Tankar skapar känslor

Känt/Hänt/Tänkt/Lärt är en av avslutningsmetoderna i Metodboken (sidan 97) som jag lagt på minnet inför 60 timmars tankespjärn. När vi frukosterat klart denna dag tre av tre var det dags. En kvarts reflektion under tystnad, innan vi delade med oss av våra respektive insikter i relation till vad vi känt, vad som hänt, vad vi tänkt och vad vi lärt.

Eftersom temat för denna pilotomgång av 60 timmars tankespjärn landade i tankar skapar känslor så kopplade jag samman vad jag känt med vad jag tänkt, och insåg ganska omgående att jag rört mig över stora delar av känslospektrat:

Vilket hus jag fått fatt i, det här blir bra det!Lugn.

Jag gör för lite, detta kan väl ändå ingen vara villig att betala för?!
Otillräcklig.

Jag ser och hör insikter och lärdomar, och så fantastiskt det är att vi alla både ger och får tankespjärn av varandra!
Nöjd.

Jomen ok då, en liten slant kan det ju vara värt. Men mer? Hm…
I tvivel.

Amen va f-n, nu måste jag ju ’komma på något’. Leverera nu Helena!
Pressad.

Det här behöver fler. Att få lov att bara vara, i gemenskap med möjlighet att dra sig tillbaka stundom. Detta är bara den första 60 timmars tankespjärn av många, jag bara vet det!
Tvärsäker.

Alltså, så enormt fina personer mina tre testpiloter är. Härliga och underbara människor på alla sätt och vis!
Upplyft och glad.

Jag vågade. Jag gjorde! Caspian, David och Marcus hängde på och gav mig dem som gåva!
Tacksamhet.

Från självklarhet, till tvivel och tvekan, till enorm glädje och upprymdhet, till en känsla av otillräcklighet som övergår i svallande tacksamhet. En salig blandning av känslor, som har sitt upphov i tankar som kommer till mig. Som tur är så vet jag att jag inte behöver ta dem för sanning. Och ett av mina främsta verktyg för att ge mig själv den distans jag behöver för att inte falla i fällan att tro på allt jag tänker, är frågan: Hur gagnar detta?

Och som du förstår av listan på känslor jag upplevt under pilotomgången, så har jag ställt mig själv den frågan ett antal gånger. För inte minst under tiden så gagnar det varken mig eller mina deltagare om jag skulle fastna i en känsla av otillräcklighet, tvivel eller att vara pressad att leverera till varje pris.

Genom att ställa frågan till mig själv får jag den distans jag behöver för att släppa taget om den aktuella tanken/känslan. Jag behöver inte banka på mig själv för att jag tänkt en tanke som ger upphov till en känsla av tvivel. Jag behöver definitivt inte stanna kvar i känslor som inte gagnar mig, som ett sätt att straffa mig själv för att jag känner det jag känner, eller som en rutinmässig vana att försätta mig i ett martyrskap.

När jag får syn på mig med hjälp av denna frågeställning, så släpper min inre låsning och jag är fri att återvända till, och agera utifrån, det som sker i stunden.

DAY 5 #NAJOWRIMOPROMPT: Write 10 burning questions about your life

For today’s prompt write a list of 10 burning questions for yourself about your life. I suggest not overthinking your list of questions, and you probably should not think about trying to answer those questions right now. Just write whatever questions come to mind. Remember, you’re writing in your journal. No one else should see your list, and you don’t have to answer to anyone about the questions you raise. You may find the this list troubling to write, but the questions might a useful to return to for future journal entries.

Well. This was interesting. I’ve been avoiding this prompt for a few days, for some reason. But now that I have my 10 questions written down, I wonder what I was afraid of? There’s some challenging questions, but none that come as a surprise to me, and none that make me want to stick my head in the sand.

But no. I won’t publish them. If nothing else, I won’t because the prompt actually tells me not to. And I think I want to sit with them a bit more, question by question. Reflect upon them. See what comes to mind, rather than ”try to contrive an answer” to them. That doesn’t ring true to me at all, that’s not the way to go about these. But rather stick them in my mouth, one by one, like a lozenge. Letting it sit, slowly melting away… and possibly, there will be an answer. Or more questions perhaps? That would be welcome as well. I really like questions, and I like the not knowing. Hanging out in that place of limbo, where the question has materialized, but the answer hasn’t. Possibly the answer is like a mirage far away on the horizon. Something illusory, that cannot be analyzed and examined in great detail, because it doesn’t really exist. not knowingOr it might be slowly coming to form before my eyes, a bit like the statue of David inside the great block of marble, being liberated chunk by marble chunk by Michelangelo and his chisels. Or. It might be totally obvious, like a billboard commercial. Neon lights blinking, a clear message to me.

Who knows? Not me, that’s for sure.
And that makes me sit here with a grin on my face, laughing to myself.
Imagine that, huh?

Me.
Enjoying the process of not knowing, revelling in it.

Who would have thought?