The Art of Asking eller Hur jag lärde mig släppa oron och be om hjälp (bok 13 av 26)

Med The Art of Asking eller Hur jag lärde mig släppa oron och be om hjälp av Amanda Palmer jag har officiellt nått halvvägs i mitt mål att läsa 26 svenska förbestämda böcker under 2018. Känns riktigt bra, och dessutom med en bok som jag verkligen tyckte om. Lite roligt också att den plockar upp stafettpinnen från förra veckans bok, Daring greatly av Brené Brown, både för att böckerna har ett gemensamt tema, men också för att Brené skriver förordet till Amandas bok. Brené skriver:
”… den här boken handlar inte om att se folk utifrån, på avstånd – från den där lockande platsen där de flesta av oss bok, gömmer oss och dit vi flyr för att hitta det vi tror är vår känslomässiga trygghet. The Art of Askin handlar om att odla vår tillit och komma så nära kärleken, sårbarheten och samhörigheten som det bara går. Obehagligt nära. Farligt nära. Underbart nära. Och vi är helt enkelt tvungna att komma obehagligt nära om vi ska kunna förändra det rådande klimatet med bristande tillit och allmän misstro.”

Amanda ber om hjälp. Det verkar hon ha gjort länge. Hon är bra på det. Men det betyder inte att inte även Amanda gör det enkelt i alla situationer. Oh no, långt ifrån. Även hon kämpar med att våga fråga, kämpar med vad det betyder, eller vad hon inbillar sig att det skulle kunna betyda. men hon gör det ändå. Ber alltså. För hon vet vad förmågan att be om något skapar: ”Att be om något är i sig den viktigaste byggstenen i varje relation. Vi ber ständigt, vanligtvis indirekt, ofta ordlöst, varandra om saker – vi frågar chefer, makar, vänner, anställda – för att bygga upp och bibehålla våra relationer.
Tänker du hjälpa mig?
Kan jag lita på dig?
Kommer du att lura skiter ur mig?
Är det sääääkert att jag kan lita på dig?
Och väldigt ofta stammar de här frågorna i själva verket från vår ursprungliga, mänskliga längtan efter att få veta:
Älskar du mig?

Efter att Amanda Palmer höll sitt TED Talk (som gav upphov till boken), fick hon så mycket återkoppling från vartenda hörn av världen att en sanning blev uppenbar för henne:
”Alla kämpar med att våga fråga.
Efter vad jag förstår är det inte så mycket själva frågandet som skrämmer oss utan det som ligger bakom: rädslan för att visa sig sårbar, rädslan för att bli avvisad, rädslan för att verka klängig eller svag.”

Eller som Cathy Casey säger: Problemet är aldrig problemet. Problemet är alltid dina tankar kring problemet. För så är det med frågandet också. Det är inte själva frågandet som vi räds, utan våra tankar kring det, den där fantasivärlden vi bygger upp om vad den vi frågar ska tänka om oss, eller hur den ska reagera, om vi blir utskrattade, gjorda till åtlöje…

Amanda bygger relationer. Det verkar vara hennes natur. (Eller är det allas vår natur? Egentligen? Fast vissa av oss har lärt oss av med det, av ett eller annat skäl?) Och tack vare att hon ber om hjälp har hon också reflekterat enormt mycket över förmågan att ta emot, vilket i sin tur leder till funderingar kring tillit.

Jag får ofta frågan: Hur kan du lita så mycket på andra?
För att det är det enda sättet som fungerar.
När man tar emot ett erbjudande om hjälp, oavsett om hjälpen ges i form av mat, sovplats, pengar eller kärlek, måste man lita på den. Man kan inte acceptera saker till hälften och gå in genom dörren med garden uppe.
När man öppet och förbehållslöst litar på folk tar de inte bara hand om en, utan de blir också ens bundsförvanter, ens familj.
Ibland visar det sig att vissa inte går att lita på.
Den rätta reaktionen när det händer är inte:
Jävlar! Jag visste väl att jag inte kunde lita på någon!

Den rätta reaktionen är: Vissa människor suger!
Och fortsätta vidare.”

Kanske är du bra på att be om hjälp? Kanske är du riktigt bra på att ta emot hjälp?
Eller så är du, som många – kanske till och med de flesta? – obekväm med att fråga om hjälp, men ger gladeligen om någon frågar dig? Jag fascineras av det. För… om ingen vågar fråga så går jag ju miste om chansen att bistå med det jag kan, när jag kan.
Så, avslutningsvis, ett mantra att praktisera ett tag, om så bara för att se vad som skulle hända:
”Ibland är det din tur att be om hjälp.
Ibland är det din tur att få frågan.”


Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Bryter ihop.

Just nu är det lite för mycket, på lite för många plan.

Asylutredning och offerter.

Maskinhaveri och barnakramar.
Gott Barn sover på soffan i väntan på en bättre lösning och återbetalning av en liten summa via swish som gett en medmänniska ett par dagars respit.
PokémonGo-jakt och tunga samtal med mig själv, men även med den som inte längre finns där.
Surdegsbakande och den lilla nervänden i ögonlocket som rycker och drar och påminner mig om att jag tappat bort nått, i allt detta. Tappat bort mig. Hela mitt jag.

just nuBryter ihop. Ger mig själv tio minuter av haveri… sen är det dags samla ihop mig.
Vidare, vidare. Uppdrag att genomföra, möten att vara närvarande i, livet fortgår fast det känns som det är för mycket. För egentligen är det väl bara så att det är livet, alltsammans. Rubb och stubb.

Tårarna trillar och jag vaggas av Lisas vackra ord, tilliten till kärleken pockar på, knackar på mitt hjärta och frågar Minns du mig? Jag finns här, alltid!

Skolstart avklarad!

Minstingen i familjen kom hem efter skolan och jag frågade:

På en skala mellan 0 och 10, vad tycker du om din nya klass?

Svaret löd:

En 10a!

Nya mentorn fick en applåd av föräldrarna som fick följa med första stunden i klassrummet, då hon ganska omgående lärde sig alla barnens namn. Imponerande! Det ska bli spännande att lära känna de av barnens lärare som jag inte redan känner.

Gårdagens inlägg om skolstart har rönt lite uppmärksamhet, mestadels igenkänning och medhåll men även lite mothugg. Bra kombo, och jag uppskattar verkligen alla som tar sig tid att dela sina tankar med mig.

En kommentar handlade om att hysa tillit till personal och skolledning, och jag håller med, det är ofantligt viktigt. Men tillit är inte något som kan beordras fram. Snarast växer det fram som ett samspel, för det krävs samverkan mellan de olika ingående parterna för att tillit ska få fäste och en god grogrund.

Ett annat sätt att säga det där är genom det gamla ordstävet It takes two to tango. Så min förhoppning är att personal och ledning på mina barns skolor tackar ja, när jag bjuder upp till dans. För det gör jag, tro inget annat. Självklart för mig att jag vill medverka till ett gott samarbete och en god samverkan mellan skola och hem, för barnens skull!

20140818-223052-81052493.jpg

Vad krävs för att du ska känna tillit?