Det omätbaras renässans (bok 4 av 12)

Köpte den till mig själv i julklapp i december. Så att Det omätbaras renässans av Jonna Bornemark hamnade i årets svenska bokhög att läsa och blogga om känns ganska naturligt.

Nu har jag läst ut den. Jag föreslår att du gör detsamma. Det är i sanning en läsvärd bok.

Många tankeställare har jag fått för detta är en bok som med sitt vackra men långt från lättförståeliga språk levererar tankesjärn i parti och minut. Jag har getts möjlighet att reflektera kring såväl mitt eget mätande (idag klarade jag av min 2070e morgon-sjua, min 98e dag av Wim Hofs djupandning, tog årets 28e kallbad, för att bara ge ett par exempel på mätbarheter jag håller koll på; ratiot är starkt i mig!) som uppbyggnaden av de kvalitetssystem jag arbetat professionellt med i två decennier, till förpappringen som är legio inom så många verksamheter och branscher, privat som offentligt, och inte minst hur jag trots allt också låter intellectus vara en daglig följeslagare till mig i form av reflektion och att leva i frågorna, och därmed surfa på de outtömliga horisonterna av icke-vetande. Eller som Bornemark också skriver: Intellectuspraktiker handlar om att komma verkligheten nära genom att komma i samtal med de horisonter som överskrider oss.

Och förälskad som jag är i tankespjärn så gladdes jag redan i inledningen då Jonna formulerar sig så här: Det är svårt att undersöka sin egen samtid, man behöver något att ta spjärn emot, något som kan ge distans till det som omsluter en.

Boken utgår i stort från två begrepp som filosofen Cusanus tänkt och skrivit om, ratio som är en kalkylerande förmåga och intellectus som är en reflekterande, omdömesgill förmåga. Och jag lovar… lika klurigt skriven som boken är, lika många stycken har jag markerat, strukit under, utropstecknat i marginalen. Och som så ofta när det sker, bläddrar jag febrilt för att hitta de utdrag jag vill lyfta fram just nu…

”Utan en samtidighet mellan (minst) två åsikter, två erfarenheter och två berättelser finns inte någon gemensam värld att leva i. Att tro på någon, utan att själv ha sett det den andra berättar är därmed en förutsättning för att vi alls ska ha ett samhälle eftersom det innebär att vi har tillit till varandra, kan förstå och lära av varandra.”

Det är just vår gemensamma värld som Jonna Bornemark hela tiden återvänder till. Hur ensidigheten, fundamentalismen, inte gagnar oss, hur den till och med gör oss illa, på såväl individuell som kollektiv nivå, oaktat om det handlar om politik, religion, vetenskap.

”[…] måste vi ständigt söka en balans mellan att upptäcka det nya och ha en ordnad värld.”

Hur pendeln i den värld vi lever i idag har slagit över nästintill till fullo till ratiots fördel, och att det krävs en motkraft, pendeln behöver röra sig mot mitten igen, behöver möta intellectus och dess reflekterande förmåga, inte bara för att bådadera behövs var och en för sig, utan för att de behöver varandra. Ratiots kategorier stagnerar utan intellectus ständigt reflekterande och ifrågasättande blick, som bidrar till att hålla kategorierna utvecklade och aktuella.

”Livet överflödar oss, vi kan inte kontrollera det, men vi kan njuta av det, fortsätta dess rörelse och förstå det ständigt på nytt.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Upplyst meditation (bok 17 av 26)

I veckan läste jag en bok som vände upp och ned på vad jag trott om droger och bruk av droger. Den boken vände upp och ned på vad jag trodde jag visste. Det gjorde inte boken Upplyst meditation av Sam Harris som är veckans söndags-bok. Kanske för att Sam på många vis snarast bekräftar sådant jag redan vet är sant för mig? Som detta: ”Vår konventionella känsla av själv är en illusion; positiva känslor som medkänsla och tålamod är färdigheter som kan läras in och vårt sätt att tänka påverkar direkt vår upplevelse av världen.” Han fortsätter gång efter annan att hamra in detta budskap, och jag kan till fullo stå bakom det, eftersom mitt (inre, och därmed mitt ”yttre”) liv förändrats enormt mycket efter att polletten om tankar och dess betydelse (eller icke-betydelse) trillade ner i mig: ”Först och främst måste vi lära oss att känna igen tankar som tankar – tillfälliga företeelser i medvetandet – och inte längre låta oss distraheras av dem […].”

Han gör också en tydlig distinktion mellan religion och andlighet och bidrar till att, för mig, tydliggöra vad andlighet är och hur det skiljer sig från religion. ”Vi måste skilja på andlighet och religion – eftersom människor i alla trossamfund, och utanför dessa, har haft samma sorts andliga upplevelser.” 

Jag lyssnar mycket till Per Johansson och hans olika podd-serier tillsammans med Eric Schüldt (du hittar länkar till de tre serierna här: Sök och du skall finna). Per och Sam har en stor nyfikenheten inför världen gemensamt, däribland andlighet, men deras uttryck, framför allt i relation till religion, skiljer sig åt ganska rejält. Sam är dömande. Emellanåt hänfaller han till sarkasm. Kanske är det en av anledningarna att jag lyckas förhålla mig själv öppnare och mer nyfiken när jag lyssnar till Per än Sam (som också har en podcast som gett mig tankespjärn genom åren), eftersom Per, som för all del är oerhört tydlig med att han inte själv ser sig som religiös och/eller kristen, samtidigt känns ödmjuk och icke-dömande. Och det är ett tilltal som gör mig gott. Kanske är detta en av anledningarna till att jag inte faller för Upplyst meditation?

Med det sagt, så finns det så klart massor med stycken i boken som jag stryker under, gör utropstecken vid, ringar in med ett frågetecken och kopplar till personliga erfarenheter och trossatser. En av dem handlar om det som min kollega Pernilla Tillander brukar formulera så här: Hur roligt är du villig att ha? Sam Harris variant av det lyder som följer:
”Vi gör egentligen inte mycket annat än vacklar mellan begär och avståndstagande. Därför infinner sig frågan: Finns det mer i livet än så? Kan det vara möjligt att må mycket bättre (i ordets alla bemärkelser) än vi vanligtvis brukar? Går det att finna varaktig tillfredsställelse trots att förändring är oundviklig?
Det andliga livet börjar med en misstanke om att svaret mycket väl skulle kunna vara ‘ja’.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.