Hur kan vi?

Hur kan vi prata mer, med varandra snarast än om? Hur kan vi prata med de vi inte tycker likadant som, prata för att hitta likheter mellan oss istället för att zooma in på olikheterna (som alltsom oftast är mycket färre till antalet än likheterna)? Hur kan vi vara nyfikna på varandra – nyfikna och förundrade, snarast än dömande och kategoriska? Hur kan vi lyssna mer för att försöka förstå snarast än för att fördöma som fel, fel, fel? Hur kan vi… eller kanske snarast – hur gör man? Hur gör jag för att nyfiket räcka ut en hand, till någon som har en åsikt diametralt motsatt min egen? Vågar jag? Ska jag? Borde jag ens?

”Jag lyssnar på mina kritiker och funderar. Låter tvivlet ta plats. Kanske de har rätt. Kanske de har poänger. Kanske deras rädslor och förmaningar är befogade. Jag försöker öppna upp och på riktigt ta in det de säger och tänka efter. Och varje gång kommer jag fram till samma sak. Varje gång jag reser mig från tvivelbänken känner jag mig stärkt och återpåfylld av tillit.

Jag är helt övertygad om att vägen jag och mitt poddteam har valt att gå är snårig, komplex och problematisk. Jag är helt övertygad om att vi kommer stöta på hinder, rädslor, projiceringar och djupa existensiella smärtor och trauman. Jag är också helt övertygad om att samtalet är rätt väg att gå. Det är inte lösningen i sig. Det är en av vägarna till fler perspektiv, mer förståelse och en grogrund på vilken vi kan bygga ett samhälle tillsammans med andra.

Orden ovan är skrivna av Navid Modiri (med min emfas) i uppstartsfasen av podden Hur kan vi? Håller du med? Tror du, för det första, att vi skapar framtiden? Eller tror du att framtiden bara blir, utan att varken du eller jag har något att säga till om, att vi på intet vis kan dra vårt strå till stacken för att bidra till att forma ett samhälle som vi verkligen vill leva i? Oavsett vilket kommer Hur kan vi? garanterat att bidra med tankespjärn, det är ett som är säkert. För mig innebär tankespjärn att min förståelse för världen och mig själv vidgas, att min begreppssfär utökas och jag får – om inget annat – syn på sådant jag faktiskt inte förstår (ännu). Och just det är en process jag älskar! Så jag ser fram emot att få ta del av tjugo samtal på temat Hur kan vi prata med varandra?

Manifest från ett Sverige 3.0-samtal i Almedalen 2014 med och av bland annat Navid Modir


Idag den 2 maj 2018 är det Navids 35-årsdag (hipp hopp hurra!) och Kickstarter-kampanjen för Hur kan vi? har fyra dagar kvar att nå sitt uttalade insamlingsmål. Om du, liksom jag, verkligen tror att samtalet är en av vägarna framåt till ett mer kärleksfullt samhälle, så gör som jag och gå in på Kickstarter och stöd kampanjen. Du kan också dela vidare och sprida ordet, så att andra som ännu inte nåtts av Hur kan vi? får en chans att upptäcka projektet.

Tillstånd smittar.

Tillstånd smittar. Är ditt värt att smittas av?

I pausen under förmiddagens smakprov på insatsen ”Ringar på vattnet” kom en av deltagarna fram till mig och gav mig det citatet, som hen fått sig till dels vid en föreläsning med någon från Glada Hudiksgymnasiet. Jag skrev raskt upp det på tavlan, för jag tyckte det var så fint, samtidigt som det ger en rejäl dos tankespjärn. Och tankespjärn tycker jag om, som du kanske vet!

Jag och Pernilla Tillander, med stöd i Marie Cornmark, processledare för ESF-projektet Inkludera & Mötas, bjöd in till dagens smakprov, just för att insatsen varit så enormt framgångsrik för förskolans del under 2017. Nu kommer det bli en 2.0 för skolan i Skurups kommun också, och med lite tur så gjorde vi förmiddagens deltagare riktigt hungriga på mer. 🙂

Efter en snabb lunch körde vi därefter igång eftermiddagens arbete som bjöd på ett kärt återseende med Skurups Förskolas pedagogiska ledningsgrupp, bestående av förskolechefer och biträdande dito samt enhetsutvecklare, som vi senast träffade i november 2017. Idag var första tillfället av fyra träffar inbokade under våren, och jag ser redan fram emot nästa runda. Det här är ett gäng människor som jag är enormt stolt över (något de också fick höra under ”laget runt”-avslutningen); som med sin personliga grupputveckling (jo, det är avsiktligt jag skriver så. Individer utvecklas som personer, och i och med det, så kan grupperna de befinner sig i utvecklas också. En grupp kan inte utvecklas om gruppmedlemmarna står stilla själva – det finns det ingen risk för när det gäller Skurups Förskola vill jag med bestämdhet hävda!) sprider ringar på vattnet som kommer många tusentals personer till gagn, såväl arbetskamrater, förskolebarn och -föräldrar, samt familj, släkt och vänner.

Så nog är det förståeligt att jag än en gång landar i soffan med ett stort leende på läpparna, och ett mantra som går på repeat inombords:
Jag har världens bästa jobb – och jag fullkomligt älskar det!

Satan i gatan…

… så berörd jag blev av denna boken. Har dragit mig från att plocka upp den, tänkt Nä, det är nog inget för mig, vad tusan bryr jag mig om en bok om ett hockeylag liksom…

Nåväl. Tji fick jag, kan jag villigt erkänna, för när jag väl plockade upp den och började läsa så var jag fast. Har gått och lagt mig sent om kvällarna, och ändå fått slita mig från boken. Ikväll har jag suttit här uppkrupen i soffan och plöjt sista fjärdedelen.

Och jo. Verkligen alltså. Satan i gatan, så berörd jag blev. Ömsom tårögd, förbannad och lycklig. Ungefär som livet självt. Det går upp och det går ner, och ibland skiter det sig rejält bara för att i nästa stund gå fenomenalt bra.

Fredrik Backman kan verkligen skriva. Nånstans i boken skrev han om föräldraskap och kärleken till ens barn och slutade stycket med Själen välter. och jag smälter – fingertoppskänslan han uppvisar är imponerande. Fantastiskt väl skildrar han det svåra i att vara människa, genom att i ord yppa det som vi – jag! – kan ha svårt att ens erkänna inför mig själv. Men så står det där, på pappret, och jag inser, än en gång, att jag inte är ensam. Det är inte bara jag som tänker sådana tankar, det gör många fler. Åtminstone Fredrik Backman. Och då känner jag att jag är i gott sällskap.

Skrev upp fem passager som jag blev extra berörd av… eller åtminstone som jag hade sinnesnärvaro nog att notera. För stora delar av boken består av passager som berörde mig alldeles särskilt, så pass att jag släppte taget lite och bara läste, levde mig in, lät hjärtat snörpas åt, smärtan ila uppför benen och skrattet porla över mina läppar. Här kommer en av de fem:

”En av de enklaste sanningarna som finns om både städer och människor är att de oftast inte blir vad vi säger åt dem att vara, de blir vad de får höra att de är. Läraren har alltid fått höra att hon är för ung för det här. För snygg. Att de inte kommer respektera henne. De där pojkarna har fått höra att de är andra saker: Björnar. Vinnare. Odödliga. 

Hockeyn vill ha dem så. Behöver dem så. Deras tränare lär dem det för att de ska våga gå för fullt in i en närkamp på isen. Ingen funderar på hur man ska stänga av den attityden när de lämnar omklädningsrummet. Det är förstås lättare att lägga skulden på henne: Det är hon som är för ung. För snygg. För känslig. För kränkt. För svår att respektera.”

I ljuset av #metoo känns Björnstad extra viktig. Den säger inte vad vi ska göra, eller hur… men den väcker mången fråga, och ger tankespjärn på allra bästa vis. För vad är det vi låter folk få höra att de är? Och vad leder det till?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Björnstad” av Fredrik Backman.

Om detta vore din vardag?

Tänk dig att du går till arbetet en måndagsmorgon. Det är en helt vanlig måndag och du är på väg till jobbet. Du har dock inget personalrum direkt, utan får hålla till på en öppen yta och i korridorerna. Du har ett litet skåp där du kan låsa in din laptop, din mobil och annat arbetsmaterial. Du jobbar i totalt fjorton olika projekt samtidigt, med elva olika projektledare. Alla kräver att just deras område ska ha högsta prioritering och någon samordnande chef som kan prioritera mellan dem finns inte, utan det får du göra själv. Dessutom har inte projekten en given lokal att arbeta i utan det kan variera från gång till gång. Du får inte använda mobilen och ibland inte din laptop heller. Dessutom jobbar du bara fyrtio minuter i varje projekt innan du ska ner till ditt skåp igen och hämta nytt arbetsmaterial för nästa projekt.

Så skriver Björn Flintberg i boken Kraschen, och fortsätter:

Såhär ser få arbetsplatser ut, men ganska många skolor fortfarande. Det finns kanske inget viktigare vi kan göra för vårt lands framtid än att se till att ha en bra, modern skola som tar tillvara digitaliseringens möjligheter, behovet av kreativitet och entreprenöriellt tänkande och hjälper unga människor att bygga sin egen drivkraft.

När jag läste det där så hajade jag till. Björn hjälpte mig få precis det perspektivskifte som kan flippa en tanke, och öppna för en helt ny upplevelse med djupare förståelse. Jag älskar den typen av upplevelser. Jag är långt från en adrenalinjunkie, vilket mina vänner säkert kan bekräfta, men jag är definitivt en tankespjärnsjunkie, så tack Björn för tankespjärnet!

Vad väcker Björns text i dig? För du, liksom jag, ett tankespjärn som heter duga? Om detta vore din vardag, hur hade det varit då? Hade du tyckt om det? Utvecklats optimalt? Uppmuntrats att bli och vara ditt bästa jag?

Böcker ska läsas!

Rensade bokhyllan i sovrummet idag, och ett antal böcker skickade tydliga signaler till att att det var dags för dem att lämna det Rothska hemmet. Har lagt ut dem på Facebook i hopp om att någon gärna vill ta emot dem.

Desto fler böcker från bokhyllan skickade än tydligare signaler att i år är mitt år. Jag la undan de som ropade särdeles mycket i en egen hög, som jag sedan la ut på sängen:böcker att läsa 2016

36 böcker, varav 12 på svenska. Allsköns blandning av poesi, skolutveckling, filosofi och tankespjärn. Under många år avstod jag från bokköp, men sedan något år tillbaka så lockar böckerna mig, de ropar till mig, och vissa vill bo hos mig, och inte bara komma på tillfälligt besök från biblioteket. Men böcker är till för att läsas, inte bara stå där i hyllan och se fina ut. Även om jag nog tycker att jag tar till mig lite av böckers innehåll även via osmos, så känns det lite tramsigt att fortsätta köpa alla dessa fantastiska böcker om jag inte läser dem. Vissa av dessa har jag dock börjat på, men inte slutfört.

Får se var det hela landar, men min intention är att läsa samtliga dessa 36 böcker under 2016.

2016 böcker på svenskaNär jag gått och lagt mig på kvällen läser jag alltid en stund, men just då lämpar sig skönlitteratur bättre än tankespjärn, det som alla dessa böcker har gemensamt. Så jag behöver hitta en annan rutin, en annan stund för att läsa dessa. Och det lockar. Mycket! Jag älskar böcker, jag älskar att läsa och jag älskar tankespjärn, så med glädje ska jag skapa mig vanan att läsa dagtid.

Jag lär blogga om upplevelsen under året och/eller om åtminstone vissa av böckerna, men är redan nu nyfiken på om du läst någon av dessa? Är det någon av böckerna som du tycker är riktigt läsvärda, eller dess motsats, någon som du tycker jag ska undvika?

En betraktelse, del ett av tre

Del ett av Charlotte Rudenstams betraktelse över mig:

Helena vänder sig mot mig, tittar intresserat och håller kvar blicken. Hon är där, för mig, just nu. Det finns en intensitet i hennes närvaro som känns elektrisk.

Sedan rullar orden ur henne, blixtsnabba och träffsäkra. Hon vet vad hon ser och vågar leverera det.

– Jag har gjort ett sådant lappkast i mitt liv. Tidigare behövde jag bevisa att jag var någonting. Jag måste vinna, få dig att tycka som jag, för det gav mig ett värde. Annars var jag värdelös. Det finns inte på kartan idag.

Ett av de ord jag lärt av Helena Roth är tankespjärn. Hon tycks älska när någon är av en annan uppfattning än hon, när hon får möjlighet att reflektera, vrida och vända på något och ibland, som en slutsats, stå kvar på samma ställe som innan och andra gånger, nicka och säga ”tack för insikterna” och vara beredd att följa med på ännu en resa, mot än fler insikter.

Den som försöker boxa in Helena har ett svårt arbete. Nej, inte ur aspekten skicka ett meddelande till, för hon inboxar gärna, jag menar ur aspekten göra sig en fast och färdig föreställning om vem hon är.

­– När jag coachar vill jag gärna komma i kontakt med det äkta i mig själv och i klienten. Jag kan finnas där med en fråga, med tystnad, med ett påstående och hela tiden återkomma till frågan: Vem är du? Vad är du? Lever du så? Det kan väcka insikter om att det finns ett gap mellan hur personen lever och vem hen egentligen är, och det kan innebära ett första steg mot att bli mer äkta.

100% engagemang

Helena tillåter sig att växa, att expandera, att ompröva och att rensa. När hon går in i ett projekt gör hon det med totalt engagemang och har dessutom en förkärlek för det omöjliga. Eller snarare, en förkärlek för att testa om det omöjliga är möjligt.

Då och då visar hon att målen är möjliga att nå. Som under 2014, då hon bestämde sig för att på tre månader träffa 100 nya coachklienter och ta med dem på coachwalks. Mission accomplished. Eller under 2015 då hon genomfört 90-dagarsprojektet #cleanse4expansion.

– En kompis sa till mig att hon stressas av mina omöjlighetsprojekt. Det är hennes tankar, jag stressas inte. Om jag tycker det är kul att hoppa på en utmaning som varar i hundra dagar, varför inte? Det ger mig varken lycka eller olycka. Tidigare hade jag mer behov av kontroll och nu lever jag mer i det okända, där mitt bestående minne är att jag inte slaviskt följer projekten. Jag tar till mig det jag vill.

Storslagna visioner

Projekten visar ändå att Helena har en storslagen sida. Hon ser företeelser på systemnivå. Hon ser hur saker fungerar och inte fungerar och har förmågan att se vad som skulle må bra av förändringar eller justeringar.

solros– Jag ser helheterna i det stora och så har jag varit sedan jag jobbade i läkemedelsbranschen. När jag ser brister skapar jag system som ska fungera. En gång jobbade jag på en maskinutvecklingsfirma och sa till en kollega att jag ville rädda världen. Hon sa ”man behöver inte göra det så stort”. Där kändes det så begränsat. Jag vill upp i det stora. Jag vill mer.

Helena är utbildad biolog och valde en inriktning som liknar en apotekares, för att hon hade en idé om att jobba som etnofarmakolog, men kom direkt efter examen att börja arbeta som anställd i läkemedelsbranschen. Själv har jag bara mött frifräsaren Helena Roth: Den intensiva engagerade blomma som driver frågor hjärtat klappar för, oavsett hur många belackare hon möter.

Den inre kompassen

Andréas Nyberg är en vän från sociala media, som jag uppskattar varmt, då han ständigt ger mig tankespjärn. Ofta i form av till synes självklara one-liners som dock ofta slår så hårt att hela min värld kan flippa upp och ned när jag läser och verkligen tar till mig vad han skriver.

Han bloggar på Fritidspedagogik.se och jag läste just en mycket tankeväckande artikel om det störda ätandet. I detta inlägg sticker följande mening ut för mig:

BoldomaticPost_Med-denna-mangd-av-yttre-styr

För där sätter han fingret på mycket som är galet i världen idag, där jag upplever att även många vuxna har en inre kompass som tappat sin naturliga koppling till magnetiska nordpolen.

När vi söker lösningen på allt utanför oss själva lär vi oss aldrig att hantera den inre kompassen, den blir snarast något att försöka stänga av (med mat, alkohol, sömnmedel, antidepressiva medel osv) eftersom vi tappat förmågan att förstå vad den försöker säga till oss! Och det är ju inte ens så att vi medvetet som små barn letar utanför oss själva, utan det är något omgivningen mycket tidigt lär oss. Föräldrar försöker, i all sin välvilja och kärlek, sätta plåster på såren, även de sår som inte behöver plåster. Och där börjar vi resan mot en allt mer förvirrad och overksam inre kompass. Vi vill, som vuxna, lösa våra barns problem, trösta, skydda och uppfostra dem i enlighet med gängse normer, och allt detta gör vi i välvilja. Tror jag som tror människan om gott. Men leder det dithän vi egentligen önskar när vi lär barn av med att lyssna till sin inre visdom?

Vad skulle hända om vi istället för att skapa yttre styrmekanismer försökte stärka de inre styrmekanismerna, det som Andy kallar vår naturliga inre kompass, den som alla är födda med? Om vi istället för att skapa punkt efter punkt av externa regelverk – där vi blir åthutade till skuld och skam vid tillfällen då vi inte följer dessa regler –  lär oss att använda och lita till den inre kompassen?