Med kroppen i fokus – majreflektion

Jag kommer säkert reflektera kring det faktiska jag gjort under månaden, antal mil cyklade och promenerade har jag ju loggat ända sedan september 2009, så den typen av data (och vana) har jag lättillgängligt. Men detta vill jag komplettera med reflektioner kring mina upplevelser, kring känslorna som väcks inom mig, kring skillnaderna jag noterar och vad de betyder för mig.

Så där skrev jag när jag introducerade årets fokus med kroppen i fokus . Månad fem  skruvar jag upp jobbtempot än mer, vilket också resulterar i att kropp och knopp säger STOPP på helgerna. Men självklart fortsätter jag logga både det ena och det andra. Så där som jag gör.

Loggen för maj ser ut som följer:
Minst en mil i kroppen 24 av 31 dagar ➡️
–> cyklat 34 mil ↘️
–> promenerat 2,8 mil ↗️
Wim Hof-andats 30 av 30 dagar ➡️
Gått till sängs före kl 22 11 av 31 dagar och har fortsatt för avsikt att knoppa in tidigare än fler dagar. ↘️
Skärmfri tid efter kl 21 3 av 31 dagar ➡️
Kallbadat eller -duschat 6 gånger ➡️

Smart våg
Nope.
Detta kommer jag inte logga längre, åtminstone inte här.
I The Creative’s Workshoppen har jag fått tankespjärn så det står härliga till, bland annat från en kvinna som pratar om the diet culture vilket gjort att jag behöver landa innan jag tar denna aspekten vidare publikt. Spännande med andra ord!

Morgonsjuan
I maj blev det sex dagar med ”lite mer än en vanlig sjua”, vilket jag har att tacka trädgården för!

30 minuter trädgård/dag
Varje dag blir det inte, men inte långt ifrån (och döm om din förvåning över att jag i n t e loggar dessa dagarna!). Och både jag och trädgården mår bra av det.

Jag har också fått syn på en intressant aspekt i relation till mitt trädgårdsarbete, som jag aldrig snappat upp tidigare. Det som funkar för mig nu är att göra lite här, lite där. Dra lite ogräs, plocka fram sekatören och ta ett par nedstickande grenar, så lite grönsaker, vattna ett par odlingsbäddar, såga ner lite sly… lite här. Lite där. Genom att göra det och röra mig över hela trädgården, så får jag halv-kaos överallt, istället för total-kaos i stora delar av trädgården och ”perfekt” på en liten yta. Det sistnämnda är hur jag angripit trädgården de senaste åren och det blir inte bra. Så jag är mäkta nöjd med min insikt må du tro.

Dessutom är det fascinerande att jag inte insett detta tidigare, då hela mitt arbetsliv i princip är uppbyggt på denna min ”nyvunna trädgårdsinsikt”. Jag gör lite här, lite där, och humlar runt mest hela dagarna mellan olika saker som ska göras. Jag kommer till min rätt så, och trivs dessutom bra av det. Härligt med insikter som ger ökad förståelse!

Barfota?
Chockade mina kör-kollegor (fast bara lite. Det är ganska vana vid att jag är så där som jag är, lite egen liksom.) när jag kom knatandes barfota till körvövningen. Har börjat använda mina Luna-sandaler igen till dagligdags och går utöver det barfota så mycket jag bara kan.

Hur brett kan du spreta med dina tår (se bilden)?

Fysioterapi
Har fortsatt med fasciastimulans hos min fysioterapeut, och jag märker hur jag blir mindre trött efter varje gång, jämfört med hur totalknockad jag blev efter första omgången.

Walkfeeling
Nytt inslag är rörelsecoaching med Wivan-Kristina Sandberg, som är utbildad rörelsecoach hos Walkfeeling. Du hittar kontaktuppgifter till Wivan på Om oss-sidan här:
https://walkfeeling.se/om-oss#wivan men du kan också hitta henne på Instagram.

Jag har fått syn på hur min allmänna hållning är, hur mina axlar varit krumma så händerna inte hängt längs med låren på det sätt som de bör, och först och främst att det med väldigt mjuka och o-jobbiga sätt går att mjuka upp kroppen och låta den hitta tillbaka till de rörelsemönster som den mår bra av. Underbart!

Så boka in dig på tjugo minuters kostnadsfri rörelseanalys du med – själv är jag såld på konceptet och har anlitat Wivan som rörelsecoach, och möts upp med henne online varannan vecka ungefär.

Kroppsligt och mentalt välbefinnande?
Under maj månad har jag förbluffats av att jag helt plötsligt inte velat lämna hem och trädgård på helgerna. En tydlig signal inifrån, som viskat: Stanna hemma. Rör dig inte utanför tomten. Bara var. Här.

Det är anledningen till att jag i maj månad släppt på minst tio kilometer i kroppen per dag-intentionen. Och det känns väldigt bra. Jag är glad över att jag uppfattar signalen från kropp och knopp, för det är vad jag uppfattar det som. Jag har jobbat mycket, och stressindikatorer börjar dyka upp, och att jag då både hör och hörsammar signalen att bara vara under helgerna när veckorna är galet produktiva, gör mig stolt.

Jag har ytterligare en intensiv jobb-månad framför mig och därför ska jag, igen, försöka komma i säng tidigare än tio, så att jag får den sömn jag så väl behöver.

Funkar – Funkar Ej – Saknas?
Pjuh. Börjar bli jobbigt att läsa detta… eftersom det står samma saker, månad efter månad. Så frågan är. Vill jag verkligen? Eller bara tycker jag att jag borde vilja?

Så där skrev jag i april månads reflektion.
Så nu tar jag bort styrka, kosthållning, självhedrande. För en stund.
Så får vi se vad som händer då!

 

Det omätbaras renässans (bok 4 av 12)

Köpte den till mig själv i julklapp i december. Så att Det omätbaras renässans av Jonna Bornemark hamnade i årets svenska bokhög att läsa och blogga om känns ganska naturligt.

Nu har jag läst ut den. Jag föreslår att du gör detsamma. Det är i sanning en läsvärd bok.

Många tankeställare har jag fått för detta är en bok som med sitt vackra men långt från lättförståeliga språk levererar tankesjärn i parti och minut. Jag har getts möjlighet att reflektera kring såväl mitt eget mätande (idag klarade jag av min 2070e morgon-sjua, min 98e dag av Wim Hofs djupandning, tog årets 28e kallbad, för att bara ge ett par exempel på mätbarheter jag håller koll på; ratiot är starkt i mig!) som uppbyggnaden av de kvalitetssystem jag arbetat professionellt med i två decennier, till förpappringen som är legio inom så många verksamheter och branscher, privat som offentligt, och inte minst hur jag trots allt också låter intellectus vara en daglig följeslagare till mig i form av reflektion och att leva i frågorna, och därmed surfa på de outtömliga horisonterna av icke-vetande. Eller som Bornemark också skriver: Intellectuspraktiker handlar om att komma verkligheten nära genom att komma i samtal med de horisonter som överskrider oss.

Och förälskad som jag är i tankespjärn så gladdes jag redan i inledningen då Jonna formulerar sig så här: Det är svårt att undersöka sin egen samtid, man behöver något att ta spjärn emot, något som kan ge distans till det som omsluter en.

Boken utgår i stort från två begrepp som filosofen Cusanus tänkt och skrivit om, ratio som är en kalkylerande förmåga och intellectus som är en reflekterande, omdömesgill förmåga. Och jag lovar… lika klurigt skriven som boken är, lika många stycken har jag markerat, strukit under, utropstecknat i marginalen. Och som så ofta när det sker, bläddrar jag febrilt för att hitta de utdrag jag vill lyfta fram just nu…

”Utan en samtidighet mellan (minst) två åsikter, två erfarenheter och två berättelser finns inte någon gemensam värld att leva i. Att tro på någon, utan att själv ha sett det den andra berättar är därmed en förutsättning för att vi alls ska ha ett samhälle eftersom det innebär att vi har tillit till varandra, kan förstå och lära av varandra.”

Det är just vår gemensamma värld som Jonna Bornemark hela tiden återvänder till. Hur ensidigheten, fundamentalismen, inte gagnar oss, hur den till och med gör oss illa, på såväl individuell som kollektiv nivå, oaktat om det handlar om politik, religion, vetenskap.

”[…] måste vi ständigt söka en balans mellan att upptäcka det nya och ha en ordnad värld.”

Hur pendeln i den värld vi lever i idag har slagit över nästintill till fullo till ratiots fördel, och att det krävs en motkraft, pendeln behöver röra sig mot mitten igen, behöver möta intellectus och dess reflekterande förmåga, inte bara för att bådadera behövs var och en för sig, utan för att de behöver varandra. Ratiots kategorier stagnerar utan intellectus ständigt reflekterande och ifrågasättande blick, som bidrar till att hålla kategorierna utvecklade och aktuella.

”Livet överflödar oss, vi kan inte kontrollera det, men vi kan njuta av det, fortsätta dess rörelse och förstå det ständigt på nytt.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2020, att läsa och blogga månatligen om 12 svenska och 12 engelska böcker, böcker som jag redan har hemma.

Hej då 2019!

Året med intentionen Som jag är har i sanning varit ett underbart, utmanande och upplevelserikt liv. så mycket har hänt, så många möten har skett, så många insikter och lärdomar har kommit min väg.

Månatlig uppföljning av årets intention: Som jag är
Att varje månad följa upp på de ganska detaljerade ambitioner jag haft inom fyra områden (kroppsligt, mentalt och själsligt välbefinnande, skapande samt ekonomisk resurshushållning) har varit en intressant övning, som hjälpt mig hålla fokus, genom att jag minst (!) månatligen påmint mig om vad jag vill ge fokus åt.

Tidsresan
Inviten till T och Hs 100-årsfest i Stockholm gav mig ett dygn (eller två) av en upplevd tidsresa. Festens tema var 1920-talet, och med själssöstra S och A gavs jag en chans att verkligen resa i tiden. Som om jag under dessa dygn helt enkelt klev utanför mitt vanliga liv… magiskt!

Kallbad
Jag började kallbada i slutet av november 2018, men under 2019 har jag tagit det till nya höjder och avslutar året med 8 dagars kallbadande på raken. Och tack vare djupandning som klivit in i mitt liv ordentligt under året, så har jag slutat att ”snabbt doppa mig”, utan lyckas, med andning och fokus, ligga i det kalla vattnet upp till fem-tio minuter. Alldeles ljuvligt och definitivt något jag kommer fortsätta med!

Coach Dave
I december 2018 anlitade jag coach Dave för ett års coaching, till en hiskeligt stor summa, drygt 100% mer än jag nånsin tidigare satsat på mig själv. Vid den andra betalningen frågade min Jenny (som sköter företagets ekonomi) om Dave verkligen var värt det. Mitt svar var ganska belysande: Nä, Dave är inte värd det, men jag är! Det har varit en fantastisk resa och jag har lärt mig mycket, men kanske är den viktigaste insikten just den. Jag är värd att investeras i!

Poddande
Jag har släppt en omgång av min egen pod Doing gentle with an edge, och har dubbelt så många avsnitt inspelade som jag inte kommit mig för att släppa ännu. Men det kommer! Har tagit del i Caspians Ett samtal (för andra gången) och har dessutom, tack vare Caspian, agerat moderator i podden Fria Barn som släppts under hösten. Tillsammans med Caspian och Mr D är jag också i gång med att spela in avsnitt av en ny pod på engelska som kommer släppas i januari. Avslutar dessutom året med ett par dagars nyårsretreat tillsammans med sagda herrar – vilket fantastiskt sätt att avsluta ett år och decennium på!

60 timmars tankespjärn
Under många år har tankespjärn följt mig, som ord, som koncept, ja faktiskt har jag, när jag började reflektera över det, haft tankespjärn som livsfilosofi längre än jag haft ordet för att beskriva det. Under året föddes idéen att genomföra en 60 timmars tankespjärn under ett samtal med coach Dave. Så blev det och det kommer mera, på olika vis, under kommande år.

Pecha Kucha och TEDxSlottsparken
Som så ofta annars säger jag: Tack vare Caspian körde jag en Pecha Kucha i Lund i april med rubriken How I broke up with my inner dictator, och kontrasten mellan den upplevelsen och juni-månads moderator-gig på TEDxSlottsparken kunde inte varit större. Jag var oerhört nervös inför det förstnämnda, medan jag som moderator på TEDx kände mig väldigt lugn och trygg. Skillnaden? Mitt Pecha Kucha hade jag skrivit i förväg och skulle tajma tal med 20 bilder á la 20 sekunder vardera, medan jag som moderator kunde agera i stunden utifrån det som var, vilket passar mig bra mycket bättre!

Kenya
Nio dagar i Kenya efter midsommar visade sig vara en av de mest givande upplevelserna under året. Det har gett mig enormt mycket på många plan, såväl ökad förståelse för den träd-spar-form som jag har som del i mitt (och barnens) långsiktiga sparande sedan 2015, till ett utökat nätverk och en väldigt nära vänskap med finaste rumskamraten Lena. Jag avslutade bloggåret med att skriva en 25-dagars adventskalender på engelska bloggen, med foto och berättelser från resan, något som än mer fördjupar min tacksamhet för att jag åkte.

Mastermind-pilot
Ännu en grej som föddes under ett coachsamtal med Dave, där han gav mig 15 minuter att ”hitta på något”, vilket resulterade i att jag skickade ut en invit att ta del i en mastermind-pilot till en handfull speciellt utvalda individer. Det blev fyra deltagare och jag som facilitator, som hängde tillsammans en timme under tretton tisdagskvällar med start i augusti, och vilken resa det var. En pilot som gav mersmak!

Kultur
Det har varit ett år med många fina kulturella upplevelser av allsköns slag. Jag och Heléne har upplevt såväl Patricia Piccininis A World of Love som Guds olydiga revben, sing-a-long till Rocketman på Spegeln samt Stina Wollters utställning i Borstahusen. Lägg därtill en fantastisk Mozart’s Requiem på Malmö Opera med Skånes Dansteater, ännu en sing-a-long med Dirty Dancing på duken och sist men inte minst påskens Stabat Mater, allhelgonas uruppförande av Missa Brevis samt körresan till Jämtland.

Goodreads reading challenge
Jag satte målet att läsa 75 böcker under året, och har idag läst slut min 76e, så målet är uppfyllt. Dessutom har jag haft 12 svenska och 12 engelska böcker som jag valde ut då året började, som jag bloggat om månatligen. Sedan jag kom på det inför 2018, då jag valde ut 26 + 26 vilket var lite väl mastigt) har jag insett att detta är ett ypperligt sätt att säkerställa att jag läser de där böckerna jag köper ”för att läsa” som sen hamnar i bokhyllan, olästa. Så inför 2020 kommer jag göra detsamma som i år, 12 + 12.

Flygfärdig
Min förstfödda drog till Australien på äventyr i januari och kom hem i slutet av november, nyligen fyllda tjugo. 10,5 månader på andra sidan jorden, och om jag tvivlade innan resan så är jag numera helt hundra på att hen är flygfärdig och redo att lämna boet. Och det gör mig väldigt glad och tacksam, för det är ju i stort vad föräldraskapet går ut på, att göra ungarna flygfärdiga!

Året som gått har bjudit på bra mycket mer än de fåtal saker jag lyfter fram här, men i stort har det varit en fantastiskt år med upp- som nedgång, med tårar av såväl glädje som sorg, med fantastiska stunder i självsamhet såväl som i gemenskap, och jag är tacksam för allt och alla – inklusive mig själv – som bidragit till att göra det till ett rikt år.

Slutligen vill jag önska dig och de dina ett riktigt gott nytt år, i glädje och kärlek, med värme och ljus – ta hand om dig!

Att trampa snett

Så lätt det är att trampa snett, i all välmening. Fast jag verkligen inte avser det, så trampar jag likväl i klaveret emellanåt, ett klaver jag inte ens visste att jag var ute och tassade på. Tur då att det bland dessa människor som upplever sig trampade på, finns de som säger till. Som låter mig veta, att just där, just då, trampade jag snett och det gjorde vederbörande illa.

Och jag tar emot. Tacksamt.
Ber om ursäkt, för min obetänksamhet. Kan inte göra ogjort, kan inte ta tillbaka det sagda, men kan både förstå och hedra modet som krävs för att säga ifrån, att vara tydlig med egna gränser och behov. Människor som gör det ger mig tankespjärn. Ger mig något att reflektera kring, ger mig möjligheten till en insikt som gör att jag kanske kanske inte trampar snett i en motsvarande situation i framtiden.

Visserligen är vi alla olika, och det som upplevdes sårande av en kan mycket väl upplevas välmenande och stöttande för en annan. Så kan det absolut vara. Och jag kan inte så mycket mer än vara mig, alla andra är ju, som bekant, upptagna. Men jag kan också ta till mig av andras erfarenheter, inse – än en gång – att alla inte fungerar som jag, och att jag inte ska ta för givet att det som funkar för mig funkar för dig.

Alla dessa förgivettagandena.
Tänk att jag så ofta inte upptäcker dem förrän jag snubblat över dem, och i värsta fall också råkat göra någon annan illa i mitt snubbel.

När jag får syn på förgivettagningarna, antingen tack vare självreflektion, eller för att jag blir uppmärksammad på dem av den jag snubblade över, så kommer den varsamma samvaron med mig själv som allra mest till sin rätt. För jag kan verkligen inte göra det sagda osagt, det gjorda ogjort. Eller tvärt om för den delen.

Det som har varit, har varit. Det är inte. Så det jag gör är att tacka. För insikten. För gåvan jag ges, av att fundera över vem jag vill vara, hur jag vill agera, i nuet och i framtida liknande situationer. Lära mig av mina misstag, vilket Bob Hansson skrev så insiktsfullt om, är emellanåt inte så himla enkelt.

Med det sagt kan jag tillstå att jag förut var oerhört dålig på att kunna härbärgera ens tillstymmelsen till insikt om att jag tabbat mig. Mitt självvärde låg i att Ha Rätt, i att Göra Rätt, i att Vara Rätt. Om jag misslyckades, så började jag – oftast verbalt – slå omkring mig. Fajtades emot, ville inte, vägrade erkänna, kunde inte förmå mig att tillstå att jag gått snett. Och så, genom min oförmåga att stå för den jag var, det jag gjorde, fortsatte jag att trampa omkring på klaveret som vore jag en elefant i en porslinsbutik.

Det gör jag säkert fortfarande. Men mer sällan. Det ser jag. Det märker jag. Min observationsförmåga på mig, på vad jag gör och vad det resulterar i, är skarpare nuförtiden än den var, förut. Jag är övertygad om att skärpningen i observationsförmåga hänger nära samman med motsvarande sänkning i att vara hård mot mig själv, att döma, att banka, att fajtas i det inre. Jag bankar inte längre på mig själv när jag upptäcker mina tabbar, vilket gör att jag inte längre räds att upptäcka dem.

Men oavsett vad, så gör jag fel ibland. Jag trampar i klaveret och gör människor illa, helt utan avsikt. Och för det kan jag inget annat göra än säga Förlåt. Det var inte min mening. Tack för att du låter mig veta, då det ger mig en större chans att göra bättre nästa gång jag hamnar i en motsvarande situation. 

Sammanhang.

Vikten av sammanhang. Av berikande, utvecklande, expansiva sammanhang. Sammanhang där jag skrattar i gott sällskap, utmanas, får kramar likväl som ställs inför raka frågor och tankespjärn som heter duga. Sammanhang fyllda av människor som jag har mycket att lära mig av – både av deras misstag och tabbar som av deras framgångar och firanden.

Jag är rik. På sådana här sammanhang. För jag har fler än ett. Fler än två. Ja, till och med fler än tre. Vilken skatt! Tittar jag tillbaka så fanns inga av de för mig så livsviktiga och lärorika sammanhangen i mitt liv före 2013. Mycket hände det året, framför allt #skolvåren och min Mastermind-grupp. Om dessa sammanhang har jag skrivit mången gång. Hur viktiga de varit – och fortsatt är! – för mig och min personliga expansion.

Nu är jag nyss hemkommen från två heldagar tillsammans med ett annat gäng, som seglat upp som en fantastisk kraft och känna till rikedom (på många plan) i mitt liv, sedan tidigt 2018. Ett sammanhang jag började kliva in i 2016 i samma veva som jag och exmaken separerade. Förståeligt nog blev det inte mycket bevänt med min insats då inte. Det tog ett tag, innan jag till fullo tog plats. Men nu! 

Ett annat sätt att benämna denna typen av sammanhang är påverkansgrupp. Du vet, ”Du blir som genomsnittet av de 5-10-15 personerna du umgås mest med”. Det är ett enkelt sätt att förklara vad påverkansgrupp handlar om. Och utan minste tvekan eller darr på rösten vet jag, verkligen v e t, att jag inte vore den eller där jag är idag, om det inte vore för de påverkansgrupper jag aktivt samskapat sedan 2013. Finns inte en chans.

Så ja, jag är ofantligt rik på viktiga, relevanta och signifikanta sammanhang som bidrar storligen till min expansion. Sammanhang jag inte ”bara hamnat i”. Långt ifrån. Vissa har jag bidragit till från deras allra första andetag. Andra har levt ett liv innan jag bjöds in till dem. Men det är ingen slump. Tro inte det för en endaste sekund! Den här typen av sammanhang kräver aktiva och medvetna val. Då står dörren öppen till all denna rikedom, för alla och envar. Det enda som krävs av dig är just det. Aktiva och medvetna val. 

Sjösättning

Fem års fördröjning. Det verkar vara normen för mig.
Fem år mellan barn ett och barn två.
Fem år efter att jag upptäckt bloggarnas förunderliga värld börjar jag själv blogga.
I samma veva upptäcker jag poddernas än mer förunderliga värld, och jodå, fem år därefter (ja, någorlunda i alla fall) börjar jag podda själv.

Nu, sisådär en fem år efter att jag började snacka om att dra igång Mastermindgrupper har jag äntligen gjort slag i saken. Hållit första mötet av 13 inalles, och det känns härligt. Bubbligt. Nyfiket undrar jag vad det månde bli av detta?

I våras när jag körde pilotomgången av 60 timmars tankespjärn (omgång två går av stapeln 9-11 oktober, är du nyfiken så tjoa till mig!) var det visserligen inte 5 års fördröjning mellan tanke och handling, snarast 5 veckor, men oaktat det, så var det oerhört givande att ta en egen idé från tankeväsen till genomfört event. Och Mastermindgruppen jag nu satt igång känns likadan. Att vara i ett skapande, att göra, utan att riktigt veta vad det blir av det, att sätta ramverket så att det och de som är inom ramarna kan få göra, testa, leka, fråga och reflektera, utveckla, avveckla, förkasta och förnya…

Carin Dackman, en av Mastermindgruppens deltagare, skrev till mig när vi avslutat vårt första möte av totalt 13 under de kommande månaderna och tackade för ett fint första möte. Hon sa också, som en spegling av det jag delat om just detta mitt nyvunna Görande: Så kul att du nu gör handling av dina tankar och din önskan. Älskar hur vi kan sjösätta genom prototyper eller tester. Det inspirerar mig!

Där sätter hon fingret på det! Att sjösätta, genom prototypande. Att inte tro att jag ska, eller ens kan skapa ”den perfekta produkten” vad det än månde vara (60 timmars tankespjärn, en Mastermindgrupp, en podd för att bara ta tre exempel från mitt liv i närtid) genom att tänka fram den på egen kammare. Jag skapar ”en produkt” (för vad är egentligen ”perfekt” och är det något jag behöver sträva efter?) genom att göra, göra igen och igen och däremellan reflektera och få återkoppling, skruva och finlira, utveckla och förfina.

Fördelen med att det emellanåt går lång tid mellan idé till handling för egen del, är att jag i gengäld är reellt grundad i vad-det-än-gäller. Jag menar, efter att ha varit med i en officiell Mastermind-grupp sedan januari 2013 känner jag mig väldigt trygg i själva konceptet. Fast fem år är lite väl mycket, och ju mer jag sjösätter, desto bättre blir jag på sjösättande, så… vem vet vad som kommer härnäst!

Factfulness (bok 8 av 12)

Så har jag då äntligen läst den. Factfulness. Boken som Hans Rosling skrev tillsammans med Anna Rosling Rönnlund och Ola Rosling. Boken som haussats enormt, men också dissats, på samma vis som Hans (som ju, säga vad man säga vill, varit den publikdragande av de tre) både haussats och dissats genom åren.

Tio knep som hjälper dig att förstå världen är underrubriken till boken, och de tio knepen känns relevanta, oaktat vad man anser om Roslingarnas ”förenklade version av världen”, vilket om jag förstått det är en av de främsta dissarna som de får.

  1. Gap – titta efter majoriteten
  2. Försämring – förvänta dig dåliga nyheter
  3. Linjär – kom ihåg att alla linjer inte är raka
  4. Rädsla – beräkna risker
  5. Storlek – sätt saker i proportion
  6. Generalisering – ifrågasätt dina kategorier
  7. Öde – observera långsamma förändringar
  8. Ensidighet – skaffa dig olika verktyg
  9. Klander – motstå att peka finger
  10. Akut – ta små steg

Tio knep, som jag nu vet finns på bloggen, att leta fram vid behov. Så där gör jag emellanåt. T ex när det gäller ätliga vilda växter på Bulltofta. Skriver om det och vet att jag då har det tillgängligt, givet att jag har uppkoppling och ström i fånen. Ganska fiffigt, om jag får säga det själv.

Pedagogisk och lättläst. Tydlig och småhumoristisk.
Factfulness lyfter fram mycket som jag skrivit om, båd en och två gånger. Som drama. Och rädsla. Och vikten av både ock, inte antingen eller.

”[…] vi behöver kontrollera vårt intag av dramatik. Om den inte begränsas går vår hunger efter det dramatiska för långt, hindrar oss från att se världen som den är och leder oss fruktansvärt vilse.”

Det finns många saker jag plockar ur boken, saker som känns relevanta i flera olika sammanhang, sådant jag kommer att ha glädje av att använda. Sådant som ger både tankespjärn som spännande perspektiv på Afrika, två områden som verkligen känns högaktuella för mig.

”Men så kommer jag ihåg vad Ingegerd Rooth sa. Hon hade arbetat som missionssjuksköterska i Kongo och Tanzania innan hon blev min mentor, och sa alltid till mig: ‘I den djupaste fattigdom bör du aldrig göra något perfekt. Om du gör det stjäl du resurser från någonstans där de hade kunnat användas bättre.'”

Den du.
Den ger tankespjärn så det nästan svindlar för ögonen mina.
Och det fortsätter:
”Det är svårt för människor att tala i termer av resurser när det handlar om att rädda liv, eller om att förlänga eller förbättra liv. Den som gör det uppfattas ofta som hjärtlös. Men så länge resurserna inte är oändliga – och det är de aldrig – är det mest medkännande man kan göra att använda sin hjärna och komma underfund med hur man gör mest gott med det man har.” 

För att kunna avgöra det, dvs avgöra hur man gör mest gott med det man har, är de tio knepen ganska bra följeslagare. Boken då, också en bra följeslagare? Ja. Den är läsvärd. Definitivt. Har du inte läst den än, så gör det!


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2019, att läsa och blogga om 12 svenska och 12 engelska böcker, en varannan vecka, böcker som jag redan har hemma.

Berikande sammanhang!

Finns det något du vill dela med dig om, som skulle kunna inspirera oss på något sätt, är en fråga som dyker upp varje vecka, i ett specifikt sammanhang jag befinner mig i.

Mitt svar idag löd:
Att vända och vrida på saker. Att inte ta förgivet att det sätt jag tänker, tycker, pratar osv är ”sant”. Att omge mig med människor som gör detta, som hjälper mig att få tankespjärn (som är min livsfilosofi – jag vill både ge och få tankespjärn på daglig basis!). 

Och (viktig insikt!), tankespjärn ”gör bara nytta” om jag låter mig vara öppen för det. Om jag slår ifrån mig det-nya-möjliga-perspektivet utan att våga ta in det och vända och vrida på det, så gör det mig inget gott. Om jag däremot vågar ta in det, så finns chansen att det gör mig gott, eftersom det kan vara något som är hjälpfullt för mig, något som gagnar mig. Om inte, så har jag som mest förlorat lite tanketid.

Just detta sammanhang berikar mitt liv på så många vis, för att jag där får så mycket av det #tankespjärn jag både behöver och önskar. Och bäst av allt: det är bara ett av flera sammanhang jag är del i, som ger mig ”mitt dagliga bröd” i form av tankespjärn. Vissa är mer formella och uppstyrda (som Mastermind, coaching, samarbetspartners) än andra, men alla berikar mitt liv och jag är så enormt tacksam över att jag skapat detta mitt liv!

Omge dig med människor som…

Omge dig med människor som inspirerar dig. Som utmanar dig. Älskar dig. Uppskattar dig. Ger dig tankespjärn och kramar – mycket kramar ska det vara! Människor som du kan skratta tillsammans med, och gråta, och leka, och gå på huppegupptäcktsfärd med, ha innerliga djupa samtal, dansa, sjunga och spela, prata poddar och böcker med, skapa nya affärer, lära dig saker, busa och kallbada med, och… ja. Allt det där som gör livet värt att leva.

Och – var en människa som inspirerar! Som utmanar, älskar och uppskattar, ger och tar emot tankespjärn och som kramas så ofta tillfälle ges. Var en som skrattar, och gråter, leker, går på huppegupptäcktsfärd och har innerliga djupa samtal, en som dansar, sjunger och spelar, dryftar poddar och böcker, gör affärer och möjliggör lärande, som busar, kallbadar, och… ja. Allt det där som gör livet värt att leva.

Mitt liv. Och ditt liv. Vi skapar dem, våra liv. Vi skapar dem alldeles själva. (Fast inte ensamma!) Så se till att du gör livet lika rikt och vackert som denna alldeles bedårande sommarbukett som min allra finaste vän A bundit till mig. En bukett med en mångfald av blommor, färger, dofter, former – precis så överdådigt och vackert som livet kan (ska!) vara.