioner – augusti | HERO – the coach

  2. Ping: Upplyst meditation (bok 17 av 26) | HERO – the coach

  3. Jag har ju inte läst boken, men tänker att vi är superindoktrinerade i Sverige till att ha en massa åsikter om knark. Den som tar en joint slutar i fängelse som heroinist typ. All denna propaganda om nolltolerans, kanske utan att se de människor som drabbas. Och jag tänker också hur kriget mot knarket gynnar knarkkarteller och sånt. Kanske denna politik är det som i praktiken sänder människor i döden? Om det vore avkriminaliserat kanske en del av de hårdföra gängen skulle försvinna, många platser på fängelser stå tomma och det skulle inte vara minsta kontroversiellt att använda cbd-olja…
    Känns som en intressant bok, som säkert kan ge massor med tankespjärn. Tänker att svensk narkotikapolitik delvis är en slags hjärntvätt som vi accepterat och där alla som talat om avkriminalisering försetts med något slags dårstämpel. Jag tror att marijuana snart kommer att vara avkriminaliserad på många håll i världen.

    • Din kommentar är i mångt en kort summering av hela boken – så spot on Charlotte! Och yes, det är ju det som visat sig, att det just ÄR politiken som sänder människor i döden OCH driver ”narkotikabranschen” med alla deras gäng, kriminalitet, våld, stölder, prostitution osv.

      Och jag tror inte det enkom är svensk narkotikapolitik som hjärntvättat svenskarna, utan merparten av världens länders narkotikapolitik som gjort detsamma överallt. Så onekligen har vi många inre trossatser att få syn på och byta ut mot sådana som faktiskt stämmer bättre överens med verkligheten.

      En av sakerna Hari beskriver som drömläge är när narkotikapolitiken inte är så drama-genererande med våld och ond, bråd död, mänskligt lidande och förfärliga historier, utan byråkratiskt trist. Typ på temat: vem ska få sälja, och hur många ska få göra det, och vilket typsnitt ska varningstexterna vara skrivna med. 🙂 Lite roligt att han i Colorado stöter på en kvinna som berättar just om sådant och han inser ”Yes, det har inträffat, det har äntligen blivit trist byråkrati av det hela!”.

  4. Bra att en bra nyanserad bok kommit ut och bra att du skriver om den. Det är ju annars ett väldigt tabu kring det hela. Ser senaste säsongen av El Chapo och förundras av den värld som blivit p g a kriminaliseringen. Oavsett legalt eller inte finns det en verklighet och det är verkligen varje individs ansvar att förstå och besluta om vad hen ska utsätta sin kropp för. Och det är verkligen konstigt att vi fortfarande har reklam för t ex alkohol och att det är staten själv som står för säljande och distribution. Men statliga ”Knarkbolaget” är så verklighetsfrämmande att ingen nånsin ens tänkt tanken…

    • Tabu så det stänker om det – vilket säkerligen är en av anledningarna till att så många, liksom jag, varit fast i att vi ”tror vi vet hur det ligger till” fast enormt mycket vetenskapliga bevis finns för motsatsen.

      Och faktiskt så lyfter Hari Systembolaget som en möjlig väg för ”Knarkbolaget” också! 🙂

      Läs den – tror verkligen du skulle ha glädje av tankarna som lyfts här!

    • Tack. ❤

      "Livet är en kamp" är ju en klyscha som går – samtidigt som jag verkligen inte ser det som att vi behöver göra det till en än värre kamp. Det är tillräckligt utmanande att vara människa ändå – att dessutom lägga på "ett narkotikakrig" där vi kämpar med näbbar och klor för att dehumanisera människor… det är bara fel.

Kommentera här/Please comment here

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.